9789179753634

översättning: Jan risheden 1 SHADOWHUNTERS KEDJA AV GULD CASSANDRA CLARE

Typsnitt: Indigo Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2021 Tryckt av ScandBook, EU 2021 is B n www.bonniercarlsen.se978-91-7975-363-4CitathämtadeUrsid7,405

Christopher Marlowe: Den tragiska historien om doktor Faustus, övers. Karl Ragnar Gierow, Almqvist & Wiksell, 1964

Copyright © 2020 by Cassandra Clare LLC

Charles Dickens: Lysande utsikter , övers. Tom Wilson Björck & Börjesson, 1922 sid 54, 243 Algernon Charles Swinburne: Proserpinas Lustgård, övers. Edvard Fredin Haeggström 1884 sid 76

K ed J a av g UL d

Alfred, Lord Tennyson: Jungfrun av Shalott, övers. Frans G Bengtsson Bonniers veckotidning – 27/12 1924 sid 190

Originalets titel: the L ast h OU rs : C hain OF g OL d

Published in agreement with the author C/O B ar O r internati O na L, in C. Armonk, New York, USA

Översättning: Jan Risheden

Emily Brontë: Svindlande höjder, övers. Gunilla Nordlund Natur o Kultur 1958 sid 407

William Butler Yeats: Längtans land, övers. Karl Asplund Norstedt och Söners förlag, 1924 sid 511

Typografi omslag: Richard Persson, RPform

Omslagsformgivning: Nick Sciacca

Omslagsillustration © Cliff Nielsen, 2020

John Keats: Denna min levande hand , övers. Sven Christer Swahn Bra Böcker 1984 sid 111

Till Clary (den riktiga)

– Char L es d i CK ens, Lysande utsikter (översättning tO m Wi L s O n)

DEL ETT Det blev en märkvärdig dag, ty den verkade hos mig en stor för ändring. Men så är det för envar. Tänk dig en viss dag utstru ken ur ditt liv och besinna, hur olika dess lopp därigenom skulle ha blivit. Stanna du, som läser detta, och tänk ett ögonblick på den långa kedja, av järn eller guld, av törnen eller rosor, som aldrig skulle ha bundit dig, om icke den första länken bildats på den där minnesvärda dagen.

9 FörgÅngen tid: 1897 Lucie Herondale var tio år gammal när hon första gången träffade pojken i skogen.

Sent en natt vaknade Lucie av månens klara sken. Mjölkvitt strömmade det in i hennes rum och målade breda linjer av ljus över hennes säng och det polerade trägolvet.

När Lucie växte upp i London hade hon inte ens kunnat föreställa sig en plats som Brocelind. Skogen omgav Heron dales gods på alla sidor med träd vars toppar böjde sig ihop som om de försiktigt viskade till varandra: mörkgröna på sommaren, som polerat guld på hösten. Mattan av mossa under hennes fötter var så mjuk att hennes far sa att älvorna hade den som kudde om nätterna och att de vita, stjärn formade blommor som endast växte i Idris dolda rike blev till ringar och armband för deras smala fingrar och handleder.

James sa förstås åt henne att älvor inte hade kuddar, att de sov under jorden och att de rövade bort stygga små flickor från deras sovrum. Lucie stampade honom på foten, vilket ledde till att Papa svepte upp henne och bar hem henne till herr gården innan ett slagsmål hann bryta ut. James härstammade visserligen från Herondales ädla och uråldriga ätt, men det innebar inte att han höll sig för god för att dra i sin lillasysters flätor om behovet skulle uppstå.

Hon slank ur sängen, klättrade ut genom fönstret och

Likväl var det mycket roligt, och det var inte förrän vid fjär de eller femte rusningen genom skogen som hon märkte att hon kommit vilse. Hon kunde inte längre se den välbekanta formen av Herondales herrgård mellan träden.

