9789179772192

Uppdraget

Av Camilla Lagerqvist har tidigare utgivits på Bonnier Carlsen:

Pärlor av glas 2020

Flykten till Amerika 2020

Försvunnen i New York 2020

Gömd på Manhattan 2021

Barnhemmet i Brooklyn 2021

Hemmet för bortrövade barn: Planen 2021

Hemmet för bortrövade barn: Pojke 265 2022

Svarta rosorna: Uppdraget 2022

Svarta rosorna: Isbarnen 2022

Svarta rosorna: Uppdraget

Copyright © 2014 Camilla Lagerqvist

Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2022

Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström

Foto på omslaget: Arcangel (barnen), Getty Images (övriga)

Uppdraget är tidigare utgiven av B. Wahlströms Bokförlag

Tryckt hos ScandBook EU, 2022

ISBN 978-91-7977-219-2

www.bonniercarlsen.se

Kapitel 1

Det var sommaren 1943 och jag skulle fylla tretton år. Bara några mil ifrån vår trygga, röda stuga hade familjer med barn i min egen ålder tagits till fånga och skickats till koncentrationsläger i Tyskland där de gasats ihjäl. Jag visste inte att det hade hänt så nära oss eller att motståndsmän torterades till döds av tyska soldater på andra sidan gränsen, bara en halvtimme bort. Jag visste förstås att Tyskland hade ockuperat Norge och att det var tyskarna som styrde landet nu, men på något sätt kändes det väldigt långt borta fast det var så nära. Mitt största bekymmer de här första veckorna av sommarlovet var hur min tunna kropp skulle kunna få lite former och om jag någonsin skulle få bröst som kunde fylla ut en behå.

Det var en ovanligt het sommar, på dagarna dallrade luften och på nätterna gjorde värmen det nästan omöjligt att sova.

Jag delade rum med min lillasyster Gullbritt och hon verkade aldrig ha några problem att sova. Jag hörde hennes snusningar och i månljuset kunde jag se hennes ben som var insnärjda i lakanet och håret som låg klistrat i pannan.

Fönstret var öppet till hälften och fastsatt med den långa

fönsterhaken, men det kändes ändå inte som om den svala kvällsluften kunde leta sig in i vårt lilla vindsrum. Jag knuffade på fönstret och drog samtidigt upp haken, fönstret for upp på vid gavel. Jag lutade mig ut och tittade bort mot rabatterna som kantade grusgången upp mot vårt hus. Det fanns blommor i regnbågens alla färger. Det var fint tyckte jag, men pappa skulle inte ha gillat det. Han var mycket för färgkoordination och brukade aldrig blanda mer än tre olika färger i rabatten. Men i år var det mamma och jag som hade planterat rabatten. Gullbritt hade också varit med på ett hörn

även om hon alltid lyckades bryta av blommorna när hon planterade. Pappa hade inte varit hemma på flera månader, eftersom Sverige hade krigsberedskap var han inkallad uppe i norr och kom bara hem på permission någon gång ibland. Jag avbröts i mina funderingar när de vanliga nattljuden av gräshoppor som spelade och flugor som dunsade mot innertaket överröstades av ett annat ljud. Det var ett knarrande läte. Det tog några sekunder innan jag förstod vad det var. Någon gick med snabba steg på grusvägen utanför vårt hus.

Jag kastade en blick på väckarklockan som stod på det lilla bordet mellan Gullbritts och min säng. Halv ett. Vem var ute och gick halv ett på natten? Jag lutade mig längre ut genom fönstret för att kunna se bättre. Månljuset lyste upp vägen och skogen på andra sidan. Vårt hus låg först av alla hus när man kom in i byn, eller sist beroende på vilket håll man kom ifrån.

Stegen kom närmare nu. Ljudet lät orytmiskt och när jag såg dem förstod jag att det berodde på att de gick i olika takt.

