9789178874248

MARTIN EMTENÄS

Fisken som inte ville vara giraff tUMLARE

[Phocoena phocoena, Linné 1758]

Utbredning: Skagerrak, Kattegatt och södra Östersjön

Livsmiljö: Hav Föda: Fiskar antal: Omkring 500 (Östersjöpopulationen) Trend: Oklart Rödlistan: Akut hotad (Östersjöpopulationen)

Hotbild: Fiske, miljögifter och buller

En dag på 1600-talet satt den franske filosofen René Descartes och tänkte. Vad han tänkte på var inte så viktigt, det var däremot själva tankarna i sig. Att vi människor inte bara kan tänka, utan dessutom vara medvetna om våra tankar – det var det René satt och tänkte på. Eftersom han kunde observera sina egna tankar drog han slutsatsen att han existerade. Det var för honom den enda sanning om verkligheten som han själv kunde bekräfta. Han formulerade det i den nume ra klassiska frasen ”Jag tänker, alltså finns jag”.

Senare slog Descartes fast att vi människor har en själ och att vi kan tänka och kommunicera rationellt. Djuren däremot, ansåg han, är mer att likna vid auto matiserade maskiner som bara reagerar utifrån rena instinkter. Det är en bekväm tanke. Dels för att den höjer upp oss människor till något viktigare än djuren, dels för att den hjälper oss att använda djuren som vilken råvara som helst. Det gör väl inget om vi skördar andra levande varelser om de ändå bara är som maskiner?

Sedan kom Darwin och ställde till det. Darwin menade att allt hänger ihop och att vi människor är ett resultat av samma evolution som har format de andra djuren. Och med sin bok The Descent of Man, som kom ut 1871, ungefär samtidigt som de första ång drivna fiskebåtarna flöt ut över haven, gav han oss också ett nytt perspektiv på den mänskliga hjärnan. För om vår hjärna bara är en vidareutveckling av alla andra hjärnor kan vi inte ha ensamrätt på att tänka, känna och vara medvetna. Men än idag dröjer sig ofta tanken kvar att vi är ensamma om att uppleva världen genom en medveten blick. Som forskare eller vetenskapsjournalist ska man akta sig för att beskriva djuren som om de har känslor, tankar eller något slags uppsåt. Det kan se ut som om en utter leker när den åker kana i snön, men man får inte säga att den faktiskt gör det. För vad vet vi? Det kanske bara är instinkter. Alltihop. Men vad är sannolikheten för att vi har en planet med flera miljoner arter som bara drivs av sina instinkter, och så en ensam majestätisk art som har tankar, medvetande och kom plexa känslor? Vem har beskrivit den mänskliga hjär nan som ett sådant under av intelligens? Vem är källan bakom detta? Det är den mänskliga hjärnan själv.

Det finns ingenstans i havet där det är tyst längre Även i de mest avlägsna delarna kan man höra mänsklig aktivitet under ytan

Den allmänt vedertagna bilden av evolutionen är att alla landlevande ryggradsdjur – till exempel ormar, igelkottar och människor – har utvecklats från tidiga former av fiskar som levde för över 500 miljoner år sedan. Det betyder att vi alla en gång i tiden simmade runt i havet och var perfekt anpassade till livet där. Vi hade fenor. Vi var strömlinjeformade. Vi andades med gälar. Vi var som fiskar allihop. Man kan konstatera att det har hänt en del sedan dess. Många miljoner år senare lämnade några av oss ryggradsdjur havet och började utforska livet på land. Först ut blev groddjuren, som än idag börjar sina liv som fiskliknande varelser med gälar. Först när kräldjuren utvecklade nya slags ägg, med skal som skyddar mot uttorkning, kunde havet lämnas på allvar. Med tiden fyll des jordens landmassor av en stor mängd olika arter som tillsammans började bygga upp ett komplext ekosystem. En excep tionellt framgångsrik grupp av kräldjur var dinosaurierna, som på sikt kom att breda ut sig i alla tänkbara nischer som plane ten hade att erbjuda. I över 150 miljoner år var kräldjuren den dominerande djurgruppen – på land, i haven och i luften.

