T
jĂ€rnen, som kallades DĂždvannet, lĂ„g som en brunn mellan branta fjĂ€ll, och gick man i, sjönk man ner till knĂ€na i den gungande gyttjan. En bit frĂ„n stranden, delvis dold av nĂ„gra granar, lĂ„g en timmerstuga. I fönstret stod Axel Frimann och tittade ut. Det var midnatt den trettonde september, och mĂ„nen kastade ett blĂ„vitt sken över tjĂ€rnen, det var nĂ„got magiskt över det hela. NĂ€r som helst, tĂ€nkte Axel, kunde NĂ€cken stiga upp frĂ„n djupet. Just nĂ€r han tĂ€nkte tanken, tyckte han att vattnet rörde sig, en krusning som om nĂ„got var pĂ„ vĂ€g upp. Men sedan hĂ€nde inget mer, och ett leende som ingen sĂ„g kom och försvann i hans ansikte. Han föreslog för de andra att de kanske kunde ta en tur med bĂ„ten, har ni sett ljuset, frĂ„gade han, det Ă€r helt otroligt. Philip Reilly satt och lĂ€ste en bok. Han kastade med det lĂ„nga hĂ„ret. â Kanske det, sa han, en bĂ„ttur. Vad sĂ€ger du, Jon? Jon Moreno var försjunken i brasan som brann i öppna spisen. LĂ„gorna gjorde honom varm och yr. I handen höll han en karta med Ă„ngestdĂ€mpande medicin, 5