Kapitel 1
Det sÄg ut som om nÄgon strött ut miljontals smÄ miniatyrdiamanter i snön som lÄg som ett tjockt tÀcke över byn. Till och med luften gnistrade. Det var som om vi befann oss mitt i en sagovÀrld. Fast i en saga skulle knappast nÀsborrarna frysa ihop nÀr man andades eller tÄrna domna bort i pjÀxor na.
â Maja, jag ser isen, sa Hilde och hennes andedrĂ€kt bildade ett rökmoln som hĂ€ngde kvar framför hennes mun.
Jag tittade bort mot platsen hon pekade pÄ. Det sÄg ut att vara en översnöad Àng, men jag visste att under snön dolde sig Gullforssjön och den var sÄ djup och ström att gick man igenom isen kom man aldrig upp igen. Men nu var sjön ordentligt frusen, isen skulle hÄlla för en arbetshÀst som drog en slÀde full med timmer. Det hade min granne, bonden Persson, sagt nÀr han kom tillbaka efter en pimpeltur förra helgen.
Bakom oss hade de yngre barnen ocksĂ„ fĂ„tt syn pĂ„ isen, de ropade uppspelt och skrattade och nĂ„gra av de yngre pojkarna började springa. I dag hade vĂ„r lĂ€rare, Elin, ansvaret för alla klasser pĂ„ skolan eftersom fröken Karlsson som var lĂ€rare för 5â6:an hade Ă„kt för att hĂ€lsa pĂ„ sin dotter i Karlstad som fĂ„tt barn. Vi var bara tvĂ„ klasser pĂ„ skolan, 5â6:an och sĂ„ 7:an dĂ€r jag, Ben och Hilde gick tillsammans med tolv andra elever.
5
Gullfors var inte sÄ stort. Det fanns en smÄskola ocksÄ, den lÄg nere i byn och dÀr gick min lillasyster Gullbritt.
Nu ekade Elins röst över skogen.
â Stanna, alla gĂ„r tillsammans ner till isen!
Trots att hon inte lÀt arg, bara bestÀmd, stannade pojkarna direkt.
Alla hade stor respekt för Elin. Jag brukade tÀnka att det var för att hon var med i motstÄndsrörelsen och för att hon var en riktig hjÀlte som stulit hemliga dokument frÄn nazisterna. Men det visste bara jag, Hilde och Ben, precis som det bara var vi som visste att hennes kodnamn var Svarta rosen. Förra sommaren startade vi tre en egen motstÄndsgrupp som vi döpte till Svarta rosorna efter henne.
â Tur att granruskorna stĂ„r dĂ€r, annars skulle man inte se isen, sa Ben med andan i halsen.
Han hade precis kommit ikapp oss efter att ha varit hemma och hÀmtat skridskorna som han glömt i morse.
â Ja, det Ă€r dĂ€r, isen ska vara skottad pĂ„ södra sidan för det bad Elin vaktmĂ€staren göra, sa jag och vĂ€nde mig om mot Ben. Hans mörka lugg stack fram under den stickade toppluvan och som vanligt lyste hans ögon av en blandning av humor och vemod. En ögonfrans hade lossnat och lĂ„g som ett svart streck pĂ„ kinden. Jag var nĂ€ra att böja mig fram och plocka bort den, men jag hejdade handen och pekade istĂ€llet.
â Du har nĂ„got dĂ€r, sa jag och svalde och vĂ€nde bort blicken.
Plötsligt fick jag en lÀtt knuff i ryggen och vÀnde mig om, det var en av de yngre pojkarna som hade brÄttom ner.
â Ber om ursĂ€kt, sa han och skyndade sig förbi ner mot isen.
â Vi fĂ„r nog skynda oss om vi vill ha en chans att hinna Ă„ka
6
innan isen Àr sönderkörd, sa Hilde och dinglade med spiselkrokarna som hon skulle Äka pÄ. Jag tyckte sÄ synd om henne, jag visste ju att hennes mamma hade ont om pengar och inte hade rÄd att köpa nytt. Men spiselkrokarna mÄste vara vÀldigt svÄra att Äka pÄ.
