Axel Thorenfeldt
KUSTFĂ GLAR
ĂversĂ€ttning Mats Ottosson
Bonnier Fakta
Jag tittar alltid pÄ fÄglar. Det betyder inte att jag konstant gÄr omkring i friluftsbyxor och slÀpar pÄ dyr optik, jag strÀvar bara efter att uppmÀrksamma fÄglarna dÀr jag Àr. En sjungande ringduva eller talgoxe Àr ofta det första jag hör nÀr jag vaknar om morgonen, nere i hamnen samlas grÄtrutarna och pÄ viltstÀngslet lÀngs motorvÀgen sitter ormvrÄken tÄlmodigt och vÀntar pÄ att nÄgonting ska bli pÄkört. FÄglar finns överallt, och det Àr helt gratis att betrakta dem.
FÄgelskÄdning Àr förvisso lÀttare om man har lite utrustning. En enkel handkikare Àr ett fint allroundverktyg för alla naturintresserade. De nya modellerna Àr smÄ, lÀtta och skarpa och gör fÄgelupplevelserna mycket starkare. MÄnga har numera bytt ut handkikaren mot kamera med teleobjektiv, vilket gör det lÀttare att dokumentera det man ser. Att fotografera Àr ett bra sÀtt att lÀra sig nya fÄgelarter och det blir lÀttare att jÀmföra informationen i fÄgelböckerna med det man har sett. Jag Àr sjÀlv en ivrig fotograf eftersom det kompletterar mÄleriet. Det jag inte kan rita och mÄla i fÀlt kan kameran dokumentera, som ett digitalt skissblock. Men för att uppleva en fÄgel i stunden tycker jag fortfarande att handkikaren Àr det bÀsta verktyget.
Inbitna fÄgelskÄdare Àger ofta ytterligare en kikare, en tubkikare monterad pÄ ett stabilt stativ. En sÄdan kan vara ett mÄste för att artbestÀmma sjöfÄglar som flyger förbi lÄngt ute till havs, men sjÀlv anvÀnder jag frÀmst tubkikaren för att kunna komma fÄglarna riktigt nÀra. Det Àr en hÀrlig kÀnsla att stÀlla upp tuben vid en vik, hÀlla upp en kopp kaffe och bara iaktta fÄglarna som lever sina liv dÀr ute. Vissa fotografer blir sÄ besatta av att fÄ en skarp bild att de till slut skrÀmmer fÄgeln. I vÀrsta fall kan detta leda till att Àgg förstörs, smÄ fÄgelungar dör, eller att man stressar en utmattad fÄgel som behöver mat och vila. Med tubkikare slipper man
SjÀlvportrÀtt med toppskarv, HornÞya i mars
SmÄskrake (Mergus serrator)
L 52â58 cm, VS 69â82 cm
Namn pÄ andra sprÄk: siland (No), toppet skallesluger (Da), Redbreasted Merganser (Eng), tukkakoskelo (Fi)
Tillhör familjen Ă€nder, Anatidae. HĂ€ckar i större delen av landet vid klara sjöar och Ă€lvar, men i Ă€nnu högre grad lĂ€ngs kusten. 10 000â30 000 par i Norge, cirka 16 000 par i Sverige. Slankare och mindre Ă€n storskrake och framstĂ„r som mörkare i fĂ€lt. Smal hals med runt huvud och »punkfrisyr«. NĂ€bben Ă€r tunn och nĂ„got uppĂ„tkrökt. Hanarna tecknade i grĂ„tt, svart och vitt med ett brunt bröstband och mörkt, grönglĂ€nsande huvud. Honan brungrĂ„ med brunt huvud. I flykten syns ett stort vitt vingfĂ€lt (störst hos hanen) uppdelat av tvĂ„ svarta band. Ăvervintrar lĂ€ngs kusten.
