Detgår ett rykte genom skogarna.
Långt in i mörkaste Småland, i trakterna av Norra Kvills nationalpark, lär en hel trollhord hålla till i ett rotbo inunder en kämpestor sten.
Vissa nätter väcktes man i gårdarna av rammel och bråk från skogen. Det hördes dunsar, jämmer och klang – som om själva fan och hans faster råkat i luven på varandra.
Men ingen hade vågat undersöka närmare vad som orsakade olåten. Somligt mår man bäst av att inte veta, sa de gamla i gårdarna.
Sedan urminnes tid lär trolltyg ha förekommit i Kvill, men knappast någon född av människovarelse hade väl kunnat ana omfattningen av underjordisk verksamhet...
Genom århundradena hade det som en gång varit en liten jordkula under den stora stenen utvecklats till ett slingrigt system av gångar och gryt med era in- och utgångar.
Kring dessa öppningar svärmade ugor, och folk tog omvägar för att slippa stanken av styggelse. Inga andra än trollen själva kunde tåla lukten.
Generation efter generation av troll hade grävt sig allt djupare genom jordlagren för att få plats med den växande familjen. Ändå ville sovplatserna aldrig räcka till. Trollen var nu så många att det kunde hända att den ene inte kände igen den andre då de stötte ihop i stupmörkret. Hade inte troll begåvats med mörkerseende skulle de säkert gått vilse.
Vilket troll som var det allra första att söka husrum i Norra Kvill är inte känt. Kanske hände det för så långt tillbaka i tiden som för tio tusen år sedan, då inlandsisen börjat släppa sitt grepp över landet. Någonstans ifrån hade ett hemlöst troll kommit strövande, stannat till och fäst sig vid just detta ställe, där den smältande isen lämnat stenblocket efter sig. Möjligen hade hålan tidigare fungerat som tillhåll åt en grävling eller rävfamilj.
Men vem bryr sig om det där nu? Trollen lever för stunden. Förresten går tiden baklänges i trollens värld och själva livet är spegelvänt. Men sådant är ju lönlöst för folk att fatta. Det mesta med trollen är obegripligt för oss människor. Å andra sidan står trollen säkert lika frågande inför mänsklig stollighet.
Numera räknas troll till de utrotningshotade arterna på jorden. Allt eftersom vi människor lagt beslag på skog och mark har trollen tvingats bort och fått allt mindre yta att styra över. Med åren har de behövt y till de mest otillgängliga ställen. Tack vare spillror av urskog har trollen trots allt lyckats överleva. Som i Norra Kvill där de många mossbeklädda stenblocken och alla håligheter i marken fått trollen att trivas.
Hösten är en bråd tid för troll och andra varelser i skogen. För att överleva vintern gäller det att samla ihop ett förråd av mat samt mossa och ris att bädda vinterboet med. Liksom björn, grävling, igelkott och era andra djur föredrar trollen att gå i ide och sova sig igenom den långa vintern. Mycket ska hinnas med innan första snön faller. Gräs och blad ska torkas, skäras och hackas. Det ska städas och plockas i legorna, nya jordkulor ska grävas ut.
Lyckligtvis är markerna vid den här tiden fulla av matnyttiga bär och svampar, och kring människornas tomma sommarhus dignar fruktträden av äpplen och päron.
Hans namn var Måns. Etthundrasextiotvå år nyss fyllda.
Såg väl ut som troll gör mest. Det enda utmärkande med honom var en blåbärsblå vårta ytterst på käken.
Eftersom troll lever längre än människor, inte sällan över niohundra år, befann sig Måns i sin fagraste ungdomstid. Det nniga ansiktet stack fram som en nyss uppgrävd kålrot, rynkigt och skrovligt, under hårtovan. Munnen med de små ärtgula trolltänderna doldes av en näsa brun och bred som hatten på en kosopp. Öronen satt skruvade rätt i vädret som liljekonvaljestrutar med en guldring i var örsnibb. Små pliriga pepparkorn till ögon. Antydan till kindskägg. Korta, grovgjorda ben, stora händer och fötter.
Sist, men inte minst, en lång fjällig svans som släpade efter honom varthän han gick.
Kläderna var lappade och lagade, sammansydda av kärrgräs och spindeltråd.
Hela trollpojken liknade mest en mossklädd stubbe.
Så var han skapad för att lättare kunna gömma bort sig, precis som haren skiftar färg på pälsen och blir vit som snö om vintern för att undkomma rävens blick.
Förgäves hade fadern försökt lära sonen de rätta trolltagen. Du är inte troll förrän du ryckt stjärtfjädern av vårens första trana och bestigit Tossebergsklätten i fullmåne, sa trollfar.
Som om inte det vore nog ville han tvinga pojken att simma Bråttombäcken motströms, dricka sig otörstig på häxsaft och mätta sig på ugsvamp. Måns hade sitt för sig. Han gick hellre undan, lyssnade till bäckens porlande och bar på en längtan bortom de blånande bergen. Fadern hade till och med tyckt sig märka rent mänskliga drag, vilket ju var det allra värsta ett troll kunde skyllas för.
Ja, stackars Måns ck stå ut med faderns spott och spe i tid och otid. Det hjälpte inte hur pojken än krumbuktade sig för att vara till lags. Måns var ju den han var – vem i hela världen skulle kunna ändra på det?
Sent en vårkväll, då lövskogen stod sprickfärdig med rodnande knoppar och det spelade och porlade av smältvatten i alla glada bäckar, var det dags att ge sig iväg. Adjö, sa trollpojken och vinkade.
En tung ränsel hade han fått att bära på ryggen. Modern hade packat den full med färdkost, den godaste mat hon kände. Som mos på myrägg och fjärilslarver, grodgryn och trollgröt. Inget var gott nog åt den som skulle ut i världen att söka lyckan.
Med stjärnornas hjälp skulle Måns styra kosan norrut, kanske så långt som till Värmland.
För att inte gå vilse i sjumilaskogarna följde han
Vintergatan med blicken. Att tyda stjärnhimlen var något av det första som alla trollbarn ck lära sig i trollskolan.
På så vis visste Måns var på jorden han befann sig och vartåt han skulle.
Trots att Måns nu gruvade sig för att lämna allt som var känt och tryggt hade en obestämd längtan börjat gro i hans själ, en undran om vad som kunde nnas av märkvärdighet i stora världen. De allra esta troll ck minsann nöja sig med att stanna hemma. När trollmor var ung hade hon själv haft drömmar. Hon hade velat se Trollhättan i soluppgång. Men istället hade hon blivit kvar i grytet och fött ungar. Drömmarna hade stannat vid drömmar.
Det gällde nog att inte ha för stora förväntningar, för då kunde man lätt bli besviken. Bättre att hysa hopp och kanhända få en överraskning istället, tänkte Måns när han lämnade skogarna i Kvill bakom sig.
