Camilla BarnhemmetLagerqvist
i Brooklyn
Copyright © Camilla Lagerqvist, 2020
© Omslagsfoto: TT bild, IStock, Shutterstock, Getty Images
flykten till Amerika Barnhemmet i Brooklyn av Camilla Lagerqvist, utgavs ursprungligen som en Storytel original 2020
Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2021 Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2021 ISBNwww.bonniercarlsen.se978-91-7975-696-3
Inredningen i teatersalongen gick i tvÄ fÀrger, mörkrött och guld. Kristallkronorna fick förgyllningarna att glÀnsa och jag strök över sammetssÀtet innan jag satte mig ner mellan Ellinor och Lilibeth. Sorlet av röster steg mot taket, som hade sÄ vackra utsmyckningar att jag var tvungen att luta huvudet bakÄt för att se allt. Efter en stund började det vÀrka i nacken.Ingrid, det börjar nu! sa Ellinor och böjde sig över mig för att hjÀlpa Lilibeth med att trassla loss glasögonen som fastnat i hennes burriga, röda hÄr. Ljuset slÀcktes och det gick ett sus genom publiken. Bara sekunder senare hördes höga knÀppningar och strÄlkastarna slogs pÄ. Jag tittade pÄ de smÄ dammpartiklarna som dansade i det starka ljuset. Vad spÀnnande det ska bli! utbrast Lilibeth som fÄtt pÄ sig glasögonen. Hon hyssjades av Ellinor. Kom ihÄg att inte jubla för högt. Och absolut inga bus visslingar!Lilibeth
tittade pÄ mig och blinkade. Hon brydde sig inte det minsta om Ellinors förmaningar. Jag sÄg mig omkring, det verkade vara fullsatt. FörestÀllningarna pÄ Palace Theatre var populÀra och ofta utsÄlda. Det pirrade till av stolthet
3 Kapitel 1
tÀndes. Den hÀr lyste upp en rundel mitt pÄ den röda ridÄn. Jag rÀtade pÄ ryggen nÀr tonerna frÄn en ensam fiol slog hÄl pÄ tystnaden. Snart fick den sÀllskap av fler instrument och salongen fylldes med musik. Nu sÄg jag orkesterdiket dÀr de satt och spelade, det hade jag helt missat innan. RidÄn gick sakta upp och avslöjade en bondgÄrd och jag hörde Lilibeth frusta till. Ellinor lutade sig över mig och daskade till henne med sin teaterkikare. Det var en ovÀntad scen. Framför kulissens röda bondgÄrd syntes mÄlade kor, grisar och höns i papp. Orkestern började spela en glad, medryckande melodi och samtidigt sprang tvÄ mÀn i blÄ byxor, rutiga skjortor och halmhattar ut pÄ scenen.
4 nĂ€r jag tĂ€nkte pĂ„ Hedvig som snart skulle stĂ„ pĂ„ den stora scenen och sjunga inför alla dessa mĂ€nniskor. Det Ă€r vaudeville! Det finns ingen röd trĂ„d eller handling utan det Ă€r olika artister som upptrĂ€der. Det Ă€r allt frĂ„n sĂ„ngnummer till akrobater och trollkonstnĂ€rer, hade hon sagt nĂ€r jag frĂ„gat vad förestĂ€llningen handlade om. Ellinor kallade det för varietĂ©, ett lika konstigt ord, och det gjorde mig inte klokare. DĂ€remot var jag omĂ„ttligt stolt över Hedvig. PĂ„ bara ett par mĂ„nader hade hon gĂ„tt frĂ„n att sjunga i baren pĂ„ ett hotell, till att upptrĂ€da pĂ„ en av de mest kĂ€nda scenerna i New York. Nu behövde hon inte lĂ€ngre stĂ„ i receptionen mellan sina sĂ„ngnummer, hon kunde försörja sig som ĂnnusĂ„ngerska!enstrĂ„lkastare
Först trodde jag att de skulle sjunga, men sedan hissades en lövklÀdd gunga ner frÄn taket och en av mÀnnen gjorde en snabb volt och hamnade mitt pÄ gungan som drogs upp igen. Den andre mannen tog tag i hans vader och följde med upp i luften. Medan gungan sakta steg allt högre gjorde mÀnnen olika akrobatiska konster. Till slut var de sÄ högt upp att publiken drog efter andan. Jag höll hÀnderna framför ögonen och kikade genom glipan mellan fingrarna, sÀker pÄ att de skulle ramla ner och slÄ ihjÀl sig. NÀr deras nummer var slut andades jag ut och applÄderade lika intensivt som resten av publiken. Jag lutade mig tillbaka nÀr scenen intogs av en dansgrupp som gjorde synkroniserade rörelser till musiken. NÀr ridÄn gick upp för tredje gÄngen var scendekoren utbytt mot en blÄ himmel och trÀd som sÄg ut som björkar. En liten, kutryggig man i frack skuttade plötsligt in pÄ scenen.
