9789178873791

Om att vägleda små barn genom utveckling och uppror

Malin Bergström & Clara Linnros

BONNIER FAKTA

BONNIER FAKTA

www.bonnierfakta.se

Bonnier Fakta är ett imprint inom Bokförlaget Forum

Copyright © Malin Bergström och Clara Linnros

Omslag: Sanna Sporrong

Omslagsfoto: Nanna Bylund

Formgivning, inlaga: Per Lilja

Illustrationer: Lotta Sjöberg

Författarfoto, omslagsflik: Stefan Tell

Redaktör: Linnéa von Zweigbergk

Tryckt hos BaltoPrint Litauen, 2022 isbn 978-91-7887-379-1

VARFÖR BEHÖVS EN BOK OM TROTSÅLDERN?

Vi som har skrivit den här boken är båda barnpsykologer och jobbar med barnhälsovård. Vi gör också andra saker, Clara är psykoterapeut och Malin forskar om små barns hälsa och utveckling. Men att jobba med barn och deras föräldrar tycker vi är det mest meningsfulla som finns. Vi har skrivit den här boken eftersom vi märkt att många föräldrar är vilsna inför de här åren när utvecklingen sprakar och barn fortfarande saknar impulskontroll och konsekvenstänkande.

Trots är ett laddat ord men det tycker vi är bra eftersom det beskriver en laddad period i barnets utveckling. Trotsåren markerar en övergång, från bebistidens följsamhet till slutet av förskoleåren, när barnet är redo för mer av ömsesidighet och samarbete. Och eftersom den här tiden är speciell kräver den ett särskilt slags föräldraskap. Under de här åren behöver vi vägleda barnen, visa vad som gäller och var skåpet ska stå. Men vi måste göra det med särskild lätthet och omsorg eftersom de fortfarande

är så små. Vi vill skriva om hur man kan göra det på ett lyhört

sätt. Hur man kan lotsa barnet utifrån dess egen personlighet och dagsform snarare än utifrån regler. Eftersom kunskap om barns utveckling kan hjälpa en som förälder vill vi beskriva att det barn lär sig när de vill bestämma själva och trotsar faktiskt är att hantera känslor, fungera med andra och ta sig an utmaningar. Från oss föräldrar behöver de en balans mellan vägledning och följsamhet men också vår villkorslösa kärlek och stråk av humor och lekfullhet, medan de kämpar med de här förmågorna.

Vi vill också beskriva hur det kan vara för en själv som förälder under den perioden. Om sådant som hindrar en från att vara den förälder man vill och om hur bråk och trots påverkar det gemensamma föräldraskapet om man är två. Vi vill också påminna om varför ömsesidigheten och samarbetsförmågan fortfarande ligger längre fram. Det där som man kan längta så efter en regnig torsdag under trotsåren. Och som faktiskt finns där framme, på andra sidan denna tid av utveckling och uppror.

Kapitel 1

TROTS – SOM VI SER DET

Den här boken handlar om några riktigt intensiva år i barns utveckling, från att de lär sig säga nej tills de är någonstans i fyraårsåldern. Under den perioden lär sig barn inte bara att springa, klättra och prata. De börjar också uttrycka sin vilja i klartext samtidigt som de exploderar av energi. De går inte att distrahera och de glömmer inte bort sig bara för att man skojar till det. Ibland känns det som att det enda de vill är att bråka. De kräver en särskild slags vägledning av en som förälder.

Den vägledningen handlar inte om att sätta gränser eller vara konsekvent. Det skjuter över målet med så här små barn. I stället behöver man utgå från var de faktiskt befinner sig – kroppsligt, själsligt, i hjärnan och med humöret. Som förälder behöver man finnas vid deras sida och inte ligga före dem i sina krav och förväntningar. Man behöver visa vad som gäller samtidigt som man hjälper dem med utmaningarna inom dem själva när varken kroppen, humöret eller talet matchar deras vilja. Kunskap om barns utveckling är därför en bra utgångspunkt för ens föräldraskap under de här åren.

