1
J
ag kommer mycket väl ihåg den dag – eller rättare sagt den eftermiddag – när alltsammans började. Jag hade varit på kontoret i en kvart men jag hade ingen lust att börja arbeta. Jag hade kollat mejlen och posten, lagt några papper i ordning, ringt några onödiga samtal. Jag hade alltså inga fler svepskäl att ta till så jag tände en cigarrett. Först röker jag i lugn och ro den här cigarretten och sedan börjar jag. När jag hade rökt färdigt cigarretten, skulle jag ha kommit på någon ny undanflykt. Tänk om jag skulle gå ut, jag mindes plötsligt en bok som jag borde köpa i Feltrinellibokhandeln, det hade jag faktiskt skjutit upp ett antal gånger. Medan jag rökte, ringde telefonen. Det var interntelefonen, min sekreterare i väntrummet. Det gällde en man som inte hade gjort upp om tid men som sa att det var angeläget. Det är knappast någon som beställer tid. Folk går till en advokat när de har allvarliga, brådskande problem, eller är övertygade om att de har det. Vilket förstås är samma sak. I vilket fall som helst var det så det fungerade på mitt kontor. Min sekreterare ringde in till mig medan mannen eller kvinnan som hade trängande behov att tala med en advokat lyssnade. Om jag var upptagen, till exempel med en annan klient, lät jag dem vänta tills jag var färdig. Om jag inte var upptagen, som den där eftermiddagen, lät jag dem vänta i alla fall. 9
Pa sannolika ska l inlaga.indd 9
08-11-28 16.18.28