ALLT ĂR ETT ĂVENTYR En berĂ€ttelse om Evert Taubes fantastiska liv ANNIKA THOR Illustrationer av JAKOB WEGELIUS B okförlaget Max Ström Stiftelsen Taubes vĂ€rld
7 Ăn dĂ€r han bodde var en hel vĂ€rld, ett stort och outforskat land. I hans fantasi var den ett kungarike dĂ€r hans pappa var kung och hans mamma drottning. Och om pappa var kung sĂ„ mĂ„ste vĂ€l han sjĂ€lv vara en prins? I varje fall, tĂ€nkte Evert, kunde ingen prins ha det bĂ€tt re Ă€n han just nu. Det höga grĂ€set rörde sig i vĂ„gor nĂ€r vinden drog upp över Ă€ngen dĂ€r Evert lĂ„g pĂ„ rygg och blĂ„ste pĂ„ sitt nya munspel. Nere i grĂ€set var det lĂ€ och fullt av varma dof ter frĂ„n hĂ€ggbuskarna ett stycke bort och frĂ„n tjĂ€ran som nĂ„gon hade strukit pĂ„ en av bryggorna. Runt honom skuttade de tre lammen: ett svart och tvĂ„ vita, lika söta alla tre. Lammen tyckte om Evert och hade inget emot att han kelade med dem. Ibland buffade ett av dem till honom med nosen för att be honom vara med och leka. SĂ„ lĂ€nge de inte fick för sig att hoppa över gĂ€rdsgĂ„rden var de lĂ€tta att vakta.
PRINSEN AV VINGA
â Briggen âBlue Birdâ! Det tionde glaset han tog och han slog det mot golvet i kras! om briggen âBlue Birdâ av Hull
Balladen
â Ut med ankarna! BĂ„tarna ut! Men hon red inte opp. Och hon fick ett par brott, som tog bĂ„ten de hade gjort klar.
Och Karl Stranne frĂ„n Smögen blev surrad till rors pĂ„ âBlue Birdâ som var dömd att bli vrak. Han fick HĂ„llö fyrs blĂ€nk, fast av snöglopp och stĂ€nk, han stod halvblind â han fick den i lo, och i lĂ€, dĂ€r lĂ„g Smögen, hans hem, dĂ€r hans mor just fĂ„tt brevet ifrĂ„n Middlesbrough.
â Jag tror nog, sa Karl Stranne, att far min har gĂ„tt ut emot oss. Jag litar pĂ„ far! BĂ„t i lĂ€! BĂ„t i lĂ€! Det Ă€r far â det Ă€r vi! Det Ă€r far min frĂ„n Smögen! HallĂ„! â BĂ„t i lĂ€! sjöng han ut, di Ă€r hĂ€r! Jumpa i alle man â I blir bĂ€rgade dĂ„! Det var Stranne den Ă€ldre, en viking, en örn, som pĂ„ julafton sjuttiotvĂ„ tog sitt renade brĂ€nnvin ur vinskĂ„pets hörn till att bjuda de skeppsbrutna pĂ„.
Det var âBlue Birdâ av Hull, det var âBlue Birdâ, en brigg, som med sviktade stumpar stod pĂ„ över Soten i snöstorm med nerisad rigg sjĂ€lva julafton sjuttiotvĂ„.
â Vi fĂ„r blossa, för hĂ€r Ă€r det slut! Vi har HĂ„llö om styrbord och brott strax i lĂ€.
â NĂ„ vad sĂ€ger du Karl, gĂ„r hon klar? â Nej, kapten!
â Surra svensken till rors! Han kan dreja en spak, ropar skepparn, all right boys, lös av!
â Hur var namnet pĂ„ skutan, han sporde och slog nio supar i spetsiga glas.