Lucie var modig, men hon var bara tio. Hon snyftade till och började springa åt vad hon trodde var rätt håll. Men sko gen blev bara mörkare och törnesnåren allt trassligare. Ett av dem fastnade i hennes nattlinne och drog upp en lång reva i tyget. Hon snubblade … Och föll. Det kändes som Alices fall ner i Underlandet, men

10 landade på lätta fötter i blomsterrabatten nedanför. Det var en sommarnatt och hon var varm i sitt nattlinne. Skogsbrynet, strax bortom stallet där deras hästar bodde, såg nästan ut att lysa med ett eget sken. Hon fladdrade iväg mot det som ett litet spöke. Hennes fötter, klädda i mjuka tofflor, tryckte knappt ens ner mossan när hon gled in mellan träden.Först roade hon sig med att göra kedjor av blommor och hänga dem i trädgrenarna. Sedan låtsades hon att hon var Snövit som flydde från jägaren. Hon sprang mellan de snåri ga träden, sedan vände hon sig dramatiskt om och flämtade med baksidan av handen mot pannan. ”Du kommer aldrig att dräpa mig”, sa hon. ”Ty jag är av kungligt blod och skall en dag bli drottning och dubbelt så mäktig som min styvmor. Och jag skall hugga av hennes huvud.” Det var möjligt, tänkte hon senare, att hon inte hade kom mit ihåg sagan om Snövit riktigt rätt.

Hon snurrade runt i panik. Skogen kändes inte längre magisk. Istället tornade träden upp sig över henne likt hot fulla spöken. Hon tyckte sig höra pladdret av omänskliga röster genom bladens sus. Molnen hade dragit fram och lagt sig framför månen. Hon var ensam i mörkret.

11 det var mycket kortare. Hals över huvud tumlade hon ner och landade på ett lager av hårdpackad jord. Med ett gnyende satte hon sig upp. Hon befann sig på botten av ett runt hål som grävts i marken. Sidorna var släta och reste sig nästan en meter högre än hon nådde med sina armar. Hon försökte gräva in händerna i jordväggen som reste sig runt henne och klättra upp som om hon klättrat i ett träd, men jorden var mjuk och gav efter under hennes fingrar. Efter att ha ramlat ner från hålans sida för femte gången fick hon syn på någonting vitt som glänste från jordväggens branta sida. Hon hoppades att det var en rot som hon kunde klättra uppför, hoppade bort till den och sträckte sig upp för att ta tag om den … Myllan rasade ner från roten. Som inte alls var någon rot utan ett vitt ben, och inte något djurben heller … ”Skrik inte”, sa en röst ovanför henne. ”Då kommer de.” Hon kastade tillbaka huvudet och stirrade upp. Över hålans kant lutade sig en pojke. Äldre än hennes bror James – kanske till och med så gammal som femton år. Han hade ett under bart, melankoliskt ansikte och rakt, svart hår utan minsta antydan till lockar. Håret nådde nästan ner till kragen på hans vita skjorta. ”Vilka kommer?” Lucie satte händerna i sidorna. ”Älvorna”, sa han. ”Det här är en av deras fångstgropar. De brukar ha dem till att fånga djur, men de skulle bli mycket glada om de hittar en liten flicka istället.” Lucie flämtade till. ”Menar du att de skulle äta upp mig?” Han skrattade. ”Knappast, men däremot skulle du kunna få passa upp på älvherrskapet i Landet nedom kullen resten av ditt liv. Och aldrig mer få se din familj.” Han vickade med ögonbrynen åt henne. ”Försök inte skrämma mig”, sa hon.

”Tack”, sa hon, ganska avmätt. Hon borstade av sitt natt linne. Det var helt förstört av all jord.

De gick tillsammans längs stigarna under träden. Han verkade veta vart han skulle, som om han kände sig hemma i skogen. Han måste vara en bortbyting, tänkte Lucie klokt. Han visste mycket om älvor men var uppenbarligen inte själv en av dem: han hade varnat henne för att bli stulen av det fagra folket, vilket måste vara vad som hade hänt honom. Hon tänkte inte säga något om det och göra honom besvärad – det måste vara förfärligt att vara bortbyting, att bli tagen från

12

”Jag försäkrar dig att det jag säger bara är den fullkomliga sanningen”, sa han. ”Jag håller mig för god till och med för den ofullkomliga sanningen.”

”Kom nu”, sa han med vänlig röst. ”Var inte rädd. Vad ska vi prata om? Tycker du om sagor?”

”Var inte fånig heller”, sa hon. ”Jag är Lucie Herondale. Min far är Will Herondale och en mycket betydelsefull per son. Om du räddar mig kommer du att bli rikt belönad.”

