En berĂ€ttelse i 24 kapitel CamillaLinaLagerqvistBlixt möRkA jULNĂTter
7
â Hörde Gerda vad jag sa? Jag nickade sakta och sĂ„g stora, duniga snöflingor glida ner frĂ„n fönsterrutorna och lĂ€mna immiga avtryck. Imman verkade ha tagit sig in i rummet, för plötsligt blev allt disigt. Jag blinkade ett par gĂ„nger och torkade mig under ögonen. Jag ville frĂ„ga om pappa skulle dö, men precis dĂ„ ekade ett skrik genom vĂ„ningen. Det lĂ€t som ett spĂ€dbarn som skrek, men jag visste att det inte var det.
Ett slukhÄl öppnade sig inombords, jag lÀt blicken fara över sÀngen. Den bruna nallen först, sedan den gula, Karin, porslinsdockan och sÄ Rufs, leksakshunden med bara ett öra. De satt pÄ rad, precis som jag satt dem i morse sÄ att inget skulle gÄ fel, fast nu hade det gjort det ÀndÄ.
â Mamma âŠ, började han, men resten drunknade i Ă€nnu
â Gerdas far har blivit sĂ€mre.
â Jag har ringt doktor Söderlund, sa Hilda och skyndade ut frĂ„n rummet. Hon var nĂ€ra att krocka med Algot, men han slingrade sig snabbt förbi hennes ben. Det ljusa hĂ„ret var rufsigt och ögonen stora och Ă€ngsliga.
Jag hörde ljudet av glas som krossades mot golvet samtidigt som vÄr hushÄllerska Hilda flÄsade fram orden med varm andedrÀkt i mitt öra.
1
Pappa jobbade pÄ ett julkortsförlag. Hans farfar hade startat förlaget och de hade flera olika konstnÀrer som skapade julmotiven Ät dem. Förlagorna till korten var större mÄlningar frÄn början, precis som den som pappa tagit hem och som nu hÀngde inne pÄ Algots rum.
â Samma tomte som var pĂ„ tavlan som pappa tog hem? Jag nickade samtidigt som det blev tjockt i halsen. TĂ€nk om pappa inte skulle ta med sig nĂ„gra fler tavlor hem. TĂ€nk om han aldrig mer kom hem! HjĂ€rtat pickade som en fĂ„gel i bröstet och jag tvingade mig sjĂ€lv att nicka.
â Kom, sa jag och tog snabbt hans svettiga lilla hand och drog med honom bort till garderoben. Jag öppnade dörren och tog med honom in i tryggheten. Doften av malmedel och lavendel slog som vanligt emot mig och jag drog sakta igen dörrarna bakom oss.
â HĂ€r i kojan kan ingen hitta oss, sa jag och föste en blĂ„ sammetsklĂ€nning och nĂ„gra kjolar Ă„t sidan sĂ„ att vi fick störreOvĂ€sendetplats. fortsatte utanför, jag hörde en dörr som öppnades och springande steg över matsalsgolvet. Algot höll krampaktigt i min hand medan han sneglade mot ljuset som strilade in genom glipan i dörrarna.
â Ja, just den tomten.
8 ett vrÄl. Han tystnade och började suga pÄ sin tumme.
â Ska jag berĂ€tta en saga? sa jag högt för att överrösta ljuden. En saga om jultomten? fortsatte jag för att försöka fĂ„nga min lillebrors uppmĂ€rksamhet. Han tog ut tummen ur munnen och nickade.
â Tomten bodde pĂ„ en stor gĂ„rd tillsammans med tomteÂ
Efter en stund blev det tyst utanför, inga skrik, inga springande steg eller röster hördes. Jag lutade mig över Algot och glÀntade pÄ dörren. Det var sÄ tyst att jag kunde höra golvurets tickande ute i hallen. Var det ingen kvar?
Jag strök honom över det silkesmjuka hÄret och han lutade huvudet mot min midja.
â Ja, sa jag och la armen om hans axlar och fortsatte att berĂ€tta om tomten, hans fru och alla julklapparna som de tillverkade i sin verkstad.
â HĂ€r Ă€r vi trygga, viskade han och upprepade orden som jag brukade sĂ€ga.
Algot tittade bedjande pÄ mig nÀr jag slÀppte taget om honom och kikade ut.
