FÖRORD
När jag var nio år gammal kom jag i kontakt med meditation för första gången. Jag fick lära mig att följa min andning och att jag på så vis skulle uppnå ett slags inre lugn. Jag minns hur jag satte mig i skräddarställning och följde min andning. Efter bara ett par andetag började jag tänka på annat. Jag kände mig rastlös och uttråkad. Jag försökte följa andningen, men mina tankar var överallt utom hos andningen. En minut kändes evighetslång och fem minuter senare konstaterade jag att meditation nog inte var något för mig. Över 20 år senare befinner jag mig i ett buddhistiskt kloster. Jag skulle vara där i sju dagar. Det var mars. Monsunregnen svepte in över Indien och varje natt öste det ner över den lilla byn där klostret var beläget. Hettan under dagarna var outhärdlig. Jag var inte den enda västerlänningen i klostret. En medelålders man hade, fick jag veta senare, suttit där i tre månader. Han satt med rak rygg och benen korslagda, snett framför mig till höger i meditationssalen. Jag fick en kort introduktion av föreståndaren. Även om det inte var tillåtet att skriva under vistelsen, gjorde jag några små anteckningar i min skrivbok efter vårt samtal: »One thing at the time. Slowly. Whatever is, observe it. Everything will pass.« Varje morgon klockan fem skulle jag infinna mig i meditationssalen. Därefter följde ett strikt schema: sittande meditation, gående meditation, sittande meditation, gående meditation – elva timmars meditation per dag fram till meditativ sömn klockan tio. Varje va-
Holmer_Lycka nu.indd 7
09-06-03 16.07.43