”En Herondale”, sa han. ”Typiskt.” Han suckade, krälade närmare kanten av gropen och sträckte ner armen. Ett ärr glänste på baksidan av hans högra hand – ett fult ärr, som om han hade bränt sig. ”Upp med dig.” Hon tog tag om hans handled med båda händerna och han hivade upp henne med överraskande styrka. Ögonblicket där på stod de upp båda två. Lucie kunde se mer av honom nu. Han var äldre än hon hade trott, och strikt klädd i vitt och svart. Månen hade kommit fram igen, och hon kunde se att hans ögon hade samma färg som skogens mossa.

”Jag älskar sagor”, sa Lucie. ”När jag blir stor ska jag bli en berömd författare.” ”Det låter härligt”, sa pojken. Det fanns någonting både längtansfullt och dystert i hans röst.

13 sin familj. Istället drog hon in honom i en diskussion om prinsessor i sagor, och vilken saga som var bäst. Det kändes som om det knappt gått någon tid alls förrän de var tillbaka i trädgården utanför Herondales herrgård.

”Jag förmodar att prinsessan själv kan ta sig tillbaka in i slottet härifrån”, sa han med en bugning. ”Oh ja”, sa Lucie med en blick upp mot sitt fönster. ”Tror du att de märker att jag har varit borta?” Han skrattade och vände sig om för att gå. När han var framme vid grinden ropade hon efter honom. ”Vad heter du?” sa hon. ”Jag berättade mitt namn för dig. Vad är ditt?” Han tvekade ett ögonblick. Natten gjorde honom helt svartvit, som en illustration i någon av hennes böcker. Sedan gjorde han en svepande bugning, låg och elegant som de rid darna gjort en gång i tiden. ”Du kommer aldrig att dräpa mig”, sa han. ”Ty jag är av kungligt blod och skall en dag bli drottning och dubbelt så mäktig som min styvmor. Och jag skall hugga av hennes huvud.”Luciegav till en chockerad flämtning. Hade han tjuvlyssnat på henne i skogen när hon höll på med sin lek? Hur vågade han göra narr av henne! Hon lyfte sin knutna hand och tänkte hötta åt honom med den, men han hade redan försvunnit in i natten och bara lämnat ljudet av sitt skratt efter sig. Det skulle dröja sex år innan hon såg honom igen.

Skuggorna av vårt eget begär står mellan oss och våra bättre änglar, och därav skyms deras ljus.

James Herondale var fullt upptagen med att kämpa mot en demon när han plötsligt drogs in i Helvetet. Det var inte första gången det hände och skulle inte bli den sista heller. Alldeles nyss hade han legat på knä på kanten till ett sluttande tak i centrala London med en smäcker kastkniv i vardera handen medan han tänkte på hur motbjudande avskrädet som samlades i staden var. Utöver smuts, tomma ginbuteljer och djurben låg det definitivt en död fågel inklämd i hängrännan strax under hans vänstra knä. En skuggjägares liv var sannerligen glamouröst. Det lät bra, tänkte han medan han blickade ner i den tomma gränden nedanför: en smal passage som var översållad av sopor och svagt upplyst av halvmånen uppe i skyn. En speciell ras av krigare, ättlingar till en ängel och begåvade med krafter som lät dem kämpa med vapen av skinande adamas och bära de heliga runornas svarta märken på sina kroppar – runor som gjorde dem starkare, snabbare, farligare än någon mondän människa, runor som fick dem att brinna med klart ljus i mörkret. Ingen sa någonsin något om att råka sätta knäet

– CharLes diCKens, Barnaby Rudge

115BÄTTRE ÄNGLAR

16 på en död fågel medan man väntade på att en demon skulle dyka upp. Ett rop ekade genom gränden. Det var ett ljud som James var väl bekant med: Matthew Fairchilds röst. Utan ett ögonblicks tvekan svingade han sig ner från taket. Matthew Fairchild var hans parabatai – hans blodsbroder och krigarpartner. James hade svurit att skydda honom, men det hade egentligen ingen betydelse: han skulle ha gett sitt liv för Matthews med eller utan eder. En rörelse blixtrade till i grändens slut, där den svängde in bakom en rad smala hus. James snodde runt när en demon trädde fram ur skuggorna med ett rytande. Den hade räfflad, grå kropp, en krökt, spetsig näbb som kantades av krokiga tänder och utbredda, tassliknande fötter där vassa klor sköt ut. En deumasdemon, tänkte James bistert. Han var säker på att han hade läst om dem i någon av de gamla böcker som hans farbror Jem hade gett honom. De var något speciellt med dem, det kom han ihåg. Extremt våldsamma, kanske, eller ovanligt farliga? Det vore verkligen typiskt – alla dessa månader utan någon infernalisk aktivitet över huvud taget, och så skulle han och hans vänner råka på en av de farligaste demoner som fanns.

