Mumintrollen pÄ hattifnattarnas ö


NÄgra av Mumindalens invÄnare

Mumintrollet Ă€r ett nyfiket och vĂ€nligt troll. Han far gĂ€rna pĂ„ Ă€ventyr âsĂ€rskilt om det betyder att han fĂ„r resa med sin vĂ€n Snusmumriken, som han beundrar djupt. Men nĂ€r Ă€ventyren blir alltför skrĂ€mmande behöver han sin Muminmamma.
Muminmamman

Àr mjuk pÄ rÀtt stÀllen och har handvÀskan full av torra yllestrumpor, magpulver och kara meller. Hon tappar aldrig fattningen, och ser till att knytt och knott i Mumindalen har nÄnstans att sova om det behövs.

Muminpappan
Àr ett mycket vittberest troll, Ätminstone om man frÄgar honom sjÀlv. EmellanÄt lÀngtar han ut pÄ vilda Àventyr, som de han genomlevde i sin ungdom.
Snusmumriken
kommer och gÄr som han vill med sitt tÀlt och sin munharmonika. Han vill inte Àga nÄgot och skattar friheten högst. Varje höst ger han sig av pÄ vandring söderut, men Ärets första vÄrdag kommer han Äter till sina vÀnner i Mumindalen.
Lilla My
Àr mycket liten, som namnet antyder, till och med liten nog att lÀgga sig i bakhÄll i Muminmammans sykorg. Hon vet inte hur man bÀr sig Ät för att bli rÀdd, utan möter faror som hon möter folk i allmÀnhet: genom att bitas.

Sniff


Àr mycket lÀttskrÀmd och en smula egenkÀr, men vill aldrig nÄgon illa. Han drömmer om att fÄ Àga nÄgot riktigt dyrbart, som guld eller Àdelstenar ⊠eller kanske en liten kattunge som bara Àr hans egen.
Snorkfröken
beundrar allt som Àr vackert, som hon sjÀlv. Hon Àr pÄhittig och kvick, och önskar ofta att livet i Mumindalen var mer storslaget och dramatiskt.

Det var mitt i sommaren och vÀldigt hett i Mumin   dalen. Dag efter dag stekte solen frÄn en   molnfri himmel. Det var sÄ varmt att inte ens flugorna orkade surra. SmÄkrypen gömde sig i sina svala jordhÄlor och fÄglarna var tysta. Mumintrollet och hans vÀnner blev nervösa av vÀrmen och gick omkring och grÀlade med varandra.

Snorkfröken anklagade Sniff för att ha stulit hennes armband och Sniff sa att det hade han inte alls gjort, han hade bara lÄnat det en stund.

Förresten borde du inte ha lagt armbandet pÄ verandan, för dÄ kan ju vem som helst ta det! frÀste han.
Men jag tog ju av mig armbandet för att det var sÄ varmt! skrek Snorkfröken.
Mamma, sa Mumintrollet, hitta pÄ nÄnting Ät oss att göra! Vi bara grÀlar och det Àr sÄ hett!

Ja, kÀra barn, sa Muminmamman som höll pÄ att laga en stor pannkaka. Jag tycker att vi gÄr till stranden och badar. Vi packar ner maten och ger oss av med en gÄng.
Stranden Àr sÄ vanlig, sa Lilla My. Kan vi inte fara till nÄn farlig plats?
Mamma vill bada. DÄ ska hon fÄ göra det, sa Muminpappan med kraft.
Muminmamman störtade ivÀg för att packa. Hon samlade ihop filtar, kastruller, nÀver, kaffepanna, sololja, tÀndstickor, paraply, varma klÀder, magpulver, vispar, myggnÀt, badbyxor och sÄ det viktigaste av allt: mat i lÄnga banor.
O, vad det ska bli skönt att vila vid havet, sa hon nÀr hon till slut var klar.
Och sÄ tÄgade alla ner till havsstranden. DÀr hittade de nÄgot ovÀntat: en alldeles ensam segelbÄt.
Vems Àr den? frÄgade Mumintrollet.
Ingens, sa Muminpappan. Den har drivit iland pÄ vÄr strand. Det Àr en gÄva frÄn havet!

Den mÄste ha ett namn! ropade Snorkfröken. Vore inte Tippan hemskt sött?
Ăsch, sĂ„ fĂ„nigt. Den ska heta Havsörnen, sa Lilla My. Vore det inte skojigt om den hette Sniff? Det Ă€r sĂ„ kort och bra, sa Sniff.
Tycker du, ja, sa Mumintrollet.
Lugn, ungar, sa Muminpappan. Mamma fÄr bestÀmma. Det Àr ju hennes utflykt. Muminmamman rodnade.
Jag tĂ€nker att bĂ„ten ska heta nĂ„nting som pĂ„minner om allt vi ska göra med den, och dĂ„ tycker jag att Ăventyret passar, sa hon.
Ăventyret! BĂ€ttre namn fanns inte, tyckte de andra. Men den ensamma segelbĂ„ten mĂ„ste förstĂ„s döpas. Att segla ivĂ€g med en bĂ„t som inte Ă€r ordentligt döpt kan nĂ€mligen betyda olycka.
Har vi nÄnting som liknar en champagneflaska? undrade Mumintrollet.

