9789178877300

POMPe H EDE NG RE N C ecIL I a D üЯ IN GeR

FÖRORD | s . 19

STOCKHOLM 1676 | s . 23

EUROPA BRINNER

KAPI T EL E TT | s . 27

Tidig modernitet utan tolerans | s . 29

Mörkrets herre | s . 32

Utmanarna om den rätta tron | s . 34

Malleus maleficarum | s . 37

Eldens och smärtans era | s . 48

SKRÄCKENS ÅR I SVERIGE

KAPI T EL T VÅ | s . 55

Häxor, finns dom? | s . 61

Åter till Älvdalen | s . 70

Dödsdomar i Dalarna | s . 74

Stormaktens Sverige | s . 77

KAPI T EL T RE | s . 86

Den första massavrättningen | s . 90

Riksdrotsen som lärt av historien | s . 94

Torsåkers framtida plågoande | s . 105

Lynchjustis och ny kommission | s . 107

KAPI T EL FY R A | s . 110

Kommissionär med foten på bromsen | s . 112

Elisabeth Målares bittra öde | s . 114

Själasörjare stigen ur en mardröm | s . 115

Den klarsynte prästen i Gävle | s . 126

Vandring mot Bålberget | s . 128

En sannfärdig berättelse | s . 129

i

skrud |

136 Bastufinskan Malin Matsdotter | s . 137 Häxor på Södermalm | s . 139 En besynnerlig bekännelse | s . 142 De tres gäng | s . 145

Åter till Rumpare-Malin | s . 149

Rätten statuerar exempel | s . 155

Ett tvivel fladdrar till | s . 161 KAPI T EL S EX | s . 164 Ett skandalöst justitiemord | s . 170 Hur kunde det ske? | s . 172

SATANSSVITEN | s . 185

VÅR EVIGA

FÖLJESLAGARE HÄXAN

KAPI T EL S JU | s . 201

De äldsta häxorna i myt och saga | s .203

Trolldom i praktiken | s . 208

EFTERORD

Vår historiska högfärdighet | s . 215

Källor och litteratur | s . 218

Register | s . 220

FÖRORD

HÄXPROCESSERNA. Ordet får något att vibrera inombords. Det ilar genom medvetandet med illavarslande löften om lidande, orättvisa och brinnande bål. Ett eko från en historia som både skrämmer och lockar – och berättelsen om de svenska massrättegångarna mot påstådda trollpackor som utspelade sig under slutet av 1600-talet innehåller sannerligen alla komponenter man kan förvänta sig. I åtta år pågick de processer som kallas för det stora oväsendet; med vår tids vokabulär det stora spektaklet eller varför inte skandalen. För jakten på häxor var utan tvekan en skandal, ett rättsövergrepp som saknar motstycke. Det är inte antalet döda som gör det som hände så remarkabelt. De ungefär trehundra människor som hamnade inför bödeln är historiskt sett få, en bråkdel jämfört med de flera tusen som stupade på en och samma dag under det stora fältslaget vid Lützen några decennier tidigare.

Men det som får häxprocesserna att sticka ut är att närapå trehundra oskyldigt dömda människor i Sverige avrättades för ett brott som varken går att bevisa eller begå.

På en välsorterad bibliotekshylla står åtskilliga utmärkta verk om de svenska trolldomsprocesserna. Den här boken skiljer sig en smula från de andra i så måtto att den vinkar med en inbjudande hand till en läsare som måhända inte brukar sluka historieböcker och akademisk prosa. Ett av våra mål är att med ord och bild ställa dörren på glänt och välkomna fler än de redan invigda genom att berätta historia snarare än att redovisa den och i skildringen ge plats för både sanning och dröm. Texten som helhet är författad med syftet att återge den faktiska historien, men i berättarglädjens anda är den på vissa ställen ifylld, ja till och med en smula fiktionaliserad. Var historien har fått näring av författarens fria tanke framgår under läsningens gång. Bilderna däremot, de är helt och hållet hopdiktade.