En bark frÄn Kanada med namnet Blue Bird rÄkade i sjönöd vid Tryggö, ett stycke norr om HÄllö och Smögen, men klarade sig och kunde bogseras in till nÀrmaste hamn. Ett annat fartyg, den engelska briggen Nymph, gick det sÀmre för. NÀr Samuel Frisk och hans kamrater sÄg briggen komma seglande över Sotefjorden i ovÀdret förstod de att den var pÄ vÀg att förlisa. De tog en roddbÄt och lyckades ta sig ut och rÀdda besÀttningsmÀnnen. Just nÀr de skulle vÀnda in mot hamn ropade en sjöman att en ur besÀttning en var kvar ombord. Det var en ung man som hade stÄtt till rors och varit fastsurrad för att inte spolas över bord. Som tur var lyckades han slita sig loss och fick fatt i en vajer. NÀr briggen kastades upp mot klipporna med en fruktansvÀrd smÀll gick vajern av nertill och flög ut Ät sidan, sÄ att den unge sjömannen slungades lÄngt upp pÄ land och landade vÀlbehÄllen i en grund damm. Det var alltsÄ en historia med lyckligt slut, men nÀr Evert skrev sin ballad tÀnkte han sÀkert pÄ sin bror Fredrik, som hade drunknat just vid HÄllö. DÀrför bytte han ut den unge engelske sjömannen mot en pojke frÄn trakten och lÀt honom försvinna i djupet, precis som Fredrik hade gjort.
â Sa ni âBlue Birdâ, kapten, briggen âBlue Birdâ av Hull? Gud i himlen! Var Ă€r dĂ„ min son? Var Ă€r pojken, kapten? För vĂ„r FrĂ€lsares skull! Det blev dödstyst bland mĂ€nnen i vrĂ„n. (Instrumentalt) Gubben Stranne tog sakta sydvĂ€sten utav. â Spara modern, kapten, denna kvĂ€ll! NĂ€mn ej namnet pĂ„ briggen, som har gĂ„tt i kvav ânĂ€mn ej âBlue Birdâ av Hull Ă€r Ni snĂ€ll! Och kaptenen steg upp. Han var grĂ„, han var tĂ€rd âstormen tjöt, knappt man hörde hans ord ânĂ€r han sade med skĂ€lvande röst till sin vĂ€rd: â Karl stod surrad och glömdes ombord. Evert Taube skrev âBalladen om briggen âBlue Birdâ av Hullâ Ă„r 1929. Han hĂ€mtade inspiration till sĂ„ngen frĂ„n tvĂ„ av Samuel Frisks mĂ„nga berĂ€ttelser om skeppsbrott â fast bĂ„da hĂ€ndelserna utspelade sig egentligen under en orkan i augusti 1871, inte pĂ„ julaftonen Ă„ret dĂ€rpĂ„.
I början av 1900Âtalet var ön en brittisk koloni.
Havet var nytt, det var större, det var djupare, det var grönare, det var blĂ„are, det var saltare! Han var dĂ€r ute pĂ„ den stora oceanen, pĂ„ vĂ€g ut i vĂ€rlden som han hade anat bortom horisonten nĂ€r han var en liten pojke pĂ„ Vinga. Det var ett fantastiskt Ă€ventyr â men pĂ„ samma gĂ„ng, insĂ„g han nu, ett tvĂ„ng. En sjöman hade skyldighet att stanna ombord till resans slut, han kun de inte vĂ€lja att kliva av nĂ€r det passade honom. Evert hade mönstrat pĂ„ som kollĂ€mpare pĂ„ ett fartyg som skulle gĂ„ till Australien via Sydafrika och Ceylon med en last av plank och brĂ€der, tĂ€ndstickor, primuskök och separatorer. Det var en resa som skulle ta mer Ă€n ett halvĂ„r, frĂ„n vĂ„r till höst. Inför avresan hade hans pappa Ă€ntligen behandlat Evert som en vuxen. Han hade bjudit sin artonĂ„rige son pĂ„ en snaps och gett honom en ny kostym, en hatt och ett par skor sĂ„ att han skulle se snygg ut nĂ€r han
SJĂMANSLIV
93 Ceylon var engelsmÀnnens namn pÄ den ö som nu heter Sri Lanka.
106 och grönsaksland. Som lön för att han hjÀlpte Otto Holmström att sÀlja bilder fick han korv och limpa, fri tvÀtt och undervisning i teckning. Sommaren tog slut, Otto Holmström blev sjuk och kunde inte bo kvar i det dragiga palatset som mer och mer liknade en ruin. Evert höll ut ett tag till, men utan Holmströms korv och limpor svalt han igen, precis som tvÄ Är tidigare. Han tog hyra pÄ en bÄt till London och stannade dÀr för att studera konst pÄ nÄgra av vÀrldens frÀmsta konstmuseer. Han sÄlde en del teckningar till tidningar och tidskrifter, men inkomsterna rÀckte inte att leva pÄ.