SjÀlv hade jag skenor som man satte fast under pjÀxorna och sedan spÀnde fast med band över foten.
Ben hade riktiga, svarta skridskor som han Àrvt av nÄgon kusin. Men de var tvÄ nummer för stora sÄ han fick ha dubbla raggsockor i dem för att de skulle passa, hade han berÀttat.
Jag tittade ner mot isen, Elin höll redan pÄ att knyta sina skridskor. De var vita och vackra, precis som de konstÄkningsskridskor jag sett pÄ bild i en veckotidning.
â Titta vad fina skridskor fröken har, andades Hilde i mitt öra och jag kĂ€nde hur det började spritta av förvĂ€ntan i magen.
BÄde jag och Hilde visste att Elin var vÀldigt duktig pÄ att Äka skridskor, hon var nÀstan vÀrldsmÀstare, eller i alla fall hade hon varit en av de bÀsta konstÄkarna i Sverige.
Det var mamma som hade berÀttat det. I höstas hade hon sett nÀstan chockad ut nÀr jag berÀttade om vÄr nya lÀrarinna och dÄ hade jag trott att det berodde pÄ att hon ocksÄ visste att Elin var Svarta rosen. Men sÄ var det inte utan hon kÀnde igen Elin frÄn helt andra sammanhang.
â Vet du att er lĂ€rarinna Ă€r en av de bĂ€sta konstĂ„karna som finns i Sverige? Jag var sjĂ€lv och sĂ„g henne nĂ€r hon tĂ€vlade i Karlstad innan kriget. Hennes pappa Ă€r visst norrman och hennes mamma svenska, sĂ„ hon har dubbelt medborgarskap och tĂ€vlade för Sverige. TĂ€nk vilken fantastisk salchow hon gjorde, hade mamma sagt och beundrande slagit ihop hĂ€nderna.
Salchow, hade jag fÄtt reda pÄ senare, var ett jÀttesvÄrt hopp dÀr man snurrade runt högt upp i luften. Hilde och jag hade
7
kommit överens om att vi skulle frÄga Elin om hon inte kunde visa det hoppet i dag.
Ăven om mina skridskor var lĂ„ngt ifrĂ„n lika fina som Elins sĂ„ gick de snabbt att sĂ€tta pĂ„ och snart stod jag pĂ„ isen och sĂ„g rökmolnen frĂ„n de andras munnar nĂ€r de Ă„kte.
â HjĂ€lp, vad svĂ„rt det Ă€r, sa Hilde vars fötter vinglade fram och tillbaka.
PÄ darriga ben tog jag ett par skÀr fram mot henne och krokade min arm i hennes. Skrattande började vi Äka fram mot granruskorna som markerade var den skottade banan började och slutade.
Jag tittade bort mot Ben som fÄtt lÄna en klubba och sköt en bandyboll till en yngre kille som stod bredbent mitt pÄ isen.
â Jag vill ocksĂ„ skjuta nĂ„gra bollar, sa jag till Hilde och tittade bort mot klubborna som vaktmĂ€staren burit ner till isen pĂ„ morgonen.
Hilde svarade inte och jag vÀnde mig om och sÄg att hon tittade pÄ Elin som gjort en piruett och i vansinnig fart snurrade varv pÄ varv.
â Vi mĂ„ste be henne göra en salchow, sa Hilde.
Jag nickade.
â Kom sĂ„ frĂ„gar vi henne, sa jag och drog med mig Hilde som vinglade till av den hastiga rörelsen.
Elin hade precis stannat nÀr vi kom fram och hon drog hastigt bort nÄgra hÄrslingor som fallit ner i ansiktet.
â SnĂ€lla fröken, kan du inte göra en salchow! bad jag och Hilde nĂ€stan i mun pĂ„ varandra.