â Gör det, jag kommer snart tillbaka, sa jag och lĂ€t ena skĂ„pdörren stĂ„ öppen.
â Jag berĂ€ttar fĂ€rdigt ikvĂ€ll, sa jag och kravlade mig ut ur âgarderoben.Kom,sajag och rĂ€ckte honom handen, men han skakade pĂ„ huvudet.
9 mor âŠ, började jag och snart mjuknade Algots lilla kropp.
â Vill stanna kvar, sa han och stoppade tummen i munnen igen.
Framme vid tröskeln tog jag sats och hoppade över den. GÄ pÄ trösklar betydde otur och jag ville inte att nÄg ot mer hemskt skulle hÀnda. Varför var det sÄ tyst?
â Ska du inte berĂ€tta klart sagan?
Jag smög ut i hallen, mattan var alldeles hoptrasslad, en rosa kofta lÄg slÀngd mitt pÄ golvet. Jag tog upp den och
Hilda skakade sakta pÄ huvudet.
â Jag vet inte, kĂ€ra barn.
Min röst lÀt ynklig, som om jag var ett litet barn och inte alls som nÄgon som skulle fylla tretton om tre mÄnader.
Hon böjde sig ner och plockade upp paraplyet och galoschen och stÀllde tillbaka dem.
â Det kommer att ordna sig, sa Hilda som hon alltid
â Blir hon kvar dĂ€r lĂ€nge?
â Hon följde med doktorn.
â Uschiamej, sa hon och torkade sig i pannan, men sĂ„ fick hon syn pĂ„ mig och slĂ€tade ut förklĂ€det och försökte vinkla upp mungiporna i ett leende, men det gick inte riktigt.âVar Ă€r mamma? frĂ„gade jag och höll andan medan jag vĂ€ntade pĂ„ svaret. Hilda pillade pĂ„ sin krage och mötte inte min blick nĂ€r hon svarade.
â Hur blir det med mig och Algot?
â Var nĂ„gonstans?
10 genast kÀnde jag doften av rosparfym, mammas doft. En ensam galosch hade ramlat ner frÄn skohyllan och paraplystÀllet var omkullvrÀkt. Pappas svarta paraply lÄg som en stor, död krÄka framför dörren. Var hade alla tagit vÀgen?Samtidigt som det sög till i bröstet hörde jag steg i trappan. Handtaget trycktes ner och Hilda klev in i hallen. Hon var röd i ansiktet och andades tungt.
Nu var Hildas blick nÄgonstans ovanför mitt huvud.
â Till ett âŠ, hon tvekade ⊠vilohem, sa hon till slut.
Nu var pappa pĂ„ ett sanatorium, ett sjukhus för de som precis som han hade tuberkulos. Han var vĂ€ldigt, vĂ€ldig sjuk. Mamma hade stĂ€ngt in sig pĂ„ sitt rum med en flaska körsbĂ€rslikör och vĂ€grat att komma ut. Hilda hade sagt att det skulle ordna sig, men det hade det inte och nu var mamma ocksĂ„ borta. Jag tĂ€nkte pĂ„ tomten pĂ„ Algots tavla. Det stod âGod julâ överst, men den skulle inte alls bli god. Det kanske inte ens blev nĂ„gon jul.
11 brukade sÀga, men jag visste att det inte alls var sÀkert att det ordnade sig. SÄ hade hon sagt nÀr pappas hosta blev vÀrre och han fick hög feber.
â Jag Ă€r hungrig, sa han sedan och kröp ut frĂ„n garderoben.âKom, vi gĂ„r och tittar om Hilda har nĂ„got vi kan Ă€ta, sa jag och Algot fnissade lite nĂ€r jag tog Ă€nnu ett skutt över tröskeln.
Precis dÄ knackade det pÄ ytterdörren, fyra snabba
Snön lÄg som ett bomullstÀcke pÄ fönsterrutorna och bara mindre, immiga gluggar av vÀrlden utanför syntes.
Hilda klappade mig tafatt pÄ axeln innan hon skakade ut mattan och gick mot köket. Jag hörde hur hon började skramla med kastrullerna i köksskÄpen och gick tillbaka in till Algot igen.
13 2
â Sover mamma nu? frĂ„gade han. Jag nickade fast jag inte hade en aning om vad hon gjorde. Han log och det sĂ„g ut som om han slappnade av.
