9789179790714

UPPVAKNANDET

E.P. UGGLA

ILLUSTRATIONER: JOHAN EGERKRANS

TAMEA

Tamea vaknar av att ett gyllene ljus sticker i ögonen. Hon sätter sig upp i sängen och kisar mot fönstret. Natten ligger fortfarande tung där ute, inte ens stjärnorna syns på den mörka natthimlen. Stearinljuset på nattduksbordet är också släckt. Ändå lyser någonting. Hon sveper med blicken över sängkammaren, över byrån i mahogny, svärdsstället i hörnet, det grova trägolvet. Det är nästan som om ljuset kommer från henne själv. Hon höjer handleden och är nära att skrika till. Något lyser faktiskt där, under ärmen på nattlinnet. Hon sliter upp tyget hela vägen till armbågen.

Det är hennes tatuering som skiftar i glödande gulorange. Den sitter strax under handloven. Hon har haft den i hela sitt liv. Två svarta monster som slingrar sig runt varandra. Men aldrig tidigare har en orange ljusstrimma löpt igenom bläcket.

Smärtan i tatueringen börjar som en stilla sveda. Några sekunder är den hanterbar, inte lika skrämmande som att hon faktiskt lyser. Men sedan stegras den och blir obeskrivligt stor. Som om armen brinner.

Hon kastar sig ur sängen och landar på knä. En flisa från det grova trägolvet tränger in i smalbenet men hon märker det nästan inte.

”Sigvard!” skriker hon. Hans sovrum finns tvärsöver den trånga korridoren. Pappa sover i det pampiga sovrummet en trappa ner, det enda värdigt en adelsman. Aldrig att han kommer att höra hennes skrik.

En ny smärtvåg får henne att krypa ihop till en boll. Skriket fastnar i halsen, det enda hon klarar är att flämta. Bilden letar sig in i huvudet tillsammans med smärtan. En stillbild av ett minne, hon och hennes storebror Dirivan som sitter på stadsmuren och dinglar med benen. Den försvinner lika fort som den kom. Rivs i två delar.

Dörren till hennes rum slås upp och Sigvard kastar sig in i vit nattskjorta med draget svärd.

”Vad händer?” vrålar han. ”Var är de?”

När han får syn på Tamea stannar han upp. Svärdet sjunker. Blicken flyttar sig till den glödande tatueringen.

”Åh”, säger han. ”Åh, gumman.” Han går fram till henne och smeker henne över håret. ”Inte nu. Inte redan.” Greppet runt svärdet hårdnar. ”Jag måste … jag måste underrätta honom.”

Och så vänder han sig om och går.

Lämna mig inte. Tamea vill skrika men får inte fram orden.

Under några plågsamma minuter är hon helt ensam. Hon önskar att Dirivan fortfarande var hemma. Att han skulle hålla om henne och säga att allt ska bli bra.

I nästa ögonblick slås dörren upp igen och pappa står där med håret lika spretigt som skägget. Trots smärtan slappnar hon av.

Sigvard hämtade pappa så klart, för att pappa kan fixa det här. Snart kommer han att ropa på en tjänare. Se till att de skickar efter en helare eller en lärd. Vem som helst som har svar och botemedel.

Men pappa är tyst. Han tröstar inte, ropar inte. Han går över

till handfatet på andra sidan rummet. Där tar han vattenkannan och häller vatten på en handduk. Han kommer tillbaka och lindar handduken runt hennes arm. Hårt. Ibland har hon fått djupa skärsår under stridsträningen. Sigvard har lagt något som kallas tryckförband för att stoppa blödningen. Det känns precis så här.

Sedan sitter pappa där och trycker med handduken tills smärtan sakta försvinner. Kvar finns bara ett pirr i huden.

”Bättre?” frågar han när Tameas andhämtning blir jämnare.

Hon nickar och försöker svälja, men munnen är alldeles torr. Det är som om hettan i tatueringen har fått all vätska i henne att förångas.

Han reser sig och hjälper henne upp på fötter.

”Försök sova nu.”

Hon ser på honom och försöker förstå. Varför förklarar han inte? Pappa är redan på väg ut ur rummet. Visst, Tamea är van vid känslokylan. Pappa har alltid ett ”upp och hoppa” redo för alla tillfällen när hon skadar sig. Det spelar ingen roll hur illa det än är, eller hur många stygn som krävs. Ändå är det här så mycket mer. En tatuering ska inte plötsligt börja glöda.

”Men gå inte.” Hon har svårt att få fram orden för nu rusar hjärtat. ”Vad hände? Varför … varför gjorde den så där?”

”Gå och lägg dig”, säger pappa med ryggen mot henne. ”Vi talar mer i morgon.”

Den här tonen har hon hört hundra gånger förr, bakom den finns en örfil om hon ställer fler frågor. Hur många gånger har pappa inte sagt det.

Varför kan du inte vara mer som din bror? Sluta fråga hela tiden. Du behöver öva på att lyssna. Sluta drömma dig bort.

Pappa öppnar dörren, men tvekar i öppningen. Sedan slänger han en blick på henne över axeln. De ser på varandra under bara

någon sekund, men det är tillräckligt för att se skiftningarna i hans bruna ögon. Rädsla och ledsamhet. Besvikelse? Ett helt känsloregister på ett ögonblick. Hon vet inte vad det betyder.

Bara att något är oerhört fel.

llt tycks gå fel. Först försvinner Tameas bror på ett hemligt uppdrag. Sedan börjar hennes tatuering att bränna som eld. Och då plötsligt från ingenstans säger hennes pappa att hon ska giftas bort.

Tameas enda val är att lämna hemmet och hitta sin bror. Fast världen utanför stadsmurarna är hårdare än hon kunnat drömma om.

Hon tvingas slå följe med en tjurskallig anka och en tjuvaktig alv.

Men kan hon verkligen lita på sitt resesällskap? Och hur ska hon kunna hitta sin bror, när hon knappt klarar att ta sig levande till närmaste grannby?

Boken utgår från den värld som skapats i rollspelet Drakar och Demoner, Sveriges första och största rollspel. Med nylansering av rollspelet så har intresset för Drakar och Demoner fått en stark återkomst. Med spänning, humor och skicklig berättarteknik tätnar intrigerna och mysteriet i Uppvaknandet, första delen i bokserien som utspelar sig i Drakar och Demoners universum.