När häxprocesserna rasade fanns ingen konstnär som skildrade livet på landsbygden och förstås inte heller någon reportagefotograf.

Under det sena 1600-talet var det ännu två sekel kvar tills kameran uppfanns. I källmaterialet är människorna som anklagades och dömdes i bästa fall bara en lång rad namn utan ansikten. Den här delen av vår svenska historia saknar närapå helt bilder av vanligt folk och deras tillvaro. När de kvinnor, män och barn som dog under det stora oväsendet falnade ur sina familjers och vänners minnen blev de osynliga för eftervärlden. Men vad händer om vi skulle få möta dem? Vad skulle väckas till liv om vi fick se offren – eller för den delen förövarna – i ögonen?

Ur den funderingen och med en tanke om att hedra och synliggöra de döda har porträtten som finns i boken fötts. Bilderna i boken har skapats genom ett omsorgsfullt och tidskrävande digitalt hantverk där artificiell intelligens är en av komponenterna. De kan beskrivas som digitala kollage, konstruerade av delar från miljontals andra bilder. Kvinnorna och männen, flickorna och pojkarna på bilderna är inte de verkliga personer som levde och dog under det stora oväsendet. De har aldrig funnits utan är produkter av ett konstprojekt. Ändå stirrar de på oss med blickar svåra att värja sig mot. Blickar som påminner oss om att bakom namn som Gertrud Svensdotter, Märit Jonsdotter, Malin Matsdotter och Annika Thomsdotter döljer sig individer av kött och blod, med drömmar, förhoppningar och rädslor. Människor som var älskvärda,

snarstuckna, generösa, fnissiga, griniga, förälskade, besvikna, skuldtyngda och klipska. Människor som vi.

Den stora majoriteten av dem som pekades ut och drogs inför rätta sysslade inte med magi – åtminstone inte i större utsträckning än någon annan i sin samtid. De var helt enkelt inte »häxor«. Själva ordet häxa var inte heller något som hörde hemma i 1600-talets språkbruk; man talade snarare om trollpackor eller trollkonor.

Vi avser på intet vis att ännu en gång skylla de anklagade för häxkonster, men använder detta till trots ordet häxa i boken som ett sätt att förenkla språket.

Häxan har i årtusenden fascinerat och skrämt. I bokens avslutande del lämnar vi de stora processernas tid och söker i historien efter häxgestaltens ursprung, doppar tårna i myterna och idéerna som skapade bilden av häxan och vecklar upp en kort historik över synen på trolldom och magi under äldre tid.

Det är en resa som har lämnat spår i såväl rättshistoriska källor som konst- och kulturhistorien (hej där den helvetesskildrande konstnären Hieronymus Bosch, till exempel) och har inspirerat till de av bokens bilder som skildrar myter och fantasier om Satan och hans smådjävlar, trollpackor, bockar och promiskuösa orgier på Blåkulla.

Myterna och de färgstarka drömbilderna kantar historien om de svenska trolldomsprocesserna. Men kärnan är inte de fantasifulla och spektakulära föreställningarna om Satan och hans anhang bestående av häxor. Berättelsen om det stora oväsendet är ett sorgekväde om den lilla människans nödtorft, kvinnors utsatthet och den desperation föräldrars kärlek kan förvandlas till – och om hur alltför nitisk tro kan skörda människooffer när den tillåts ställa upp reglerna för ett helt samhälle.

stockholm 2025

Pompe Hedengren, konstnär

Cecilia Düringer, författare

STOC K HOL M 1676

Hon gråter inte. Ber inga böner, skriker inte om nåd. Över Malin

Matsdotters läppar kommer inte ens ett jämmer av ångest när bålet hon står fjättrad mitt i sticks i brand. Flammorna tar fart medan den upphetsade åskådarskaran följer varje rörelse. Kanske har de kommit för att se trollpackan Rumpare-Malin plågas till döds, vråla ut sin smärta och desperat bekänna sina synder. Men Malin

