En lättsam teologisk betraktelse
Berättat av Ulf Aspenberg
Illustrerat av Hans von Corswant
HELGON
En lättsam teologisk betraktelse
Berättat av Ulf Aspenberg
Illustrerat av Hans von Corswant
Dialogos Förlag
Odengatan 36
113 51 Stockholm
info@dialogosforlag.se www.dialogosforlag.se
Helgon. En lättsam teologisk betraktelse
Ulf Aspenberg
Första upplagan
Första tryckningen
© Ulf Aspenberg, Hans von Corswant och Dialogos Förlag 2025
Grafisk form och illustrationer: Hans von Corswant
Tryck: Dimograf, Polen 2025
ISBN 978-91-7504-451-4
Innehåll
Förord 9
Helgon – en lovvärd minoritet 11
Helgondefinition 12 • Alla helgons dag 14 • Mårten gås 15 • Helgondyrkan 17
Så blir helgon till 19
Vatikanbyråkratin 21 • Sankta Helena 23 • Kanoniseringsdramatik 24
Pelarhelgon 26
Helige Symeon 27 • Sankt Walfroy 29
Skyddshelgon 31
Några nationalhelgon 31 • Drakdödarhelgon 32 • Ytterligare några 34
Sankta Brigida 36 • Sankt Maturinus 38 • Sankt Lars 38 • Sankt Valentin 40
Internethelgon nu på plats 43
Vår tids superhelgon: jultomten! 45
Minderårigt helgon: Filomena 49
Sankta Cecilia, kyrkomusikens helgon 52
Franciskus, fattigdomens apostel 55
Hildegard av Bingen 62
Vårt paradhelgon: Heliga Birgitta 66
Räddande helgon: Sankta Maria Elisabeth 77
Lucia – ett folkhemshelgon 81
Maria och Josef 86
Maria 86 • Josef 93 • Helgonpar? 94
De korsfästas konversation 95
Johannes Döparen 97
Lärjungarna 102
Judas Iskariot 102 • Petrus 103 • Matteus 105 • Nio till 109
Helige Stefan, stalledrängen 110
Paulus, administratören 113
Ansgar, Nordens apostel 118
Svenska helgon 122
Sankta Anna av Novgorod 122 • Sankt Sigfrid 124 • Sankt David av
Munktorp 126 • Sankt Erik 126 • Heliga Elin 129 • Helige Brynolf 132
Helige Nicolaus 133 • Helige Sven 135 • Sankta Tora 137
Sankta Ragnhild 138 • Sankt Bovid 139 • Sankt Eskil 141
Heliga Ingrid 143
Du själv ett helgon? 147
Källor 150
Helgonregister 151
Helgon – en lovvärd minoritet
Hallå, du läsare som har gett dig in på det här – tillhör du någon minoritet, en eller flera? Det gör du kanske, det finns ju så många minoriteter, så någon tillhör du förmodligen. Du kanske talar latin, då tillhör du en försvinnande liten minoritet. Eller så är du rödhårig, ni är heller inte så många.* Eller också tillhör du måhända den lilla skara som leker med modelljärnväg, samlar frimärken, gillar surströmming, virkar spetsar, dansar folkdans, röstar på liberalerna eller spelar oboe eller något annat.
Hur som helst, minoriteter finns det många av. Men det är skillnad på minoritet och minoritet – klassificeringen kan avse allt från rena obetydligheter till helt basala förhållanden. En minoritet av det senare slaget är helgonens lysande skara. Denna minoritet är tämligen förbisedd, åtminstone på våra breddgrader, så med detta lilla tryckalster ska, förhoppningsvis, en smula ljus spridas över helgonbranschen. Vi sållar dock bort de mera exotiska helgonen och håller oss till vår egen kulturkrets – till den kristna kyrkans utbud av helgon. De är många nog.