De första däggdjuren utvecklades också under den här perioden. De hade det tufft kan man tänka sig – en av de vikti gaste egenskaperna måste ha varit förmågan att hålla sig undan och gömma sig. Att promenera omkring på savannen som en giraff var inte att tänka på. De första däggdjuren var istället små

insektsätare, främst aktiva på natten. Det var en undanskymd tillvaro som gällde för de tidiga däggdjuren, och så hade det kanske varit än idag om de inte hade fått hjälp utifrån.

Att vara liten skulle nämligen visa sig vara räddningen när den där meteoriten slog ner för 66 miljoner år sedan och ska kade om planetens grundläggande förutsättningar för liv. När dammet lagt sig och solens strålar återigen kunde nå ner till jor dens yta var alla de där nischerna som dinosaurierna lagt beslag på lediga. Det fanns inte längre några brachiosaurus med långa halsar som åt löv från de trädliknande växternas översta gre nar. Det fanns inga tyrannosaurus som kunde jaga gräsätande triceratops i urtidens skogar. Det fanns förstås inga triceratops heller. Det fanns i stort sett inga gräsätande dinosaurier överhuvudtaget. Eller fiskätande. Eller insektsätande.

Fältet var vidöppet för våra små råttliknande släktingar som smög sig upp ur sina hålor och kisade mot solens strålar och en ljusnande framtid. Det var plötsligt fritt fram för vem som helst att bli giraff.

åren går

Ungefär 66 miljoner år senare sitter tolvåriga Johanna Stedt i en liten båt tillsammans med sin morfar. De är ute och fiskar, såsom de varit så många gånger tidigare. Just den här dagen ham nar de mitt i ett stort stim av sill som letat sig in i bukten utanför Kullaberg i Skåne. Men istället för att fiska skyndar sig Johanna att dra upp sin lina ur vattnet. Den stora mängden fisk har lockat till sig en grupp tumlare som rör sig runt båten. Det här är hennes livs första nära möte med de små valarna, som är ungefär lika stora som en vuxen människa – upp till 170 centimeter långa och 70 kilo tunga. Gruppen består av ett tiotal individer som simmar runt båten, fullt fokuserade på det silverglänsande stimmet av sill. Johanna själv är fullt fokuse­

rad på tumlarna. Tio minuter senare är de försvunna. Ett kort möte, men tillräckligt långt för att få en avgörande inverkan på en ung människas liv.

”Jag blev rädd att de skulle fastna på kroken”, minns Johanna, som idag är doktorand vid Lunds universitet med fokus på tumlarnas jaktbeteende. ”Jag drog snabbt till mig spöet, och sedan satt jag bara där, fullständigt fascinerad som man ofta blir när man ser valar av olika slag. Man känner på något sätt att de är rätt så lika oss, man känner ett slags koppling till dem.”

Vanlig tumlare, som vår art heter, är den enda valen som le ver i svenska vatten året om. För att tumlarna ska trivas bör det finnas god tillgång på föda. Vid Kullaberg är förutsättningarna goda, saltvatten kommer in och möter det sötare vattnet från Östersjön. Det leder till att vattnet blir strömt och syrerikt. Här samlas biologiskt material och djurplankton, som drar till sig fisk och därmed även tumlare.

Genom åren har Johanna träffat på tumlare många gånger och hon håller inte med om att de är så skygga som de ofta be skrivs. Men möten sker alltid på deras villkor.

”De försvinner när de vill”, säger hon. ”Så nyfikenheten blir aldrig stillad, man får aldrig nog. Det är lika spännande varje gång.”

Tumlare befinner sig nära toppen av näringskedjan. De är bytesdjur, men i våra vatten har de inga naturliga fiender. De hör till de största djuren vi har i våra hav, men trots det vet vi ganska lite om dem.

”Det är någonting mystiskt över dem”, menar Johanna. ”Där finns någonting som vi människor har kvar att lära. Man tänker att allt redan är upptäckt, men det finns fortfarande outforskade områden kvar i naturen och det tilltalar mig.”

Många av oss har kanske drömt om att få vara vetenskapsman på 1500­talet och upptäcka hela kontinenter, se djur som giraffer, elefanter och lejon för första gången och komma till­

baka till Europa med nyheterna. När kartor var grova gissning ar med stora mörka fläckar, prydda med orden Here be dragons. När allt var möjligt och planeten en gåta.

