fyra minuter över tolv Copyright © Conny Palmkvist 2022 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Bokomslagsformgivning av Lisa Zachrisson Fotografier pÄ omslaget frÄn Unsplash och Rawpixel FörfattarportrÀtt av Mickael Tannus Tryckt av ScandBook Falun 2022 ISBN 978-91-7975-718-2 www.bonniercarlsen.se
Den första dagen Àr alltid den svÄraste
Klockan Àr 23.54. Och hÀr sitter jag pÄ en stol och lever.
HÀr sitter jag och lever medan vissa andra dör. Kanske i just den hÀr sekunden. Eller i nÀsta, eller nÀsta.
Det Àr ju sÄ det Àr: först Àr man hÀr pÄ jorden. Sedan Àr man det inte.
Fast det har inte alls med skicklighet att göra, tror jag.
Det har med Gud och sÄdana som honom att göra.
Jag gillar inte Gud lÀngre. Eller sÄdana som honom. Jag gillar ingenting. Förutom hundar.
Rummet som jag sitter i Àr inte ett riktigt rum, men en stor sal mitt pÄ sjukhuset i Helsingborg. Golvet Àr grönt och plastigt och vÀggarna vita, med stora tavlor pÄ. Man kan inte lista ut vad som finns pÄ tavlorna, inte ens om man försöker.
Det Àr bara fÀrger, i en konstig röra. Hade hÀr funnits fler personer hade jag kunnat frÄga dem vad de tror att tavlorna förestÀller. Men det Àr bara jag hÀr. Salen Àr helt tom, det Àr sÄ sent. Sjukhuset har egentligen stÀngt.
Ja, det Àr alltsÄ stÀngt för folk som inte bor hÀr. Men det Àr öppet för sÄdana som Àr sjuka och sÄ. Eller som ska dö och sÄ, exakt sÄdana mÀnniskor. Som kanske har barn och sÄ.
Ibland Àr just de barnen och hÀlsar pÄ medan de dÀr vuxna mÀnniskorna hÄller pÄ att dö fÀrdigt. SÄdana mÀnniskor fÄr absolut lov att vara hÀr fast det Àr stÀngt. Men vi Àr verkligen inte mÄnga. Ibland gÄr nÄgon stackare förbi som ska ut och röka eller ta en nypa luft. Men de tittar aldrig pÄ mig och har fullt upp med sig sjÀlva.
Men jag ser dem, och tittar pÄ dem. Jag ser hela hallen hÀrifrÄn. Det Àr en hisshall. Det gÄr hissar till alla vÄningar ovanför mig. Sex olika hissar finns det, insprÀngda i vÀggarna. Men vad som finns pÄ alla de dÀr vÄningarna vet jag inte.
Jag vet bara vad som finns pÄ den tredje av dem.
Om man gĂ„r till höger nĂ€r man stiger ur hissen. Och öppnar en dörr, sĂ€ger hej i receptionen. Man kan sĂ€ga: âJag hör hemma hĂ€r.â
Eller sÄ gÄr man bara förbi. Och sedan Àr man framme. Uppe pÄ tredje vÄningen. Rum nummer 28.
DÀr ligger min morsa och dör utan att ha frÄgat mig om lov. Man borde frÄga ungar om lov. Ungar borde fÄ bestÀmma.
Om morsor ska dö eller inte. Det borde stĂ„ i lagen. SĂ„ man kunde sĂ€ga: âI lagens namn förbjuder jag dig att dö, morsan. Det fĂ„r du göra senare. Om hundra Ă„r.â
Men sÄ kan man inte prata till folk som ligger och dör. Helst pratar man inte alls med dem, om jag ska vara Àrlig.
Man bara grÄter, och sedan tar tÄrarna slut.
DÄ grÄter man utan att grÄta. Det Àr det vÀrsta som finns.
De svider eftersom man fortfarande Àr sÄ ledsen. För att man fortfarande bara vill böla. Men bölet Àr helt slut i kroppen.
Tips 77: Böla inte slut pÄ dig.
En bra sak Àr att skriva ner sina tips pÄ en lista i skallen och ha dem dÀr tills man behöver dem.
Till exempel: Mitt bÀsta tips Àr att muntra upp sig sjÀlv genom att titta pÄ olika sorters hundar pÄ Youtube. SÄdana som Àr gulliga. De kan göra roliga saker, som fÄr en att skratta. DÄ skrattar jag jÀttehögt en kort stund.