Först gick en kvinna i lång mörk kappa, hennes hår var ljust och axellångt. Hon drog på en trilla där en stor resväska var fastsatt. Jag tänkte att det såg väldigt varmt ut att ha en sådan där tjock kappa på sig. Sedan såg jag den andra personen. Det var en flicka, hon var nästan lika lång som kvinnan, men på hennes sätt att gå och på kroppsformen såg jag att hon var ett barn, kanske i min ålder. Min blick drogs nästan genast till hennes hår, det var så ljust att det såg ut som en gloria i månskenet. Jag hade aldrig sett ett så vackert hår tidigare. Jag drog i mina egna svettiga testar. Den som ville vara snäll, som mamma, sa att mitt hår var guldbrunt, men jag visste att det egentligen var råttfärgat.

Jag var knäpptyst och vågade inte röra mig trots att kanten på fönsterbrädan grävde sig in i min underarm. Jag följde dem med blicken. Nu när de kom närmare såg jag att kvinnan hade mörkt läppstift och en modern frisyr med en stor valk i pannan och lockar på sidorna. Flickan med det vackra håret såg ut att ha ett lika vackert ansikte. Så här på håll såg hon nästan tecknad ut. Hon hade en grön klänning och en kofta över axlarna. Också hon drog en resväska efter sig. Kvinnan gick lite före och det såg ut som om flickan snabbade på stegen för att komma ikapp. Under de två, tre minuter som jag kunde se dem sa de inte ett ord till varandra.

Jag följde dem med blicken tills de försvann bakom gran häcken som omgav Perssons bondgård.

Det var nästan som jag varit på bio inne i Årjäng och sett en film. När jag kröp ner i sängen fanns bilden av kvinnan och flickan kvar som en filmscen på näthinnan.

Kapitel 2

– Vakna, vakna då! Mamma har sagt att du inte kan ligga och sova hela dagen!

Gullbritts gälla röst trängde in genom sömnen, men jag orkade inte riktigt öppna ögonen.

Plötsligt fick jag något vått och kallt i ansiktet.

– Gullbritt! Vad gör du? skrek jag och for upp ur sängen trots att jag ännu inte öppnat ögonen. Resultatet blev att jag fastnade med foten i lakanet och ramlade ner på golvet.

– Haha, så där går det, skrattade hon och höll upp vattenglaset.

– Vänta du, du ska få …

Min röst drunknade i ljudet av dörren som slog igen bakom henne.

När jag en liten stund senare satte mig vid köksbordet slog klockan i vardagsrummet tio slag.

Mamma var redan nere i växthusen och vattnade och Gullbritt var ute och spelade kula med vår lillebror Per-Erik.

Jag skar upp några limpsmörgåsar och blev glad när jag

upptäckte att vi hade riktigt smör i kylskåpet istället för det vanliga istret. Mamma måste ha fått eller bytt till sig smör av Perssons.

Medan jag åt funderade jag på kvinnan och flickan som gått förbi vårt hus.

Vilka var de och varför var de ute och gick mitt i natten? Undrar om mamma hade hört något?

Jag letade rätt på henne i växthusen när jag ätit klart. Det var ännu varmare inne i växthusen än det var ute, värmen lade sig ovanpå mig som en het, fuktig filt och gjorde det svårt att andas.

– Usch, jag brinner upp, stönade jag och skyndade fram till mamma som höll på att plantera om pelargoner i större krukor.

– Värmen är bra för tomaterna, sa hon och torkade bort svetten ur pannan med en jordig näsduk.

– Nu blev du ju helt svart i pannan, skrattade jag.

– Ja, ja, jag ska tvätta mig när jag kommer in, sa hon tankspritt.

Jag tittade på mamma, den rutiga klänningen under förklädet hängde på henne, hon måste ha gått ner mycket i vikt. Det blev väl så när man aldrig var stilla. Sedan pappa blev in kallad hade mamma fått göra allt i växthusen. Det var egentligen pappa som var trädgårdsmästare, men de hade alltid skött handelsträdgården tillsammans. Nu fick mamma jobba för två och även om jag och Gullbritt hjälpte till ibland så var det väldigt mycket jobb med växthusen och alla odlingar.

Jag gick bort till ett av planteringsborden där det stod en tillbringare med vatten och hällde upp ett glas till henne.

– Mamma, vet du, eller jag menar, har du hört om det är några nya som ska flytta in till byn?

Jag räckte henne glaset och stod och vägde på ena benet

medan jag väntade på att hon skulle dricka ur. Hon gjorde det i ett svep och ställde glaset bredvid sig.