Sedan stod hon dĂ€r â Hedvig. I en vacker rosa sidenklĂ€nning som jag inte hade sett förut. Det ljusa hĂ„ret var uppsatt i korkskruvslockar. FastĂ€n jag satt en bit ifrĂ„n, sĂ„g jag pĂ€rlhalsbandet som hon fĂ„tt av Ellinor och Lilibeth glittra i strĂ„lkastarskenet.Hennesröstgav
Vi befinner oss nu i vackra Norden och ska fÄ njuta av Sveriges vackraste röst, sa han innan han försvann in bakom draperiet igen.
5
mig gÄshud nÀr den steg. Klar och hög nÄdde den ut till varje hörn av den stora salongen. NÀr hon var fÀrdig sved det under ögonlocken och jag hade en klump
Du Ă€r en stjĂ€rna! sa Lilibeth och höll ut armarna för att krama om henne. â Helt otrolig! fyllde Ellinor i. Ă h, Hedvig, var det enda jag lyckades fĂ„ fram nĂ€r det var min tur att ge henne en kram. NĂ€r hon lösgjorde sig frĂ„n omfamningen hade vi tĂ„rar i ögonen alla fyra. Precis dĂ„ var det nĂ„gon som harklade sig
DÀr Àr ni ju! Vad tyckte ni? Hedvig kom springande mot oss genom foajén. Hon hade bytt om frÄn den rosa klÀnningen till den mörkblÄ hon hade haft pÄ sig nÀr hon gick hemifrÄn i morse.
applĂ„dera. Det var som ett crescendo â jag upptĂ€ckte att flera i raden bredvid mig stampade med fötterna i golvet. Hedvig tackade med hĂ€nderna mot brös tet och fast jag satt sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n sĂ„g jag att hon strĂ„lade av lycka. NĂ€r applĂ„derna till slut tystnade började hon sjunga igen. Den hĂ€r gĂ„ngen var det Oh, my darling Clementine, en melodi som publiken uppenbarligen gillade, för de jublade nĂ€r orkestern spelade de första tonerna. NĂ€r vi en timme senare följde den ringlande kön av mĂ€nniskor ut frĂ„n teatersalongen kĂ€ndes det som om jag svĂ€vade en bit ovanför golvet. Det hade varit en fantastisk förestĂ€llning, och allra bĂ€st hade Hedvig varit.
6 i halsen. I ögonvrÄn sÄg jag hur Ellinor baddade kinderna med en nÀsduk medan Lilibeth satte fingrarna i munnen ochSÄbusvisslade.börjadepubliken
bakom oss. Hedvig tittade upp och ett leende spred sig över hennesSander!ansikte.sa hon. Jag vĂ€nde mig om. En ung kille, kanske nitton-tjugo Ă„r och med cendrĂ©fĂ€rgat hĂ„r log mot henne. Han verkade inte se oss andra. Var han en beundrare? â Det hĂ€r Ă€r Sander, han Ă€r ocksĂ„ med i förestĂ€llningen, sa Hedvig som fortfarande strĂ„lade av glĂ€dje. Nu sĂ„g jag den rutiga skjortan som spĂ€nde över de vĂ€ltrĂ€nadeĂrarmmusklerna.duenavakrobaterna?Ja,svaradehanpĂ„svenska
7
och lyckades till slut slita blicken frĂ„n Hedvig. â Ăr du frĂ„n Sverige? frĂ„gade jag förvĂ„nat, ocksĂ„ pĂ„ svenska.Sander spĂ€rrade upp ögonen och tittade frĂ„gande pĂ„ Hedvig.Sanders mamma var norska, svarade hon pĂ„ engelska. Fast Sander Ă€r född hĂ€r i USA, han kan bara ett par norska ord. Sorry, sa Sander och höll ursĂ€ktande ut hĂ€nderna. Har du en tvillingbror? frĂ„gade Lilibeth intresserat. â Nej, bara en lillasyster, svarade Sander och leendet försvann.Jag trodde att du och den dĂ€r pojken som du upptrĂ€dde med var Sandertvillingar?skakadepĂ„ huvudet.