Hane,
SmÄskrake
(Mergus serrator)
Tisler Àr en liten, vindpinad ö lÀngst ut i HvalerskÀrgÄrden. DÀr betade vÄra fÄr om sommaren och nÀr jag var barn var det ett Àventyr att komma ut dit. Speciellt om vÄren och om hösten nÀr ön var tom pÄ folk och full av fÄglar. Man visste aldrig vad som vÀntade dÀrute, och jag vÀnde alltid hemÄt med en kÀnsla av att inte ha sett allt. Det var dÀr jag en dag plockade upp ett litet fÄgelkranium som lÄg i grÀset vid en vik pÄ vÀstra sidan av ön. NÄgra torra fjÀdrar och lite skinn satt fortfarande klistrade mot benet, men det avslöjade inte mycket om arttillhörigheten.
NĂ€bben var dĂ€remot hel, lĂ„ng och tunn med en mörkt röd ton. NĂ€r jag tittade nĂ€rmare pĂ„ den sĂ„g jag att insidan kantades av smĂ„ bakĂ„triktade »tĂ€nder«, nĂ€stan som en liten sĂ„g. Jag kĂ€nde försiktigt med fingrarna â det tog emot rejĂ€lt. Jag lade den i fickan som jag alltid gjorde nĂ€r jag hittade nĂ„gonting spĂ€nnande.
VÀl hemma studerade jag kraniet mer ingÄende och förstod att det mÄste ha tillhört en smÄskrake. Precis som storskraken har den en lÄng, smal nÀbb specialiserad pÄ fiskfÄngst. De smÄ hornplattorna i nÀbben, som hos simÀnderna fungerar som ett slags sil, har hos skrakarna utvecklats till smÄ skarpa taggar. De Àr inte riktiga tÀnder, men fungerar ÀndÄ vÀl för att hÄlla fast hala fiskar. Ytterst pÄ spetsen böjde sig nÀbben i en liten krok, inte lika stor som pÄ en storskrakenÀbb, men likvÀl en krok.
FULSNYGG
SmÄskraken Àr en vanlig art över stora delar av Skandinavien, men den Àr mer förtjust i att hÀcka vid saltvatten Àn vad storskraken Àr. Klippiga skÀrgÄrdar med smÄ holmar och grunda omrÄden Àr perfekta smÄskrakemiljöer. Jag ser ofta smÄskrakar »snorkla« lÀngs strÀnderna pÄ södra KirkÞy, men det Àr sÀllan jag mÄlar dem. Kanske Àr det rÀtt och slÀtt för att de Àr lite fula? Det Àr nÄgot med proportionerna som skaver. Det runda punkfrisyrklippta huvudet sitter lite malplacerat pÄ en alldeles för tunn hals. Den spetsiga uppnÀsan till nÀbb ser komisk ut Àven pÄ livs levande fÄglar och de röda stirrande ögonen fÄr mig att tÀnka att fÄgeln Àr lite galen. Dessutom tycker jag att ögat sitter lite för nÀra nÀbben, antagligen för att de spretande nackfjÀdrarna fÄr huvudet att se lite större ut Àn
Sovande hona, juni
vad det i sjĂ€lva verket Ă€r. FjĂ€derdrĂ€kten har jag egentligen ingenting emot. SmĂ„skrakehanen Ă€r vackert klĂ€dd i grĂ„tt, svart och brunt och har ett mörkt, grönglĂ€nsande huvud. Honan Ă€r diskret, har nĂ„got varmare grĂ„ fĂ€rg Ă€n storskraken och saknar den skarpa kontrasten mellan huvud och hals. Ăven hon ser lite labil ut pĂ„ blicken, men hundra gĂ„nger mer sansad Ă€n sin make. NĂ€r jag Ă€ndĂ„ mĂ„lar smĂ„skrake Ă€r det ofta hon som sitter modell, i synnerhet nĂ€r hon vilar pĂ„ stranden med ögonen slutna och nĂ€bben gömd bland ryggfjĂ€drarna âŠ
FramÄt sensommaren samlas smÄskrakarna för att rugga, omkring en mÄnad senare Àn de flesta andra Ànder. I Norge tar sig mÄnga till kusttrakterna i ett bÀlte frÄn MÞre og Romsdal till Nordland och hÄller gÀrna till vid Àlvmynningar och andra fiskrika omrÄden. HÀr hittar man ocksÄ de viktigaste övervintringsomrÄdena för smÄskrake i Norge, men eftersom de följer smÄfisken flyttar sig fÄglarna mycket frÄn Är till Är och man kan se arten lÀngs hela den norska kusten under vintern. SmÄskraken Àr en vanlig vinterfÄgel pÄ Hvaleröarna, och Àven i Sverige hittar man en hel del smÄskrakar lÀngs kusterna under vintern.