â Ja, kapten. â Och besĂ€ttningen?
â NĂ„ ja, sa kaptenen. Bara vi kommer till Buenos Aires sĂ„ blir vi av med dem. Skutan Ă€r sĂ„ld, det vet du vĂ€l. Strax innan fartyget skulle gĂ„ frĂ„n Dover satt Evert i skansen och rullade en cigarett. RĂ€tt som det var öppnades en lucka i durken pĂ„ glĂ€nt.
â Alla ombord, kapten. â Ăr det bra folk? Nej, kapten. Evert hade trĂ€ffat de flesta i besĂ€ttningen och bildat sig en uppfattning: de var inga goda sjömĂ€n.
FramĂ„t107 vintern stod Evert pĂ„ en gata och stirrade pĂ„ en trasig apelsin som lĂ„g i den regnblöta rĂ€nnstenen. Han var sĂ„ hungrig att han funderade pĂ„ att ta upp den och slukaDetden.gick inte lĂ€ngre. Han mĂ„ste gĂ„ till sjöss igen. Evert fick anstĂ€llning pĂ„ en hjulĂ„ngare som hette S/S Princess of Wales och som hade gĂ„tt som fĂ€rja mellan Dover i England och Calais i Frankrike. Nu hade Princess of Wales sĂ„lts till ett rederi i Argentina dĂ€r hon ocksĂ„ skulle anvĂ€ndas som fĂ€rja, men först mĂ„ste hon göra den lĂ„nga resan frĂ„n Dover till Buenos Aires. Kaptenen som hette Fletcher var mycket elegant nĂ€r han steg ombord pĂ„ fartyget i Dover. Evert beundrade hans klĂ€dsel och hans vackra fru som följt honom till kajen.âĂr lotsen ombord? frĂ„gade kapten Fletcher Evert som stod vid landgĂ„ngen.
115 Det första Evert lade mĂ€rke till nĂ€r han gick över landgĂ„ngen var de rosagrĂ„ stenblocken som kajen var byggd av. Granit frĂ„n BohuslĂ€n! Det fick honom att kĂ€nna sig hemma. Sedan kom dofterna â nya, lockande. LĂ€ngre fram skulle han lĂ€ra sig kĂ€nna igen lukterna av majs och gar vade hudar och den friska doften frĂ„n eukalyptustrĂ€den.
Buenos Aires, Argentinas huvudstad, hade över en miljon invĂ„nare â nĂ€stan fyra gĂ„nger sĂ„ mĂ„nga som Stockholm vid samma tid. Det var en stad som hade vuxit fram snabbt. MĂ€nniskor frĂ„n mĂ„nga lĂ€nder hade NYA LANDET
DET
Vattnet nedanför kajkanten var gult av lera och jord som den vÀldiga floden Rio de la Plata förde med sig och slÀppte ut vid flodmynningen dÀr staden lÄg. LÀngs kajen löpte en oÀndligt lÄng gata, dÀr barer och krogar lÄg tÀtt. Evert hörde mÀnniskor prata, ropa, grÀla och sjunga pÄ olika sprÄk.
Med de orden försvann Pieter Swanson ur Everts liv â i alla fall nĂ€stan. Fyra Ă„r senare kom det ett brev frĂ„n Pretoria dĂ€r Swan berĂ€ttade att han hade ett bra jobb som förman i en diamantgruva. Han kunde ordna jobb Ă„t Evert om han kom efter, lovade han. Men dĂ„ hade Evert redan helt andra planer.
