Kapitel 1
Ben var försvunnen! Jag tittade mig omkring i rummet. Det fanns inte mycket som visade att han faktiskt hade bott hĂ€r. Ett par byxor, slĂ€ngda pĂ„ sĂ€ngen och en Bigglesbok som lĂ„g pĂ„ stolen som fungerade som nattduksbord. Biggles flyger Ăster ut, den hade jag inte lĂ€st. Det var ett ganska enkelt möblerat rum, bara sĂ€ngen, en byrĂ„ och sĂ„ stolen. Ovanför sĂ€ngen hĂ€ngde en tavla som förestĂ€llde ett skepp ute till havs, det sĂ„g kallt och blĂ„sigt ut. Bens riktiga rum var mycket trevligare Ă€n det hĂ€r, men han bodde ju bara hĂ€r tillfĂ€lligt medan hans mamma var i Stockholm och ordnade med begravningen för en slĂ€kting som hade dött.
â Titta Maja!
Hildes röst var upphetsad och jag vÀnde mig sÄ hastigt om att jag stötte i stolen och Bigglesboken föll i golvet. Hon viftade med ett kuvert i luften.
â Det lĂ„g under byrĂ„n, sa hon triumferande.
â Vad stĂ„r det i det? sa jag och böjde mig ner och tog upp boken.
â Det Ă€r tomt, svarade hon.
Jag hann tÀnka att ett tomt kuvert knappast skulle hjÀlpa oss att hitta Ben, men Hilde höll fram det emot mig sÄ att jag kunde se adressen. Det var till Ben.
5
Vem hade skrivit till honom och kunde det ha nÄgot med hans försvinnande att göra?
Det enda vi, det vill sÀga jag och Hilde, visste, var att Ben hade letat efter oss kvÀllen före och nu var han borta. Han hade inte kommit hem pÄ kvÀllen och inte sovit i sin sÀng. Berit, hans mammas kusin som han bodde hos, var utom sig av oro.
Ben hade varken fÄtt tag pÄ mig eller Hilde för vi hade hjÀlpt mamma att lÀmna tomatplantor till ett Àldre par som bodde en bit utanför byn. Vi hade blivit kvar dÀr en stund eftersom tanten bjudit oss pÄ kanelbullar bakade pÄ riktigt smör.
â Ben var hĂ€r och sökte dig, det verkade vĂ€ldigt viktigt, hade mamma sagt nĂ€r jag kom hem.
Hildes mamma hade sagt samma sak nÀr Hilde kom hem, men hon hade tillagt att hon tyckte att Ben sÄg rÀdd ut.
Vad var det som hade hÀnt? Varför var Ben rÀdd? Bara det inte hade hÀnt honom nÄgot! Det kÀndes som om rummet krympte och att det blev svÄrare att andas.
â Det stĂ„r en avsĂ€ndare hĂ€r, sa Hilde och stĂ€llde sig nĂ€ra fönstret för att se bĂ€ttre.
Jag stÀllde mig bakom henne och sÄg hur dammpartiklarna svÀvade i solljuset och sedan smÀlte samman med hennes gyllene hÄr. Hilde luktade alltid sÄ gott, som de dÀr vita rosorna som vÀxte vid handelsboden.
â Ăsch, vad slarvigt det Ă€r skrivet och sĂ„ smĂ„tt, sa Hilde och höll kuvertet sĂ„ nĂ€ra att det nĂ€stan snuddade vid hennes nĂ€sa. Sven, ser jag, men efternamnet Ă€r helt omöjligt att tyda.
â Fast adressen ser man ju, det stĂ„r Furudals bruk, vad Ă€r det för nĂ„got? sa jag och försökte minnas om jag nĂ„gonsin hört nĂ„got stĂ€lle som hette sĂ„. Det hade jag inte.
Trots att vi försökte tyda efternamnet en lÄng stund lyckades
6
vi inte. Första bokstaven sÄg ut som P eller kanske ett L.
â Hittade ni nĂ„got? ropade Berit utifrĂ„n hallen.