Vi bodde tre trappor upp, i en âflott vĂ„ningâ, som mamma brukade sĂ€ga. Jag visste att om jag torkade bort imman skulle jag se spĂ„rvagnarna, bilarna och isen som var uppbruten i vita pusselbitar för att bĂ„tarna skulle kunna ta sig till och frĂ„n kajen. Jag Ă€lskade att stĂ„ och titta pĂ„ utsikten, men nu hoppade jag över tröskeln och dunsen fick Algot att titta ut frĂ„n garderoben.
14 knackningar. Jag visste vem det var och det gjorde Algot ocksĂ„.âMax! ropade han och sprang fram till dörren, men innan han hann fram öppnades den och vĂ„r farbror tittade in. Det ljusa hĂ„ret var som vanligt lite rufsigt och han hade lossat pĂ„ slipsen.
Det sved under ögonlocken och jag vÀnde mig om sÄ att han inte skulle se det.
â Kom Max, vi leker med mina bilar, sa Algot och drog honom i handen.
â SĂ„ skönt att herr Flaming Ă€r hĂ€r!
â Jag hörde det, jag Ă€r sĂ„ ledsen, sa han och kramade min axel med ena handen.
â Kommer, sa han och följde efter Algot.
Han slÀppte ner Algot pÄ golvet igen och stampade av sina snöiga skor pÄ hallmattan. En liten pöl med smÀltvatten hade redan bildats dÀr han nyss stÄtt.
â Hej sockergrynet, sa han och log mot mig, men leendet försvann nĂ€r jag inte log tillbaka. Han la huvudet pĂ„ sned och skakade beklagande pĂ„ det.
â Stora herrn! sa han och hissade upp Algot i luften sĂ„ att han kiknade av skratt.
â Pappa har blivit sĂ€mre och mamma Ă€r pĂ„ vilohem, sa jag och försökte att hĂ„lla rösten stadig.
Hilda kom ut i hallen, hon rÀttade till hÄret och log nÀr hon fick syn pÄ Max.
â Jag har ju sagt Ă„t Hilda att sĂ€ga Max, sa han och gav Hilda det dĂ€r leendet som mamma hade sagt pĂ„ pricken liknade filmstjĂ€rnan Clark Gables.
â Nu ska vi hoppas pĂ„ det bĂ€sta, sa han allvarligt och lyfte upp Algot som hade börjat snyfta. Han gav honom en kram och tog fram en pĂ„se kolor ur kavajfickan.âHĂ€r,ta med den till ditt rum sĂ„ kanske Gerda kan lĂ€sa en saga för dig tills jag kommer tillbaka och leker med bilarna.Ilskan lĂ„g fortfarande och pyrde inombords samtidigt som klumpen i min hals vĂ€xte. Jag drog mig snabbt undan nĂ€r jag sĂ„g att Max var pĂ„ vĂ€g att klappa mig pĂ„ huvudet. Jag ville inte ha nĂ„gon tröstande klapp, jag ville bara att pappa skulle bli frisk och att mamma skulle vara som vanligt igen. Fast nĂ€r jag försökte komma ihĂ„g senast mamma varit sig sjĂ€lv mindes jag det knappt.
Algot höll kolapÄsen tryckt mot bröstet och jag flyttade honom till höften. Han började bli tung, snart skulle jag inte orka bÀra honom lÀngre.
â Pappa kanske dör och mamma Ă€r borta, sa jag kort. Min röst lĂ€t hĂ„rd.
â Ta med dig kolorna in pĂ„ mitt rum sĂ„ fĂ„r du leka med
Max och Hilda försvann in i köket och jag förstod att de skulle prata om det som hade hÀnt.
15 Hilda fnittrade till, och jag kÀnde hur jag fylldes av nÄgot stickigt, hett. Allt var upp och ner och dÀr stod Hilda och flörtade med Max. Kanske borde jag ha varit mer arg pÄ Max, men det var Hilda som stod dÀr och krÄmade sig.
â Kom Algot, sa jag och tog emot honom frĂ„n Max.
Hilda ryckte till som om jag slagit till henne och Max svalde leendet.