8
varandra.Ja,hon
Sander och följde efter Sebastian mot ett tomt hörn av foajén. Hedvig rynkade ögonbrynen och följde dem med blicken.Vad var det dÀr om? frÄgade jag. Norah, Sanders lillasyster, Àr försvunnen, svarade hon. Försvunnen? ekade jag och sÄg i ögonvrÄn hur ett med elÄlders par gick fram till Lilibeth och Ellinor. De verkade kÀnna varandra vÀl, för de började genast prata ivrigt med var borta nÀr han kom tillbaka frÄn turnén, sa Hedvig, som fortfarande tittade bort mot Sander och Sebas tian. NÀr jag följde hennes blick sÄg jag att de var pÄ vÀg ut frÄn teatern.Hurgammal Àr hon? Sju Är. Sju Är!
Dom tror att dom har sett henne! sa han och rösten steg enNorah?oktav.frÄgade
Sebastian och jag Àr inte slÀkt ⊠DÀr Àr han förresten, sa han och nickade mot en ung kille som kom gÄende mot oss. NÀr han kom nÀrmare sÄg jag att de inte alls var sÀrskilt lika. Sebastian var kortare Àn Sander och hans nÀsa var plat tare, precis som om den blivit knÀckt vid nÄgot tillfÀlle. Dessutom hade Sander bruna ögon medan Sebastians var blÄ. Han verkade vÀldigt ivrig att fÄ prata med Sander, sÄ ivrig att han inte verkade lÀgga mÀrka till oss.
Norah var hemma med sin mamma. Deras pappa Àr död, sa Hedvig och stannade vid en liten trappa som verkade leda upp till logerna. Jag kunde höra röster och skratt och det lÄg ett doftstrÄk av puder och parfym i luften.
Kom, sa Hedvig och gjorde en gest mot de andra. Ing rid följer med och hĂ€mtar min kappa i logen. Lilibeth och Ellinor nickade och Hedvig drog med mig tillbaka mot scenen igen, men istĂ€llet för att gĂ„ in i salongen fortsatte hon förbi den och fram till en dörr mĂ€rkt med âSceningĂ„ngâ.Vikomini en lĂ„ng, fönsterlös korridor. Jag hade aldrig varit pĂ„ en sĂ„ hĂ€r stor teater tidigare, och det kĂ€ndes spĂ€n nande att fĂ„ följa med in bakom scenen.
9 Ja, det Àr fruktansvÀrt, suckade hon. Men han lÀmnade vÀl inte henne ensam nÀr han Äkte bort? frÄgade jag upprört och tillrÀckligt högt för att Lilibeth, Ellinor och paret de pratade med skulle vÀnda sig mot oss.
Sander var borta i tre veckor. Eftersom dom turnerade runt i landet gick det inte att nÄ honom, fortsatte Hedvig. Hon pausade och hejade glatt nÀr tvÄ yngre kvinnor med hjÀlmliknande hattar och kappor i klara fÀrger svepte förbi oss i ett moln av söt parfym. Hedvig vÀntade tills de försvunnit ut genom dörren innan hon började berÀtta igen. NÀr Sander kom hem fick han reda pÄ att deras mamma blivit svÄrt sjuk och dött. Grannarna berÀttade att represen-
i kvĂ€ll miss Hedvig, sa han och lyfte sedan han pĂ„ hatten Ă„t mig. Miss, sa han och bugade sig lĂ€tt. Jag nickade till svar och han försvann snabbt vidare. â Tack, Conrad! ropade Hedvig efter honom. Sander har letat efter Norah överallt, men det Ă€r inte lĂ€tt att hitta nĂ„gon i New York, det Ă€r en stor stad, fortsatte hon. Det förstĂ„r jag, sa jag och tĂ€nkte pĂ„ den dĂ€r gĂ„ngen nĂ€r Hugo och Axel letat efter mig.