FRI FOSTRAN
Redan om vintern ser jag smÄskrakarnas parningsspel ute i skÀrgÄrden. Det pÄminner om knipornas: hanarna böjer sig framÄt i vattnet sÄ att bara huvudet och bakkroppen sticker upp, innan
de sparkar ifrĂ„n med benen. Samtidigt frambringar de nĂ„gon sorts svaga hickande lĂ€ten medan frisyren stĂ„r Ă„t alla hĂ„ll. Ăven under mörka och kalla januaridagar kan de hĂ„lla pĂ„, som förebud om att vĂ„ren en gĂ„ng ska komma. SjĂ€lva hĂ€ckningen sker dĂ€remot ganska sent jĂ€mfört med andra Ă€nder. Ăggen lĂ€ggs inte förrĂ€n i majâjuni, ibland sĂ„ sent som i juli.
NĂ€r vĂ„ren och sommaren Ă€r pĂ„ vĂ€g att ta slut och de första vadarna redan har dragit söderut, dyker de smĂ„ skrakfamiljerna upp. Den grĂ„bruna honan kommer simmande med ungarna i slĂ€ptĂ„g. Hon tar ofta med dem in pĂ„ grunt vatten dĂ€r de fĂ„r trĂ€na pĂ„ att fĂ„nga spigg, som Ă€r en viktig föda under den första tiden. Ungarna guppar och gör smĂ„ dyk runt henne, medan hon hĂ„ller ett vakande öga pĂ„ omgivningarna. Senare kan jag stöta pĂ„ dem allesammans medan de vilar pĂ„ en sten inne i bukten. Jag kan inte minnas att jag sett mer Ă€n 8â9 ungar hos en och samma hona, men det Ă€r inte ovanligt att smĂ„skrakar lĂ€gger Ă€gg i andras bon sĂ„ att ungflocken blir ovanligt stor. Eftersom varje hona lĂ€gger 9â12 Ă€gg kan ett bo med flera kullar bli vĂ€ldigt livfullt. Dessutom kan ungar slĂ„ sig samman och lĂ„ta sig adopteras sĂ„ att en smĂ„skrakemamma plötsligt har 30â40 ungar pĂ„ slĂ€p, medan de andra mödrarna i omrĂ„det blivit barnlösa. De tycks konstigt nog inte bry sig sĂ€rskilt mycket om att sĂ„dant hĂ€nder. Eftersom ungarna hittar sin mat sjĂ€lva spelar det kanske inte nĂ„gon roll för mamman om de Ă€r Ă„tta eller trettio.