Golvuret bredvid verkade ticka högre Ă€n vanligt, men jag kunde Ă€ndĂ„ höra rösterna inne i köket. Matsalsbordet var dukat till middag. Det vita porslinet med de blĂ„ blommorna stod ovanpĂ„ den vita linneduken och silverbesticken glĂ€nste i skenet frĂ„n kristallkronan. Jag stannade till. Det var dukat för fyra, men vi skulle ha varit tre. Hade mamma vĂ€ntat en gĂ€st? Nu kunde jag urskilja enstaka ord, âopassligâ och âInezâ. De pratade om mamma. Jag smög nĂ€rmare. Dörren stod lite pĂ„ glĂ€nt. Doften av stekt flĂ€sk som jag kĂ€nt för en timme sedan hade dunstat bort. Kanske skulle vi inte fĂ„ nĂ„gon middag efter allt som hade hĂ€nt. Jag sĂ„g framför mig hur Hilda kastade de kalla flĂ€skbitarna dĂ€r flottet stelnat som en vit hinna tillsammans med de kokta potatisarna som fĂ„tt ett gult skinn.
â Doktor Söderlund tror att Inez blir kvar pĂ„ hemmet i minst tre veckor, kanske sĂ„ lĂ€nge som en mĂ„nad, sa Max.
16 mina nallar, sa jag och Algot stirrade storögt pĂ„ mig. â FĂ„r TĂ„rarnajag?hade torkat pĂ„ hans kinder. Jag nickade. Jag skulle sĂ€tta tillbaka nallarna pĂ„ exakt samma stĂ€lle sedan, annars kanske nĂ„got hĂ€nde med Algot ocksĂ„ och det fick det bara inte göra. Men först ville jag höra vad Max och Hilda pratade om. Jag klev ur mina inneskor och tassade över den tjocka röda mattan som tĂ€ckte det mesta av golvet i matsalen. Jag tittade pĂ„ almanackan som hĂ€ngde pĂ„ vĂ€ggen, â1934â stod det med guldbokstĂ€ver. Ăver halva december hade gĂ„tt, snart var det ett nytt Ă„r. Hur skulle det Ă„ret bli?
En mÄnad! De arma barnen, var ska de fira jul? Jag berÀttade för frun redan i höstas att jag mÄste Äka ner till min mor och syster över jul eftersom mor Àr opasslig.
17 Jag glömde alla tankar pĂ„ mat och smög Ă€nnu nĂ€rmare köket.â
â Hilda behöver inte ta barnen. Jag ska telefonera Inez förĂ€ldrar nĂ€r jag kommer tillbaka till kontoret. Jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att de kommer att bli vĂ€ldigt glada över att fĂ„ ha Gerda och Max dĂ€r över helgerna. Jag drog efter andan. TĂ€nkte han ringa till mormor och morfar? Mamma skulle bli galen om hon fick reda pĂ„ det.
Minnesbilderna flimrade förbi frĂ„n vĂ„rt sista besök hos dem. Det mĂ„ste ha varit fem Ă„r sedan, innan Algot föddes. Det var bara jag och mamma, för pappa var kvar i stan och jobbade pĂ„ förlaget. Vi hade suttit i mormor och morfars kök, nĂ€r mamma plötsligt hade stĂ€llt sig upp sĂ„ hastigt att köksstolen hade ramlat bakĂ„t med ett brak. Vinglaset, som vickade omkull, hade fĂ€rgat mormors vita linneduk röd. Jag mindes kĂ€nslan av att nĂ„got hemskt var pĂ„ vĂ€g att hĂ€nda. Jag ville krypa in under bordet och hĂ„lla för öronen, men jag var för vĂ€luppfostrad för att göra det. IstĂ€llet fick jag sitta och lyssna medan mamma med stel röst sa att hon aldrig mer tĂ€nkte komma tillbaka till sitt barndomshem.âOmnitar den dĂ€r tattarpojken som fosterbarn kommer varken jag eller min familj att sĂ€tta vĂ„r fot hĂ€r.
Hildas röst var gnÀllig, som om tanken pÄ att fÄ ta hand om mig och Algot över jul var det vÀrsta straff hon kunde fÄ.
18
â Elis Ă€r alldeles ensam i vĂ€rlden, han Ă€r ett barn och du Ă€r vuxen, hade mormor sagt och lagt armarna i kors över bröstet nĂ€r mamma kom nerför trappan bĂ€randes pĂ„ vĂ„ra resvĂ€skor.Efterdet hade vi aldrig varit tillbaka. Det var som en ihĂ„lig plats i bröstet dĂ€r mormor och morfar skulle vara, och jag visste vems fel det var. Elis! Jag hatade den pojken sĂ„ mycket att jag nĂ€stan tappade andan. Och nu sa Max att jag och Algot skulle Ă„ka dit över jul.