10 tanter frÄn ett barnhem varit dÀr för att hÀmta Norah, men att hon redan dÄ var försvunnen. Var hon ensam med sin döda mamma? frÄgade jag och tyckte att korridoren krympte och att det blev svÄrare att minnesbild blixtrade förbi. Mamma, stilla och blek i sÀngen, jag med huvudet mot hennes bröst. Det blöta lakanet under min kind. Men jag hade inte varit ensam. Det hade funnits en arm om mina axlar. Hedvig hade varit dÀr. Ja, i nÀstan ett dygn. LÀkaren konstaterade dödsfallet, och sedan tog det ett tag innan dom kom och hÀmtade kroppen. Stackars lilla Norah, sa jag med grötig röst.
andas.Enhastig
â Ja, det Ă€r hemskt! Hon mĂ„ste ha kĂ€nt sig sĂ„ ensam och övergiven, sa Hedvig och pressade sig nĂ€rmare vĂ€ggen för att slĂ€ppa förbi en kort man som skyndade nerför trappan. Jag kĂ€nde igen honom. Det var den Ă€ldre mannen som varit konferencier.DuvarstrĂ„lande
oss bakom scenen nu och jag kunde se det tunga sammetsdraperiet och arbetarna som flyttade kulis serna och sopade scenen. Vi kom fram till ytterligare nÄgra trappor och sÄ en korridor till, men den hÀr var upplyst och hade dörrar som stod pÄ glÀnt pÄ bÄda sidor. HÀr Àr min loge, sa Hedvig stolt och knuffade upp en av dörrarna.Vikomin
Jag hade rest frÄn Sverige och precis kommit till Amerika nÀr jag blivit kidnappad. Tillsammans med flera andra flickor hade jag hÄllits som slavarbetare pÄ ett tvÀtteri. Som tur var hade jag lyckats rymma och dÀrefter trÀffat Lilibeth och Ellinor. De hade hjÀlpt mig att hitta Hedvig och nu hade vi bÄda fÄtt ett nytt hem hos dem. Tiden pÄ tvÀtteriet var inget jag ville tÀnka pÄ, inte pÄ Axel heller, Àven om minnena av honom gjorde sig pÄminda hela tiden. SÀrskilt nÀr jag skulle sova. Fast nu verkar nÄgon ha sett Norah. Jag hoppas verkligen att Sander hittar henne, sa Hedvig. Hon började gÄ uppför trappan, och jag följde efter henne.Vibefann
11
i ett litet rum dÀr största delen upptogs av ett lÄngsmalt sminkbord med en lika lÄng spegel ovanför. En rosa fjÀderboa var draperad över spegeln, som lystes upp av sÀkert tjugo smÄ lampor.
Jag delar loge med Martha och Violet, dom som steppade, sa Hedvig och plockade upp en behÄ som lÄg pÄ golvet. Martha Àr inte vÀrldens mest ordningsamma, tillade hon
12
och nickade mot ena Ă€nden av bordet dĂ€r det lĂ„g smink huller omFastbuller.Ă€ndĂ„, tĂ€nk att du har en loge! Det tar nog inte lĂ„ng tid förrĂ€n du har en helt egen med ditt namn i en stjĂ€rna pĂ„ dörren, sa jag. Ăh, log Hedvig, men hon blev lite rödare om kinderna. Hon tog ner sin blĂ„ kappa och den söta ljusblĂ„ hatten med en blomma pĂ„ frĂ„n hĂ€ngaren. Hatten hade hon fĂ„tt i födelse dagspresent av Ellinor och Lilibeth. Kom, sĂ„ gĂ„r vi tillbaka. Dom andra undrar nog varför vi varit borta sĂ„ lĂ€nge, sa Hedvig och krokade sin arm i min.