118 Malaria Àr en farlig sjukdom som sprids av myggor, framför allt i varma och fuktiga delar av vÀrlden.
Evert ville se mer av det nya landet, Argentina. Han ville uppleva Àventyr, möta utmaningar, vinna framgÄng. I juli, som söder om ekvatorn Àr en vintermÄnad, bestÀm de han sig för att bryta upp frÄn Buenos Aires. En stor del av Argentina tÀcks av en lÄg grÀsslÀtt som kallas Pampas. PÄ dess bördiga jordar nÀrmast havet odlas majs, vete, solrosor och sojabönor. LÀngre vÀster ut strövar stora hjordar av kor, tjurar och fÄr. Dit ut, till det vÀldiga Pampas, lÀngtade Evert. Varje Är drabbades Pampas av stora översvÀmningar som drÀnkte boskapsdjur, förstörde odlingar och gjorde att malaria spreds Ànda in till Buenos Aires. Nu hade den argentinska staten dragit igÄng ett enormt projekt för att skydda djur, mÀnniskor och egendom genom att bygga kanaler, slussar, broar och vÀgbankar. Arbetet leddes av en svensk ingenjör och de anstÀllda, frÄn ingenjörer och arbetsledare till arbetarna som grÀvde och bar, var till stor del invandrare frÄn Europa.
Evert fick anstÀllning vid Canal 15 söder om Buenos Aires. Han tog tÄget till staden Dolores och fortsatte dÀrifrÄn med postvagnen till huvudlÀgret vid Canal 1. Kusken piskade hÀstarna, regnet piskade mÀnnen pÄ
119
den öppna vagnen som ofta körde fast i leran och mĂ„ste grĂ€vas loss. Resan tog en evighet â men Evert njöt Ă€ndĂ„ av att se vĂ€l diga hjordar av bufflar, kor, fĂ„r och hĂ€star, strutsflockar som flydde nĂ€r kĂ€rran kom gnisslande lĂ€ngs vĂ€gen, hĂ€grar, grĂ€sĂ€nder och flamingor som flög upp ur floder och laguner. Flammvingar, kallade Evert i sina tankar de rödvingade fĂ„glarna.
Evert gjorde honnör och började ta av sig ryggsÀcken.
Ăntligen var de framme vid baslĂ€gret dĂ€r Evert skulle fĂ„ hjĂ€lp att ta sig vidare till Canal 15 â efter ett rejĂ€lt mĂ„l mat och en god natts sömn i en varm sĂ€ng, hoppades han. Chefen för baslĂ€gret hette Agramonte och var amerikan. Han stod pĂ„ trappan till sitt kontor, ett skjul av korrugerad plĂ„t, med pistol vid höften och hat ten pĂ„ nacken. I ena handen höll han ett ridspö, i den andra ett glas whisky. Kring hans fötter skramlade tomflaskor.
â HallĂ„ dĂ€r! skrek Agramonte och slog ridspöet mot sin stövel. BehĂ„ll din lump och ge dig ivĂ€g till Gimbels lĂ€ger! Att sĂ€ga emot var inte att tĂ€nka pĂ„. En hĂ€stskötare kom ut pĂ„ gĂ„rdsplanen och Agramonte gav honom order:
Och nÀr vi blir gifta söta ungar ska du fÄ, som kan dansa tango.
Fritiof och Carmencita
Lyckan den bor ej i oxar eller kor, och den kan heller inte köpas för pengar.
En som har tjugotusen kor och en estancia som Àr förfÀrligt stor. Han har prisbelönta tjurar, han har oxar, fÄr och svin, och han dansar underbart tango.
â Nej, Don Fritiof Andersson, kom ej till Samborombon, om Ni hyser andra planer nĂ€r det gĂ€ller mej, Ă€n att dansa tango!
Samborombon, en liten by förutan gata, den ligger inte lĂ„ngt frĂ„n Rio de la Plata, nĂ€stan i kanten av den blĂ„a Atlanten och med Pampas bakom sej mĂ„nga hundra gröna mil, dit kom jag ridande en afton i april för jag ville dansa tango. Dragspel, fiol och mandolin hördes frĂ„n krogen och i salen steg jag in, dĂ€r pĂ„ bĂ€nken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedĂ„rande lilla Carmencita. Mamman, vĂ€rdinnan, satt i vrĂ„n, hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton. Jag bjöd upp och Carmencita sa â Si gracias, senor, vamos a bailar este tango!
â Carmencita, lilla vĂ€n, akta dej för rika mĂ€n!
â Nej, Fritiof, Ni förstĂ„r musik, men jag tror inte Ni kan stĂ„ i en butik och förresten sa min pappa just i dag att han visste vem som snart skulle fria till hans dotter.