Hilde vek snabbt ihop kuvertet och stoppade ner det i sin klÀnningsficka.
Nu stod Berit pÄ tröskeln och tittade frÄgande pÄ oss medan hon vred sina hÀnder fram och tillbaka.
â Nej, ingenting, sa Hilde och gav mig en snabb blick.
Jag skakade pÄ huvudet.
â Nej, sa inte Ben vart han skulle?
Nu var det Berits tur att skaka pÄ huvudet. Hon bet sig hÄrt i underlÀppen och det sÄg ut som hon var pÄ vippen att börja grÄta.
â Nej, inte ett ord. Han sa att han skulle gĂ„ ut en stund, men han kom aldrig hem igen. Han bar sig sĂ„ konstigt Ă„t som om han hade vĂ€ldigt brĂ„ttom ivĂ€g nĂ„gonstans. Och sedan blev det mörkt och jag vĂ€ntade och vĂ€ntade âŠ
Berits röst darrade lite, hon gick förbi oss och fram till sÀngen och vek ihop Bens byxor och hÀngde dem över stolsryggen.
â Vet du om Ben fick nĂ„got brev? frĂ„gade jag och Hilde rynkade ögonbrynen mot mig.
â Nej, det tror jag inte. Det var i och för sig Ben som gick och hĂ€mtade posten igĂ„r, men det var bara tvĂ„ brev till mig. Han erbjöd sig att göra det, han Ă€r en sĂ„dan hjĂ€lpsam pojke!
Berit snyftade till och drog upp en rutig nÀsduk ur förklÀdsfickan och baddade sig i ögonvrÄn.
â Kan han ha Ă„kt till Greta? frĂ„gade Hilde.
Berit skakade pÄ huvudet.
â Nej, Greta Ă€r pĂ„ vĂ€g hem. Hon skulle Ă„ka med 14.05-tĂ„get frĂ„n Stockholm idag, det visste Ben. Varför skulle han Ă„ka till Stockholm dĂ„?
7
FrÄgan blev hÀngande i luften och jag och Hilde tittade pÄ varandra. Vi mÄste ta reda pÄ vart Ben tagit vÀgen och varför. Just nu var brevet vÄr viktigaste ledtrÄd.
Vi sa ett snabbt hejdÄ till Berit och skyndade oss ut med hennes ord om att vi mÄste hjÀlpa henne att hitta Ben ringande i öronen.
â Vi mĂ„ste ta reda pĂ„ var Furudals bruk ligger, sa jag till Hilde nĂ€r vi stĂ€ngde grinden bakom oss.
â Vi kan frĂ„ga mamma, hon kanske vet, sa Hilde.
Jag kĂ€nde mig tveksam. Hildes mamma var norska, hon kĂ€nde nog inte till sĂ„ mycket utanför Gullfors. Hon visste kanske var Ă
rjÀng och Karlstad lÄg, men jag trodde inte hon hade hört talas om Furudals bruk. Men det visade sig att jag hade fel.
Vi gick med snabba steg nerför gatan mot skolan dÀr Hilde bodde i en av de gamla lÀrarlÀgenheterna tillsammans med sin mamma och lillebror.
FastÀn vi gick sÄ snabbt hann jag dra in doften frÄn hÀggen som blommade. Det lÄg som ett sött doftstrÄk över hela gatan och solen brÀnde i mellanrummet mellan knÀstrumporna och klÀnningsfÄllen. Det skulle bli en varm sommar, igen. Det var i alla fall vad alla sa. Vi hade haft sommarlov i en hel vecka och den spirande frihetskÀnslan som jag haft hela veckan blandades nu med en stickande oro. Var kunde Ben vara?
â Furudal, det ligger i Dalarna, inte lĂ„ngt frĂ„n RĂ€ttvik. Jag tror att bruket ligger ett par kilometer frĂ„n samhĂ€llet Furudal, sa Hildes mamma en stund senare nĂ€r vi visat henne kuvertet. Ăr Ben dĂ€r?