I skolan får vi lära oss om andras upptäckter. Det är årtal och det är namn och det är händelser. Det är länder, kontinenter och arter. Det är atomer, geometri och hela böcker fyllda med formler för att räkna ut omkrets, acceleration och rörelseenergi. Det är så mycket att lära sig och verkar vara så lite kvar att ta reda på. Men det stämmer inte alls. Det som är okänt är mycket mer än det som vi redan vet. Fler lektioner i skolan borde avslutas med orden: ”Detta är vad vi vet idag – och här är de största frågorna som ännu ingen har svaret på.”

När det gäller tumlarna finns det fler frågor än svar. De lever i det fördolda och för att komma dem nära krävs tålamod och beslutsamhet. Delar av Johannas forskning handlar om att försöka svara på ganska grundläggande frågor, som var tumlarna lever och vad de har för sig. Men framför allt försöker hon ta reda på mer om hur arten jagar och samarbetar. Man har tidiga re utgått ifrån att tumlare är mindre sociala och inte samarbetar med varandra i samma utsträckning som deras kusiner del finerna gör. Men det verkar ha varit en förhastad slutsats – det projekt som Johanna jobbar med har redan gett nya intressanta perspektiv.

”Från ovan kan man se nya beteenden”, berättar hon. ”Ge nom att filma tumlarna med drönare har vi kunnat se hur de interagerar med varandra.”

Det är ett tidskrävande jobb att gå igenom det enormt stora materialet, men när man kan följa individerna sekund för se kund växer en bild fram av hur tumlarna jagar i grupp. Med blotta ögat, ute i en båt, är det i stort sett omöjligt att hänga med. Därför har man aldrig tidigare kunnat se vad som pågår mellan dem.

”Tumlarna samarbetar och har olika roller”, förklarar Johanna.

”Tidigare har man sett dem som ensamlevande, och man har nog underskattat deras förmåga till kommunikation eftersom de enbart producerar klickläten. De har bara en typ av klickljud, men de kan variera tidsintervallen mellan klicken och på så sätt variera ljuden. Man har antagit att delfinernas språk skulle vara mer avancerat eftersom delfiner dessutom kan kommunicera med visslingar. Men min uppfattning är att tumlarnas förmåga att kommunicera med hjälp av klickljuden är mer komplex än vi tidigare trott.”

Tumlare behöver äta ofta och kan fånga flera hundra byten i timmen. De verkar ha olika strategier för olika typer av fisk. De jagar ofta på grunt vatten, bara en meter djupt, och ensamma tumlare kan använda stranden som barriär. Flera tumlare kan hjälpas åt att dela upp ett stim i mindre delar tills de kan urskilja individer bland fiskarna som de sedan fokuserar jakten på.

”Det är tydligt att de har olika roller, men det går inte att säga om det är samma tumlare som samarbetar gång på gång”, säger Johanna. ”Vi vet inte om det är samma individer eller om det uppstår helt nya slumpmässiga grupperingar genom att de kommunicerar med varandra.”

Att djur skulle ha förmågan till mer komplex kommunikation är en tanke som fängslat oss människor länge, inte minst i filmer och böcker. Men det har samtidigt varit ett kontroversiellt forskningsämne genom åren – att djur skulle besitta intel ligens och kognitiv förmåga på riktigt har av någon anledning skavt i oss människor.

Kontroversiella tankar

På andra sidan Kattegatt pågår det intressanta studier på vanlig tumlare. Få människor har haft möjligheten att studera tumlare på så nära håll som Magnus Wahlberg. Han är bioakustiker och forskningsledare på Marinbiologisk Forskningscenter under

Denåkernsföräldralösa tidevarv STARE

[Sturnus vulgaris, Linné 1758]

Utbredning: Större delen av landet

Livsmiljö: Kulturbygder, helst naturbetesmark Föda: Jordlevande insekter och maskar antal: Omkring 403 000 par Trend: Minskande Rödlistan: Sårbar Hotbild: Förstörda livsmiljöer, brist på bohål

De andra djuren måste slåss och kriga. Det kan komma en kungsörn och sätta klorna i en när man minst anar det. Eller en räv. Eller lite vad som helst, om man är liten. Alla har något annat djur som kan döda dem. Utom vi. Vi har inget rovdjur över oss, vi är på toppen. Överst. Ett gäng av oss stryker visserligen med varje år på grund av en flodhäst, en orm eller en arg elefant. Malariamyggan dödar många, men att bli biten av den är inte samma sak som att bli angripen av ett lejon eller en hyena när man alldeles naken smyger ensam över savannen mitt i natten som en vilsen antilop.