Fast sedan tar klippet förstÄs slut och allt blir tyst.
DÄ fÄr man sÀtta pÄ en ny film, med en ny hund.
Tips 78: Ăven om du inte gillar nĂ„got kan du alltid gilla hundar pĂ„ Youtube. De Ă€r skratt-roliga.
I pauserna mellan videoklippen blundar jag hÄrt och lÄtsas som att det inte Àr nÄgon paus och dÄ börjar en ny rolig hund att göra nÄgot roligt som fÄr det att kÀnnas roligt i kroppen.
En hund Àter Àgg, en annan har skÀgg.
En kan gÄ pÄ lina och en ylar sÄnger. En heter Kennedy, som presidenten.
En president för mycket lÀnge sedan, menar jag. Just den hÀr presidenten har varit stendöd i sextio Är nÀstan.
NÀr jag tÀnker pÄ det, sÄ ser jag morsan igen. Jag skriver det pÄ listan i skallen.
Tips 79: Titta INTE pÄ klipp med hundar som heter Kennedy, som Àr stendöda.
Sedan googlar jag namnen pÄ alla döda presiden ter som finns och sÀtter upp dem ocksÄ pÄ punkt 79 pÄ listan, sÄ att jag inte rÄkar pÄ nÄgra hundar som heter Roosevelt, Nixon, Reagan, Bush, Ford, Grand och sÄ vidare.
Det Àr bÀst om hundarna bara har inte-döda namn, för dÄ behöver man inte tÀnka pÄ sÄdana som ska dö.
Haha. En hund kan slÄ kullerbyttor. Haha. Jag tror jag kissar pÄ mig av skratt. Haha. Eller inte. NÀr jag rÄkar titta uppÄt ser jag Ànglar i taket, som svÀvar som genomskinliga spöken under lamporna.
Tips 80: Titta aldrig uppÄt, bara nerÄt.
De Àr dÀr de roliga hundarna finns. UppÄt finns det bara skit.
PÄ vÀggen Àr klockan nu exakt 23.57. Det har bara gÄtt tre minuter. EtthundraÄttio sekunder. Det Àr nÀstan ingenting.
Jag hör ett ljud, som om nÄgon tappar en fem krona mot det hÄrda golvet, och den snurrar runt innan den slutar lÄta.
Sedan kommer en lÄng person runt hörnet och stÀller sig alldeles framför mig. Han har gröna klÀ der och en basker, skorna ser tunga och svarta ut. I skÀrpet hÀnger det olika saker som gör honom till en vakt. Telefon, batong. Han har runda glasögon och breda axlar, jag hamnar i skuggan.
âHm, jaha duâ, sĂ€ger han. Och nickar. Vuxna nickar nĂ€r de vill visa att de vet bĂ€st trots att de inte ens har sagt nĂ„got kul.
âJust detâ, sĂ€ger jag och skrattar Ă„t en hund som kan hĂ€mta tidningen i brevlĂ„dan. âDen hĂ€r Ă€r verkligen superkul.â
âDu borde kanske inte vara ensam pĂ„ sjukhuset vid den hĂ€r tidenâ, sĂ€ger han. âHĂ€lsar du pĂ„ nĂ„gon sĂ€rskild hĂ€r? Ăr det nĂ„gon jag ska ringa efter? Din ⊠mamma eller pappa?â
Han vill sÄ klart veta vad jag heter, och dÄ mÄste
jag sÀkert frÄga vad han heter, och sedan blir all ting jobbigt.
Jag skakar pÄ huvudet, reser mig.
âJag ska gĂ„ upp till morsanâ, sĂ€ger jag och gĂ„r bort till pelaren mitt i hisshallen och tittar pĂ„ de olika knapparna. Jag trycker pĂ„ siffran tre. Sedan vĂ€nder jag mig till vakten igen. âMin morsa Ă€r pĂ„ tredje vĂ„ningen, dĂ€r uppe.â
NÀr han hör det slutar han se strÀng ut. Han biter sig i lÀppen och svÀljer.
Han vet sÀkert redan vem jag Àr. Det vet vÀl alla, förresten.
NÀr jag stiger in i hissen hör jag olika röster som pratar inne i huvudet pÄ mig. De Àr sÄdana röster som jag inbillar mig.