â Vi vet inte, sa Hilde och drog med mig in i sitt pyttelilla rum som i sjĂ€lva verket var en klĂ€dkammare. Hon fick bara
8
plats med en sÀng och ett nattduksbord dÀrinne. Egentligen bestod nattduksbordet av tvÄ gamla sockerlÄdor som stÀllts ovanpÄ varandra och sedan hade Hilde lagt pÄ en duk och stÀllt dit en lampa. Lampan behövdes verkligen för det fanns inget fönster i rummet, men hon kunde Ätminstone stÀnga dörren om sig. Det var mer Àn jag kunde göra hemma hos mig för jag delade rum med min lillasyster Gullbritt och fick nÀstan aldrig ha nÄgot ifred.
â Du vet vĂ€l att mamma vill att jag ska följa med och hĂ€lsa pĂ„ hennes kusin som har flyttat till RĂ€ttvik? sa Hilde sĂ„ fort hon stĂ€ngt dörren bakom oss.
Jag hade ett vagt minne av att hon pratat om att hennes mamma ville att hon skulle följa med nÄgonstans, men att hon inte hade nÄgon lust eftersom hon inte kÀnde dem de skulle hÀlsa pÄ.
â Kanske, men jag kommer inte ihĂ„g vart ni skulle Ă„ka, sa jag.
â Nej, det kanske jag inte sa, men förstĂ„r du inte, det Ă€r ju precis bredvid âŠ
DĂ„ förstod jag plötsligt vad hon menade. RĂ€ttvik â det lĂ„g ju nĂ€ra Furudal!
9
Kapitel 2
Ben kom inte hem. Hilde och jag gick till alla de platser vi visste att Ben brukade hĂ„lla till pĂ„. Vi stannade utanför stugan, dĂ€r han bodde, i över en timme och vĂ€ntade. Vi gick till och med ut pĂ„ bryggan och tittade ner i det mörka vattnet en lĂ„ng stund. Inte för att jag trodde att han hade drunknat, den tanken vĂ„gade jag inte ens snudda vid, utan för att det kĂ€ndes som om han nĂ€r som helst skulle hoppa upp ur vattnet och skrattande skaka pĂ„ sig sĂ„ att bryggan blev alldeles prickig. Men det gjorde han förstĂ„s inte och vattnet var dessutom alldeles för kallt för att nĂ„gon skulle vilja bada. Mammas ord om att vĂ€nta till efter midsommar ringde i mina öron. Trots det tog vi av oss skorna och strumporna och doppade fötterna i vattnet sĂ„ lĂ€nge att tĂ„rna började domna bort. â Jag önskar att Elin var kvar, hon hade vetat vad vi skulle göra, suckade Hilde och gnuggade sina vita tĂ„r.
Jag nickade. Elin var vÄr lÀrarinna, men hon var Àven Svarta rosen, en mycket skicklig motstÄndskvinna. Fast det var det bara jag, Hilde och Ben som visste.
Hon hade varit med om att genomföra flera sabotage mot tyskarna i Norge och dessutom lyckats fly undan nazisterna nÀr hon befann sig inne i deras högkvarter. Vi hade ett speciellt band till Elin eftersom vi faktiskt rÀddat hennes liv en gÄng.
10
Det var ett farligt uppdrag som slutade med att jag blev skjuten i lÄret. Vi hade dessutom döpt vÄr motstÄndsgrupp efter Elin. Vi kallade oss för Svarta rosorna. TyvÀrr var inte Elin kvar i byn, hon hade rest till Stockholm direkt efter skolavslutningen. Hon skulle hÀlsa pÄ vÀnner hade hon sagt, men jag undrade om det egentligen inte handlade om ett hemligt uppdrag för motstÄndsrörelsen. Vi skulle ocksÄ ha pÄbörjat vÄrt tredje uppdrag nu. Innan Elin lÀmnade byn hade hon bett oss leta reda pÄ en försvunnen judisk kille som hette David. Han var bror till Sara och morbror till Susannah och Philip som vi rÀddat undan nazisterna i vintras. Vi förstod att det var ett vÀldigt viktigt uppdrag, men just nu var det Ànnu viktigare att hitta Ben.