På tal om det: var någonstans var hans vänner? Demonen röt igen och kom emot James med krängande steg medan dräglet rann ur dess mun i långa trådar av grön aktigtJamesslem.drog tillbaka handen, beredd att kasta sin första kniv. Demonens blick landade på honom en kort stund. Ögonen skimrade i grönt och svart och var fyllda med ett hat som plötsligt blev till något annat.

Något som liknande igenkännande. Men demoner, åtmins tone de av det lägre slaget, kände inte igen människor. De var

stammade Christopher som uppenbarli gen hade svårt att finna ord. Slemmet dröp om hans spetsiga näsa och guldbågade glasögon. ”Men hur …?”

”Undrar du hur det kan vara möjligt att vi just spårat upp den sista demonen i London och den också visade sig vara den mest motbjudande?” James var förvånad över hur normal

De ”Hurexploderade.…vad…?”

17 våldsamma djur som drevs av ren girighet och hat. När James tvekade förvånat var det som om marken skalv till under honom. Det enda han hann tänka var: Åh nej, inte nu, sedan blev hela världen grå och tyst. Byggnaderna runt honom hade blivit till ojämna skuggor och himlen till en svart grotta där vita blixtar högg genom luften. Han slöt högerhanden om sin kniv – inte skaftet utan bla det. Den skarpa smärtan var som en örfil och slet upp honom ur hans omtöcknade tillstånd. Världen kom rusande tillbaka med alla sina ljud och färger. Han hann nätt och jämnt regist rera att deumasdemonen var mitt i ett språng med klorna utsträckta mot honom när ett knippe trådar piskade genom skyn, virade sig om demonens ben och ryckte den bakåt. Thomas! tänkte James, och mycket riktigt: bakom demonen hade hans långe, massive vän uppenbarat sig, beväpnad med sina bolas. Bakom honom kom Christopher med sin pilbåge och Matthew som hade en flammande serafklinga i handen. Deumasdemonen slog i marken med ännu ett vrål precis när James lät båda knivarna flyga. En borrade in sig i demo nens hals, den andra i pannan. Ögonen rullade bakåt i sina hålor och demonen vred sig i kramper, och plötsligt kom han ihåg vad det var han hade läst om deumasdemoner. Kladdiga, mindes han sent omsider. Deumasdemoner var ovanligt kladdiga. De flesta demoner försvann bara när de dog. Inte deumasdemoner.

”Jag tycker att han klär sig som en av huvudpersonerna.” Thomas flinade. Hans ansikte var ett av de vänligaste James visste, med snälla, nötbruna ögon. Vilket inte alls hindrade honom från att med glädje reta sina vänner. Matthew drog James näsduk över sitt mattgyllene hår. ”Det här är första gången på ett år som vi faktiskt har hittat en demon under våra patruller, så jag hade trott att min väst

18 hans röst lät – han hade redan börjat skaka av sig chocken efter den glimt han fått av skuggornas välde. Hans kläder var i alla fall rena: demonen verkade huvudsakligen ha exploderat över andra änden av gränden. ”Det tillkommer inte oss att fråga varför, Christopher.” James fick en känsla av att det fanns ett visst missnöje i hur hans vänner såg på honom. Thomas himlade med ögonen. Han gned sig med en näsduk som redan var halvt uppbränd och täckt med ichor, svart demonblod, så den gjorde inte mycketMatthewsnytta.serafklinga

hade börjat flimra. Serafklingorna, där änglars energi fanns ingjuten, var ofta en skuggjägares trognaste vapen och det bästa försvaret mot demoner, men med tillräckligt mycket ichor gick det ändå att dränka en. ”Det här är skandalöst”, sa Matthew och slängde ifrån sig den slocknade klingan. ”Har ni någon aning om hur mycket jag betalade för den här västen?”

”Ingen har sagt åt dig att gå på demonpatrull klädd som en statist i Mister Ernest ”, sa James och slängde åt honom en ren näsduk. När han gjorde det kände han att det sved i handen. Tvärs över handflatan löpte ett blodigt jack efter knivbladet. Han knöt handen så att hans kamrater inte skulle se det.