– Nej, inte vad jag kommer ihåg.

Hon blev tyst ett tag medan hon snabbt öste jord över en nyplanterad blomma, sedan sträckte hon på ryggen.

– Förresten, nu när jag tänker efter sa Elsa att de skulle hyra ut en av lägenheterna ovanpå skolan till någon.

– Var det någon som hade barn?

– Det sa hon inte, du kan väl ta med dig Gullbritt och Per-Erik och gå dit och titta när vi har ätit mat, sa hon och böjde sig åter igen över planteringsbordet.

Jag drog efter andan, aldrig att jag släpade med mig dem två in till byn, Gullbritt skulle bara vara jobbig och prata hela tiden och Per-Erik skulle gnälla för att det var så långt. Nej, jag ville gå själv!

Egentligen hade jag lust att gå till skolan på en gång och titta om flickan med det självlysande håret hade flyttat in där, men jag hade knappt hunnit runt huset förrän jag hörde skrik och gråt.

Jag sprang till framsidan och såg Per-Erik ligga på grusgången och snyfta högt. Jag skyndade mig fram och lyfte upp honom. Han hade grus i ansiktet och ett stort skrapsår på ena knäet.

– Oj, vad har hänt? frågade jag och borstade försiktigt bort gruset från hans kinder.

– Jag ramlade när jag skulle åka på kulorna, sa han och pekade på spelkulorna som låg utspridda i gruset.

– Stod du på dem?

Han nickade och drog med handen under näsan så att han fick snor i hela ansiktet.

– Kom, vi går och tvättar dig, sa jag och ledde in honom i huset.

Jag tvättade honom först och gjorde rent såret på knäet, sedan hämtade jag flaskan med jod som pappa alltid brukade badda med när vi gjort illa oss.

Per-Erik skrek rakt ut när han såg flaskan och sedan började han gråta igen.

– Men, det gör inte ont, sa jag och hällde ut lite av den bruna vätskan på en vaddtuss och baddade lite på min egen hand. Ser du, det känns inte.

Han sa något mellan snyftningarna och först hörde jag inte vad han sa, men sedan hörde jag och då krympte mitt hjärta ihop till ett litet russin.

Pappa, han sa pappa!

– Jag längtar efter min pappa, hulkade han.

Jag svalde det tjocka som fastnat i halsen och baddade snabbt hans knä.

– Kom så går vi ut och hämtar ett groblad och sätter på såret. Jag kommer att hitta ett så stort groblad att det räcker ända från tårna till låret, sa jag glatt och tog honom i handen och gick ut.

– Vad har hänt, har Per-Erik gjort illa sig? frågade Gullbritt som kom springande med andan i halsen.

– Ja, och det är ditt fel! Varför såg du inte efter honom? sa jag och knuffade henne hårt i sidan.

Det såg ut som om hon skulle börja gråta och jag skämdes. Det var ju egentligen inte henne jag var arg på. Trots det kunde jag inte säga förlåt, det kändes som om ordet fastnade på tungan.

Jag tittade inte på henne utan skyndade mig ut på gräs-

mattan och plockade snabbt ett stort groblad. Jag tryckte försiktigt fast det på den bruna jod-röran på Per-Eriks knä och strök honom över håret.

– Känns det bättre nu? frågade jag och han nickade.

– Varför är du så himla sur? sa Gullbritt som satt sig på trappan.

Jag ryckte på axlarna och bet mig i läppen. Jag ville inte säga att jag också längtade efter pappa, att det kändes som om han varit borta i evigheters evighet. Jag saknade hans skratt som började mullrande nerifrån magen. Saknade hur han brukade tända ett ensamt ljus på köksbordet och berätta spökhistorier för mig och Gullbritt på kvällarna. Spökhistorier som var precis lagom läskiga. Saknade hur han och mamma brukade skoja och skratta ihop. Nu skrattade mamma så sällan. Det var som om pappa tagit med sig hennes skratt också.