Elin tittade pÄ oss och log, sedan skakade hon pÄ huvudet.
â Nej, flickor. Det var sĂ„ lĂ€nge sedan jag gjorde det, jag tror inte att jag kan hoppa sĂ„ högt lĂ€ngre, sa hon.
â SnĂ€lla, bad jag, det Ă€r mĂ„nga som inte vet att du har tĂ€vlat
8
i SM, sa jag bevekande och flera av de andra eleverna började samlas kring oss. NÀr de hörde vad Hilde och jag bad Elin om började de ocksÄ tjata om att hon skulle hoppa.
Nöjda sÄg vi hur Elin ryckte pÄ axlarna och till slut gav med sig, men att jag övertalat henne var nÄgot jag skulle Ängra bara nÄgra minuter senare.
Vi tittade imponerat pÄ medan Elin först sakta och sedan allt snabbare började saxa baklÀnges. SÄ tog hon sats och hoppade. Hon hade hunnit ett halvt varv i luften nÀr nÄgonting hÀnde. Det var som om skenan pÄ den ena skridskon hakade i den andra och för nÄgon sekund svÀvade hon i luften innan hon störtade ner mot isen. Ljudet nÀr hennes axel och arm slog mot den hÄrda isen var fruktansvÀrt. Först en hög smÀll och sedan ett otÀckt krasande som gav mig kalla kÄrar lÀngs ryggraden.
9
Kapitel 2
Det var illa, riktigt illa. Det tror jag vi förstod allihop som stÄtt och tittat nÀr Elin gjorde sitt hopp. Först var jag alldeles stilla eftersom det kÀndes som mina fötter frusit fast i isen, men sedan gav Elin ifrÄn sig ett jÀmrande lÀte och pÄ skakiga ben följde jag efter Hilde som redan Äkt fram till henne. Det var inget blod dÀr hon lÄg, men hennes ansikte hade samma fÀrg som remsorna av snö som vaktmÀstarens spade lÀmnat efter sig pÄ den mörkgrÄ isen.
â Oj, hjĂ€lp, flĂ€mtade Hilde och sjönk ner pĂ„ knĂ€ bredvid Elin.
Jag förstod vad hon menade, Elins ena arm lÄg i en vÀldigt konstig vinkel och axeln stod liksom rakt upp fast hon lÄg ner.
â Jag springer upp till handlaren och ringer efter ambulansen, sa Ben och kastade sig ner pĂ„ snövallen bakom oss och började snabbt snöra upp sina skridskor.
â Ăr hon död? snyftade en yngre flicka som jag visste hette Lisa. Hon höll för sina ögon.
â Nej, det Ă€r hon inte, sa jag och lade armen runt hennes axlar.
Jag tittade pÄ Hilde som sakta strök Elin över pannan. Jag sÄg att Elin försökte sÀga nÄgot, men hon öppnade inte ögonen.
10
â Ăr det nĂ„gon som har en extrakofta eller tröja med sig? frĂ„gade Hilde och tittade upp pĂ„ oss som stod samlade i en ring runt Elin.
â Jag har! ropade Olof, en pojke som gick i 5â6:an, och skyndade bort till sin ryggsĂ€ck och drog fram en grĂ„ stickad tröja.
â Jag har en anorak, sa Birgitta, en flicka som jag egentligen inte tyckte sĂ€rskilt mycket om eftersom hon jĂ€mt skulle vara sĂ„ mĂ€rkvĂ€rdig och skryta om hur rik hennes pappa var.