â Men Inez, det menar du inte! Mormor hade fĂ„tt röda flĂ€ckar pĂ„ kinderna.
â Jo, ni fĂ„r vĂ€lja. Honom, eller ert eget kött och blod! Mamma hade inte sagt nĂ„got mer bara lĂ€mnat rummet utan att vare sig torka upp vinet eller resa upp stolen. Mormor och morfar hade valt honom, pojken som mamma kallat för âtattareâ. Fast mormor sa att han kom frĂ„n âresandefolketâ. Elis hette han, han hade sotsvart hĂ„r och mörka ögon. De hade tagit hand om honom nĂ€r hans mamma blev sjuk, och nu var bĂ„de hon och hans morfar döda sĂ„ han hade ingen slĂ€kt kvar.
21 3
â Mm, sa jag och tittade pĂ„ Algot som hade tummen
â Ja, ja, sa Hilda som tyckte allt norr om Uppsala var lĂ„ngt uppe i Norrland. SĂ„, dĂ„ var allt packat, fortsatte hon och lĂ€t lĂ€ttad, nĂ€stan glad.
â Vi stoppar ner ett par raggsockor till, det Ă€r kallt dĂ€r uppe i norr, sa Hilda och stĂ€ngde locket till resvĂ€skan.
Mormor och morfar ville att vi skulle komma. âSĂ„klartâ, hade Hilda sagt, men jag tyckte inte alls att det var sjĂ€lvklart. Vi hade inte setts pĂ„ vĂ€ldigt lĂ€nge och magen snörpte ihop sig som ett korvskinn nĂ€r jag tĂ€nkte pĂ„ att trĂ€ffa dem igen. Jag lĂ€ngtade efter mormor och morfar samtidigt som jag fasade för tanken pĂ„ att trĂ€ffa Elis igen.
Det hade gĂ„tt sĂ„ fort att jag knappt hunnit med. IgĂ„r hade jag stĂ„tt och tjuvlyssnat pĂ„ Hilda och Max som pratat om att skicka upp mig och Algot till mormor och morfar. Nu skulle vi ta morgontĂ„get upp till dem och vara kvar dĂ€r hela jullovet. Max hade till och med ordnat sĂ„ att jag fick ledigt frĂ„n skolan de tvĂ„ sista dagarna innan jullovet.âDebor i HĂ€lsingland, sa jag tyst och kontrollerade att nallarna och de andra satt pĂ„ en rak rad ovanpĂ„ sĂ€ngen. Det var sĂ„ mycket som kunde gĂ„ fel.
Det var fortfarande mörkt ute trots att klockan snart var Ätta. Knubbiga snöflingor virvlade förbi gatlyktorna som redan fÄtt mjuka, vita hattar.
â Ăr ni redo för Ă€ventyret? frĂ„gade Max och skakade pĂ„ huvudet som en nybadad hund sĂ„ att snön yrde om honom.Han hade snö lĂ€ngst ner pĂ„ byxbenen och blöta flĂ€ckar pĂ„ överrockens axlar. Jag nickade fast jag inte alls visste om jag var redo. Jag lutade mig fram och torkade bort de smĂ„ vattendropparna frĂ„n fönstret.
â Vi ska Ă„ka tĂ„g! ropade Algot och hoppade ner frĂ„n stolen.Jagtog ett skutt över tröskeln och tittade in i mammas
22 i munnen och hÀngde med huvudet. Han var pÄ vÀg att somna om, men ryckte till nÀr det knackade pÄ dörren.
Hon hade kramat mig, mjuka kramar som jag aldrig ville skulle ta slut.
Det var Max. Han skulle eskortera oss upp till Hudiksvall, sedan ta tÄget tillbaka till Stockholm igen. Max hade inte velat lyssna nÀr jag sa att jag och Algot kunde ta tÄget sjÀlva. Jag var van att ta hand om min lillebror, det hade jag i princip gjort sedan han föddes. Det var dÄ mamma blev opasslig och började stÀnga in sig med likörflaskan pÄ sitt rum. NÀr jag tÀnkte pÄ hur det var innan var det som att titta ut genom det snöimmiga fönstret. Minnena var suddiga med oskarpa kanter, mamma hade varit en annan dÄ. Hon hade lÀst sagor pÄ kvÀllarna, tagit med mig pÄ konditori och berÀttat roliga saker som fick skrattet att bubbla som sockerdrickan jag fÄtt i ett glas.