â Vi fĂ„ nog klara oss utan Elins hjĂ€lp, sa jag och tittade pĂ„ knotten som nĂ€rmade sig som ett svĂ€vande moln i luften.
Jag huttrade till och lade koftan över axlarna. Solen hade fÀrgat himlen i olika toner av orange och rosa. Det började bli sent, snart skulle vÀl vÄra mammor börja leta efter oss.
En mygga surrade i nÀrheten av mitt öra och jag försökte vifta bort den, men plötsligt urskilde jag ett annat ljud genom myggans entoniga gnÀllande. Det lÀt som om nÄgon ropade. Jag vÀnde mig om och sÄg Bens mamma Greta stÄ vid stugan och vinka Ät oss.
â Kom, Greta har kommit hem! sa jag och tog strumporna och skorna i handen och började springa över brĂ€dorna som fortfarande var solvarma.
â VĂ€ntar ni pĂ„ Ben? frĂ„gade Greta förhoppningsfullt nĂ€r vi kom fram till henne. Hon var mörk under ögonen och vid sidan av mungiporna syntes tvĂ„ skarpa streck som jag inte hade sett förut.
â Nej, vi vet inte var han Ă€r, vi hoppades att han skulle komma
11
hem snart, sa Hilde och borstade snabbt bort sanden under fötterna och satte pÄ sig skorna.
â Har Ben hört av sig till dig? frĂ„gade jag fast jag redan kunde se pĂ„ hennes ansikte att han inte gjort det.
Hon ruskade pÄ huvudet och vÀnde sig hastigt om och med darrande hÀnder satte hon nyckeln i lÄset till stugan.
â Nej, och jag tycker det Ă€r vĂ€ldigt elakt av honom att försvinna sĂ„ hĂ€r utan att tala om vart han skulle. Berit Ă€r förtvivlad.
Hennes röst var hÄrd, men hennes hÀnder darrade fort farande nÀr hon sköt upp dörren.
Hilde pekade pÄ klÀnningsfickan och jag nickade.
â Vi hittade ett kuvert hemma hos Berit som var adresserat till Ben. Det fanns inget brev i, skyndade Hilde sig att sĂ€ga, men det fanns en avsĂ€ndare, nĂ„gon som heter Sven och bor i Furudals bruk.
NÀr hon sa Furudals bruk ryckte Greta till och vÀnde sig om och stirrade överraskad pÄ oss.
â KĂ€nner du nĂ„gon som heter Sven och bor dĂ€r? frĂ„gade jag.
â Nej, svarade hon snabbt, jag kĂ€nner ingen Sven, men sa du Furudals bruk?
â Ja, det stĂ„r hĂ€r, sa Hilde och höll fram kuvertet.
Greta tog kuvertet och tittade noga pÄ det.
â Det stĂ„r Furudal, mumlade hon för sig sjĂ€lv, men jag kan inte lĂ€sa efternamnet.
â Det kan inte vi heller, sa jag ivrigt, men det var som om Greta inte hörde oss. Hon stirrade pĂ„ kuvertet igen och rĂ€ckte det sedan till Hilde.
â Jag mĂ„ste ringa ett samtal, det Ă€r nog bĂ€st att ni gĂ„r hem nu flickor, sa hon frĂ„nvarande och gick in i köket utan att bry sig om att stĂ€nga ytterdörren.
12
â Vi gĂ„r nu, viskade Hilde och drog med mig bort till cyklarna.
Vi ropade hejdÄ, men fick inget svar frÄn Greta.
â Hon vet nĂ„got om den som skrev till Ben, sa jag.
â Eller sĂ„ vet hon nĂ„got om Furudals bruk, sa Hilde.
â Men vad kan det finnas i Furudals bruk? Jag har aldrig hört talas om platsen tidigare, sa jag och satte pĂ„ mig strumporna och skorna.