Han tillverkade skidutrustning till de svenska soldaterna och hade tjÀnat massor av pengar tack vare kriget. Men just nu tyckte jag att Birgitta var riktigt snÀll och jag var ocksÄ imponerad av hur effektiv och snabbtÀnkt Hilde var nÀr det gÀllde att ta hand om Elin. SjÀlv stod jag bara och huttrade och hackade tÀnder medan Hilde försiktigt lyfte upp Elins huvud och sköt anoraken under. Trots att hon var sÄ varsam som det bara gick kved Elin till och knep ihop ögonen. DÀrefter lade Hilde den stickade tröjan över henne. Jag satte mig ner bredvid Hilde och tog Elins hand. Hennes ena stickade vante hade fallit av och handen var iskall. Jag letade runt Elin, men kunde inte hitta den. Kanske var det nÄgot av de andra barnen som stod pÄ vanten. Jag tittade upp, alla hade slutat att Äka nu och stod samlade runt oss. Jag tog av mig min ena vante och trÀdde den pÄ Elins iskalla hand, precis dÄ slog hon upp ögonen.
â Maja, be barnen gĂ„ tillbaka till skolan, sĂ€g att de ska knacka pĂ„ hos vaktmĂ€staren, sa hon med svag röst och lĂ€t blicken hastigt fara över alla som stod dĂ€r, sedan slöt hon ögonen igen.
â Ni hörde vad fröken sa, gĂ„ tillbaka till skolan, sa jag fast jag misstĂ€nkte att de knappast kunde ha hört vad Elin sagt.
Vad konstigt livet var, Elin som var Svarta rosen hade undkommit tyskarna tvÄ gÄnger helt oskadd, nu lÄg hon hÀr svÄrt
11
skadad pÄ isen bara för att jag och Hilde hade övertalat henne att visa ett dumt konstÄkningshopp.
De andra verkade förstÄ allvaret och efter en stund hade alla samlat ihop sina saker och var pÄ vÀg tillbaka mot skolan.
Det tog över en halvtimme innan ambulansen kom, tiden gick oÀndligt lÄngsamt. NÀstan samtidigt med ambulansen kom Ben springande med andan i halsen och vita istappar i det mörka hÄret.
Det var som om han sprang i takt med tutandet frÄn ambulansen. De röda ljusen pÄ ambulansens tak lyste sÄ starkt att jag fick vÀnda bort blicken, men jag hade kvar det lysande röda korset pÄ nÀthinnan en lÄng stund. NÀr jag tittade upp igen sÄg jag att ambulansmÀnnen hade samma röda kors pÄ sina vita armbindlar.
Vi stod knÀpptysta och tittade pÄ medan de försiktigt lade Elin pÄ bÄren och sedan bar upp henne till den stora, vita ambu lansen som stod och vÀntade uppe pÄ landsvÀgen.
Ambulansen for ivÀg med pÄslagna sirener som ekande försvann bort genom byn och dÄ plötsligt kÀnde jag hur genomfrusen jag var. TÄrna i pjÀxorna kÀndes som isklumpar och armarna var sÄ stela att jag knappt orkade lyfta dem för att sÀtta pÄ mig ryggsÀcken.
â Vi syns i skolan i morgon, de ordnar nog en vikarie, sa jag lĂ„gmĂ€lt till Ben och Hilde nĂ€r vi skildes Ă„t inne i byn.
Jag sprang de sista trehundra metrarna hem och sjönk ner pÄ golvet sÄ fort jag kommit innanför dörren.
â Vad Ă€r det som har hĂ€nt, Maja? frĂ„gade mamma som skyndade sig ut frĂ„n köket. Vad tidigt du Ă€r hemma!
Mina lÀppar var lika stelfrusna som resten av kroppen och jag fick inte fram ett enda ord.
12
â Men var Ă€r din andra vante? frĂ„gade mamma och nickade mot högerhanden dĂ€r jag virat Bens halsduk flera varv.
â Den har fröken ⊠hon âŠ, började jag och sedan forsade hela historien ur mig innan jag ens tagit av mig pjĂ€xorna.
Det brÀnde och stack i tÄrna nÀr mamma hÀllde pÄ mer varmt vatten i plÄtbaljan som jag hade fötterna i. Jag satt framför vedspisen och det kÀndes som jag lÄngsamt höll pÄ att tina upp.
Det luktade gott frÄn spisen dÀr en kastrull med soppa stod och puttrade.