Matsdotter förblir tyst även när den giftiga röken får lungorna att dras ihop i konvulsioner. Hon härdar ut medan elden klättrar uppåt, fattar tag i hennes kjoltyg, dansar runt hela kroppen tills ingenting annat än ett hav av lågor går att urskilja. Besviket får folkmassan som samlats se sig snuvade på sin katharsis, reningen i form av häxans dödskamp. Men Malins sammanbitna uppenbarelse i sina sista smärtsamma ögonblick ger dem ändå bränsle till saftiga historier.

Den där finskan måste i sanning ha varit en riktig trollkärring, som med sin herre Djävulens bistånd kunde uthärda elden utan att ge ifrån sig ett knyst. Det måste också ha varit Satan som gav henne

styrka att aldrig erkänna inför rätten allt ont hon gjort. För inte en enda gång under rannsakningen vacklade Rumpare-Malin i övertygelsen om att hon var oskyldig till brotten hon anklagats för. Att hon skulle ha varit i allians med den onde ville hon inte höra talas om, inte heller hörsamma de många barn som i kör skrek att hon fört dem till Blåkulla. Inte ens när hennes egna döttrar vittnade mot Malin gav hon med sig. I stället framhärdade hon i sitt envisa nekande – och vägrade dessutom att böja på nacken inför rättens högvälborna ledamöter. Fnös åt deras frågor, svarade ilsket och avfärdande.

För sina påstådda brott och sin trotsiga uppenbarelse dömdes den 60-åriga bastuföreståndarinnan Malin Matsdotter till att levande beträda bålet. Hennes domare hade hoppats att vandringen fram till avrättningsplatsen och insikten om den plågsamma död som väntade skulle få henne att till slut falla till föga och bekänna, bikta sig för prästen som gick vid hennes sida. Men utan en darrning trampade Malin fram på galgbacken, ignorerade alla förmaningar och steg upp på den stora högen av virke.

När allt är över, när eldens fräsande och spottande avtar och stanken av bränd människokropp ligger tung, troppar publiken av. Kanske är det ett lättat sorl som ackompanjerar deras väg hem till trästugorna på Stockholms malmar. De har trots allt befriats från den mest förhärdade trollkonan på Södermalm. Men trolldomen som rasar i staden är inte bekämpad bara för att just Malin Matsdotters kött, blod och ben har förångats och bränts till aska och kol. Det finns fler av hennes sort. I fängelserna sitter redan dödsdömda kvinnor i väntan på sin ödesdag och ryktena som far genom gator och gränder varslar om vilka som står näst på tur. Eländet är inte heller begränsat till Sveriges huvudstad. I landets norra delar hålls ytterligare en räcka av Satans tjänarinnor bakom lås och bom och säkerligen lurar en stor skara som ännu inte har avslöjats, men snart ska lokaliseras. Om de upphetsade folkmassorna och pådrivande prästerna får som de vill kommer de alla att vandra mot yxan och bålet. I flera år har det skriande vansinnet bullrat fram över Sverige. Mängder av barn har vittnat om att de rövats bort av trollpackor, och trots att brotten inte går att bevisa har anklagelserna lett till en lång rad dödsdomar. Men i augusti 1676 är masshysterin på väg

att få ett tvärt slut. Malin Matsdotter i Stockholm ska bli en av de sista som mister livet i de omfattande häxprocesserna som kallas för det stora oväsendet. Bara några veckor efter att hon bränts till döds kommer en helomvändning att sätta stopp för ett av svensk historias mest chockerande rättsövergrepp och en ny riktning att pekas ut. Vid det laget ska närmare trehundra kvinnor, några män och flera barn ha offrats i den svindlande rättsskandal som tillåtits pågå i åtta års tid.