Man kan säga att vi har de andra djuren under kontroll. Vi äger dem nu. Vi sätter kvoter för hur många de får bli. Hur många vi tolererar. Älgarna. Vargarna. Skarvarna. Bävrarna. Men djuren stretar på. År efter år, sekel efter sekel. De utkämpar sina kamper mot alla möjliga sorters hot, och hela tiden försvinner deras hemtrakter – deras ängar, deras betesmarker, deras skogar,

deras våtmarker. Förutsättningarna förändras och asfalten breder ut sig.

Ändå kämpar de vidare. Flyttfåglarna kommer tillbaka, slåss om bon, kvittrar högt och mest, hittar kärleken, matar ungar och spanar hela tiden oroligt efter rörelser och silhuetter av spetsiga vingar. År efter år, trots att den enda arena som snart är kvar för starens drama att utspela sig på är en holk i en rönn i en villaträdgård. På liknande sätt är det för igelkotten, den grönfläckiga paddan och alla de andra. Det finns inte mycket kvar av den gamla världen. Det gäller att anpassa sig. Annars dör man ut.

Det är lätt hänt att man passerar staren utan att riktigt se den. I ögonvrån är den bara en oansenlig svart få gel som strosar runt på en liten gräsplätt i det förvirrade och torftiga landskap som är våra städer och deras små öar av gröna ytor. Några kajor går och sprätter just in till och de bägge arterna smälter nästan ihop i sina mörka kostymer. Staren är mindre. Den är inte heller ensam – starar är väldigt sällan det. Flera individer rör sig i den lilla gruppen av fåglar som letar mat i det av kommunen välklippta gräset.

Den svarta fjäderdräkten är egentligen inte svart. Tittar man noga ser man, när solen träffar i rätt vinkel, att den består av mängder av färger. De blänker metalliskt. Det ligger som en tunn hinna över det svarta, ett svagt skimmer som gör att sta ren i vissa ögonblick plötsligt badar i grönt, blått och violett, framför allt på våren när hanarna gjorts fina inför häcknings säsongen. Mot hösten tonar färgerna ut och istället träder vita prickar fram över kroppens fjädrar. Det sägs att det är därifrån staren fått sitt engelska namn: starling, liten stjärna.

Det är en fin tanke, att prickarna i dräkten symboliserar stjärnor hos just de fåglar som själva ibland fyller himlavalvet och skapar ett av naturens mest spektakulära skådespel. Starar na kan nämligen bilda flockar med hundratusentals individer och tillsammans svepa fram och tillbaka över himlen i en böl jande vågrörelse. De blir till en enda kropp, ett svart ande väsen

När det svarta molnet sveper förbi ovanför huvudet bryter kaoset ut

som tonar in och ut ur den mörknande sommarhimlen. På håll hörs deras röster som ett märkligt brus från tillvarons tak. Fenomenet kallas för murmuration, från det engelska ordet murmur, som dels betyder att mumla, dels används för att beskriva diffusa läten, som ett surr av röster på avstånd. Det passar bra in på flocken, i alla fall när den är på avstånd. Då flocken vänder om och kommer allt närmare lösgör sig de tusentals rösterna från bruset, och när det svarta molnet sveper förbi ovanför huvudet bryter kaoset ut. Ett öronbedövande vrål och svarta skuggor suddar för en kort men ändå evighetslång stund ut resten av världen. Det är hypnotiserande, det går inte att slita blicken från det skrikande molnet. Samtidigt börjar något i magen skruva på sig. Det är kusligt och förvirrande och halva hjärnan vill kalla till flykt. Hur högt kommer ljudet att bli? Hur länge kommer det att pågå? Hur länge har det pågått redan? Den sparvhök som ger sig in i det här kommer nog att ång ra sig. Den måste vara väldigt kaxig, eller väldigt hungrig, för att anfalla en sådan flock. Stararna själva där inne i flocken befinner sig i ett kontrollerat kaos som förmodligen saknar motstycke i naturen.