âKĂ€nner du Nicolaus?â sĂ€ger en av rösterna. Och förklarar: âDet Ă€r han den korta, med tjockt brunt hĂ„r.â
Den andra rösten sĂ€ger: âNej, jag vet inte vem du menar. Du fĂ„r förklara för mig. Hur gammal Ă€r han?â
âHan Ă€r vĂ€l runt tolv Ă„r gammal.â
âHm ⊠nej, jag vet Ă€ndĂ„ inte.â
âJo, du vet. Han med en morsa som hĂ„ller pĂ„ att dö.â
âAha, jasĂ„ han. Honom kĂ€nner vĂ€l alla.â
Det Àr vad jag tror folk sÀger nÀr de ser mig hÀr pÄ sjukhuset.
Tips 81: Se inte ut som nÄgon med en nÀstan död morsa.
Det vÀrsta med att nÄgon ska dö Àr inte att de ska dö, precis.
Det Àr sorgligt att de försvinner. Att de ska vara borta.
Men det Àr Ànnu vÀrre att man inte kan laga saker.
Som man tÀnker pÄ, och som man har gjort. Som inte blev sÄ bra.
Som nÀr jag fyllde Är för lite mer Àn tre Är sedan och fick massor av presenter, men ÀndÄ blev arg för att de köpt fel telefon till mig. Jag skrek pÄ dem. Jag vet inte varför jag skrek.
Den kvÀllen hörde jag att morsan var ledsen.
Jag hörde att hon hade tÄrar ocksÄ, massor.
Jag bad inte om ursÀkt, glömde det sedan.
Det tÀnker jag pÄ hela tiden nu.
Jag tÀnker pÄ det nÀr jag vaknar och nÀr jag ska somna. Jag tÀnker pÄ det i stÀllet för att tÀnka pÄ att hon Àr sjuk. Jag tÀnker att det Àr det sista hon kommer att minnas av mig och att jag inte kan
laga det. Jag tÀnker det varje sekund ibland.
En del kallar det att ha dÄligt samvete.
Jag kallar det att ha ont i hjÀrtat. Det Àr som att ha ont i magen. Fast tusen gÄnger sorgligare.
Tips 82: Var inte dum i onödan, för man vet ald rig nÀr man glömmer att sÀga förlÄt och sedan fÄr man Ängra sig under alla de tusen Är som finns kvar i vÀrlden.
NÀr hissen stannar pÄ tredje vÄningen stiger jag ut och stÄr helt stilla pÄ golvet en stund. Det finns ingen mer ensam plats pÄ hela jorden Àn ett sjuk hus pÄ natten. Allt Àr sÄ tyst. Det som hörs Àr slÀpande fotsteg pÄ avstÄnd, apparater som piper.
En dörr som slÄr igen nÄgonstans i evigheten.
PÄ vÀggen visar klockan exakt 23.59. Det Àr en minut till midnatt.
Jag fÄr ringa pÄ klockan till avdelning 34 och vÀnta tills de kommer och slÀpper in mig. Allt Àr lÄst vid den hÀr tiden och nÀr sjuksköterskan ser mig stÄ dÀr med min mobil i handen ler hon mot mig. Men det Àr inget bra leende.
Det Àr pyttelitet och lite fult, faktiskt.
Leendet sÀger: Lille vÀn, hur Àr det?
För jag vet ju. Det Àr alltid ett leende som hand
lar om att min morsa hÄller pÄ att dö pÄ deras avdelning. DÄ kan man le och se ledsen ut, i stÀllet för att nicka som vakten gjorde.
Fast ja, jag hatar inte jÀttemycket att de ler sÄ. Det gör mig ju mindre pissigt ensam. I tvÄ sekunder, ungefÀr.
Sköterskan sÀger ingenting till mig nÀr hon öpp nar dörren Hon lÀgger en hand pÄ min axel och fortsÀtter att trÀna. PÄ att le.
âKolla in den hĂ€r hundenâ, sĂ€ger jag. Men hon kan inte göra det riktigt. Hon vill verkligen inte titta pĂ„ min telefon och hon vill inte att vi stĂ„r kvar dĂ€r mitt i dörröppningen och bara lĂ„tsas skratta för att jag ska mĂ„ bĂ€ttre.
âKom, sĂ„ gĂ„r viâ, sĂ€ger hon tyst.
Hon heter Paris, det Àr lustigt. Paris Larsson Kjaer.
I korridoren dÀr vi gÄr syns bara lÀtta skuggor och lamporna i taket har dimmats ner. Mina skor lÄter, svischar mot golvet. Sulor av gummi, en plastmatta, en pojke pÄ trettio kilo.