Det visade sig att de inte alls funderat över var vi tagit vÀgen, för nÀr vi kom tillbaka stod de fortfarande och pratade med paret som de trÀffat nÀr vi kom ut frÄn förestÀllningen. Elli nor sken upp nÀr hon fick syn pÄ oss. Hedvig och Ingrid, kom sÄ fÄr jag presentera er. Det hÀr Àr James och Abigail Johnson. Dom driver en helt fantastisk stiftelse som hjÀlper gatubarn att hitta nya förÀldrar. BÄda vÀnde sig mot Hedvig och log. De berömde hennes framtrÀdande sÄ översvallande att Hedvig till slut sÄg obekvÀm ut. DÀrför skyndade jag mig att rÀcka fram handen mot mannen som hade örnliknande nÀsa och grÄsprÀngt hÄr. Han log vÀnligt och skakade min hand. Trevligt att trÀffas. Jag har hört sÄ mycket bra om dig, sa han och nickade som för att understryka orden.
13 Kapitel 2
SÄ det hÀr Àr alltsÄ Ingrid, sa Abigail och sedan fick jag en smackande puss pÄ varje kind. Jag motstod impulsen att gnugga dÀr hon precis pussat och tvingade istÀllet fram ett leende. Abigail var lÄng, jÀmnlÄng med sin man som mÄste vara en bra bit över en och Ättio. Hennes bruna hÄr var uppsatt i en konstfull knut, de blÄ ögonen satt tÀtt ihop och gav henne ett stirrigt utseende, men den rödmÄlade munnen log.
Var det ett hot? frÄgade Lilibeth lÄgt medan vi gick mot utgÄngen.Lilibeth!
ut, men sedan rÀttade hon till ansiktsdragen och pressade fram ett nytt leende.
Jag tycker i alla fall att dom Àr vÀldigt sympatiska, sa honNÀrsedan.vikom
God dag, trevligt att trÀffas, svarade jag artigt och hoppades att hon skulle backa nÄgra steg för hon stod alldeles för nÀra för att det skulle kÀnnas bekvÀmt.
Det Àr nog dags att tÀnka pÄ hemfÀrd. Den hÀr unga damen har lÀxor som vÀntar, sa hon och drog med mig ett par steg AbigailbakÄt.sÄgbesviken
Vi ses alldeles sÀkert snart igen, sa hon och nickade som för att bekrÀfta det.
Det Àr ett jÀttetrevligt par, tÀnk pÄ allt arbete dom gör för gatubarnen, bannade Ellinor henne. Lilibeth fnyste till.
Det Àr nÄgot med den dÀr kvinnan jag inte tycker om och det beror inte bara pÄ att hon ser ut som en hungrig opossum.Ellinor suckade och skakade sedan pÄ huvudet.
14
ut pÄ gatan blÄste en isande vind. Ett gult löv singlade ner framför mina fötter. Jag tog upp det och tittade upp pÄ trÀdet som skiftade i olika nyanser av gult och orange.
Kanske mÀrkte Lilibeth det för hon stÀllde sig bredvid mig och la armarna om mina axlar.
15
Det hÀr skulle Hugo tycka om att fotografera, sa jag och kom pÄ att vi hade bestÀmt att vi skulle trÀffas nÀsta dag, dÄ det var lov frÄn skolan. Vi skulle vara lediga en hel vecka. Det var bara Hugo som gick i skolan. Jag fick hemunder visning av Ellinor som var pensionerad lÀrare, men hon var noga med att jag ocksÄ fick lov nÀr skolorna hade det. Hugo var som min lillebror och Àven min bÀsta vÀn. Han var ocksÄ frÄn Sverige och hade rest hit med samma bÄt som jag. Titta pÄ stjÀrnorna, sa Hedvig och pekade upp mot den nÀstan svarta natthimlen dÀr man kunde se de starkast lysande stjÀrnorna. De glittrade som diamanter. I Sverige kunde höstkvÀllarna vara sÄ mörka att man knappt sÄg handen framför sig om man gick ut, men i New York blev det aldrig riktigt mörkt. Hur svart natthimlen Àn var lystes staden alltid upp av tusentals lampor och ljus. Staden som ald rig sov, hade nÄgon sagt. Jag tyckte om det. Kan vi inte ta tunnelbanan hem? frÄgade jag nÀr vi gick förbi en skylt dÀr det stod Subway Terminal. Trots att jag varit i New York i ett och ett halvt Är nu hade jag fortfarande inte Äkt tunnelbana. Ellinor ryste till. Inte sÄ hÀr sent pÄ kvÀllen, jag har hört att det pÄgÄr allt möjligt skumt dÀr pÄ nÀtterna, sa hon. Jag tittade lÀngtansfullt mot den utsirade skylten och nedgÄngen till tunnelbanan. Det verkade sÄ spÀnnande att fÀrdas under jord. SÄ sent Àr det inte, vi kan se det som ett Àventyr, sa Lilibeth och puffade henne i sidan.