Jag tittade pÄ mamma som satt vid köksbordet och klistrade igen bruna papperspÄsar. Mina smÄsyskon Per-Erik och Gullbritt hjÀlpte henne att stoppa pÄsarna i en stor kartong.
Det var fröer till morötter, tomater, sallad och blommor som mamma stoppade i pÄsarna. I vÄr skulle hon sÀlja fröerna i vÀxthusen som nu stod tomma och sorgligt öde och bara vÀntade pÄ att fyllas med spirande plantor.
â Vilken förskrĂ€cklig otur hon hade er lĂ€rare, sa mamma och textade noga âTomaterâ pĂ„ en pĂ„se innan hon rĂ€ckte den till Gullbritt.
â Det var inte otur, det var vi som övertalade henne att göra det dĂ€r hoppet, sa jag och hörde hur rösten bröts.
â TĂ€nker du börja grina nu, fast det inte var du som gjorde illa dig? sa Gullbritt retsamt.
Jag tittade pÄ henne och gjorde en ful grimas. Hon kunde ju glömma att hon skulle fÄ nÄgra julklappar av mig i Är.
â Vi har gjort pepparkaksdeg, visst har vi mamma, sa PerErik och strĂ„lade och jag bestĂ€mde mig genast för att han skulle fĂ„ den julklapp jag tĂ€nkt köpa till Gullbritt.
â Ja, den stĂ„r och vilar i skafferiet. Jag hade sparat ransoneringskuponger och det var bara tur att handlaren hade fĂ„tt in
13
bÄde sirap och kanel, sa mamma och rufsade honom i hÄret.
â I morgon bakar vi pepparkakor, det blir vĂ€l roligt, Maja?
sa hon och log uppmuntrande mot mig.
Jag nickade samtidigt som jag kĂ€nde ett sting av dĂ„ligt samvete för att jag skulle fĂ„ baka pepparkakor medan vĂ„r stackars fröken lĂ„g pĂ„ lasarettet och hade fruktansvĂ€rt ont. Vem visste â hon kanske inte ens fick komma hem till jul.
14
Kapitel 3
Jag, Hilde och Ben kom till skolgÄrden nÀstan samtidigt morgonen dÀrpÄ. Att Hilde var dÀr tidigt var kanske inte sÄ konstigt. Hon bodde ju med sin mamma och nyfödda lillebror i en av lÀgenheterna ovanpÄ skolan.
â Har du sett till nĂ„gon lĂ€rarvikarie? frĂ„gade jag och spanade bort mot vĂ€gen för att se om det skulle komma nĂ„gon. Men de enda jag kunde se var MĂ€rta och Anna, tvĂ„ av vĂ„ra klasskompisar som ocksĂ„ var pĂ„ vĂ€g till skolan. Det var inte lika kallt i dag och mörka moln tornade upp sig pĂ„ himlen, som om det nĂ€r som helst skulle börja snöa. MĂ€rta och Anna kom och stĂ€llde sig bredvid oss och vĂ„ra andedrĂ€kter flöt ihop och bildade dimma som upplöstes ovanför vĂ„ra stickade mössor.
â Stackars fröken, vad ont hon hade. SĂ„g ni hennes axel? sa MĂ€rta och drog i sin egen axel.
Bilden av Elin dÀr pÄ isen fanns kvar pÄ nÀthinnan och jag knep hÄrt ihop ögonen för att stÀnga ute den.
â Axeln mĂ„ste vara bruten, och armen ocksĂ„, sa Anna och ryste.
NÄgra snöflingor singlade sakta ner och lade sig pÄ vÄra pjÀxor. Jag sÄg hur Hilde huttrade till och jag kÀnde hur kylan kröp in genom skorna.
15
â Kan vi inte gĂ„ in? sa jag och sĂ„g att Ben redan börjat gĂ„ mot dörren. Jag skyndade mig ifatt honom och sĂ„g att hans axlar slokade.