Muminmamman letade fram en saftflaska ur en av korgarna. Som tur var hade hon packat ner flera flaskor med saft, för den hon nu hade i handen krossade hon mot fören pÄ bÄten. Samtidigt sa hon med högtidlig röst:
Jag döper dig för tid och detta (sĂ„ sĂ€ger mumintrollen vid dop) till Ăventyret!
Alla hurrade, och sÄ lastade man ombord korgar och filtar och alla de andra sakerna och seglade ut pÄ det vilda, gröna havet.

Ute till havs svalkade vinden skönt. Mumintrollets pappa styrde och Muminmamman passade pÄ att sova en stund. Mumintrollet satt i fören och höll uppsikt sÄ att inte bÄten skulle gÄ pÄ grund.
Vart ska vi Äka? frÄgade Sniff.
LÄt oss fara till en ö! bad Snorkfröken. Jag har aldrig varit pÄ en riktig ö.

DÄ ska du fÄ det nu, sa Muminpappan. Vi kliver iland pÄ första ö vi ser.
Mumintrollet spanade mot horisonten, och plötsligt sÄg han nÄgot sticka upp ur havet.
Land i sikte! ropade han. Det var verkligen en ö, och den sÄg grön och vild ut.
DÀr finns en fin sandstrand att lÀgga till vid, sa Muminpappan och styrde elegant in mot ön.
Alla hoppade iland. Snart myllrade stranden av liv och verksamhet. Muminmamman slÀpade ihop stenar till en eldstad för att koka kaffe och vÀrma upp pannkakan. Hon bredde ut en duk i sanden och stÀllde fram koppar och tallrikar. Allra sist smyckade hon bordet med en bukett strandliljor.
Kan vi hjÀlpa till med nÄnting? frÄgade Mumintrollet nÀr allt var fÀrdigt.
Ni ska undersöka ön, svarade mamman. HÀr kan ju finnas farligheter.
Vi fÄr hoppas det, sa Lilla My.

Mumintrollet och hans vÀnner gav sig ivÀg söderut pÄ jakt efter Àventyr. Samtidigt hÀnde nÄgot egendomligt pÄ andra sidan ön: smÄ spöklika varelser steg iland, tysta och allvarliga. Det var hattifnattar, i hundratal, med vita tomma ansikten och prasslande tassar.

De kom frÄn alla hÄll, för det hÀr var nÀmligen den ö dÀr hattifnattarna hade ett stort möte en gÄng om Äret, innan de fortsatte sina eviga resor runt jorden. Mötet Àr alltid mitt i sommaren, och sÄ kom det sig att muminfamiljen och hatti fnattarna hade kommit till ön ungefÀr samtidigt.


Den södra stranden var en alldeles vanlig strand utan nÄgra farligheter, i alla fall inga synliga.
Ska vi gÄ tillbaka och Àta pannkaka nu? frÄgade Sniff.
Nej, vi mĂ„ste undersöka skogen ocksĂ„, sa Mumin trollet. Det kanske finns en skatt nĂ„nstans âŠ

En skatt? Tror du verkligen det? sa Sniff.
Det trodde Mumintrollet bestÀmt, och Snusmumriken höll med.
Jag vill plocka vackra blommor och flÀta till en krans, sa Snorkfröken.
Blommor? fnös Lilla My. Blommor Àr inte det minsta farliga!
Sniff började genast leta efter tecken pĂ„ att det fanns en skatt nergrĂ€vd nĂ„nstans. Eftersom han inte visste hur sĂ„na tecken sĂ„g ut mĂ„ste han titta riktigt noga. Han irrade hit och dit och mĂ€rkte inte att han kom lĂ€ngre och lĂ€ngre bort frĂ„n de andra âŠ
⊠förrÀn han plötsligt slog huvudet i en stolpe. Aj! ropade han, men glömde genast att det gjorde ont, för pÄ stolpen hÀngde nÄgot som glittrade och glÀnste alldeles underbart. Det mÄste vara skatten, tÀnkte Sniff, fast den inte Àr nergrÀvd!
Sniff rörde vid det glÀnsande föremÄlet. DÄ hörde han hur det började prassla runt omkring honom. Hattifnattar!

Aldrig i hela sitt liv hade Sniff sett sÄ mÄnga hattifnattar pÄ en gÄng. De myllrade överallt och allihop stirrade pÄ honom med sina bleka ögon.

GÄ er vÀg! skrek Sniff. Schas! Schas!
Men hattifnattarna kom bara nÀrmare, och till slut var Sniff omringad. Han sÄg sig omkring efter en flyktvÀg, men fienden stod som en mur runt honom.
DÄ började Sniff klÀttra uppför stolpen. Den var hal och otÀck, men förskrÀckelsen gjorde honom stark och slutligen satt han darrande i toppen.
HjÀlp! skrek han. HjÀlp!
Snusmumriken som hade vandrat norrut pÄ egen hand hörde Sniffs rop pÄ hjÀlp. Han gick i riktning mot ropen och kom strax fram till glÀntan.
Hej Sniff, hur har du fÄtt hattifnattarna pÄ sÄ dÄligt humör? frÄgade han lugnt.
Inte vet jag! Jag har bara lÄnat den hÀr, sa Sniff ynkligt och tryckte det glÀnsande föremÄlet mot bröstet.