Vi hade precis kommit nerför en lÄng trappa nÀr jag upptÀckte att mitt ena skosnöre gÄtt upp. Jag slÀppte Ellinors hand och böjde mig ner för att knyta det. DÄ sÄg jag nÄgot i ögonvrÄn som glimtade till som en solreflex. NÀr jag vÀnde pÄ huvudet fick jag syn pÄ vad jag först trodde var en ventila-
BÄde jag och Hedvig började skratta medan Ellinor ryste till. Men jag sÄg att det ryckte lite i hennes mungipor.
Att gÄ ner i tunnelbanan var nÀstan lika fantastiskt som att komma in pÄ teatern. En vÀlvd tunnel ledde ner under jorden. Vissa delar av taket hade vackra mönster i mosaik och det fanns lampor lÀngs hela vÀgen. Det var gott om mÀnniskor som var pÄ vÀg ner till och upp frÄn tunnelbanan.
16 Ja, snÀlla, bad jag och Hedvig nickade ivrigt. Okej dÄ, men jag kommer i alla fall att hÄlla hÄrt i min vÀska, sa hon och tryckte den demonstrativt mot bröstet. Kom nu sÄ gör vi en resa i underjorden, sa Lilibeth med spöklik röst.
Det Àr inte det minsta kusligt, sa jag och stack armen underNej,Ellinors.intehÀr, men det ska finnas övergivna tunnlar dÀr man inte vill vistas nattetid, sa hon och tryckte min arm hÄrdare.Jag hade ju en sÄn tunnel som mordplats i min femte bok, kommer du ihÄg det? Mordoffret lÄg mitt pÄ den gamla rÀlsen, sa Lilibeth och nickade för sig sjÀlv. Ja, jag kommer ihÄg, men jag vill inte tÀnka pÄ det nu, sa Ellinor och började gÄ fortare.
17 tionstrumma, men sedan sĂ„g jag att det var nĂ„gon slags tunnel. Det satt galler för och brĂ€dor pĂ„ sidorna, och framför gallret fanns en skylt som det stod Danger pĂ„. LĂ€ngre bort hörde jag ljudet av tĂ„get som nĂ€rmade sig plattformen. Trots det gick jag nĂ€rmare hĂ„let. Det prasslade till â plötsligt sĂ„g jag ett blekt barnansikte som stirrade förskrĂ€ckt pĂ„ mig pĂ„ frĂ„n andra sidan gallret. HallĂ„! ropade jag, men min röst drĂ€nktes av ljudet frĂ„n tunnelbanetĂ„get som bromsade in pĂ„ perrongen. Barnet drog sig bakĂ„t och slukades av skuggorna.
Cricket backade ytterligare en bit tills han kÀnde den kalla stenvÀggen i ryggen. Flickan som tittat in genom gall ret hade sett sÄ snÀll ut och hennes hÄr hade varit lika fint som ÀnglahÄr. För en kort stund hade han funderat pÄ att gÄ fram till henne och be om hjÀlp. Fast Raccoon sa att en vuxen kunde se ut att vara hur snÀll som helst, under alla leenden och vÀnliga ord kunde det fortfarande finnas en genomrutten mÀnniska. Det fanns till och med sÄna som dödade barn, och oftast tog de flickorna först. Han ryste till. Det var dÀrför det var sÄ viktigt att ingen fick veta vem han var pÄ riktigt, han var en annan nu.