Vuxen hane, Tisler i maj
STUDIER AV SMĂ SKRAKE
Honan vilar med ungarna, Vikerkilen i augusti
Ruggande hane, Falsterbo i juni
Hona
Vuxen i hÀckningsdrÀkt, Arekilen i april
GrÄhÀger (Ardea cinerea)
L 84â102 cm, VS 155â175 cm
Namn pÄ andra sprÄk: grÄhegre (No), fiskehejre (Da), Grey Heron (Eng), harmaahaikara (Fi)
Tillhör familjen hĂ€grar, Ardeidae. HĂ€ckar solitĂ€rt eller i kolonier. Bygger risbon i trĂ€d, pĂ„ klipphyllor eller pĂ„ marken, vanlig bĂ„de lĂ€ngs kusten och i inlandet. 5 000â10 000 par i Norge, cirka 6 800 par i Sverige. FörvĂ€xlas frĂ€mst med trana, men har ljusare kropp, gul nĂ€bb och vitt huvud med svart pannband. Flyger med lĂ„ngsamma vingslag pĂ„ kupade vingar, ofta med halsen indragen. Kan dĂ„ pĂ„minna om havsörn. UngfĂ„glar mer smutsgrĂ„ Ă€n de vuxna, med grĂ„ hjĂ€ssa och grĂ„gul nĂ€bb. Somliga flyttar till VĂ€steuropa om vintern, men mĂ„nga stannar ocksĂ„ dĂ€r de hittar öppet vatten, bĂ„de lĂ€ngs kusten och i inlandet.
GrÄhÀger
(Ardea cinerea)
De satt orörliga dĂ€r ute pĂ„ skĂ€ret. Ett lĂ€tt snödis lĂ„g över öarna och hĂ€grarna pĂ„minde om gamla mĂ€n i frack som med högt uppdragna axlar vĂ€ntade pĂ„ att vĂ€rmen skulle komma. De lĂ„nga halsarna var hopvikta sĂ„ att huvudet blev ett med resten av kroppen. Vilande pĂ„ ett ben. Det Ă€r oftast sĂ„ jag ser dem om vintern, karaktĂ€ristiska silhuetter uppstĂ€llda pĂ„ skĂ€ren tillsammans med skarvar och mĂ„sfĂ„glar. Ett mĂ€rkligt sammanhang för en fĂ„gel som mĂ„nga kĂ€nner frĂ„n grunda vikar och sjöar under sommarhalvĂ„ret. Ăven om grĂ„hĂ€grarna inte fullt ut ser ut att stortrivas dĂ€r i kölden, har de inga problem med den norska vintern sĂ„ lĂ€nge det finns öppet vatten. Varje Ă„r övervintrar flera tusen grĂ„hĂ€grar lĂ€ngs den norska kusten. En del yngre fĂ„glar flyttar dock söderöver under vintern och de rĂ€ds inte att flyga rakt över Nordsjön till vinterkvarter pĂ„ Brittiska öarna.
Mina första minnen av grÄhÀgrar hÀrrör sig dock inte frÄn dessa vintermöten. PÄ vÀg till skolan brukade pappa stanna bilen vid alsumpskogen i Arekilens naturreservat. »Nu Àr de tillbaka!« minns jag att han sade och vi spanade förvÀntansfullt upp mot trÀdkronorna i morgonljuset. DÀr satt de, pÄ grenar och stora risbon högt uppe i trÀden, som om dinosaurierna aldrig hade dött ut för 65 miljoner Är sedan.