â Furudals bruk, nej, det kĂ€nner jag inte till. Var ligger det nĂ„gonstans? sa mamma en halvtimme senare nĂ€r jag hjĂ€lpte henne att vattna i vĂ€xthusen.
â Jag vet inte riktigt, nĂ„gonstans i Dalarna, svarade jag.
â Och Ben dĂ„, har han inte kommit tillbaka Ă€n? frĂ„gade hon och tittade bekymrat pĂ„ mig.
Nej, ingen verkar veta var han Àr nÄgonstans, sa jag, men nÀmnde inte kuvertet som Hilde hade hittat. Vi hade nÀmligen kommit pÄ en plan nÀr vi gick hem frÄn Greta och om vi skulle kunna sÀtta den i verket kunde vi inte sÀga nÄgot om brevet.
â Mamma âŠ, sa jag dĂ€rför dröjande och vĂ€ntade tills hon vĂ€nt ryggen till mig för att ta bort nĂ„gra vissna blad pĂ„ en tomat planta. Skulle jag kunna fĂ„ följa med Hilde och hĂ€lsa pĂ„ hennes kusin? Hennes mammas kusin, rĂ€ttade jag mig sjĂ€lv.
â Ja, det fĂ„r du vĂ€l, blir ni borta över dagen? frĂ„gade mamma och fortsatte plocka bort vissna blad.
Jag svalde, Hildes mamma hade sagt att de skulle vara borta i fem dagar. Hur skulle mamma klara sig utan mig? Det var sÄ mycket att göra nu, omogna tomater som skulle plockas till inlÀggningar, penséer och petunior som skulle sÀttas i större krukor och pappa skulle inte komma hem förrÀn om tvÄ veckor.
â De ska vara borta nĂ„gra dagar, svarade jag till slut.
13
â
Det slamrade till nÀr mamma satte ifrÄn sig vattenkannan pÄ det lilla plÄtbordet bredvid tomaterna.
â NĂ„gra dagar?
â Ja, de bor i Dalarna.
Jag tittade pÄ mamma, hon hade fÄtt en rynka mellan ögonbrynen.
â Men dĂ„ missar du ju nĂ€r pappa kommer hem, sa hon.
â Men han kommer vĂ€l inte förrĂ€n om tvĂ„ veckor?
Hon log och skakade pÄ huvudet.
â Jag fick brev frĂ„n honom idag, han har fĂ„tt tidigare permission sĂ„ han kommer redan i övermorgon.
Jag kÀnde en ilning av glÀdje. Pappa skulle komma hem! Vi hade inte trÀffat honom pÄ ett halvÄr, inte sedan han var hemma i julas. Han var inkallad i Norrland tillsammans med en massa andra mÀn. Krigsberedskap hette det och betydde att de skulle vara beredda i fall kriget kom till Sverige ocksÄ. De svenska soldaterna hade varit beredda sedan kriget startade 1939 och nu hade det snart gÄtt fem Är. Det kÀndes som om Ären gÄtt vÀldigt fort.
Men glÀdjen byttes snabbt mot besvikelse, jag skulle inte fÄ vara med och möta pappa vid stationen. Fast det var inte mycket att göra nÄgot Ät nu, jag skulle ju fÄ trÀffa honom nÀr vi kom hem igen. Nu var det viktigaste att vi hittade Ben.
14
Kapitel 3
Den natten sov jag oroligt. Jag drömde att ansiktslösa mÀn jagade Ben och en av dem hade en kulspruta och siktade för att skjuta. Jag försökte skrika för att varna honom, men det kom inte ett ljud ur min mun.
â Vakna, sluta skrika. Det gĂ„r inte att sova hĂ€r!
Gullbritt ruskade mig sÄ hÄrt att jag slog huvudet i sÀnggaveln. Jag tittade yrvaket upp pÄ henne, hÄret stod pÄ Ànda och hon var röd i ansiktet.
