Det var under andra veckan av konfirmandlägret på Vässarö, en strålande svensk högsommardag. Vi hade just ätit lunch. Barnen och jag promenerade upp till höjden där lägerkontoret låg, satte oss ner vid trädgårdsbordet och började småprata. Det var som att sitta i paradiset: för ovanlighetens skull kände jag mig inte jagad utan upplevde för ögonblicket ett stråk av sinnesro. Brevbäraren kom med posten och det var ett brev till mig, från kyrkoherden i Vantör. Jag öppnade brevet och började läsa. Blev stel av skam och skräck. Jag kunde inte tro att det jag läste var riktat till mig: ”Med anledning av att du uppträtt berusad på förra årets konfirmandresa i England är det inte längre aktuellt med någon prästtjänst i Vantörs församling.” Hur jag lyckades fortsätta med konfirmandlektionerna den eftermiddagen vet jag inte. Men det blev till slut kväll, jag tog ytterligare några huvudvärkstabletter och försökte somna. Det var omöjligt. Jag somnade in, men vaknade igen och hoppades förgäves att allt bara var en ond dröm. Jag fingrade efter brevet i bakfickan på mina jeans och hoppades att det inte skulle ligga där. Men brevet låg kvar och det var inte alls en dröm. Var jag nu arbetslös på riktigt? Och hur hade det kunnat gå så illa? Inom mig växte insikten – på ett eller annat sätt måste jag ta tag i mitt liv. Men ännu var jag inte redo att böja mig för sanningen. 7