Häxjakten som har rasat i norra och mellersta Sverige under det sena 1600-talet är inte unik. Den är droppar från en våg som sköljt över Europa i två århundraden och som långt om länge nått världsdelens nordliga utposter. Historien om häxans tillkomst och hur hon förvandlas till en av mänsklighetens värsta fiender är en flertusenårig historia, men den här berättelsen tar sitt avstamp ungefär ett kvarts sekel innan det stora oväsendet sveper över Sverige. I alplandskapen kring dagens Schweiz där en stor ondska i början av 1400-talet är på väg att dra in med förfärande kraft.

EUROPA B R INNE R

KAPITEL ETT

I VILKE T GNI ST AN T ÄND S , EN MYCKE T OLYCK S BÅDANDE HAMMARE GREPPA S OCH AVGRUNDEN ÖPPNA S

Som en vass och skrovlig

tand sträcker sig berget Matterhorn mot skyn i den schweiziska kantonen Valais, i gott sällskap av topparna Zermatt och Mont Blanc. I början av 1400-talet är Valais ett självstyrande rike med en tysktalande befolkning i norr och fransktalande i söder. Om naturen så tillåter kan man leva gott av det nejderna har att skänka. Från den rika myllan skördas vindruvor, frukt och grönsaker och korna som äter sig feta på gröna sluttningar ger generöst med mjölk som förvandlas till smör och ost. Det låter som ett paradis. Men även i de vackraste och mest odlingsvänliga trakter har folk en förmåga att hamna i luven på varandra och det tidiga 1400-talet är en bråkig tid i Valais. Inflytelserika släkter har i decennier stångats mot varandra och i det politiska och emotionella bråte som oundvikligen uppstår i krig börjar rykten om trolldom att florera.

Tron på magi och att vissa människor har särskilda krafter är vitt spridd i hela Europa under medeltiden. Många är de som någon gång har sökt en trollkunnig kvinnas eller mans hjälp för att bota en envis tandvärk, leta reda på en bortsprungen ko eller kanske få ett lyckligt och kärleksfullt äktenskap. Men det här är något annat. Något mörkt och ondskefullt. Mitt bland folket sägs det dölja sig en sekt bestående av häxor och trollkarlar som konspirerar med

Djävulen för att förgöra världen. Och i augusti 1428 blir rykten till rättssak, när delegater från hela Valais samlas och lägger fram krav på att häxeriet ska stoppas. Myndigheterna går dem till mötes. En förordning skrivs ihop, som stadgar att kvinnor och män ökända för att ha magiska krafter och som anges av flera vittnen omgående ska fängslas. Bekänner de inte illa kvickt, ska de torteras till att berätta om sina brott.

Ur de påstådda häxorna i Valais rinner sedan bekännelserna som ett vatten. Det man säger sig vara skyldig till är vedervärdiga brott: vissa hävdar sig ha mördat, tillagat och ätit sina egna barn, andra ska ha spridit sjukdomar, dödat och skadat boskap – och ingått en pakt med Djävulen, som är ursprunget till deras kunskaper om häxkonster. De påstådda och motbjudande brotten har givetvis aldrig ägt rum. Erkännandena är en följd av att tortyren som används är allt annat än sparsam; tvärtom dör ett okänt antal personer av sina skador redan under förhören. De som överlever och betraktas som skyldiga sänds sedan till bålet. Att brännas på bål är i den här tiden och delen av världen ett straff som hämtat ur en mardröm. Den dömda fjättras levande vid en hög stege som man sedan reser upprätt och låter falla rakt ned i eldens giriga flammor. Det är sannolikt att minst 100 och kanske så många som 200 människor möter döden på häxbålen i Valais under de två år som går efter att anklagelserna började hagla. Från Valais sprider sig sedan drevet vidare, från by till by ut över Alperna och norrut upp mot dagens Tyskland. Samma mönster återkommer – häxor pekas ut som skyldiga till att dra oväder och missväxt över trakten, att ge sig på både barn, vuxna och djur och att sprida Satans ondska över världen. Vågor av rädsla för trollpackor kommer att avlösa varandra och oskyldiga kvinnor och män torteras, avtvingas bekännelser och avrättas för sina påhittade brott. Häxjakterna ska pågå under hela 1400-talet, spilla över sekelskiftet och vidare under nästa århundrade. Europa är på väg in i en tid av brinnande inferno.