Trots och toddlers

På engelska kallas barn i den här åldern för toddlers. Översätter man det hamnar man i gulliga ord som speglar små barns egenskaper, som krabater eller parvlar. Det är fint. För självklart är den här åldern inte bara bråkig. De egenskaper som präglar små barn är också mänsklighetens kanske finaste. De lever i nuet, i ett grundtillstånd av mindfulness. De har humor och är sprängfulla av kraft, energi och vilja. Samtidigt är de fortfarande totalt oskyldiga, har inga baktankar och kan inte manipulera. Små barn är autentiska, sig själva i alla lägen, oförmögna att förställa sig. Kanske de ärligaste människor vi nånsin träffar. Helt enkelt sådana som vi själva kan längta efter att vara, när vår sociala skolning har skavt bort en del av det vi egentligen känner var vi, det som gjorde oss unika.

På svenska kallas den här perioden däremot för trotsåldern, ett ord som knappast leder tankarna till något gulligt och ärligt. Trots låter snarare som någon som vill illa, bråkar för bråkandets skull och som gillar att sätta sig på tvären. Vi tycker att det är vilseledande. Ändå använder vi själva ordet trots, precis som många föräldrar. Vi gör det eftersom trots, för oss, inte innebär illvilja utan kraft, styrka och växande. Kraft att ta sig vidare, känslan av att jag har rätt att ta för mig, finnas, synas och höras. Trots är barnets sätt att stå upp för sin rätt att lära, växa och utvecklas. För oss är trots bränsle för att komma vidare när balansen haltar mellan det man kan och vill. Något som gör barn redo för ett självständigt liv med förmåga att hävda sig själva och sina behov. Trots är utveckling, men förvisso en jobbig sådan. Både för förälder och barn.

Trots och makt

Trots innebär att man utmanar någon som har makt över en. Bråk uppstår mellan jämlikar men trots handlar om motstånd mot en överhet. När vi själva trotsar, vägrar lyda auktoriteter i form av chefer eller stroppiga släktingar, är det ofta en egenskap vi är stolta över, åtminstone i smyg. Och många gillar barn som vågar ta för sig, är självständiga och vet vad de vill. Men i intensiva utvecklingsfaser blir man också besvärlig för omgivningen. Så fungerar vi människor och det är då vi behöver varandra som mest. Som förälder kan det dock vara svårt att koppla barns protester vid tandborstningen till uppror eller någon skön självständighetsutveckling. Man känner sig knappast som någon maktfullkomlig despot när man vill hjälpa barnet att hålla sig ren och komma i säng. Det kan snarare kännas som att man anpassar sig så man nästan spricker.

Trots genom livet

Trots kommer faktiskt och går genom livet. Två- till treårsåldern brukar beskrivas som den klassiska trotsåldern men någon har hävdat att till exempel graviditeten också är en typisk trotsålder. För vissa barn börjar protesterna och irritationen redan när de är ett och ett halvt år. I den åldern tar den kroppsliga utvecklingen ett jättekliv. Barnets hela fokus är att upptäcka världen och sina egna förmågor. De börjar erövra språket och det viktiga ordet ”nej”, som kan vara deras svar på allt man föreslår. Övergångar mellan olika aktiviteter, till exempel att gå och lägga sig eller borsta tänderna, kan orsaka massiva protester och utbrott. I den här åldern styrs barnet helt av sin vilja i stunden och har varken konsekvenstänkande eller tidsuppfattning. Men även om protesterna är starka kan de vara enkla att avleda.

Trotset kan också göra sitt intåg i tvåårsåldern. Det kan nästan kännas som att barnet byter personlighet, blir argsint, truligt och missnöjt. Utvecklingen i dess hjärna är nu explosionsartad.

Barnet vill välja själv, försöker styra andra men inser samtidigt hur mycket det fortfarande inte klarar. Och frustrationen över det som inte fungerar kan bli gigantisk. Samtidigt utvecklas leken, det sociala samspelet med kompisar och försöken att kompromissa och komma överens. Det ställer stora krav på barnet. Kanske orkar det någorlunda på förskolan, men tar slut när man hämtar på eftermiddagen och exploderar av frustration. För andra barn pågår trotset långt efter fyraårsdagen. Barn som är känsliga för krav och vill klara saker själva kan vara frustrerade över sin begränsade kompetens, frihet och självständighet. Är man sen med talet och har svårt att göra sig förstådd bidrar det ofta till frustrationen.

Men alla barn blir förstås inte trotsiga eller får utbrott. De är lika olika som vi vuxna och deras temperament och utveckling avgör hur de här åren blir. I kombination med hur de har det omkring sig. Och där spelar vi föräldrar givetvis stor roll, hur vi bemöter och tar hand om barnet, hur stressade vi är, hur vi själva förmår hålla humöret och har det tillsammans i familjen.