GrÄhÀgrarna dyker upp i kolonierna i mars och sedan Àr hÀckningsförberedelserna snart
igĂ„ng med hesa skrĂ€n, bobygge och kurtis. Senare har jag lĂ€rt mig att grĂ„hĂ€gern mindre ofta hĂ€ckar just i klibbal. PĂ„ andra hĂ„ll i Norden placerar de kolonierna i bestĂ„nd av gran eller tall, ibland i bokskogar. I Norge hĂ€ckar de ocksĂ„ pĂ„ klipphyllor eller direkt pĂ„ marken pĂ„ trĂ€dlösa holmar, sĂ€rskilt lĂ€ngst norrut i landet. Ăven om en del par hĂ€ckar ensamma Ă€r det vanligast att grĂ„hĂ€grarna bildar kolonier. För det mesta bestĂ„r dessa av bara nĂ„gra fĂ„ par, men det finns exempel med 200â300 par i en och samma koloni! Senare pĂ„ vĂ„ren och försommaren brukade jag besöka Arekilen för att se hĂ€gerungarna kika över bokanterna dĂ€ruppe. Om de vuxna hĂ€grarna pĂ„minner om dinosaurier, Ă€r det ingenting mot de smĂ„. Ungarna Ă€r först nakna, men den blĂ„grĂ„ huden tĂ€cks gradvis av rufsiga fjĂ€drar. Hela tiden pĂ„minner de ljusa, stirrande ögonen om olika scener frĂ„n Jurassic Park. Vackra Ă€r de sannerligen inte och det blir inte bĂ€ttre av tanken pĂ„ att den minsta ungen oftast trampas ihjĂ€l eller drĂ€ps av de Ă€ldre syskonen. Naturen visar sĂ€llan nĂ„d mot den som hamnar pĂ„ efterkĂ€lken âŠ
leker i vinden
GrÄtrutarna
Havstrut (Larus marinus)
L 61â74 cm, VS 144â166 cm
Namn pÄ andra sprÄk: svartbak (No), svartbag (Da), Great Blackbacked Gull (Eng), merilokki (Fi)
Tillhör familjen mĂ„sfĂ„glar, Laridae. HĂ€ckar i kolonier eller som enstaka par vid Skandinaviens kuster. Cirka 43 000 par i Norge samt 140â300 par pĂ„ Svalbard, Jan Mayen och BjĂžrnĂžya. Cirka 6 600 par i Sverige. Skiljs frĂ„n silltrut pĂ„ storlek, grĂ„rosa ben, mörka ögon och kraftigare nĂ€bb samt stora vita flĂ€ckar pĂ„ vingspetsarna. Hanar och honor ser likadana ut. Flykten Ă€r mĂ„lmedveten med lĂ„ngsamma vingslag, kan pĂ„minna om havsörn. MĂ„nga övervintrar i Skandinavien, men en del flyttar till Brittiska öarna och omrĂ„dena runt Nordsjön. Flyttar norrut igen i marsâapril.
Vuxen havstrut
Havstrut
(Larus marinus)
Havstrutens ögon sitter lite för lĂ„ngt bak pĂ„ huvudet. Den ser glupsk ut. Jag kan se mĂ€nskliga drag i ansiktet hos de flesta fĂ„glar men havstruten Ă€r och förblir ett djur. NĂ€r jag en höst fick syn pĂ„ mitt livs första lunnefĂ„gel utanför KirkĂžy, kom havstruten plötsligt farande in i synfĂ€ltet och kastade sig över den. Truten flög tillbaka till skĂ€ret dĂ€r den började skaka livet ur sitt hjĂ€lplöst sprattlande byte. PĂ„ Ălands södra udde satt jag och mĂ„lade nĂ€r en havstrut plötsligt gjorde ett utfall och fick tag i en skedand. Utan rovfĂ„glarnas skarpa klor och kroknĂ€bb gick avlivningsmetoden ut pĂ„ att hacka, skaka och slĂ„ anden mot en sten. Efter en halvtimme började bytets rörelser bli alltmer slöa och hopplösa och dĂ„ hade truten redan pĂ„börjat sin mĂ„ltid. Kan det vara sĂ„ att jag tycker att havstruten ser djurisk ut för att jag vet hur den bĂ€r sig Ă„t?
Havstruten Àr vÀrldens största mÄsfÄgel och den Àr, precis som det svenska namnet sÀger, frÀmst knuten till havet. PÄ enstaka stÀllen, i de stora svenska insjöarna till exempel, hÀckar den i inlandet, och lÀngre söderut i Europa har den nyligen börjat anvÀnda platta tak som hÀckplats, precis som grÄtrut och fiskmÄs. Men ytterskÀrgÄrdar Àr ÀndÄ den miljö den föredrar hos oss i Skandinavien. HÀr hÀckar den i enstaka par eller i blandkolonier med grÄtrut och silltrut. I norra Norge kan kolonierna omfatta nÄgra tusen par men lÀngre söderut i landet Àr de mindre.