âDu Ă€r vĂ€l tolv Ă„r?â sĂ€ger Paris Larsson Kjaer nĂ€r vi Ă€r framme vid rum 28. âVisst stĂ€mmer det?â Hon ser in genom fönstret i dörren.
Nu vill hon inte titta pÄ mig. Jag nickar, för att vara snÀll.
Med andra handen trycker hon ner handtaget och slÀpper in mig samtidigt som hon biter sig i lÀppen. Hon följer inte med in i rummet, vÀnder om och gÄr. Hon snyftar. Jag tror inte det ingÄr i deras jobb att snyfta. Bara att le och se ledsna ut pÄ en och samma gÄng. Snyftandet Àr nog som en bonus.
Och sedan Àr jag dÀr med min morsa, i rummet. PÄ den tredje vÄningen dÀr allt Àr skit. Det Àr den enda vÄningen pÄ hela sjukhuset dÀr man fÄr svÀra hur mycket man vill. SÀger jag. Det har jag redan bestÀmt. Skithelvetes jÀvla skit.
Klockan Àr exakt tolv och det hÀr Àr vad jag ser i rummet dÀr min morsa ligger och dör utan att ha frÄgat mig om saken.
1) En stor sÀng, mitt pÄ golvet, med plastmadrass.
2) En massa maskiner som blinkar och piper.
3) En morsa som ligger i den dÀr sÀngen.
4) En farsa som sitter pÄ en trÀstol.
5) TvÄ fönster i ena vÀggen.
6) En bukett gula blommor.
7) En styck spegel.
Ljuset dÀr inne Àr sÄ svagt att man nÀstan inte kan se sig sjÀlv. Farsan har sagt att det Àr för morsans skull. Det fattar jag inte, hon blundar hela tiden. Och har gjort sÄ en hel vecka, nÀstan.
Rullgardinerna Àr inte nerdragna och jag kan se en del av staden dÀr borta, stora byggnader och trÀd i parken.
En mörkblÄ himmel, vita moln och en fullmÄne.
Och i det hÀr rummet tar jag inte fram mobilen, för nÀr jag gör det ser farsan elÀndig ut. Suckar Ät mig. Han vill att jag ska sitta och titta pÄ morsan bara. Med bÄda ögonen.
âDet Ă€r bra för dig, Nicolausâ, sĂ€ger han.
Det fattar jag inte heller. Det gör bara ont i mig. SÀrskilt nu, nÀr jag har grÄtit slut pÄ allting.
Farsan Àr klÀdd i en vit T-shirt och har inte rakat sig pÄ flera dagar. Hans ögon Àr glansiga och hÄret okammat. Han sitter nÀstan hela tiden med armarna upplagda pÄ stÄlramen runt sÀngen, med morsans hand i sin. Hon rör sig inte alls.
âVar har du varit?â sĂ€ger farsan, tittar inte pĂ„ mig.
âDĂ€r nereâ, sĂ€ger jag och rycker pĂ„ axlarna. Han vinklar upp ansiktet och ser mig i ögonen, men dĂ„ kĂ€nns det som att jag ska spricka av sorg
sÄ det stÄr jag inte ut med. Jag gÄr och tar ett glas vatten vid vasken i stÀllet. Bakom mig fortsÀtter farsan att prata med sin tröttaste röst.
âDu borde stanna hĂ€râ, sĂ€ger han tyst. âDet kan hĂ€nda i vilken sekund som helst, och nĂ€r det vĂ€l Ă€r över âŠâ
Sedan sÀger han inte mer, allt Àr tyst.
Utom pipet i de dÀr maskinerna.
Pip-maskinerna, frÄn helvetet. Jag drömmer om dem ibland.
âJag tror bara du kommer att Ă„ngra dig om du inte Ă€r hĂ€r.â
Förklarar farsan och slutar sedan förklara saker. Jag dricker fyra glas vatten till och stÄr kvar.
Med ryggen mot maskinen, mot fönstren.
Mot morsan och farsan, mot hela vÀrlden. Mot himlen och helvetet och allt sÄdant.
Men jag tror inte han fattar, farsan. Vad jag tÀnker pÄ. Jag tÀnker att man mÄste fÄ sÀga hejdÄ ordent ligt.
Inte sÄ hÀr. Och var tar morsor som ska dö vÀgen?
Det skulle jag vilja veta. Det hade kanske hjÀlpt.
