Jag vaknade av att mamma kom in i mitt rum och drog upp rullgardinen med en smÀll.
â Dags att hoppa ur sĂ€ngen, Teo! sa hon och rufsade om mitt hĂ„r.
â Men det Ă€r ju söndag âŠ, mumlade jag innan jag kom pĂ„ vad vi skulle göra den hĂ€r dagen.
â Bianca Ă€r redan hĂ€r, sa mamma. Hon och pappa hĂ„ller pĂ„ att bre mackor till matsĂ€cken. Vi Ă„ker om en halvtimme. Det Ă€r ett underbart vĂ€der i dag, perfekt för en utflykt.
Hon öppnade fönstret pÄ glÀnt och jag kunde höra hur fÄglarna sjöng utanför. Jag satte mig pÄ sÀngkanten och försökte bli lite pigg. Varför hade jag och min kompis Bianca egentligen bestÀmt oss för att följa med pÄ hembygdsföreningens utflykt? Fanns det inte bÀttre saker att göra en söndag dÄ det var fint vÀder? Nu skulle vi följa med mamma och pappa och en massa andra vuxna. Vi skulle antagligen vara de enda barnen pÄ den turen.
PÄ rasten satt vi högst upp i klÀtterstÀllningen pÄ skolgÄrden och pratade om vad vi skulle vÀlja. Egentligen visste vi förstÄs vilken plats vi tyckte var den mest spÀnnande. Det var ju Svartskogen! Men den ville vi inte berÀtta om.
Vi hade varit med om fantastiska Àventyr i skogen och vi visste vilka varelser som bodde dÀr.
Ălvan Millevi var vĂ„r vĂ€n, korpen Vidvinga och smĂ„folket under jorden likasĂ„.
Men de var hemliga och osynliga för de flesta och mÄste fÄ vara i fred. Vi mÄste hitta nÄgot annat spÀnnande stÀlle att berÀtta om.
Vi hade bÄda hört talas om hembygdsföreningens utflykt. Glömda platser, cykeltur i det förflutna, stod det pÄ lappen som kommit i brevlÄdan. Bianca tyckte att det lÀt spÀnnande.
Hennes mamma kunde inte följa med, för hon jobbade. Men mina förÀldrar skulle Äka med och Bianca övertalade mig att vi tvÄ skulle hÀnga pÄ.
Hon sa att vi kunde försöka hitta nÄgon spÀnnande plats och ta bilder till vÄrt skolarbete.
Och nu var det dags. Jag hoppade ur sÀngen, gÀspade och klÀdde pÄ mig. SÄ fort jag kom ut i köket och fick se Bianca blev jag lite piggare. Det kanske inte skulle bli sÄ trÄkigt i alla fall.
PĂ OKĂNDA VĂGAR
Solen sken dÄ vi cyklade ivÀg. Jag kÀnde mig rÀtt glad nÀr jag tÀnkte pÄ att vi kanske skulle fixa skoljobbet lÀtt som en plÀtt.
Det var samling pÄ torget utanför Coop. En liten klunga mÀnniskor, mest lite Àldre, stod dÀr och hÀngde pÄ sina cyklar. De verkade kÀnna varandra, för de skrattade och pratade medan de vÀntade pÄ att fÄ Äka i vÀg.
â HĂ€r har vi visst nĂ„gra nya vĂ€nner, sa en lĂ„ng, smal man och kom fram till oss. Jag heter Sven och ska vara er guide i dag.
Mamma och pappa skakade hand med honom och Bianca och jag gjorde likadant.
â Roligt nĂ€r ungdomarna Ă€r intresserade, sa han.
Ni Ă€r mycket vĂ€lkomna! Ja, dĂ„ ska vi vĂ€l börja ge oss i vĂ€g âŠ
â HallĂ„ dĂ€r! VĂ€nta pĂ„ mig!
Vi vÀnde oss om och dÀr kom Torbjörn cyklade pÄ sin gamla skrangliga cykel. Torbjörn Àr lÀrare i vÄr skola. Han undervisar inte i vÄr klass, utan Àr NO-lÀrare
för de Àldre eleverna. Men det Àr egentligen inte i skolan utan i skogen som vi lÀrt kÀnna honom.
Vi vet att han hittar i minsta vrÄ av Svartskogen och att han kÀnner alla dess hemligheter. NÀr jag tÀnkte efter var det rÀtt sjÀlvklart att Torbjörn skulle med.
Han Àr ju intresserad av allt gammalt och det dÀr med glömda platser lÀt ju som nÄgot för honom.
Han hejade glatt pÄ Bianca och mig.
â Det hĂ€r kommer att bli spĂ€nnande! sa han.
â Det Ă€r vĂ€l bara gamla torp och sĂ„? sa jag.