För mig Àr havstruten en enstöring. Vid mina fasta mÄlarplatser pÄ södra KirkÞy sitter det alltid en eller tvÄ havstrutar. Jag vet inte var de hÀckar, men under höst och vÄr har de sitt fasta tillhÄll pÄ skÀret. Alltid högst upp pÄ krönet, med god utsikt mot havet och tvÄ vikar. Plötsligt kan de lÀtta och ge sig av ut mot horisonten för att jaga en inflygande alka eller för att fiska, men de kommer alltid tillbaka till skÀret. Ibland Àr det en enda fÄgel, ibland Àr de tvÄ, men aldrig fler Àn sÄ. Havstruten Àr kÀnd för att Àta andra fÄglar, men ocksÄ för att stjÀla mat frÄn dem. En havstrut sÀgs kunna skydda en flock dykÀnder mot andra havstrutar bara för att i lugn och ro sjÀlv kunna röva maten frÄn dem, men detta har jag Ànnu inte sett sjÀlv. Annars Àr havstruten inte en krÀsen fÄgel. Den tar allt frÄn kadaver och sopor till fisk och fÄgelungar. Mer Àn en gÄng har jag
Havstrut med ungar, Tisler i juni
hört talas om havstrutar (och andra trutar) som har svalt en hel vattensork eller en rĂ„tta utan att döda den först. I nĂ„gra fall ska bytet ha gnagt sig ut ur truten och Ă„terfĂ„tt sin frihet. SĂ„dana historier tog jag förr med en rejĂ€l nypa salt, men de nĂ€mns faktiskt flera gĂ„nger i litteraturen. Ju mer jag lĂ€r mig om havstrutens matvanor, desto mer realistiska framstĂ„r Ă€ven dessa groteska gnagarskrönor. Historien om den nyinköpta chihuahuavalpen som slukades av en havstrut pĂ„ fĂ€rjan mellan Strömstad och Sandefjord har jag dĂ€remot vid det hĂ€r laget hört i sĂ„ mĂ„nga varianter att jag börjar kĂ€nna mig lite skeptisk. Men man ska som bekant inte kolla en bra story âŠ
En Äterkommande frÄgestÀllning för oerfarna fÄgelskÄdare Àr hur man skiljer havstruten frÄn den mindre och mer graciösa silltruten. De Àr de enda mÄsfÄglarna i Europa som har svart rygg som vuxna, och de kan vara förvirrande lika. Lyckligtvis finns det nÄgra enkla karaktÀrer som man kan titta efter: havstruten har grÄrosa ben och mörka ögon, medan silltruten har gula ben och ljusa ögon. Ju mer erfaren man blir desto tydligare blir det ocksÄ hur olika de tvÄ arterna Àr till kroppsform och hÄllning. Silltruten med sin smala kropp och sina lÄnga vingar Àr egentligen sÄ olik den klumpiga havstruten som man nÄgonsin kan bli. Eftersom de flesta silltrutarna flyttar ut ur landet under vintern, Àr det havstrut man ser i skÀrgÄrden pÄ vintern. FramÄt vÄren blir det svÄrare och de tvÄ arterna hÀckar ocksÄ sida vid sida i kolonier.