DÄ hör jag hur farsan strÀcker pÄ sig och börjar sÀga nÄgot om att det nog kommer att hÀnda nu. Att jag borde sÀtta mig ner pÄ stolen hos honom och vÀnta. Men jag kan inte göra det. TyvÀrr, farsan, jag kan inte sitta ner.
Om jag sitter hÀr sprÀngs jag. Jag kÀnner det inom mig.
I stÀllet sneglar jag kort mot honom dÀr han rest sig till hÀlften i stolen och stÄr lutad över morsan. Och sedan springer jag mot dörren, drar upp den, och försvinner ut i korridoren dÀr en sköterska som heter Paris Larsson Kjaer ser förvÄnat pÄ mig. Hon försöker fÄnga upp mig i steget. Men jag Àr snab bare och kommer förbi, susar ivÀg lÀngs vÀggen.
Hon sÀger ojdÄ, vad Àr det som hÀnder, och sedan tystnar hon och förstÄr nog vad som Àr pÄ gÄng. Och börjar gÄ Ät andra hÄllet. Mot rum 28 dÀr man bara inte kan vara just nu.
Jag Ă€r redan ute i hisshallen. Salen Ă€r stor pĂ„ den hĂ€r vĂ„ningen ocksĂ„. Jag kĂ€nner mobilen i fickan. Och jag kĂ€nner hjĂ€rtat bulta. Det slĂ„r och slĂ„r och slĂ„r. Jag tĂ€nker: Ăr det meningen att en unge ska kĂ€nna det som att man inte stĂ„r ut?
Att man ska kÀnna att det just i den hÀr sekun den inte finns en enda plats att springa till för att komma undan.
Vad gör man nÀr allting kÀnns omöjligt?
NÀr taket verkar sÀnkas nerÄt?
Det Ă€r exakt vad jag tĂ€nker. Och jag ser en annan sköterska nĂ€rma sig dörren pĂ„ insidan pĂ„ avdelningen. Hon vinkar till mig och ser stressad ut, försöker sĂ€ga nĂ„got. Ănda hĂ€rifrĂ„n ser jag i hennes ögon att hon bönfaller mig att stanna. Men hon fĂ„r inte upp handtaget, nĂ„got Ă€r fel.
Jag tÀnker tyst: Det hÀr kan inte hÀnda. Och sÄdant som inte kan hÀnda hÀnder inte.
Jag strÀcker mig mot den lilla pelaren dÀr man vÀljer vilken vÄning man ska Äka till. Precis nÀr jag ska trycka till den stora nollan, som betyder nedersta vÄningen, ser jag nÄgot annat.
Under knappen som det stÄr KÀllare pÄ finns en knapp till, som blinkar vackert rött mot mig. Jag minns inte den frÄn tidigare. Jag minns inte ens att det fanns en röd knapp.
PÄ den stÄr det ingenting, inga bokstÀver.
Jag vet inte varför jag gör det. Jag trycker pÄ den och vÀntar.
En hissdörr öppnar sig genast.
Och jag kliver in, jag gör det.
Bakom mig fÄr sköterskan till slut upp dörren till avdelning 34, men dÄ Àr jag redan pÄ vÀg nerÄt.
Tips 83: Ha alltid en hiss till hands nÀr det börjar bli jobbigt.
Den surrar till och börjar röra sig.
Jag tar upp min mobiltelefon igen, kollar tiden. Den visar exakt fyra minuter över tolv â 00.04.
Men sedan lÀgger jag ner den i byxfickan igen och hÄller mig fast i stÄngen av stÄl som man ska hÄlla sig i. SÄ att inget konstigt hÀnder.
SÄ att inget vÀldigt konstigt hÀnder.
Fast det hÀnder ÀndÄ.
NÀr morsor ska dö. DÄ hÀnder allting.
Ett tÄg frÄn vÀrldens Ànde
NÀr hissen rört sig bara nÄgra sekunder hör jag hur den stannar mellan tvÄ vÄningar och ljuset slocknar helt och hÄllet. Jag kan inte se mig sjÀlv i den stora spegeln. Jag önskar att jag hade en fick lampa, som kunde lysa pÄ allt som Àr svart hÀr inne.
Jag har mobilen, tÀnker jag sedan.
Men dÄ tÀnds ljuset genast igen.
PÄ den digitala tavlan framför mig kan jag rÀk na nerÄt. VÄning 2, vÄning 1, KÀllarvÄningen, och sedan knastrar den digitala tavlan till och det stÄr Slutstationen pÄ den.
Slutstationen, tÀnker jag.