â Jag skrek inte, lĂ„t mig vara, frĂ€ste jag tillbaka.
Ibland var det pest och pina att dela rum med sin lillasyster.
Hon knuffade till mig en gÄng till och jag strÀckte ut handen för att knuffa tillbaka, men hon var för snabb sÄ jag missade.
NÄgra minuter senare hörde jag hur hon snusade i sin sÀng.
Jag försökte somna om, men tankarna irrade hit och dit. Ena stunden sÄg jag Bens fina ansikte framför mig, nÀsta gÄng var det min mormors. Hon hade dött för nÄgra Är sedan och jag saknade henne sÄ mycket. Jag borrade ner ansiktet i kudden och grÀt ljudlöst. Varför kunde inte allt vara som vanligt? Jag
önskade att kriget tog slut, att min pappa kom hem för gott och att Ben skulle var tillbaka i stugan imorgon.
Jag somnade inte om förrÀn de första solstrÄlarna letade sig in i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen och jag
15
hörde Perssons tupp gala högljutt i granngÄrden.
NÀsta morgon sov jag sÄ djupt att jag hade svÄrt att öppna ögonen nÀr ett par smÄ, knubbiga hÀnder ruskade mig.
â Vakna Maja, Ninne Ă€r hĂ€r, hörde jag min lillebror Per-Erik sĂ€ga lĂ„ngt borta i fjĂ€rran.
Det tog en stund innan namnet Ninne fick fÀste i min sömndruckna hjÀrna och dÄ förstod jag att det var Hilde han menade. Han brukade kalla henne sÄ.
â SĂ€g att jag kommer, mumlade jag och satte mig upp i sĂ€ngen och försökte fokusera vĂ€ckarklockan pĂ„ nattduksbordet. Halv tio! Varför hade inte mamma vĂ€ckt mig? Jag rusade upp och satte pĂ„ mig klĂ€nningen som jag haft dagen innan och brydde mig inte ens om att ta ur flĂ€tan som jag sovit med. Hilde satt och vĂ€ntade pĂ„ bron.
â Vad lĂ€nge du sover, sa hon och log.
â Ja, det var för att jag blev vĂ€ckt i natt, svarade jag och kastade en mordisk blick pĂ„ Gullbritt som hoppade hopprep lite lĂ€ngre bort.
â Jag kom för att sĂ€ga att vi Ă„ker redan vid tolv idag. Mamma har ordnat skjuts till Bengtsfors och dĂ€rifrĂ„n tar vi tĂ„get till Falun och sedan Ă„ker vi vidare till RĂ€ttvik, sa Hilde.
Jag skulle just sÀga att jag skulle skynda mig allt jag kunde nÀr Hilde blev röd om kinderna och tittade ner i marken.
â Jo, det var det dĂ€r med tĂ„gbiljetten. Mamma har inte sĂ„ âŠ
Hon fortsatte inte utan bet sig hÄrt i underlÀppen.
â Det Ă€r lugnt, jag pratade med mamma om det igĂ„r. Jag har kronor sparade och mamma lĂ€gger till resten. Dessutom fĂ„r jag med mig nĂ„gra av hennes ransoneringskuponger, sa jag.
Hilde sa inget pÄ en lÄng stund och jag satte mig bredvid henne och klappade henne lite tafatt pÄ axeln. Jag visste att de
16
hade dÄligt med pengar. Hildes mamma, Aase brukade stÀda hos olika familjer, men sedan hon fÄtt Hildes lillebror hade hon inte kunnat göra det lika mycket som tidigare. Hilde brukade vara barnvakt ibland, men det mÀrktes att hon inte tyckte att det var sÀrskilt roligt. Det hade vÀl att göra med att hennes lillebrors pappa var tysk soldat. Han hette Kurt och det var pÄ grund av honom som Hilde och hennes mamma hade blivit tvungna att fly frÄn Norge. Hilde hade berÀttat om hur hon blivit mobbad i skolan och kallad tysketös fast hennes pappa varit norrman. Men inget av det var ju hennes lillebrors fel. Han var jÀttesöt med lika vackert ljusblont hÄr som Hilde hade och stora blÄa ögon. Faktum var att jag tyckte han var ganska lik Hilde, men det vÄgade jag inte sÀga till henne för jag visste att hon inte skulle vilja höra det.