UngfĂ„glarna Ă€r ett kapitel för sig. Trutarna fĂ„r inte sina vuxna drĂ€kter förrĂ€n de Ă€r 4â5 Ă„r gamla. Detta betyder att det finns fyra olika Ă„ldersklasser för var och en av arterna, dĂ€r fĂ„glarna visar upp en blandning av nya och gamla fjĂ€drar med olika mönster. Och alla Ă€r grĂ„bruna. Ăven erfarna fĂ„gelskĂ„dare duckar ofta för ungtrutarna, det blir helt enkelt för mycket att sĂ€tta sig in i. Jag har flera gĂ„nger med friskt mod gĂ„tt in för att lĂ€ra mig skillnaden pĂ„ alla de snarlika trutarterna i deras olika Ă„ldersklasser, men oavsett hur mycket jag lĂ€ser och tittar stöter jag stĂ€ndigt pĂ„ mystiska fĂ„glar som inte lĂ„ter sig kategoriseras.
Som jag nÀmnde i texten om grÄtruten Àr flera av de europeiska trutarna nÀra beslÀktade
och de hybridiserar ofta, vilket inte precis gör saken enklare. Havstruten Ă€r en livboj i detta virrvarr av trutar. Den kĂ€nner jag nĂ€stan alltid igen. Storleken och den kraftfulla kroppen ger ett hum, men unga havstrutar Ă€r ocksĂ„ betydligt ljusare Ă€n grĂ„trutar. De har tunnare tvĂ€rband pĂ„ fjĂ€drarna och framstĂ„r som mer svartvita Ă€n grĂ„bruna. NĂ€r de Ă€r 2â3 Ă„r gamla kommer de första mörka ryggfjĂ€drarna, och det Ă€r i denna Ă„lder som jag gillar havstruten bĂ€st. FjĂ€drarna frĂ„n de olika Ă„ldersklasserna berĂ€ttar om ruggningen som i sin tur kan Ă„terspegla fĂ„gelns kondition och ⊠ja, jag mĂ€rker att jag kanske har tittat lite vĂ€l mycket pĂ„ trutar.
Studier av vuxen havstrut, VadsĂž i april
Ungen gör sig redo för att lyfta
Första vinter
Första vinter
Andra vinter
Andra vinter
Tredje vinter
Tredje vinter
LunnefÄgel (Fratercula arctica)
L 28â34 cm, VS 50â60 cm
Namn pÄ andra sprÄk: lunde (No), lunde (Da), Atlantic Puffin (Eng), lunni (Fi)
Tillhör familjen alkor, Alcidae. HĂ€ckar pĂ„ grĂ€sklĂ€dda öar eller i stenskravel lĂ€ngs nordliga kuster. Cirka 1 465 000 par frĂ„n Rogaland till Finnmark i Norge (2015), cirka 1 5 000 par pĂ„ Svalbard och Jan Mayen. I Sverige hĂ€ckade de sista paren pĂ„ SoteskĂ€r och Stora Knappen i BohuslĂ€n fram till 1970. OmisskĂ€nnlig sommardrĂ€kt i svart och vitt med ljusgrĂ„ kind, orangeröda ben och en hög fĂ€rggrann nĂ€bb. Hanar och honor ser likadana ut. StĂ„r upprĂ€tt pĂ„ tĂ„rna till skillnad frĂ„n andra alkfĂ„glar. VinterdrĂ€kten Ă€r mer smutsgrĂ„ med blekare nĂ€bb. Ser framtung och trubbig ut i flykten, vingslagen Ă€r svirrande och vingundersidorna Ă€r mörka. Mindre Ă€n sillgrissla och tordmule, ungfĂ„glar kan lĂ€tt förvĂ€xlas med alkekung. Ăvervintrar lĂ„ngt ute till havs och ses dĂ„ sĂ€llan nĂ€ra land. Observeras vid enstaka tillfĂ€llen varje Ă„r lĂ€ngs svenska vĂ€stkusten.