Föräldramakt

Trotset handlar alltså om makt. Och för små barn representerar vi föräldrar makten. Vi är stora, starka, långa och de som bestämmer. Och vår makt handlar inte bara om kroppsstorlek. För inte så länge sedan, under bebisåret, var vi barnens hela värld och deras absoluta garanter för överlevnad. Och det beroendet är fortfarande uppenbart. De vet att de är utlämnade till oss. Deras känslor inför det beroendet kan växla tjugo gånger i timmen. Men tacksamhet är sällan en av de känslorna. Som förälder kan det förstås kännas orättvist. Men ur barnets perspektiv är det positivt. Anknytningsrelationen mellan barn och föräldrar ska vara just så ojämlik. Som föräldrar ska vi ha barnets behov i fokus, växla mellan att vara lyhörda för dess känslor och att vägleda det genom tillvaron. Barn ska ta oss för givna och i stället lägga sin kraft på utveckling.

Belöningen för en trygg anknytningsperson är därför sällan ömma kärleksbetygelser. Rollen är snarare otacksam, att bara finnas till hands, med torra byxor, kramar och bananer. Men inte för alltid förstås. För belöningen är inte bara att se sitt barn utvecklas till en härlig person. Längre fram finns också ömsesidigheten och de små orden om vad man betyder.

Vardagens utmaningar

Under trotsåren finns dock en risk att barnet ser vår maktutövning som ständigt pågående. Vi väcker dem på morgonen och får dem att somna på kvällen. Vår uppgift är att leda dem genom tillvaron. Att vi ständigt ordnar och styr upp tillvaron är nödvändigt för deras trygghet och överlevnad. Men vardagen utgår sällan från barnets takt. Oftare handlar den om att få ihop en massa olika måsten. Vi behöver ständigt ha ett öga på klockan och tänka framåt. Och alla förflyttningar, tider och avslut bryter mot barnets sätt att leva i nuet. När de är som djupast försjunkna i lek ska vi se till att komma i väg. När de är pigga och vill ut på helgmorgnarna behöver vi sova ut. Vardagen i sig innebär alltså ständiga utmaningar av barns humör. Och för oss, som både ska strida mot klockan, släpa på matkassarna, värna barnets integritet och vara slasktrattar för dess frustration, kan föräldrakostymen kännas väldigt trång.

Oavsett hur man anpassar sig som förälder finns en risk att familjelivet inte blir jätteharmoniskt under de här åren eftersom frustrerade barn härjar mest med sina föräldrar. Även om trots på ett psykologiskt plan handlar om konflikter inuti barnet, förändringar i hjärnan, kroppen och tänkandet som sätter käppar i hjulet för det barnet vill, så ligger det (tack och lov) inte för barn att beklaga sig över egna tillkortakommanden. I stället klandrar de omständigheterna. De omständigheter man som förälder, i deras ögon, ofta bär ansvaret för. När stövlar vägrar låta sig sättas på, kompisarna springer fortare än man själv eller man blir kall

av det där himla kisset som bara kom, så behöver man någon som inte bara reder ut situationen utan också någon som man kan rikta sina protester mot. Brister och oförmågor som barnet kämpar med inom sig själv läggs alltså över på en som förälder. Genom att rikta sin ilska mot någon annan kan barnet känna att det trots allt duger. Alla som haft en chef vet hur lätt det är att reagera likadant när saker kör ihop sig. En del tillkortakommanden behöver man helt enkelt låta någon annan bära tills man kan stå ut med dem. Så kan alla fungera ibland.

Den lyhörda vägledningen

Det finns därför en risk att man som förälder hamnar i att säga ”kom, sen, nej, stopp och sluta” dagarna i ända. Och att tjata och tvinga barn är sällan den vision man haft om föräldraskapet. Snarare längtar man efter ömsesidiga relationer där man kommer överens och har det mysigt tillsammans. Det är svårt att se något meningsfullt i att barn bråkar och frustrerande att de aldrig ser hur man anstränger sig. Mer ömsesidiga relationer är absolut möjliga. Bara inte än på några år. För det vanligaste misstaget vi gör med barn i den här åldern är att behandla dem som att de vore äldre än de är. Förväntar vi oss mysigt samarbete innan barnen är mogna för det, riskerar vi att hamna i att hota och skälla eller i att tvärtom låta barnet bestämma alldeles för mycket. Först när barn är någonstans i fyraårsåldern har de tillräcklig förmåga att ta andras perspektiv och kontrollera sina känslor och impulser så att mer ömsesidiga relationer är möjliga. Innan dess behöver de vår vägledning, att vi fattar beslut och gör val åt dem. Även om de protesterar.