18 Kapitel 3
Cricket började springa, precis som de Àldre pojkarna sagt Ät honom att göra om nÄgon vuxen person upptÀckte honom. Dom kastar dig i en fÀngelsehÄla om dom fÄr tag i dig. Sedan fÄr du sitta dÀr tills du ruttnar bort! Orden ringde i hans öron. Det var pojken som kallades Raccoon som hade sagt det. Raccoon hade sÄ konstig röst. Ibland var den ljus som en flickas och ibland mörk som en mans, och dÀremellan svÀngde den som nÀr nÄgon spelade falskt pÄ en fiol.
RöstenCricket!var svag, men han visste att hon fanns nÄgonstans dÀr lÀngre in i mörkret. Han kunde inte lÀmna henne. Hon
19 hade en sĂ„ otĂ€ck hosta, som fick hela hennes kropp att skaka. Ibland orkade hon inte ens gĂ„ efter ett sĂ„nt anfall. De stora pojkarna kallade henne Ant, eftersom de sa att hon var liten som en myra, men hon tyckte inte om det namnet, sĂ„ han sa Nonna istĂ€llet. Det hade hennes mamma kallat henne. Alla barn som bodde i tunnlarna fick nya namn efter ett tag. De yngre, som han och Nonna, fick insektsnamn medan de Ă€ldre kunde vĂ€lja vilket djurnamn de ville. Cricket gick vĂ€l an, de sa att han sĂ„g ut som en syrsa med sina magra ben. Han kanske var mager, men han orkade mycket trots att hungern rev i magen för det mesta. Hittade du nĂ„got att Ă€ta? frĂ„gade Nonna och hennes röst var svag. De hade inte Ă€tit nĂ„got sedan i morse. â Nej, men jag ska gĂ„ tillbaka snart. TĂ„get kom och det var sĂ„ mycket mĂ€nniskor dĂ€r. Vet du, att jag sĂ„g en flicka som pĂ„minde om en Ă€ngel, sa han och sedan började han berĂ€tta om flickan med det ljusa hĂ„ret, som upptĂ€ckt honom bakom gallret. * * * Hedvig drog med mig in i vagnen trots att jag protesterade. â NĂ€sta tĂ„g gĂ„r inte förrĂ€n om en timme och jag Ă€r vrĂ„lhungrig, sa hon. Men, jag sĂ„g ett barn inne i en tunnel. Jag pekade pĂ„ rutan nĂ€r tĂ„get började Ă„ka, men det enda som mötte mig var min egen och Hedvigs lĂ€tt förvrĂ€ngda
Ja, det Àr sÀkert. Jag sÄg ett barn bakom gallret i en sÄn dÀr igenbommad tunnel. Hedvig rynkade pannan. Sander pratade om att det finns mÄnga förÀldralösa barn som lever pÄ gatorna hÀr i New York. Han brukar vara ute pÄ nÀtterna och leta efter Norah, men han har inte sagt nÄgot om barn som bor i de gamla tunnlarna.
spegelbilder.
Ett barn? frÄgade Hedvig och tittade misstroget pÄ mig. Jag sneglade bort mot Lilibeth och Ellinor som satt sig pÄ de tvÄ lediga sÀten som fanns i vagnen. De verkade vara helt inne i en diskussion och tycktes inte höra vad vi pratade om.
NÄgra sekunder senare lÀmnade vi den upplysta och Äkte in i mörkret.
plattformen
20
Ja, fast man gjorde försök tidigare som inte blev sÄ lyck-
â
som tunnelbanechaufför, tillade han och log sÄ att mustaschen nÀstan nuddade hans örsnibbar. Men den Àr ju fortfarande igÄng, suckade jag besviket.
â Det kanske Ă€r jĂ€ttebra stĂ€llen att gömma sig pĂ„. Lilibeth sa ju att det finns gamla, övergivna tunnlar lite hĂ€r och var, sa jag och vĂ€nde mig mot Lilibeth och Ellinor. NĂ€r byggdes det första underjordiska tunnelbane spĂ„ret? frĂ„gade jag. Lilibeth ryckte pĂ„ axlarna. Det var Lexington Avenue Line. Den öppnade i oktober 1904 mellan City Hall â Grand Central Station och 42nd Street, sa en man med valrossmustasch som satt mitt emotJagEllinor.jobbar