Men man tvingas konstatera att det är katolikerna som månar om helgonen och administrerar deras förhållanden här nere på jorden. Samt uppsänder heta förböner till dem, där uppe i deras himmel. Den protestantiska kyrkan ställer sig ganska kallsinnig inför helgonens berömvärda skara och ogillar rent av helgondyrkan, det får räcka med »vördnadsfull hågkomst« anser man.
* Läs då Conan Doyles novell De rödhårigas förening, som man för övrigt inte behöver vara rödhårig för att uppskatta. Vad var avsikten med den föreningen? Det förstod, efter avancerat grubbel, den lika världsberömde som genialt begåvade mästerdetektiven Sherlock Holmes, verksam i London omkring förra sekelskiftet. Så därmed kunde ett gigantiskt bankrån förhindras.
Helgondefinition
Men – säger nu vän av ordning, och de är många – vad menas med helgon? Vadå! invänder kanske andra, vad är det för knappologi,* det vet väl alla människor vad ett helgon är, på ett ungefär i alla fall. Men det är nog bäst att vi låter de förra få sista ordet. Ordning och reda är ju inte så dumt, när allt kommer omkring.
Alltså, till att börja med: Ett kristet helgon är en ej längre levande person som får antas mantalsskriven i himlen, i Guds omedelbara närhet. Helgonen sönderfaller vid betraktandet i, grovt räknat, två kategorier:
De som kanoniserats, som det heter, av påven. Synnerligen noggranna undersökningar har dessförinnan företagits.
Alla övriga, som upphöjts till helgon av något lokalt biskopsämbete eller motsvarande, en tämligen oreglerad process.
Den förra kategorin får väl anses som finare. I denna skrift tas dock inga sådana hänsyn; helgonen av båda slagen blandas friskt.
Helgontiteln får anses vara skyddad, som så många andra titlar. Vem som helst kan alltså inte gärna tituleras som helgon; titeln måste ha tilldelats av högre, jordisk instans, som ovan nämnts.
Och för att komma i fråga bör kandidaten kunna uppvisa ett liv »i gudsgemenskap och visa det i personligt mod inför martyrium eller i ett kärleksfullt handlande mot andra«.** Nathan Söderblom, vår kände och internationellt verksamme ärkebiskop under tidigare delen av 1900-talet, formulerar sig på ett liknande sätt: »De som i sitt väsen, i liv och gärningar, visar att Gud lever.«
* »Meningslös och pedantisk systematik« enligt Nationalencyklopedin.
** Återigen ett citat från Nationalencyklopedin. Man får ju vara glad över att även det andra, mera lättsmälta alternativet tillfogats i definitionen. • •
Och vad har då den övriga mänskligheten för glädje av helgonen? Jo, stor nytta – nämligen om påven stått för kanoniserandet och man själv tillhör den katolska eller ortodoxa kristenheten. Ty då kan man, med visst fog, hoppas att – genom sina helgon, som ju har omedelbar tillgång till Vår Herre – få sina önskningar om jordiska förmåner framförda till Denne själv. Samt hoppas att Gud ska låta sig bevekas och utlösa de underverk eller andra mekanismer som erfordras för önskningarnas infriande. Helgonen kan alltså – bättre än jordevarelsen själv – föra fram önskemålen samt driva på för deras uppfyllande. Så att säga tjata sig till mirakel. Helgonen kan alltså ses som någon form av andliga lobbyister och är, i så måtto, en högst modern företeelse. Därav alla förböner till helgonen för att de ska ta sig an ens önskemål. Samt därav helgonens rikliga andliga närvaro i katolska och ortodoxa helgedomar – liksom i konsten.
Helgon som inte har påvens uppbackning har inte samma lyskraft som de kanoniserade. Men givetvis kan de ändock vara av stort värde i främst olika lokala sammanhang; även de kan ge sina namn åt kyrkobyggnader eller något annat värdefullt. Eller vara användbara i olika marknadsföringssammanhang. Och givetvis är det inte förbjudet att rikta förböner även till sådana, litet mer lättviktiga helgon.
