1
Hon sĂ„g pĂ„ lĂ„ngt hĂ„ll att det var han. Den slĂ€ngiga, vĂ€gvinnande gĂ„ngen, den tydligt sjĂ€lvmedvetna hĂ„llningen och sĂ€ttet att gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng dra handen genom det lĂ„nga mörka hĂ„ret trots att det hela tiden föll tillbaka ner i ögonen. Han hade fortfarande inte sett henne. Frida saktade omedvetet in pĂ„ stegen. Vilka det var han diskuterade sĂ„ intensivt med var svĂ„rt att urskilja. En solreflex frĂ„n butiksfönstren gjorde att den delen av gatan badade i ett ögonbedövande ljus. Hon tyckte sig urskilja tvĂ„ av lĂ€rarna och nĂ„gra tredjeĂ„rsstudenter som hon inte kunde namnet pĂ„. Peter kĂ€nde ju alla, kunde prata med vem som helst. Skulle hon vinka och söka hans uppmĂ€rksamhet? Men tĂ€nk om han inte sĂ„g henne. Det kunde bli pinsamt. Eller tĂ€nk om han sĂ„g henne, men Ă€ndĂ„ inte vinkade tillbaka utan bara skickade en distanserad nick. Det skulle vara Ă€nnu vĂ€rre. Hennes sida av gatan lĂ„g i skugga. I dunklet var hon osynlig. Trots en lĂ€tt genant kĂ€nsla av att tjuvkika kunde hon inte lĂ„ta bli att stanna till i skydd av den skrovliga tegelvĂ€ggen. Hon ville bara titta pĂ„ honom, se hur han rörde sig, hur han fick de andra att skratta, hur han Ă€gde den lokala vĂ€rlden. En kĂ€nsla av stolthet och förvĂ€ntan inför allt de skulle komma att göra tillsammans fick hennes ansikte att forma ett omedvetet leende. Hon kröp lĂ€ngre in mot vĂ€ggen. I skuggan var hon trygg. â Frida Fors?! 5