â Ni ska fĂ„ se âŠ, sa Torbjörn. Jag tror att ni kommer att bli förvĂ„nade.
Just dÄ ropade Sven att vi skulle ge oss av. Han tog ledningen och vi bildade en lÄng orm av cyklar efter honom.
Vi cyklade bort frÄn centrum och alla husen. Snart vek vi in pÄ en mindre grusvÀg. Den var gropig och
guppig och jag tÀnkte att den nog var ett av de dÀr glömda stÀllena. Ingen hade brytt sig om att jÀmna till vÀgen eller lÀgga pÄ nytt grus pÄ evigheter. Det verkade inte vara nÄgon risk att det skulle komma nÄgon bil, sÄ Bianca och jag cyklade bredvid varandra.
â
Har du varit hÀr borta nÄgon gÄng? frÄgade hon.
â Nej, sa jag. Jag har ingen aning om vart vi Ă€r pĂ„ vĂ€g.
Svartskogen kÀnde vi till, men nu var vi pÄ vÀg norrut mot helt okÀnda trakter. Naturen var vacker, vitsipporna bildade vita mattor lÀngs vÀgen.
Solen sken och björkarna knoppades, men löven hade inte slagit ut Ànnu. Vi cyklade runt en krök och Sven saktade farten vid en gammal förfallen stenmur.
â
HÀr gör vi vÄrt första stopp, sa han nÀr han hoppat av cykeln. Nu ska ni fÄ se det gamla Dalbotorpet.
Ett torp, det var vÀl det jag visste! tÀnkte jag.
EN BĂJD GESTALT
En gammal halvrutten och skev grind hÀngde fortfarande kvar pÄ sina grindstolpar. Sven öppnade grinden försiktigt och vi följde efter honom in i det som en gÄng mÄste ha varit en trÀdgÄrd.
Nu hade skogen flyttat in, aspar och smÄgranar trÀngdes i det toviga grÀset. TvÄ höga trÀd tornade upp sig över de andra. Det var tvÄ gamla knotiga askar som stod vid grindstolparna. Bakom dem hukade den gamla stugan. Taket var insjunket och den höga skorstenen lutade.
â Ja, hĂ€r bodde gamla Dalbo-Anna tills hon dog pĂ„ 60-talet, sa Sven. DĂ„ var hon 98 Ă„r. Huset byggdes pĂ„ 1700-talet och det mĂ€rkliga med det Ă€r att bostadshuset och ladugĂ„rden sitter ihop. GĂ„ runt och titta lite, sĂ„ berĂ€ttar jag mer sedan.
Bianca plockade fram sin mobil och hon och jag banade oss vÀg genom slyet som vÀxte runt huset.
Dörren hÀngde inte lÀngre pÄ sina gÄngjÀrn, utan lÄg pÄ marken, sprucken och med flagnande fÀrg.
Vi gick in i det pyttelilla köket. Rutorna var trasiga
och det lÄg glas pÄ golvet. Det fanns inga möbler kvar, men pÄ vedspisen stod en gammal jÀrngryta.
En slev stack upp ur en gryta och pÄ botten fanns en brun vÀtska. Jag tÀnkte att det kanske regnat in och att vattnet rostat.
Jag rörde runt lite med sleven och tyckte att jag kÀnde en kryddig doft komma upp ur grytan. Men sÄ ryckte jag pÄ axlarna och tÀnkte att det var vÀl inbillning. FrÄn köket ledde en smal dörr in i det som en gÄng varit ladugÄrden. DÀr inne fanns ett litet bÄs för en ko.
Det var skönt att komma ut i solen igen. Utanför huset stod en gammal vattenpump. Jag pumpade och efter nÄgra tag kom en strÄle kallt, klart vatten. Vi blev lite förvÄnade, för pumpen sÄg sÄ rostig och trög ut, men den fungerade bra. Bianca tog nÄgra bilder med sin mobil, men vi tyckte bÄda tvÄ att det hÀr var ett alldeles för sorgligt stÀlle. Vi ville nog inte skriva om Dalbotorpet.
De vuxna började samlas kring Sven för att höra honom berÀtta. Vi var ocksÄ pÄ vÀg dit, men dÄ tog Bianca mig i armen och pekade.
â Det finns en gammal jordkĂ€llare dĂ€r borta, sa hon. Vi gĂ„r och kollar pĂ„ den ocksĂ„!
En bit bakom huset, till hÀlften nergrÀvd i marken, lÄg den. Det gamla taket var mossigt, men dörren fanns kvar. Bianca höjde mobilen för att ta en bild pÄ den. Jag stod precis bredvid henne och tittade Ät samma hÄll.
DÄ sÄg vi en böjd gestalt komma ut ur jordkÀllaren. En gammal kvinna i svarta klÀder. Hon sÄg sig hastigt om och blicken var mörk och hÄrd. Hon var sÄ underligt blek och nÀr hon gick snuddade fötterna knappt vid marken. SÄ vek hon av och försvann bakom kÀllaren.