â Vad bra, sa Hilde och reste sig. Kom hem till mig senast kvart i tolv. Olofsson som mamma brukar stĂ€da hos, kommer och hĂ€mtar oss prick tolv.
Hon vÀnde sig om och gav mig ett hastig leende innan hon började springa. Hon var nÀra att krocka med mamma som kom gÄende med en tom skrinda efter sig. Jag sÄg att de pratade med varandra och hur Hilde sedan gick vidare nerför gatan.
â Gullbritt, har du sett efter Per-Erik som du lovade? frĂ„gade mamma.
Gullbritt lade snabbt ner hopprepet och tittade sig skuldmedvetet omkring.
Jag visste att Per-Erik var inne i köket och lekte med sin lastbil, men jag sa ingenting. Gullbritt kunde gott bli lite nervös. Hon var en jÀttedÄlig barnvakt.
â Han Ă€r i köket, sa jag till slut nĂ€r jag mĂ€rkte att mamma
17
blev orolig och tÀnkte börja leta efter honom.
â Vad bra att du hĂ„ller reda pĂ„ honom, sa mamma och sköt in skrindan bredvid trappan. Jag har varit hem till Hildes mamma och pratat lite med henne.
â Om vadĂ„? frĂ„gade jag oroligt.
â Jag frĂ„gade om det gick bra att du följde med och frĂ„gade hur lĂ€nge ni blir borta. Dessutom fick jag adressen till dem ni ska bo hos. Jag lĂ€mnade tomater, sallad och ransoneringskuponger pĂ„ socker och kaffe. Det blev Aase glad för, sa mamma.
Jag gav henne en lÄng kram. Hon var snÀll, min mamma. Jag hade lite dÄligt samvete för att jag inte talade om varför jag och Hilde egentligen ville följa med till Dalarna.
â Fast jag tycker det Ă€r lite konstigt att ni inte vill vara hemma och leta efter Ben, sa hon som om hon lĂ€st mina tankar.
â Jo, det vill vi ju ocksĂ„, men âŠ
â Mamma! ropade Per-Erik till min lĂ€ttnad inifrĂ„n köket. Mamma reste sig upp och jag andades ut. Nu slapp jag ljuga ihop en historia om varför vi inte fortsatte leta efter Ben.
Fem över halv tolv stod jag utanför Hildes dörr med en proppfull ryggsÀck. En klÀnning, ett par byxor, tvÄ tröjor, strumpor och underklÀder hade jag stoppat ner i den. Plus talk, hÄrborste och tandborste förstÄs.
Hilde hade ocksÄ packat klart och vi gick ut pÄ skolgÄrden och vÀntade pÄ att hennes mamma skulle bli fÀrdig.
â Hon kommer sĂ€kert att ta med sig hela garderoben, sa Hilde och suckade.
Resan skulle ta hela dagen och vi skulle inte vara framme förrÀn mitt i natten.
â Jag har kuvertet hĂ€r, sa Hilde och öppnade framfickan pĂ„
18
sin ryggsÀck. Om vi visar det i Furudal, kanske nÄgon kÀnner igen namnet.
â Vi fĂ„r hoppas det, sa jag, men tĂ€nkte att det skulle bli lika lĂ€tt som att leta efter ett hĂ„rspĂ€nne i en potatisĂ„ker. Det bodde sĂ€kert jĂ€ttemĂ„nga Sven i Furudal.
NÀr vi vÀl packat in oss i Olofssons bil och sÄg Gullfors försvinna i bakrutan pirrade det av förvÀntan i kroppen. Det kÀndes som om vi var pÄ vÀg mot ett Àventyr och jag hade en stark kÀnsla av att det var i Furudal som vi skulle hitta Ben.
19