â Carmencita, lilla vĂ€n, hĂ„ller du utav mej Ă€n? FĂ„r jag tala med din pappa och din mamma, jag vill gifta mej med dej, Carmencita!
â Ack, Carmencita, gör mej inte sĂ„ besviken, jag tĂ€nkte skaffa mej ett jobb hĂ€r i butiken, sköta mej noga, bara spara och knoga, inte spela och dricka men bara Ă€lska dej. SĂ€j, Carmencita, det Ă€r Ă€ndĂ„ blott med mej, sĂ€j, som du vill dansa tango?
Men min kÀrlek gör dej rik, skaffa mej ett jobb i er butik!
Hur det Ă€n lĂ„g till med Everts Taubes förhĂ„llande till Cecilia, som kallades Carmencita, sĂ„ gjorde han henne tjugofem Ă„r senare till en av huvudpersonerna i texten till âFritiof och Carmencitaâ, skriven till en tangomelodi. Den andre huvudpersonen Ă€r sjöman nen Fritiof Andersson, som precis som Evert sjĂ€lv har gĂ„tt i land i Argentina och funderar pĂ„ att slĂ„ sig ner dĂ€r för Carmencitagott. i visan Ă€r inte lika rik och förnĂ€m som Cecilia â hennes förĂ€ldrar har en krog och en butik i en liten by â men bĂ„de hon och förĂ€ldrarna hoppas att hon ska komma sig upp i samhĂ€llet genom att gifta sig med Ă€garen till en stor estancia. Fritiof fĂ„r nej som svar pĂ„ sitt frieri. Ett Ă„r efter âFritiof och Carmencitaâ skrev Evert en fortsĂ€ttning som heter âTango i Nizzaâ. DĂ€r trĂ€ffas paret igen i södra Frankrike, och det visar sig att Carmencita bara retats med Fritiof och spelat svĂ„r flirtad. Nu har hon bestĂ€mt sig för att gifta sig med Fritiof och historien fĂ„r ett lyckligt slut.
KĂRLEK OCH KARRIĂR
Hur som helst stod han inte ut med hettan i Italien. Han mÄste dÀrifrÄn. Evert köpte en tÄgbiljett tillbaka till Paris. Astri och
â Jag kunde ej skriva vers, var icke poet, hade ej fantasi, ej talang. âJag gick till sĂ€ngs bedrövad, fattig, ensam.â
179 I augusti 1920 var det kvÀvande hett i den lilla staden Tivoli nÀra Rom. Evert satt pÄ sitt hotellrum och försökte skriva pÄ sin roman. Det gick inte bra. Han försökte sig pÄ att skriva dikter. Det gick inte heller bra. Kanske kunde han helt enkelt inte skriva? Betalningen för de tidningsartiklar som han skickat hem frÄn sommarens resor var slut. Hur skulle en för fattare kunna skriva böcker, om ingen trodde tillrÀck ligt pÄ honom för att försörja honom medan han skrev dem? Men om han var beroende av andras pengar och mÄste anpassa sig efter deras vilja, hur skulle författaren dÄ kunna skriva det han sjÀlv ville?