Vuxen lunnefÄgel, HornÞya i april
LunnefÄgel
(Fratercula arctica)
Den dagen dĂ„ lunnefĂ„glarna kom in frĂ„n havet var det sent i mars och snö i luften. Plötsligt landade de i fĂ„gelberget, en efter en. DĂ€r satt de, precis som i fĂ„gelboken och i dokumentĂ€rfilmerna frĂ„n BBC, lika knubbiga och udda till utseendet. Jag insĂ„g att jag faktiskt inte hade förvĂ€ntat mig att de skulle se ut riktigt sĂ„. Varför vet jag inte, jag har ju vuxit upp med pappas berĂ€ttelser och bilder frĂ„n fĂ„gelbergen pĂ„ RĂžst, han var dĂ€r flera gĂ„nger pĂ„ 1980-talet för att fotografera och skriva om sjöfĂ„glarna. Den enda uppstoppade fĂ„gel som accepterades hemma hos oss var en lunnefĂ„gel frĂ„n just RĂžst, och som barn satt jag i timmar och ritade av den fĂ„geln. Kanske var det dĂ€r mitt intresse för att teckna fĂ„glar föddes. ĂndĂ„ överraskades jag nĂ€r jag sĂ„g en livs levande lunnefĂ„gel i hĂ€ckningsdrĂ€kt. Kanske var det hur den uppförde sig?
I motsats till de andra alkfĂ„glarna, som vilar pĂ„ hĂ€larna, stĂ„r lunnefĂ„gel upp pĂ„ tĂ„rna (eller det som mĂ„nga skulle kalla foten) som merparten av fĂ„glarna pĂ„ land gör. De gĂ„r lĂ€tt vaggande med svikt i hĂ€lleden, bröstet Ă€r framskjutet och de pĂ„minner pĂ„ det hela taget om vĂ€lklĂ€dda Ă€ldre damer eller herrar. LunnefĂ„gelns vetenskapliga namn betyder faktiskt »liten broder frĂ„n norr« och pĂ„ Island ska den pĂ„ sina hĂ„ll ha kallats »prĂ€st«. De ledsna ögonen ser pĂ„ mig med en blick som kĂ€nns förstĂ„ndig â ja, jag vet att man ska vara försiktig med att tilldela djur
mÀnskliga egenskaper, men ibland Àr det svÄrt att lÄta bli. Och sÄ Àr det ju nÀbben, den berömda, som lyser i rött, orange och blÄtt. Inte konstigt att lunnefÄgeln ocksÄ gÄtt under namnet havspapegoja, eller att ett engelsk lokalt namn pÄ arten kan översÀttas »havets clown«.
LunnefĂ„geln börjar i regel inte hĂ€cka förrĂ€n den Ă€r 4â6 Ă„r gammal och lĂ€gger bara ett Ă€gg om Ă„ret. Boet bestĂ„r av lite tĂ„ng och grĂ€s och göms under stenar eller i jordhĂ„lor som lunnefĂ„geln sjĂ€lv grĂ€ver. HĂ„lorna kan vara flera meter djupa och dĂ€rinne ruvar förĂ€ldrarna fram sitt Ă€gg. Ungen matas i mellan sex och tio veckor innan den tar mod till sig, kryper ut ur hĂ„lans mynning och beger sig ut i vĂ€rlden pĂ„ egen hand. UngfĂ„glarna lĂ€mnar oftast kolonin innan förĂ€ldrarna och mĂ„ste pĂ„ egen hand hitta sin övervintringsplats pĂ„ den oĂ€ndliga oceanen.
NÄgra Är innan de sjÀlva börjar hÀcka gör de unga lunnefÄglarna Äterbesök i kolonierna, förmodligen för att förbereda sig pÄ nÄgot sÀtt eller för att leta reda pÄ en framtida hÀckplats och partner. Ett lunnefÄgelpar kan hÄlla ihop hela livet, men nÀr fÄglarna om vÄren kommer till kolonierna Àr de inte alltid helt överens om vilka partners och bohÄlor som tillhör vem. IngÄngen till jordhÄlan försvaras ilsket, plötsligt brakar de annars sÄ fredliga fÄglarna samman. De biter, klöser och slÄr och rullar utför slutt-