Men vad i hela friden är det som har dragits igång i Valais, och som alltså ska bli en sorts ångestens och smärtans turné över hela världsdelen? Hur kommer det sig att tusentals människor plötsligt anklagas för trolldom och för att vara i förbund med Djävulen?

Häxjakterna har sitt ursprung i tankegods från flera olika håll, och

för att försöka begripa varför tusentals människor, samtliga helt oskyldiga till brotten de sägs ha begått, hamnar inför rätta och döms till döden krävs en liten utblick mot tidens tankeströmningar och var de har sitt ursprung.

TIDIG MODERNITET UTAN TOLERANS

År 1428, när häxfebern börjar grassera i Valais med omnejd, är de södra delarna av Europa mitt i skarven mellan perioderna vi kallar för medeltid, som sträcker sig från Västroms fall år 476 och fram till runt år 1500, och tidigmodern tid, som brukar avgränsas till århundradena mellan 1500 och 1700-talets slut. Den stackars medeltiden har ofta fått klä skott för att vara mörk och eländig i historieskrivningen. Blivit fnyst åt som befolkad av enfaldiga, okunniga och trångsynta människor utan något som helst raffinemang på områden som teknik, estetik och vetenskap. Den nedlåtande synen på medeltiden skiner igenom inte minst i själva indelningen av tid. Ungefär tusen år av europeisk historia har klumpats ihop till en och samma epok som fått benämningen »tiden mellan« de två betydligt mer aktningsvärda perioderna antiken och tidigmodern tid. Den senare inleds med renässansen, den glimrande kulturepok vars namn betyder pånyttfödelse eftersom antikens sköna ideal och estetik dammades av och återanvändes. Renässansen är också en period när den europeiska handeln kommer igång, städer växer, konst och kultur utvecklas och innovationer som tryckpressen och kompassen förändrar på sikt förutsättningarna för hela samhället.

Medeltiden då? Jo, nog har den sina svackor, det kan ingen säga emot. Århundradena efter romarrikets fall var stökiga och nej, när digerdöden våldgästade Europa på 1300-talet var det garanterat inte gott att leva. Men att den tidigmoderna eran skulle ha varit mer människovänlig och tolerant än medeltiden är dock inte sant. Faktiskt nästan helt tvärtom, skulle en medeltidshistoriker förmodligen säga. Under 1500- och 1600-talen började en ny karta över världsdelen att ritas fram och de stora politiska, juridiska och teologiska förändringsprocesser som drogs igång skulle både ge gamla tvister nytt syre och skapa blodiga konfliktytor. En av de stora stötestenarna kom att bli religionsfrågan, som var en central

aspekt av både samhället i stort och den enskilda individens liv.

I den religiösa sfären skapades även häxan som vi känner – och det är kyrkans representanter som så småningom ska göra allt för att försöka utrota henne.&

Den institution som hade monopol på såväl livsåskådning som sanning under den tidigmoderna eran var den kristna kyrkan. Kristendomen fick sitt första stora genombrott i Europa som statsreligion i det romerska riket under 300-talet och spreds sedan till världsdelens alla hörn. Där hade man förstås redan gudar att dyrka och riter att utföra, men med kyrkans vokabulär kallas alla andra religioner för hedniska. Jämte de hedniska trossystemen fanns även en utbredd tro på trolldom och häxor. I stort sett överallt där kyrkobyggnader började ta form och Bibelns ord spridas till folket, trodde man på övernaturliga väsen och på såväl vit som svart magi.