Kapitel 3

Det var inte bara pappa jag saknade, jag längtade efter min bästa kompis också. Hon hette Ros-Marie och hade flyttat för exakt två veckor och fem dagar sedan. Nu bodde hon i Årjäng. Hennes pappa var en av de få män som inte behövt rycka in i det militära. Det berodde på att han haltade eftersom hans ena ben var kortare än det andra. Istället hade han fått ett nytt jobb som föreståndare för en bensinmack i Årjäng och därför hade Ros-Marie blivit tvungen att flytta. Vi hade varit bästisar sedan första klass. Hon var den bästa vän som fanns. Jag kunde berätta allt för henne och hon berättade det aldrig för någon annan. Och så ritade hon bättre än någon annan jag kände. De finaste av hennes teckningar hade jag sparat i en kartong under sängen. När jag saknade henne extra mycket brukade jag ta fram kartongen och lägga teckningarna bredvid varandra som ett stort pussel.

Efter lunchen sa jag till mamma att jag tänkte cykla och titta vem det var som hade flyttat in i lägenheten ovanpå skolan. Jag höll tummarna för att det skulle vara flickan jag hade sett i går.

– Ta med dig Gullbritt och Per-Erik också, sa mamma

som var stressad eftersom hon fått en beställning på flera lådor med blommor som en kund skulle komma och hämta om en timme.

Jag nickade, men fick samtidigt lite dåligt samvete. För jag tänkte inte alls ta med mig dem. Jag ville gå dit själv, i fall det verkligen var flickan med det vackra håret som flyttat in.

Mamma skyndade sig ut till växthusen. Jag kände i klänningsfickan, jag hade tioöringen kvar. Med handen på det svala myntet stängde jag ytterdörren efter mig och gick ut till Gullbritt som knuffade på Per-Erik i gungan. Gungan for högt upp i luften och fick trädgrenen som den satt fast i att knarra ljudligt.

Per-Erik skrattade så att han nästan kiknade. Grobladet på knäet hade ramlat av för länge sedan, men han verkade i alla fall inte ha ont längre.

– Om ni fortsätter att gunga en liten stund till kan jag köpa lite bröstsocker åt er, sa jag.

Per-Erik nickade så ivrigt att hans mörka hår studsade, men Gullbritt slutade knuffa på gungan och tittade misstänksamt på mig.

– Du vill inte ha med oss, om jag ska vara barnvakt ensam vill jag ha den största bröstsockerbiten och … Hon drog efter andan och jag fick lust att dra hårt i hennes långa flätor … byta kudde med dig. Din är mycket skönare.

Jag nickade och låtsades gå med på det, men bestämde mig för att kuddbytet bara var tillfälligt och att jag skulle ta tillbaka min kudde igen så fort jag kunde.

Det var punka på cykeln så jag sprang ner till byn istället.

Gruset flög under mina fötter och ibland for småstenarna upp och snärtade mig på vristen.

Inte förrän jag såg den stora, gula skolbyggnaden längre fram saktade jag ner. Det kändes konstigt att gå in på skolgården när det var sommarlov och jag inte alls behövde vara där. Det blåste lätt och vimpelsnöret på flaggstången slog rytmiskt mot stången.

Det fanns tre lägenheter på övervåningen. I en av dem bodde min lärare, men nu var hon hemma hos sin sjuka pappa i Karlstad över sommaren. Skolvaktmästaren som bodde i den andra lägenheten hade också blivit inkallad och den tredje lägenheten hade stått tom så länge jag kunde minnas.

Det var kvavt i trapphuset och en ensam fluga surrade högt när den förtvivlat försökte ta sig ut genom det stängda fönstret i trappan.

Jag gick fram till den tredje dörren och knöt handen och knackade så hårt jag kunde. Sedan tog jag två steg bakåt och väntade. Det enda som hördes var flugans allt mer intensiva surrande. Jag knackade en gång till. En dov duns av något som ramlade till golvet hördes inifrån lägenheten. Sedan snabba steg och så öppnades dörren. Det var hon, flickan med håret. Hon stirrade på mig med ögon som var lika blå som pappas flaska med hårvatten.

Kapitel 4

Vi stod där och stirrade på varandra en lång stund. Jag kände mig dum för att jag inte tänkt ut något att säga innan jag knackade på dörren.

– Vad vill du? frågade hon till slut.