Men vardagshelgonen, som dyker upp längre fram i denna skrift, är något annat. Förvisso mycket viktiga även de, om än mera jordnära än de ordinära helgonen. Till deras definition återkommer vi i kapitlet »Du själv ett helgon?«
Pelarhelgon
En fascinerande undergrupp utgör pelarhelgonen, dessa upphöjda överlevnadskonstnärer. Styliter benämns de också efter deras rent rumsliga upphöjdhet (stylos är grekiska för pelare). Att bli satt på piedestal må vara smickrande och allmänt angenämt, men här går det ut på att – högst konkret – tillbringa åratal högt uppe på en pelare. Permanent! Det duger alltså inte att klättra ned på nätterna eller när man eljest känner för en paus. Att sitta där uppe i ur och skur är naturligtvis ett rent lidande, men det är ju det som är poängen – det handlar om askes, alltså att plåga sin stackars fysiska kropp för att därmed kratta i manegen för det andliga jaget.
Och med denna process därtill inkassera omvärldens beundran – man blir en kändis! Folk vallfärdar till den pelare där man sitter uppflugen för att få frambära sin dyrkan och gärna också bli välsignade. Man blir, där uppe på sin pelare, en andlig men ofta också en världslig auktoritet, och menigheten tar andäktigt till sig alla ens påståenden.
Numera är det dock synnerligen ont om pelarhelgon – utom i överförd bemärkelse. De verkliga pelarhelgonen förekom främst i Syrien, på 300- och 400-talen. Att företeelsen inte spred sig nämnvärt är lätt att förstå. Vem vill – trots de redovisade fördelarna – tillbringa år, kanske årtionden, högt uppe på en pelare, ute i öknen i sol och under kyliga nätter, och leva på vad vänliga människor vinschar upp till en? Även om mera händiga pelarhelgon ska ha byggt små skjul åt sig där uppe.
Och högt uppe skulle man sitta. Ingenting är känt om minsta antal meter som krävdes, företeelsen försvann ju innan Vatikanbyråkratin hade kommit på fötter och kunnat utarbeta
något regelverk. (Och för dagens EU-byråkrater har tåget redan gått.) Men det låg i sakens natur att pelarhelgonen skulle upp en bra bit.
Helige Symeon
Den mest kända utövaren av denna form av fromhet är den helige Symeon styliten. En självplågare av format. Karriären inleddes med klosterinträde vid späda 13 års ålder. Men snart fann han klostret alltför mesigt i fråga om askes. Så han letade upp ett strängare kloster, där munkarna åt endast ett mål mat om dagen. Även detta var dock skräp till askes, ansåg Symeon, så han utklassade de andra genom att inta endast ett mål i veckan. Denna kulinariska avhållsamhet, plus hans vana att med andra metoder plåga sig till medvetslöshet, blev dock till sist för mycket till och med för detta kloster; de andra bröderna blev väl stressade av Symeons ultraaskes. Så abboten slängde helt sonika ut honom. Då etablerade sig Symeon som fri eremit, med bland annat vanan att varken äta eller dricka under fasteperioden före påsk – på hela fyrtio dagar, år efter år!
Och nu växte Symeons rykte. Folk kom från när och fjärran för att se detta askesfenomen. Och det var när fansen blev alltför närgångna som han kom på sin geniala idé: att sätta sig på pelare. Till en början på blygsamma tre meters höjd, har hans hävdatecknare uppmätt. Men folkmassorna blev bara alltmer påträngande, så successivt skarvades pelaren på. Och till sist var Symeon uppe i hela tjugo meter, försäkras det, och kom därvid (obetydligt) närmare himlen. Rimligtvis var bekvämligheten obefintlig – diametern var knappa två meter, inhämtar vi i hävderna, och någon sittmöbel fanns inte där uppe. Och inte heller något räcke – vad skulle Arbetsmiljöverket ha sagt?