Kanske tänker man sig att den tidiga, riktigt röriga, medeltiden skulle vara en perfekt odlingsbädd för aggressiva förföljelser av trollpackor. Men under flera hundra år förhöll sig kristendomen återhållsamt till magi och dess utövare. Den bild av häxan som får bålen att flamma över hela Europa skulle inte ta form förrän ett drygt millennium efter att kyrkan etablerat sig. Det tog många kyrkomöten och strider innan religionens grundläggande dogmer slogs fast och själva kyrkoorganisationen var på plats. Innan dess syntes inte mycket av häxan i relation till kristendomen, för den unga religionen hade andra problem att hantera.

Något hade den kristna kyrkans representanter förstås ändå att säga om fenomenet trolldom under medeltiden. Att gummor och gubbar sades kunna utöva magi var givetvis inte något man bejakade, men inte heller betraktade man det som så allvarligt att de trollkunniga behövde jagas, åtalas och brännas på bål. Den som trodde på trollkonster och magi ansågs inte vara en brottsling utan snarare allvarligt förvirrad. I stället för hårda straff behövde den

vilsegångna med trygg hand lotsas tillbaka till Kristus famn och få hjälp av botgöring. En av kyrkans tongivande tänkare Augustinus från Hippo (354–430) slog till och med fast att trolldom eller magiska krafter inte är ett verkligt hot. Gud är ju allsmäktig, och har han inte sanktionerat häxeri kan det helt sonika inte existera. Men linjen var inte helt glasklar. Under medeltiden skrevs den kanoniska, alltså kyrkliga, lagen. I den passage av lagtexten som kallas Canon episcopi och härrör från 900-talet står att trolldom å ena sidan är en pest uppfunnen av Djävulen som kyrkan ska rensas från genom att församlingsmedlemmar som håller på med häxeri ska sjasas bort från gemenskapen. Å andra sidan är trollkonsterna illusioner. Det är Djävulen som får människorna, i synnerhet kvinnor, att tro på hans bländverk. Canon episcopi varnar för att Djävulen också tutar i människor att det finns kvinnor som är ute och rider eller flyger på nätterna tillsammans med den hedniska gudinnan Diana, som är jaktens gudinna i romersk mytologi – motsvarigheten till Artemis i den grekiska gudavärlden. Men det är alltså bara sataniskt lurendrejeri, slår kyrkolagen fast. Det som kan utläsas ur Canon episcopi är dels att man vid denna tidpunkt ansåg att Djävulen har makt att bedra människorna och skapa illusioner, dels att det tycks ha funnits en relativt väletablerad idé om kvinnor som ger sig iväg på vilda, nattliga och luftburna jakter. Det är en föreställning som går långt tillbaka i tiden och kan beskrivas som en sorts häxprototyp och som ett halvsekel senare kommer att få stor betydelse för hur man definierar vad en trollpacka är. Men i 900-talets Europa betraktade man alltså inte människor som trodde på eller ägnade sig åt trolldom som grova brottslingar. Den stora skurken var Djävulen och de griller han hade förmågan att sätta i människornas huvuden. Vägen till det som sker i Valais och senare i Sverige är lång, snårig och kantad av teologiska och juridiska spörsmål. Två av komponenterna som leder fram till de stora häxprocesserna är kyrkans gradvis ökande jakt på kättare, alltså sådana som tror på villoläror (läs: allt annat än den sanna och rätta kristendomen) och en figur som de flesta känner väl. Ursprungligen var han lite av en dussindemon, men växte under medeltiden fram som kristendomens symbol för den yttersta ondskan: Djävulen. & Häxan benämns redan som just hon, för i mycket stor utsträckning kommer de som anklagas för häxeri att vara av kvinnokön. Män drabbas också av de förföljelser som väntar, men överlag är det en övervägande majoritet och i många fall i princip uteslutande kvinnor som faller offer för rykten och illvilliga anklagelser.