â Ăr du ledsen för det som hĂ€nde Elin?
â Nej, eller jo, det var ju hemskt, men nu Ă€r jag mest irriterad pĂ„ mamma, sa han och sparkade ivĂ€g en istapp som lossnat frĂ„n taket.
â Vad har hon gjort? frĂ„gade jag och sĂ„g hans snĂ€lla och modiga mamma Greta framför mig.
â Hon har Ă„kt ner till Stockholm, hennes faster har blivit sjuk och mĂ„ste kanske lĂ€ggas in pĂ„ sjukhus. Mamma har lovat att hjĂ€lpa henne ⊠Ben suckade djupt och höll upp dörren Ă„t mig ⊠Under tiden Ă€r jag tvungen att bo hos mammas kusin, Berit. Tristare och strĂ€ngare mĂ€nniska fĂ„r man leta efter. Jag mĂ„ste slĂ€cka klockan Ă„tta och titta vad hon tvingade pĂ„ mig. Han höll ut byxorna i midjan, och drog ut lager pĂ„ lager med lĂ„ngkalsonger.
â Tre par, kan du förstĂ„ hur inih⊠han avslutade inte ordet och jag fick bita mig hĂ„rt i underlĂ€ppen för att inte börja skratta ⊠Det Ă€r hennes avlidna mans lĂ„ngkalsonger, stora Ă€r de ocksĂ„ för gubben var tjock. Det kĂ€nns som jag har femtio par korvskinn pĂ„ mig.
Jag kÀnde hur skrattet började bubbla inuti mig som en skakad flaska sockerdricka. Det var omöjligt att stoppa, men precis nÀr Ben tittade pÄ mig och upptÀckte det hörde vi springande steg i trappan. Det var vaktmÀstaren. Skrattet pyste ut och jag fick hicka istÀllet.
â TyvĂ€rr ungar, det blir ingen skola i dag. Det Ă€r helt omöjligt att fĂ„ tag pĂ„ nĂ„gon lĂ€rare sĂ„ hĂ€r nĂ€ra inpĂ„ jul, sa vaktmĂ€staren och strök tillbaka det lĂ„nga hĂ„ret som han hade kammat över flinten och som nu fallit ner.
16
â Hur Ă€r det med fröken Elin? frĂ„gade jag och hickade.
VaktmÀstaren skakade sÄ hÀftigt pÄ huvudet att hÄret föll ner igen. HÄrtesten nÄdde honom Ànda till axeln, varför klippte han inte bara av det, hann jag tÀnka innan hans röst trÀngde igenom.
â Det Ă€r inte bra, axeln var ur led, men den har de fĂ„tt pĂ„ plats igen. Det var vĂ€rre med högerarmen, den var av pĂ„ tvĂ„ stĂ€llen. Ett komplicerat benbrott, sa doktorn.
Han drog vanemÀssigt handen över huvudet och förde tillbaka hÄrtesten dÀr den brukade ligga.
Orden sjönk in. Komplicerat benbrott. Stackars Elin, om jag bara inte hade tjatat sÄ.
â Kila hem nu ungar. Det blir inga fler lektioner den hĂ€r veckan, sa han och klampade ner för de sista trappstegen och öppnade dörren för att meddela de andra samma sak.
Kylan slank in genom dörren och svepte förbi oss och jag sÄg att nÀstan alla elever hade samlats dÀr ute pÄ skolgÄrden.
â Tror du att klassrummet Ă€r öppet? frĂ„gade Ben och gick lĂ€ngre in i korridoren.
Jag följde efter honom. Det mÀrktes att Elin inte varit hÀr. Hon brukade alltid tÀnda lamporna ovanför klÀdhÀngarna och ofta eldade hon i kaminen ocksÄ fastÀn vaktmÀstaren brukade muttra att det var slöseri med ved nu nÀr det fanns elektricitet i skolan.
Nu var det kyligare Àn vanligt i korridoren.