Vi hann se hennes profil. Hon hade en skarpt böjd nÀsa. Ryggen var krokig och hon höll i en kÀpp.
Jag hörde hur Bianca drog efter andan.
â Vem var det dĂ€r? undrade hon.
â Tog du en bild? frĂ„gade jag.
Bianca nickade och fumlade med mobilen.
Hon tryckte fram den senaste bilden och vi böjde oss bÄda fram för att se den. DÀr var jordkÀllaren, men ingen kvinna.
â Men du sĂ„g henne ocksĂ„, eller hur? flĂ€mtade Bianca.
â Ja, sa jag.
â Jag sĂ„g henne pĂ„ skĂ€rmen nĂ€r jag tryckte pĂ„ knappen, men hon Ă€r inte med pĂ„ bilden, viskade Bianca.
â VĂ„gar vi titta in i kĂ€llaren? undrade jag.
Bianca nickade. Det var ju dit vi varit pÄ vÀg. Vi smög fram till kÀllardörren och sÄg oss hela tiden omkring för att se om kvinnan kom tillbaka, men det gjorde hon inte.
Dörren gick upp pÄ knarrande gÄngjÀrn och vi gick in. Det var mörkt dÀr inne, men nÀr vÄra ögon vant sig sÄg vi en hylla med gamla tomma glasburkar framför oss. Damm och spindelvÀv fick dem att se grÄa ut.
Men nÀr vi skulle gÄ ut igen upptÀckte vi en annan hylla precis innanför dörren. Den sÄg ren och stÀdad ut och dÀr stod nÄgra smÄ bruna flaskor. I taket ovanför hÀngde knippen med torkade örter.
â Tror du att det Ă€r hon som ordnat det hĂ€r? viskade Bianca.
â Vet inte, sa jag och kĂ€nde en rysning utmed ryggraden.
DEN GAMLA GRUVAN
Bianca och jag kÀnde oss omtumlade och lite förskrÀckta nÀr vi gick tillbaka till gruppen för att höra vad Sven hade att berÀtta. Vi tittade pÄ varandra i tyst samförstÄnd och tÀnkte bÄda att vi inte skulle sÀga nÄgot om den underliga kvinnan vi sett.
â Dalbo-Anna, som var den sista som bodde hĂ€r, var en spĂ€nnande kvinna. Det har berĂ€ttats att nĂ€r Anna var liten försvann hon och var borta i flera dagar. Hon hade till uppgift att valla familjens enda ko i skogen sĂ„ att den fick beta.
En kvÀll kom flickan inte hem. BÄde hon och kon var borta. FörÀldrarna och folk frÄn byn letade och ropade.
Till slut trodde de att flickan hade blivit bergtagen, att trollen hade tagit bÄde henne och kon med sig in i berget.
DÄ satte klockaren i gÄng att ringa allt vad han orkade i kyrkklockorna, för man trodde att det kunde skrÀmma trollen. En hel dag ringde det och den kvÀllen kom mycket riktigt flickan hem igen, smutsig och trasig.
Hon berÀttade för sina förÀldrar att skogsrÄet hjÀlpt henne att hitta hem. Annars hör man ju mest att skogsrÄet ser till att folk villar bort sig i skogen, men hon hjÀlpte tydligen lilla Anna. Men kon hade flickan blivit av med och hon sa att gubben i berget hade tagit den.
â I vilket berg skulle trollen ha bott? undrade jag. Bianca och jag hade trĂ€ffat troll en gĂ„ng, det var ingen rolig upplevelse. Torbjörn hade skrĂ€mt bort dem med en yxa. Men jag hade flera gĂ„nger senare undrat var de kom ifrĂ„n egentligen. I Svartskogen bodde de inte lĂ€ngre, det visste vi.
â Dalbo-Anna vallade sin ko borta vid Höga Klint, sa Sven. Det har jag hört i alla fall. Det finns ju en massa gamla berĂ€ttelser. HĂ€r i vĂ„r trakt finns det trollhistorier som handlar om tre olika berg. Höga Klint, Trollberga och GrĂ„berget. Ni ska fĂ„ höra lite mer om troll senare i dag.
â Sven, trĂ€ffade du Dalbo-Anna nĂ„gon gĂ„ng? frĂ„gade Torbjörn.
â Ja, vi brukade köpa Ă€pplen av henne pĂ„ höstarna. Jag minns en böjd svartklĂ€dd kvinna, vĂ€ldigt tystlĂ„ten. NĂ€stan lite folkskygg. Den dĂ€r berĂ€ttelsen om henne och trollen har jag hört frĂ„n andra.