Fansen ser upp till sitt helgon Symeon
Allt fler och alltmer långväga – hög som låg – sökte sig till Symeons pelare, och trots sin humörpåfrestande belägenhet lär han ha bemött alla med utsökt älskvärdhet. Vilket gjorde ett extra gott intryck. Symeon blev med åren en maktfaktor även i jordiska angelägenheter. Så till exempel fick en villrådig delegation från Nildeltat det goda rådet att iaktta rättvisa när knappa vattenresurser skulle fördelas bland konstbevattnarna. Men även kejsare bad om råd – någon lär ha infunnit sig personligen, dock maskerad. Och Symeon levererade mirakler och profetior in i det sista från sin upphöjda position, innan han vid cirka sjuttio års ålder gick hädan. Tala om järnfysik.
Trots sin geografiska orörlighet bidrog Symeon till kristendomens vidare spridning i Syrien. Men sedan dess har ju kristendomen därstädes tappat mark, så en ny Symeon skulle vara välkommen, om nu någon sådan kan uppbådas. Och det borde väl inte vara omöjligt, nu när det till och med finns frivilliga till att fara till planeten Mars med rymdraket, enkel resa.
Hur som helst byggdes Symeons pelare in i en ståtlig basilika efter hans död. Något motsvarande skulle ju kunna utlovas även för en nutida efterföljare. Men med tanke på omständigheterna får vi kanske nöja oss med vad Symeon en gång uträttade. Svåröverträffat!
Sankt Walfroy
Även om stylitverksamhet var en orientalisk specialitet, kan även Europa uppvisa ett eget pelarhelgon av högsta klass. Sankt Walfroy från Trier stod på 500-talet en hel, smällkall vinter uppe på sin pelare. Snö och is frös fast i skägget på honom, men det fick det vara värt. Och belöningen uteblev inte: obegränsat anseende och
traktens folk omvända i stora skaror. Men biskoparna var inte förtjusta – Walfroy kom att överglänsa dem alla i helighet, och att ta upp konkurrensen på hans villkor tilltalade inte prelaterna. De lyckades till sist lura ned honom från pelaren, som sedan demolerades. Och därmed var Sankt Walfroys stylitkarriär till ända. Men inte hans rykte. I Ardennerna finns en bergstopp som i dag heter Mont Saint-Walfroy. En kyrka i närheten drar till sig pilgrimer som önskar tillbe det gamla stylithelgonet – samt njuta av den fantastiska utsikten.
Sankt Walfroy tar sig en värmande åkarbrasa
Helgonen är en fascinerande skara, men kunskapen om dem är tämligen tunnsådd. De skymtar fram då och då i olika kulturella och historiska sammanhang utan att vi tänker så mycket på dem. Förvisso varvas då många gånger fakta med fiktion, men alternativa sanningar hör ju vår tid till. Och märkliga är de, dessa heliga kvinnor och män. Deras jordiska karriärer var i regel högst dramatiska, vilket ofta var en förutsättning för att kvala in för helgonglorian. Därför kan det vara intressant att titta närmare på helgonen, eller snarare ett urval – de är ju så oöverskådligt många.
I lättsam form får du här stifta bekantskap med framstående helgon som Helige Franciskus och Heliga Birgitta, Sankt Paulus och Sankta Lucia, och även läsa om spännande underkategorier som pelarhelgon och vår tids internethelgon. Särskild uppmärksamhet ägnas också åt våra inhemska helgon, från nationalhelgonet Sankt Erik till mindre välbekanta sådana, som Sankta Tora med sin flytande sten.
Dessutom blir du påmind om att du själv kan bli ett vardagshelgon. Detta intygar själve ärkebiskopen Nathan Söderblom. Och det behöver ju inte – som för många traditionella helgon – vara förenat med personliga risker och obehag. Tvärtom!