”Jag tycker inte att han klär sig som en statist”, sa Thomas, som hade börjat försöka rengöra Christopher. ”Tack”, sa Matthew med en lätt bugning.

Det kändes alltid underligt att omges av en mänsklighet som inte kunde se en, tänkte James. På Fleet Street låg Lon dons tidningsredaktioner och domstolar, och överallt lyste

”Sluta skrubba mig, Thomas”, sa Christopher och vevade med armarna. ”Vi får gå tillbaka till The Devil och tvätta av ossEttdär.”instämmande

19 hade stora utsikter att överleva kvällen. Man kan inte direkt påstå att någon av er andra har på era munderingar heller.”

mummel hördes från de andra. Medan de med försiktiga kliv genom kladdet tog sig ut till huvud gatan funderade James på att Matthew hade rätt i det han sagt. James far, Will, hade ofta berättat om de patruller han varit ute på med sin parabatai, Jem Carstairs – numera James farbror Jem – på den tid då de hade kämpat mot demoner nästan varje natt.

Det var sant att skuggjägare brukade jaga iklädda sina munderingar, en sorts flexibel rustning gjord av ett segt, läderliknande svart material som stod emot ichor, klingor och liknande, men bristen på demonisk närvaro på gatorna hade fått dem att släppa lite på reglerna.

James och andra unga skuggjägare patrullerade fortfarande plikttroget Londons gator på jakt efter demoner som kunde skada stadens mondäna befolkning, men under de senaste åren hade det varit glest mellan demonerna. Vilket var bra – givetvis var det bra – men ändå. Det var onekligen märk ligt. Demonaktivitet hörde fortfarande till vardagen när det gällde resten av världen, så varför skilde London ut sig?

Det var gott om mondäner ute på huvudstadens gator, den sena timmen till trots. Ingen av dem ägnade gruppen av solkiga skuggjägare en blick när de gick längs Fleet Street – deras bländverksrunor gjorde dem osynliga för alla som saknade Synen.

20 det från pubarna där tryckeriarbetare och advokater och nota rier som arbetade sent drack in på gryningstimmarna. Från närliggande the Strand hade varietéerna och teatrarna öst ut sina besökare, och skrattande, högljudda grupper av unga, välklädda människor jagade efter nattens sista omnibus.

Även poliskonstaplarna gick sina rundor, och de av Lon dons invånare som hade oturen att sakna hem att gå till huka de muttrande kring källarventiler som blåste ut varm luft, för även i augusti kunde nattluften vara fuktig och kall. När de passerade en sådan samling hopkurade gestalter var det en av dem som tittade upp, och James fick en skymt av en vampyrs bleka hy och glittrande ögon.

Han vände bort blicken. Nedomvärldare var inte hans angelägenhet såvida de inte bröt mot Klavens lagar. Dess utom var han trött, trots sina kraftmärken. Han blev alltid urlakad av att dras in i den där andra världen av grått ljus och svarta, taggiga skuggor. Det var någonting som han hade råkat ut för i flera år, och han visste att det var en lämning från hans mors besvärjarblod.

Besvärjare var avkommor till människor och demoner: de kunde använda magi men inte bära runor eller använda adamas, den kristallklara metall som stelar och serafklingor snidades ur. De var en av de fyra grenarna av nedomvärldare, tillsammans med vampyrer, varulvar och feerna eller det fagra folket. James mor, Tessa Herondale, var en sådan besvärjare, men hennes mor hade inte bara varit människa utan dess utom skuggjägare. Tessa själv hade en gång ägt formskiftan dets gåva och kunnat ta vilken gestalt hon ville så att hon kunde se ut som vem som helst, levande eller död. Det var en gåva som ingen annan besvärjare hade. Hon var ovanlig även på ett annat sätt: besvärjare kunde inte få barn. Tessa var ett undantag. Alla hade undrat vad detta skulle innebära

De senaste åren hade han trott att han hade fått det under kontroll, med sin farbror Jems hjälp. Även om det som hänt i natt bara varat i några sekunder hade det skakat honom, och han kände sig lättad när krogen The Devil, ”Djävulen”, dök upp framför dem.