Jag sÄg hur Ben tryckte ner dörrhandtaget. LÄng kalsongerna syntes ovanför byxlinningen och benen sÄg nÀstan uppstoppade ut med alla lager av tyg. Trots det tyckte jag att han var den finaste grabb som fanns i hela Gullfors, i hela VÀrmland, kanske till och med i hela vÀrlden.
â Vad ska du göra? frĂ„gade jag och sĂ„g att han inte tog av
17
sig pjÀxorna som vi alltid brukade göra innan vi gick in i klassrummet. Snön som ramlade av skorna bildade smÄ pölar nÀr han gick.
Jag tog av mig mina pjÀxor och stÀllde dem utanför dörren och sedan tog jag lÄnga steg för att inte trampa i vattnet. Hickan var borta nu och jag sÄg hur Ben rotade igenom sin bÀnk.
â Jag hittade den, sa han triumferande och höll upp en Bigglesbok. Nu kan jag ta ficklampan och lĂ€sa under tĂ€cket ikvĂ€ll nĂ€r tanten tvingar mig i sĂ€ng, sa han.
â Vad hĂ„ller ni pĂ„ med?
Hilde kikade nyfiket in genom dörren och fortsatte sedan in i klassrummet.
â Ben skulle hĂ€mta en bok, svarade jag.
â De andra har gĂ„tt hem nu, ska vi göra sĂ€llskap till ⊠LĂ€ngre hann hon inte förrĂ€n steg hördes utanför klassrummet. Jag var sĂ€ker pĂ„ att det var vaktmĂ€staren som skulle lĂ€xa upp oss för att vi var i klassrummet sĂ„ jag stĂ€llde mig nĂ€stan i givakt vid bĂ€nkarna. Men Hilde som tittade ut sĂ„g sĂ„ förvĂ„nad ut att jag förstod att det inte kunde vara vaktmĂ€staren.
â Hej, vem söker ni? frĂ„gade hon avvaktande.
Vi hörde mumlet frÄn en annan röst och Hilde backade in i klassrummet och viskade till oss:
â Han söker fröken.
I dörröppningen stod en kille i tjugoÄrsÄldern klÀdd i den blÄa uniform som jag visste att telegrambuden hade.
â Jag söker Elin Björnsson, sa han stramt.
Vi tittade pÄ varandra.
â Elin Ă€r inte hĂ€r, hon ligger pĂ„ lasarettet i Torsby, svarade jag.
â Det Ă€r mycket viktigt att hon fĂ„r det hĂ€r telegrammet i
18
dag. Det Àr mÀrkt med högsta prioritet, sa han och nickade mot kuvertet som han höll i sin hand.
â Vi kanske kan ge det till henne, sa jag tvekande och tĂ€nkte samtidigt att vi skulle kunna ringa till Elin pĂ„ lasarettet och frĂ„ga om vi kunde skicka telegrammet med nĂ„gon.
Budet stod kvar och synade oss som om han övervÀgde om vi gick att lita pÄ eller inte.
â Hade jag inte haft en massa andra viktiga telegram att dela ut i dag sĂ„ hade jag aldrig gĂ„tt med pĂ„ det, sa han och rĂ€ckte fram kuvertet mot mig.
Men nÀr jag försökte ta det höll han kvar det.
â Lovar ni att det hĂ€r telegrammet nĂ„r Elin Björnsson? sa han och fixerade mig med blicken.
Jag svalde och nickade. Om hon inte fick ta emot besök kunde vi ju lÀsa upp telegrammet pÄ telefon.
Han slÀppte kuvertet, vÀnde sig om och nÀstan marscherade ut.
â Vi mĂ„ste ringa till lasarettet i Torsby, sa jag. Har du telefon Hilde? frĂ„gade jag.
Hon skakade pÄ huvudet.
â DĂ„ fĂ„r vi gĂ„ till handlaren och ringa, det Ă€r nĂ€rmast. Ăr det nĂ„gon som har mynt pĂ„ sig?
19