Jag tvekade. Vad ville jag egentligen? Se vem hon var, ta reda på varför de flyttat hit? Kanske se om hon var någon som jag kunde bli vän med. Någon som kanske var lika snäll som Ros-Marie. Inte för att jag trodde att den här flickan skulle kunna fylla hennes plats, men ändå. Hon var i min ålder och kanske skulle hon börja i min skola till hösten. Allt det hann jag tänka innan jag öppnade munnen.

– Om du vill köpa billig potatis kan du göra det av oss. Min familj har växthusen i början av byn och vi har massor av nypotatis.

Jag bet mig hårt i insidan av kinden, av allt dumt jag hade kunnat säga så var det här ändå det värsta.

– Jag ska berätta det för mamma, sa hon och sättet hon uttalade mamma på fick mig att lyssna till. Hon var från Norge!

Just då såg jag kvinnan med kappan som jag också sett på vägen utanför vårt hus. Hon kom fram och ställde sig bakom flickan och lade en hand på hennes axel.

– Vad vill du? frågade hon och jag upptäckte två saker: Hennes mage putade under klänningen och naglarna var så nedbitna att fingertopparna lyste röda.

– Jag skulle bara säga hej, jag heter Maja, sa jag och backade ända tills jag kände trappräcket mot ryggen. Jag lyfte handen i en tafatt hälsning, sedan vände jag mig om och sprang nerför trapporna. När jag kom ut på skolgården brände mina kinder. Hon måste tro att det var något fel på mig.

Skammen gjorde att jag var nära att glömma att jag lovat att köpa bröstsocker. Jag fick vända när jag var vid Perssons granhäck. Gullbritt skulle tjata ihjäl mig om jag glömde bröstsockret. Som tur var var det bara en person före mig inne i handelsboden, men jag suckade när jag såg att det var Skoggårds-Lisbet som hon kallades. Hon tog alltid så lång tid på sig. Jag såg hur hon bläddrade bland ransoneringskupongerna i portmonnän och argumenterade med handlaren innan hon äntligen betalade för sina ägg med de gröna och ljusröda äggkupongerna.

Det var nästan slut på bröstsocker, bara lite skrammel, som handlaren sa, kvar längst ner i glasburken.

– Det är sådana tider nu, suckade han och torkade sig i pannan med en näsduk.

Jag suckade också, fast inombords, eftersom jag visste att kriget gjorde det svårt att få tag på bröstsocker och en massa andra saker.

Bröstsockerbitarna rasslade i påsen som om jag bar en maracas när jag sprang hemåt. Det skulle bli hett i dag också, solen brände mina bara armar och jag såg att luften dallrade längre fram på vägen.

Långt borta i skogen hördes kulsmatter från de tyska

soldaternas vapen, men jag var så van vid ljudet att jag inte reagerade mer på det än när Perssons kor råmade.

Gullbritt och Per-Erik satt på bron och väntade, jag höll fram påsen och Per-Erik sträckte sig efter den med ivriga händer.

– Den där får du spara, du har nyss ätit flera skedar honung fast du inte fick, ropade mamma och stack ut huvudet genom fönstret som stod på vid gavel.

Gullbritt himlade med ögonen och låtsades svimma.

– Kom in Maja, jag har någonting att berätta, sa mamma och låtsades inte om Gullbritt som låg utsträckt på bron.

Mamma stod och skrubbade färskpotatisar när jag kom in i köket.

– Jag har fått reda på att det flyttade hit någon som har ett barn i din ålder, sa hon och kastade en snabb blick på mig innan hon lät potatisarna trilla ner i kastrullen.

– Det vet jag redan, de är norrmän, svarade jag.

– Hur kan du veta det? frågade hon förvånat.

– Jag var där alldeles nyss, mamman väntar barn.

Mamma ställde kastrullen med en smäll på spisen och tittade på mig med rynkad panna.

– Det kan jag aldrig tro, sa hon.

– Jo, jag såg det och flickan har jättefint hår!

– Flickan?

– Ja, menar du inte de som flyttat in ovanpå skolhuset?

– Nej, jag menar Greta, en barndomsvän till mig. Hon har flyttat in i Björktorpet med sin son, han är lika gammal som du.

Jag satte mig ner på köksstolen, hade det flyttat in två jämnåriga i byn? I vanliga fall flyttade ju folk från byn eller så blev de inkallade, som pappa och de andra karlarna.