Bara något ögonblick därpå hade han ryckts tillbaka till sin hemvärld, men hans liv hade aldrig blivit sig likt igen. År efter år hade han levt i fruktan att han när som helst kunde slungas tillbaka in i skuggan. Det var som om ett osynligt rep förband honom med en värld där demoner hörde hemma, och när som helst kunde repet dras åt och rycka bort honom från hans bekanta miljöer och till en plats av eld och aska.

The Devil hade sina lokaler på Fleet Street nr 2, invid ett tryckeri med respektabelt utseende. Till skillnad från

21 för James och hans syster Lucie, som var de första barnbarn till en människa och en demon som man kände till. Under många år hade det verkat som om det inte betydde någonting alls. Både James och Lucie kunde bära märken och verkade ha samma förmågor som andra skuggjägare. Båda kunde se spöken – som Institutets pratglada husspöke, Jes samine – men det var inget ovanligt i släkten Herondale. Det verkade som om de båda skulle bli välsignat normala, eller i alla fall så normala som nu skuggjägare kunde bli. Till och med Klaven – den myndighet som styrde över alla skuggjägare – tycktes ha glömt bort dem.

Sedan, när James var tretton, hade han för första gången färdats till skuggornas välde. Ena stunden hade han stått på grönt gräs, nästa på bränd jord. Ovanför honom välvde sig en himmel som också den var svedd. Förvridna träd växte fram ur marken likt knotiga klor som grep efter luften. Han hade sett sådana platser på träsnitt i gamla böcker. Han visste vad det var han såg: en demonvärld. En helvetesdimension.

22 tryckeriet var krogen insvept i bländverk så att inga mondä ner kunde se den eller höra ljudet av rummel och dryckenskap som flödade ut genom fönstren och de öppna dörrarna. Det var en korsvirkesbyggnad i tudorstil, med gammalt flisigt, murket timmer som hindrades från att rasa ner av besvärjar magi. Bakom bardisken tappade ägaren, varulven Ernie, upp öl i stopen till ett klientel av älvor och vampyrer, lykantroper och besvärjare.

Polly var också varulv och hade tagit pojkarna under sina vingars skugga när James först hade hyrt vindsrummen tre år tidigare eftersom han ville ha en privat tillflyktsort där han och hans vänner kunde vistas utan att ha sina föräldrar häng ande över axlarna. Det var hon som först börjat kalla dem för de ”muntra gossarna” efter Robin Hood och hans män. James misstänkte att det var han som var Robin av Locksley och Matthew som var Will Scarlett. Thomas var definitivt Lille

PollyJohn.skrattade.

”Ichor”, sa James och tog emot en flaska vin. ”Det är demonblod.”Pollyrynkade

I vanliga fall skulle skuggjägare ha fått ett kyligt motta gande på den sortens ställe, men The Devils gäster var vana vid pojkarna. De hälsade James, Christopher, Matthew och Thomas med retsamt välkomnande rop. James stannade nere i puben för att få något att dricka av barflickan Polly, medan de andra klampade upp till sina rum. Deras stövlar lämnade ett spår av ichor i trappan efter dem.

på näsan och lade ett antal slitna diskhanddu kar över hans axel. Hon gav honom en extra som han tryckte mot såret i sin hand. Det hade slutat blöda men bultade fort farande. ”Det var som tusan.”

”Kände knappt igen er när ni kom inklam pade täckta med vad det nu är ni kallar det.”

Två knarriga trappor upp kom han fram till en trädörr där en textrad hade skurits in åratal tidigare: Hur en man dör betyder inget, bara hur han lever. S.J. James tryckte upp dörren med axeln och fann Matthew och Thomas redan avspänt utsträckta vid ett runt bord mitt i rummet. Mellan väggarnas träpaneler satt flera fönster med rutor vars glas var bubbligt och ojämnt av ålder, genom vilka man hade utsikt över Fleet Street som lystes upp av glest utplacerade gatlyktor. På andra sidan gatan avtecknade sig appellationsdomstolens ståtliga byggnad svagt mot den mol niga

”Det är evigheter sedan vi ens såg en demon i London”, sa James. ”Vi var kanske inte riktigt så snabba med reaktionen som vi borde ha varit.”

”Rädda?” ekade James. ”Rädda för vad då?” frågade han sedan.Polly hajade till. ”Åh, ingenting, ingenting alls”, sa hon och skyndade iväg till andra änden av baren. Med rynkad panna gick James uppför trappan. Nedomvärldarna uppförde sig ibland verkligen mystiskt.