â Adjö och god jul pĂ„ er, ekade Hildas röst genom trapphuset.âGodjul! ropade Algot glatt.
â Adjö, sa jag, som fortfarande inte riktigt förlĂ„tit Hilda för att hon verkade sĂ„ lĂ€ttad över att bli av med oss.
Jag trĂ€dde in armarna och stoppade in mitt ljusa hĂ„r i den gröna hatten som matchade kappan. Mamma hade mörkt hĂ„r, men jag var mest lik pappa, det var bara den raka nĂ€san som jag Ă€rvt efter henne. De gröna ögonen, munnen och den smala kroppsbyggnaden var ett arv frĂ„n pappa. âHon Ă€r alldeles för magerâ, brukade en del Ă€ldre tanter sĂ€ga och det fick mig alltid att vilja svara âoch du Ă€r alldeles för rundâ, fast det gjorde jag förstĂ„s inte.
23 rum. Hennes bÀddjacka hÀngde pÄ sÀngstolpen och pÄ toalettbordet lÄg silverborsten bredvid hennes favoritparfym. Hur skulle hon klara sig utan dem nu?
â SesĂ„ fröken Gerda, sĂ€tt pĂ„ sig kappan nu, ni vill vĂ€l inte missa tĂ„get, sa Hilda och höll fram min gröna kappa med pĂ€lskrage som var det varmaste ytterplagg jag Ă€gde.
Jag tog Algot i handen och följde efter, men det gick lÄngsamt eftersom han envisades med att hoppa jÀmfota nerför trapporna.
Det klĂ€mde över tĂ„rna nĂ€r jag satt pĂ„ mig kĂ€ngorna eftersom Hilda envisats med att jag skulle ha dubbla sockor. Jag satte pĂ„ Algot hans pĂ€lsmössa och knöt den under hakan och han började genast klaga pĂ„ att jag knutit för hĂ„rt.âDroskan vĂ€ntar, vi mĂ„ste upp pĂ„ förlaget först, sa Max som redan var pĂ„ vĂ€g ut genom dörren med vĂ„r resvĂ€ska.
â DĂ„ var vi framme vid julkortsförlaget, herr Flaming, sa chauffören och tog upp en nĂ€sduk och torkade bort
24
ett ilsket gnĂ€llande bort snöflingorna som outtröttligt la sig som en vit slöja pĂ„ framrutan. Jag kikade ut genom sidorutan och mĂ€rkte att vi passerade NK. Utanför skyltfönstren trĂ€ngdes pĂ„byltade mĂ€nniskor för att fĂ„ en skymt av den berömda julskyltningen. Jag sĂ„g en kvinna som stod med armen om en flicka i min egen Ă„lder och det sög till i maggropen. Jag följde dem med blicken, sedan svĂ€ngde droskbilen in pĂ„ gatan dĂ€r förlaget lĂ„g. Husets tak och fönsterbleck var klĂ€dda i vitt och neonbokstĂ€verna fyllde bilen med ett varmt, rött ljus. âFlamingâ, stod det. VĂ„rt efternamn.
â Jag tror att det snöar sidledes, muttrade Max och fĂ€llde upp rockkragen. Det snöade verkligen mycket. Jag tittade upp mot himlen dĂ€r flingorna singlade ner som tjocka bomullstussar och lyckades fĂ„nga en med tungan. Algot ryckte mig i handen och jag sĂ„g att droskchauffören otĂ„ligt höll upp dörren Ă„t oss. Jag Ă„lade mig in i baksĂ€tet och lyfte upp Algot i knĂ€t. NĂ€r taxin körde ut pĂ„ gatan tittade jag upp mot vĂ„r vĂ„ning. En ensam lampa lyste i mammas och pappas sovrum. Nu var ingen av dem dĂ€r, och snart skulle jag och Algot ocksĂ„ vara Vindrutetorkarenborta.drogmed
Max höll upp porten och genast slog kylan emot oss, samtidigt som marmorgolvet nÀrmast entrén blev prickigt av snö.