Håller vi den taktpinnen med omsorg om barnets integritet och värdighet innebär den en maktposition i barnets tjänst. Då fungerar vi som sparringpartners för deras utveckling. Inte bara genom att rädda livet på dem utan också genom att orka älska och förstå dem medan utvecklingen sprakar i deras huvuden. För trotsåldern är inte en skumpig mellanstation inför nästa utvecklingsfas, tvärtom utvecklas barns förmåga att kontrollera sina känslor och ta andras perspektiv av allt som händer under just de här åren.

Tillräckligt bra

Att inse att vi själva spelar en nyckelroll för stämningen i familjen är förstås bra. Men det kan också lägga ett ok över ens redan slokande axlar. Det är svårt att känna sig på topp när man varje morgon vaknar med föresatsen att inte explodera men sedan

knappt hinner svälja morgonkaffet innan man hör sig själv ryta. Men det hör till att vi tappar humöret och är opedagogiska, stressade och griniga i stökiga perioder. Det viktiga är att vi också har det bra tillsammans, kan njuta av att vara med våra barn och ha roligt med dem. Inte hela tiden eller ens varje dag. Men det härliga behöver finnas där som en motvikt. Och ju mer bråk och temperament som krockar, desto viktigare är den motvikten. Ofta finns också guldkornen där, en stunds mys innan läggningen urartar, ett gemensamt skratt efter en jagalek eller ett hjärta som sväller av stolthet när barnet klarat något nytt. Men ju hårdare vi dömer oss själva desto svårare blir de att se. Hemligheten för ens självkänsla under de här åren är därför att lägga ribban rätt.

Under trotsåldern betyder ett gott föräldraskap inte att man alltid är glad och tålmodig. Men att man är det ibland. Som den där torsdagen när man faktiskt kom i väg från jobbet i tid och hade det mysigt tillsammans ända fram till nattningen. Att känna att ens trotsiga unge är krånglig och jobbig ingår i ett gott föräldraskap. Men det behöver också finnas stunder av varma känslor.

Att se nyanserat på saker, att de kan vara både jobbiga och fina, är särskilt svårt i slitsamma perioder. Då tappar man lätt perspektiven. När man är överbelastad färgar känslorna ens tankar extra mycket. Det gäller särskilt negativa tankar, att man själv är värdelös, ens unge hopplös och ens tillvaro ett haveri, som har en tendens att ta över spelutrymmet. I stället för att klappa sig själv på axeln för att man faktiskt hann till förskolan i tid och dessutom hade det mysigt på bussen så mal tankarna om det där lilla utbrottet man råkade få i hallen. Dessutom tappar man tidsperspektivet. Det känns som att livet alltid kommer att vara så här. Men så fungerar varken livet eller barns utveckling. Under nästa period kommer det att bli lugnare. När stormen viner behöver man därför påminna sig om att det kommer att bli annorlunda sedan. Att se trotsåldern som en period som faktiskt följs av andra, med annat fokus, mindre bråk och mer ömsesidighet, kan

vara en stor tröst. Men inte heller de lugna perioderna varar för alltid. Växlingen mellan lugna och intensiva perioder är snarare det som kännetecknar livet med barn. Särskilt om man har flera. Det är de växlingarna som gör att man lär känna varandra på djupet, som ser till att man möter och nöter på varandra i vått och torrt som skapar det livslånga kitt som barn behöver få med sig ut i livet. En annan tankebov under trotsåldern är katastroftankar kring hur det ska gå för barnet. Man kan få för sig att de ska bli utan kompisar eller att vuxna ska titta snett på dem för att de inte kan foga sig. Att barn trotsar hemma behöver inte betyda att de också bråkar med andra. Försiktiga barn kan bita ihop på förskolan eller hos släktingar och i stället ta ut allting på

sina föräldrar. Man kan också tänka att barn som har intensiva trotsåldrar kommer att bli ännu värre som tonåringar. Så behöver det inte vara. För vissa barn handlar frustrationen i den här åldern om en stark längtan efter självständighet. De kan vara frustrerade över att inte få bestämma över sig själva och inte kunna uttrycka sig. De barnen kan tvärtom bli mer tillfreds med livet när de blir äldre och har möjlighet att styra mer själva.