Rummetnatthimlen.varen välkomnande och välbekant plats, med nötta väggar, en samling slitna möbler och en brasa som pyrde i den öppna spisen. På spiselkransen stod en byst av Apollon vars nästipp slagits av för länge sedan. Väggarna kantades av ockulta böcker skrivna av mondäna magiker: biblioteket på Institutet tillät inte sådana, James samlade på dem. Han fascinerades av att de som inte hade fötts in i magins och skuggornas värld ändå kunde längta efter den med sådan kraft att de hade lärt sig att lirka upp dess portar.

”De är väl för rädda för att våga visa sig här”, sa Polly vän ligt och vände sig om för att hämta ett glas gin till Pickles, en näck som tillhörde stamgästerna.

23

24

Både Thomas och Matthew var fria från ichor, klädda i skrynkliga men rena kläder, och deras hår – Thomas sand bruna och Matthews mörkt gyllene – var fortfarande fuktigt. ”James!” utbrast Matthew glatt när han såg sin vän. Hans ögon var misstänkt glansiga – det stod redan en halvt urdrucken flaska brandy på bordet. ”Är det en butelj billig sprit jag ser?” James ställde ner vinet på bordet just när Christopher kom ut från det lilla sovrummet i bortre änden av vindslokalen. Det hade varit ett sovrum redan innan de hade tagit över utrymmet, och det stod fortfarande en säng där, men ingen av de muntra gossarna använde det till något annat än att tvätta sig och förvara vapen och klädbyten i. ”James”, sa Christopher och såg glad ut. ”Jag trodde att du hade gått hem.”

”Varför i hela fridens namn skulle jag gå hem?” James slog sig ner bredvid Matthew och slängde Pollys handdukar på bordet.”Ingen aning”, sa Christopher med ett leende och drog ut en stol. ”Men du kunde ha gjort det. Folk gör konstiga saker hela tiden. Vi hade en gång en kokerska som gick ut för att handla och som två veckor senare hittades i Regent’s Park. Hon hade blivit djurskötare på zoo.” Thomas höjde på ögonbrynen. James och de andra visste aldrig riktigt om de skulle tro på Cristophers historier. Inte för att han var en lögnare, men när det handlade om saker som inte var provrör och kolvar var hans uppmärksamhet minimal.Christopher var son till James faster Cecily och farbror Gabriel. Han hade sina föräldrars fina drag, mörkbrunt hår och ögon som bara kunde beskrivas som syrenlila. ”Vilket slöseri på en pojke!” sa Cecily ofta med en martyrisk suck.

jag varken exploderat eller blivit giljotine rad”, sa James. ”Jag … jag var i skuggornas välde.” Matthew tittade upp med ett ryck, även om hans hand

Thomas var irriterande uppmärksam. ”Det gick väldigt snabbt”, sa James med visst motstånd.

25 Christopher borde ha varit populär hos flickorna, men de tjocka glasögon som han bar skymde större delen av hans ansikte, och han hade ständigt krut under naglarna. De flesta betraktade mondäna eldvapen med misstänk samhet eller ointresse – om man satte runor på metall eller kulor hindrade de krutet från att antändas, och vapen utan runor var oanvändbara mot demoner. Christopher däremot var besatt av idén att han skulle kunna anpassa eldvapen till nephilims syften. James måste erkänna att det fanns något tilltalande i tanken att montera en kanon på Institutets tak. ”Din hand”, sa plötsligt Matthew. Han böjde sig fram och spände sina gröna ögon i James. ”Vad har hänt?” ”Ett litet skärsår, bara”, sa James och öppnade handen. Såret var ett långt, diagonalt snitt över hans handflata. När Matthew tog James hand klirrade silverarmbandet som James alltid bar om höger handled mot vinflaskan på bordet. ”Du borde ha sagt till mig”, sa Matthew, stack handen innanför västen och tog upp sin stele. ”Jag skulle ha helat dig i grän den.””Jag glömde det”, sa James. Thomas, som drog fingertoppen runt kanten på sitt eget glas utan att dricka något, sa: ”Hände det något?”

”Många saker som går ’väldigt snabbt’ är också väldigt dåliga”, sa Matthew och satte stelens spets mot James hud. ”Klingan på en giljotin faller väldigt snabbt, till exempel. Och när Christophers experiment exploderar gör de ofta det väldigt”Somsnabbt.”duserhar

skuggjägare