Det pÄstods ocksÄ att hon blivit vÀn med skogsrÄet och att man ibland kunde se dem gÄ tillsammans i skogen.
Bianca och jag var tysta och tankfulla nÀr vi gav oss i vÀg. Vi sÄg till att vi kom lÀngst bak i ledet av cyklar. Flera gÄnger vÀnde vi oss om och sÄg tillbaka mot stugan och jordkÀllaren.
â Tror du att det var Dalbo-Anna vi sĂ„g? undrade jag.
â Det Ă€r ju omöjligt, sa Bianca. Hon har varit död hur lĂ€nge som helst.
Samtidigt tror jag att vi bÄda undrade vem det annars kunde ha varit.
Den spöklika kÀnslan vek undan medan vi trampade bort frÄn torpet. Sven höll god fart och vi började bli svettiga.
NÀr vi följt den slingriga grusvÀgen ett tag svÀngde vi in pÄ en spikrak vÀg som ledde rakt in i skogen. Efter nÄgon kilometer glesnade trÀden och vi sÄg nÄgra husgrunder vid sidan av vÀgen. En gÄng i tiden hade det funnits flera hus hÀr. Mellan husgrunderna gick vÀgar dÀr smÄtrÀd trÀngde upp ur asfalten. Rakt fram reste sig en underlig byggnad, ett betongtorn dÀr fyrkantiga fönstergluggar gapade tomma.
â FrĂ„n det ena konstiga stĂ€llet till det andra, flĂ„sade Bianca.
Sven samlade gruppen vid det underliga tornet.
â Ăr det nĂ„gon som har varit hĂ€r förut? undrade han.
De flesta skakade pÄ huvudet, men Torbjörn och en annan Àldre man nickade och tittade pÄ varandra.
â GrĂ„bergets gruva, sa Torbjörn. Jo, hit smög man sig ibland som pojke. Efter nedlĂ€ggningen var det spĂ€nnande att undersöka den hĂ€r platsen. De bröt ju
silver hÀr förr i tiden och vi pojkar drömde om att hitta nÄgon kvarglömd silverklump.
â Ja, den hĂ€r gruvan var i drift frĂ„n 1700-talet till 1958, berĂ€ttade Sven. Det stora tornet ni ser hĂ€r Ă€r den sĂ„ kallade gruvlaven. I den fanns hissen som firade ner arbetarna i gruvan och hissade upp malmen.
Vi plockade fram vÄra mobiler och tog flera bilder av gruvlaven som reste sig mot himlen.
â Det dĂ€r blir bra, sa Bianca. En gruva, det verkar spĂ€nnande.
â Kan man gĂ„ ner i gruvan nu? frĂ„gade mamma.
â Nej, svarade Sven. Man har lagt locket pĂ„, som de sĂ€ger. De har stĂ€ngt till alla ingĂ„ngar för att ingen mĂ€nniska ska komma till skada hĂ€r.
Sven tog med oss pÄ promenad bland de gamla husgrunderna och berÀttade att det en gÄng i tiden funnits ett helt samhÀlle hÀr. Gruvarbetarna och deras familjer hade bott i hus lÀngs de bortglömda gatorna och det hade funnits affÀr och post. I en korsning stod till och med en gatuskylt kvar. GruvvÀgen stod det pÄ skylten. Hela omrÄdet kÀndes sorgligt och övergivet. Bianca tog nÄgra bilder dÀr gatuskylten pekade rakt ut i ingenting.
POJKEN I TROLLBERGET
Sven visade pÄ ett gammalt rostigt jÀrnvÀgsspÄr som gick tvÀrs över omrÄdet.
â HĂ€r gick tĂ„gen som fraktade bort malmen, sa han. JĂ€rnvĂ€gen gick vidare ner till samhĂ€llet, men banan togs ur bruk nĂ€r gruvan lades ner. Gruvan har en historia som började redan pĂ„ 1700-talet. En gammal sĂ€gen berĂ€ttar hur det gick till nĂ€r silvret upptĂ€cktes.
Ni kommer ihÄg att jag berÀttade om Dalbo-Anna och att det pÄstods att hon blivit bergtagen nÀr hon var liten. De hÀr mÀrkliga historierna om bergtagning Àr mycket gamla. MÀnniskor förestÀllde sig att trollen bodde inne i bergen. DÄ, pÄ 1700-talet, var det en pojke som vallade sina getter intill GrÄberget. Han var tio Är och hette Hans.
PÄ ett stÀlle fanns det en smal spricka i berget och framför den lutade ett stort stenblock. En av getterna, en liten killing, försvann in i sprickan och Hans pressade sig in bakom stenblocket för att fÄ tag i killingen. Han kom lÀngre och lÀngre in och till slut stod han inne i sjÀlva trollberget, i en sal som strÄlade och glÀnste.