När hela familjen tappar humöret Bristen på impulskontroll är inte bara typisk för barn i den här åldern utan också för en själv som förälder. Känslor smittar och man kan bli så påverkad att man knappt känner igen sig själv. Att tappa humöret ibland och skrika är normalt, även om man efteråt känner att man gick för långt. En del barn tycks inte heller ge sig innan man själv blivit riktigt arg. Att jobba på sin egen anger management är därför ens kanske viktigaste uppgift under trotsåldern. Ju mer man själv exploderar som förälder, desto bråkigare blir familjelivet.

Känslopauser är därför ett viktigt överlevnadstrick – både för ens egna och för barnets känslor. Att gå undan eller bestämma sig för att inte agera innan man först lugnat känslorna är en bra regel. För precis som det är hopplöst att försöka resonera med ett barn som har ett utbrott, är det svårt om man själv hamnar där. I stället kan man försöka prata efteråt, när barnet och man själv lugnat sig. Då kan man beskriva hur man ser på det som hände och vad det var som gjorde att man själv reagerade. Ens främsta trumfkort är ens eget humör och det kan också vara ens största utmaning.

Lyhördhet och flexibilitet

Är man stressad över alla bråk kan man hamna i att försöka tvinga barnet att lyda eller lugna sig. Plötsligt kan man tycka att skäll eller superstrikta konsekvenser är den enda uppfostringsmetod man står ut med. I lugnare perioder är det utmärkt om

man är konsekvent med de regler och rutiner man har i familjen, men i trotsperioder gör det konflikterna mer intensiva och vardagen mer bråkig. För trotsbarn är själva djupt inflexibla. De är rigida kring i vilken ordning saker ska göras, vem som får hälla mjölk i glaset och vilket enda par strumpor som fungerar. Att möta dem med lyhördhet och flexibilitet hjälper dem i utvecklingen mot att kunna hantera sin vilja och sina känslor. Att ibland erbjuda barnet en bakdörr från konflikter i stället för att ta diskussioner med en treåring som egentligen inte har kontroll, är att låta barnet behålla ett uns av sin värdighet.

Ett lyhört föräldraskap innebär att man lotsar barn utifrån just det egna barnets personlighet och dagsform snarare än utifrån regler. Att vara lyhörd handlar alltså inte om att aldrig gå emot barn utan om att ge barn det stöd just de behöver. När barn har mer vilja och upptäcktslust än förstånd kräver lotsandet att barnet ofta måste stoppas. Men med barn i trotsåldern är det nödvändigt att välja sina strider. Självklart finns det regler som man inte kan tumma på, men i grunden är det lyhördhet för barnet som är viktigast under de här åren. Barn i trotsåldern använder inte sitt humör för att styra och ställa. Kan man i stället se trotset som ett uttryck för inre frustration, blir det lättare att anpassa sig. Att avleda och försöka skoja bort saker kan, hur bakvänt det än kan kännas, vara ett smidigt sätt att minska bråken under de här åren.

Är man två föräldrar kan man också känna att man ska hålla ihop och vara konsekventa tillsammans. Men också den principen är det bra att släppa under bråkiga perioder. Att försöka ha samma principer och regler leder ofta till att båda tummar på vad som känns rätt i stunden, och kan därför göra att man tappar lyhördheten för barnet. Det är också en rikedom för barnet att ha vuxna omkring sig som är olika eftersom barnet lär sig olika saker genom olika människor.

Under trotsiga perioder är både barnet och man själv som för-

älder offer för barnets jobbiga utveckling. Men även under de här åren är det förstås inte upproriskhet och längtan att utmana som styr allt barnet gör. Barn är arga också av andra skäl, för att de inte får försöka själva, för att de egentligen är ledsna över något eller för att de helt enkelt är hungriga. Trots är en del av utvecklingen under de här åren. Men samtidigt händer också oändligt mycket annat i deras utveckling. Faktiskt mer än under någon gång senare i livet. Att fundera över hur man kan bemöta barns trots skapar utrymme för att se mer av allt det andra som också pågår. Vi hoppas att den här boken ska kunna bidra till det.