vĂ€ckte nĂ„got annat som Ă€gde rum nĂ€stan samtidigt som boken gavs ut: Evert var med och arrangerade âKonstnĂ€rernas dagâ pĂ„ Liljevalchs konsthall i Stockholm. KĂ€nda konstnĂ€rer skĂ€nkte tavlor som lottades ut till förmĂ„n för fattigare kollegor, och pĂ„ kvĂ€llen ordnades en maskeradbal och en kabarĂ© dĂ€r Evert hade en av huvudrollerna. Det kom massor av folk och tidningarna skrev om den uppskattade festen. Evert hade inte lyckats slĂ„ igenom vare sig som konstnĂ€r eller författare, men hösten 1921 var han en kĂ€ndis i Stockholm, en artist som det talades om över allt. Hans glada humör, hans visor och hans berĂ€ttelser hade alltid gjort honom omtyckt bland vĂ€nner och bekanta, och framgĂ„ngen gjorde honom nu Ă€nnu mer populĂ€r i sĂ€llskapslivet. Evert höll ofta till bland konstnĂ€rer och bohemer pĂ„ den kĂ€nda kĂ€llarkrogen Den Gyldene Freden, men han blev ocksĂ„ inbjuden till överklassens gĂ„rdar och gods. DĂ€r bjöds han pĂ„ mat, dryck och nöjen och förvĂ€ntades sjĂ€lv underhĂ„lla sĂ€llskapet med visor och berĂ€ttelser. Evert var smickrad av uppmĂ€rksamheten, men samÂ
184 Evert kom hem med fullskrivna anteckningsböcker och kopior av de brev han skrivit under resan. En hel del av hans intryck och upplevelser hade redan blivit tidningsartiklar som han skickat hem under resans gÄng. Nu stÀllde han samman en bok som fick titeln Oss emellan och kom ut i november 1921. Den gavs ingen större uppmÀrksamhet och fick en del syrliga recensioner i Destotidningarna.merintresse
185 Evert lĂ€rde sig aldrig att skriva noter, utan nĂ€r sĂ„ngerna skulle skrivas ner tog han hjĂ€lp av andra kompositörer och musikarrangö rer. Han tog ut melodin pĂ„ piano, luta eller gitarr och medhjĂ€lparen tecknade ner noterna. Ibland tyckte Evert att det hade blivit fel, eller sĂ„ ville han helt enkelt Ă€ndra lite pĂ„ en melodi. DĂ€rför kunde visorna lĂ„ta lite olika frĂ„n gĂ„ng till gĂ„ng. Efter en av hans konserter pĂ„pekade en journalist att Evert hade âsjungit felâ. â Nej, jag kan aldrig sjunga fel, svarade Evert. Jag har ju skrivit visan! tidigt kĂ€nde han ibland att han var tvungen att stĂ€lla sig in hos mĂ€nniskor som egentligen inte förstod sig pĂ„ hans1921konstnĂ€rskap.gjordeEvert
ocksĂ„ sina första grammofoninspel ningar â sammanlagt elva sĂ„nger, bland andra âKarlAlfred och Ellinorâ och âFritiof Anderssonâ. Vid den hĂ€r tiden bytte han ut gitarren mot en luta som sitt instrument. NĂ„gra av visorna som han spelade in trycktes ocksĂ„ i ett sĂ„nghĂ€fte och flera andra fanns redan i visboken Sju sjömansvisor och Byssan Lull, sĂ„ nu kunde alla som kunde lĂ€sa noter sjĂ€lva spela och sjunga Everts sĂ„nger. Ă ret dĂ€rpĂ„ började Evert pĂ„ allvar turnera som artist. Under 1920 talet gjorde han flera hundra konserter runt om i Sverige och dessutom framtrĂ€dde han ofta pĂ„ privata fester. Publiken ville hela tiden ha nya skivinspelningar och nothĂ€ften och ibland fick Evert skriva ihop en ny sĂ„ng snabbt inför en konsert eller hanĂntligenstudioinspelning.enbörjadetjĂ€na
â Melodierna har jag aldrig brytt mig om. Ibland har de blivit bra.â
Att dikta och berÀtta var Everts sÀtt att handskas med sorgerna och att hÄlla glÀdjen vid liv. SÄ var det redan nÀr han var ung och sÄ förblev det livet igenom.
UNDER HELA SITT lĂ„nga liv fortsatte Evert Taube att förvandla allt han upplevde till visor, dikter och böcker. Meningen med tillvaron var att den skulle bli poesi â och meningen med poesin var att den skulle göra livet vackrare och lĂ€ttare att leva.
SĂ„ngen âSĂ„ lĂ€nge skutan kan gĂ„â handlar om hur livet ibland kan kĂ€nnas svĂ„rt och tungt â men det gĂ€ller att ta vara pĂ„ glĂ€djen som livet ocksĂ„ rymmer.
SÄ lÀnge skutan kan gÄ, sÄ lÀnge hjÀrtat kan slÄ, sÄ lÀnge solen den glittrar pÄ böljorna blÄ om blott en dag eller tvÄ sÄ hÄll till godo ÀndÄ för det finns mÄnga som aldrig en ljusglimt kan fÄ!
De tre korta avsnitten som följer ger nÄgra glimtar av resenÀren, författaren, miljökÀmpen, aktivisten, visdiktaren och artisten Evert Taube frÄn 1940 talet fram till hans död.