Alla starar vill vara innerst samtidigt, för det är där man är bäst skyddad från rovfåglar. Men flockens rörelser måste sam tidigt följas. Varje enskild stare kan inte se vad som egentligen händer, den kan bara reagera på rörelserna hos de närmsta sex, sju grannarna och på bråkdelen av en sekund anpassa sina egna rörelser efter dem. Staren behöver vara fullt fokuserad för att snabbt urskilja någonting alls i den där tornadon av vingar och fjädrar och kroppar. Och så det där ljudet, det där ofattbart in tensiva och kaotiska ljudet. Stararna själva trivs kanske mitt i detta, som människor på en konsert där alla trängs och skriker, sjunger och hoppar i den kollektiva masshypnos som kan uppstå i publikhavet på en gigantisk arena.

Så småningom går stararna ner för landning för att tillbringa

natten tillsammans. De slår sig ner i träd, i buskar och på tak. Några sista oroliga uppflog, sedan tystnar flocken och stormen ebbar ut. Vingarna fälls in och fågelkropparna blir till svarta och stillsamma silhuetter. Den ser kanske inte så mycket ut för världen vid en första anblick, men den där lilla staren som strosar på gräsplätten i stan bär på förmågan att förvandla hela himlen till en rytande vålnad.

Att sluta leta och börja odla Staren är ett av de djur som trivs i närheten av oss. Det gjorde den förmodligen redan innan vi började odla, men efter jord bruksrevolutionen kom den oss ännu närmare. Än idag är den sammanlänkad med landsbygden, även om vi nuförtiden oftare pratar om starens problem med det moderna jordbruket. Så för att förstå staren behöver vi förstå hur vi hamnade där vi är idag. Vårt förhållande till jordbruk har sin egen berättelse och den börjar med ett stort frågetecken. Arkeologiska fynd pekar mot att vi människor började odla på allvar för ungefär 12 000 år sedan. Ingen kan exakt säga varför, men det finns två större teorier. Den ena handlar om den mänskligt återkommande drömmen om ett enklare liv, ett liv där man slipper streta så evinnerligt och där man aldrig behöver gå hungrig. Resonemanget hos de nomader som stannade upp för att hjälpa vetefrön att gro skul le enligt den teorin ha varit att ”om jag gör det här arbetet nu, kommer allt att bli lättare senare”. Steget mot att bli bonde togs antagligen gradvis, men över ett antal generationer var förvandlingen fullbordad. Att den där enklare framtiden aldrig riktigt kom hade man förstås ingen aning om när resan påbörjades. Den andra teorin är att vi började odla för att kunna stanna på en plats under en längre tid, för att till exempel bygga ett tempel eller någon annan religiös struktur. Odlingarna gjordes i ordning så att de som arbetade på platsen skulle ha något att

Den här boken handlar om saker som har hänt och saker som fortfarande händer. Genom åren har vi förvandlat skogarna, ängarna, haven och de vildsinta älvarna till något som passar oss människor bättre. Men vad händer när världen formas efter en enda art? Mycket har förlorats längs vägen när vi växlat in naturen för att försöka stilla våra begär. Vad är det vi fått istället? Offrar vi den biologiska mångfalden för någonting bättre?

Det här är berättelsen om åtta djur som fortfarande finns i vår natur, men som har det svårt nu. Inte för att vi jagar dem, utan för att vi ryckt undan det de behöver för att leva.   Martin eM tenäs  är författare, föreläsare och journalist. Han har varit programledare för Mitt i naturen (SVT) och skrivit flera böcker om djur och natur för både vuxna och barn. För sina insatser som skribent och folkbildare har han tagit emot flera priser, bland annat Norrlands stora journalistpris (2008) och Lidmanpriset (2009). ISBN 978-91-7887-424-8

årets bok från