Luftrummet över
Ukraina
ĂversĂ€ttning Cilla Naumann
wahlström & widstrand
Tidigare utgivning pÄ svenska: Vuxna dikter
BerÀttelse om ett Àktenskap
Se pÄ oss nu
Bli snÀll igen
Ăvre port, nedre port
Denna översÀttning har fÄtt stöd frÄn NORLA
Wahlström & Widstrand Box 3159, 103 63 Stockholm www.wwd.se | info@wwd.se
Originalets titel: Luftrommet over Ukraina © Geir Gulliksen 2025
Omslag: Sara R. Acedo
Tryckt hos ScandBook, EU 2025
Första tryckningen
ISBN 978-91-46-24388-5
En bil i en dikeskant, Toyota Corolla, femton tjugo Är gammal. Ursprungligen var den röd, den Àr fortfarande röd, men nu Àr den roströd, rödbrÀnd. Bara ett vrak, men en gÄng var den en vanlig familjebil. En bensinbil med manuell vÀxellÄda, inte sÄ vÀlskött, full med snorpapper och repiga cd-skivor (spelaren slutade fungera för lÀnge sen.) Bilen stÄr i diket vid en liten grusvÀg, under ett buskage, intill en igenvuxen Äker.
Var.
VĂ€nta lite med det.
DÀcken Àr platta. Bakom det högra framhjulet har en igelkott byggt bo.
Det var nÄgon som Àgde den hÀr bilen, vad heter han.
Det Àr inte sÄ viktigt. Men han har ett namn.
Han heter Hilding. Han var gift, de Àgde
bilen tillsammans. NÀr hon flyttade ut övertog
Hilding bilen. Huset ocksÄ, det var hans, han hade vuxit upp i det, men de hade renoverat det tillsammans och han köpte ut henne. Hon heter Elin. Hilding betalade Elin sÄ att hon kunde köpa en lÀgenhet. Han fortsatte bo ensam i ett tomt hus. Döttrarna kom varannan vecka. Efter hand kom de bara varannan helg. Snart kom de inte ens sÄ ofta, det passade inte den helgen, och inte nÀsta heller, och till slut kom de aldrig. Det hÀnde att han stötte ihop med dem i affÀren eller pÄ gatan, de hÀlsade och pratade med honom som om han var en tillfÀllig bekant, en sorts vÀn till familjen. Och de verkade sÄ lÀtta och glada, det förundrade honom varje gÄng. Hilding och
Elin hade gÄtt skilda vÀgar, det gamla livet var i upplösning och Hilding var ensam. En vanlig norsk familj som hade slutat att vara en familj, det Àr helt normalt.
Men hur hamnade deras bil hÀr.
Hilding körde hit den.
Nej, inte hit, han körde ut den frÄn landet, genom Sverige, upp pÄ en fÀrja till Polen, vidare genom Polen och fram till grÀnsen.
Vilken grÀns.
VĂ€nta lite till.
Ta det lugnt.
VĂ€nta lite och se vad som kommer.
Bilen var med i kriget, den anvÀndes dÀr. Det Àr kulhÄl i dörren pÄ förarsidan. Genom vindrutan och bakrutan ocksÄ. NÄgot har exploderat i bagageutrymmet, luckan Àr helt trasig, metallen sticker upp som en sprÀngd papperspÄse. I framsÀtet finns det blodflÀckar. Blod pÄ rutorna ocksÄ. Ett skott har gÄtt tvÀrs genom nackstödet.
TvÄ unga mÀn dödades i den hÀr bilen. De var soldater. Men inte riktiga soldater, de hade bara nÄgra fÄ veckors utbildning. Den ene var it-konsult, han hade glasögon, han hade aldrig
hÄllit i ett vapen förut, nu bar han ett gammalt automatgevÀr. Den andre var musikstudent.
Klassisk gitarr. Vid sidan av studierna arbetade han som lÀrarvikarie, dÀrför hade han gÄtt en kurs i Första hjÀlpen. De körde runt och plockade upp sÄrade och döda. De tog med sig de sÄrade först och nÀr det inte fanns fler
sÄrade, körde de tillbaka till frontlinjen och plockade upp liken.
De körde lÀngs kanten av fÀltet. De sÄg inte drönaren som hovrade ovanför dem, knappt hundra meter upp i luften. De sÄg den inte och hörde den inte, men sÄ exploderade den bakre delen av bilen, och först dÄ sÄg de soldaterna som lÄg och vÀntade framför dem.
Tisdag eftermiddag, sent pÄ Äret.
Bilen stÄr fortfarande hÀr, djupt inne i kriget.
NyhetsvÀrdarna stÄr i halvmörker. De stÄr var för sig, den ene böjer sig över en skÀrm, den andre tar av eller pÄ sig sina glasögon, ordnar hÄret lite. I tvÄ eller tre sekunder fÄr vi se dem utan att de sjÀlva Àr medvetna om det, vi fÄr en inblick i studion innan sjÀlva sÀndningen Àr i gÄng, vi blir inbjudna.
Det var den 24 februari 2022, du kommer ihÄg den dagen.
Det gör vÀl alla.
Det Àr redan lÀnge sedan.
Den hÀr dagen stÄr bÄda nyhetsvÀrdarna redo ute pÄ golvet, utan den vanliga avvaktande stÀmningen. Och sÄ kommer musiken, den sÄ kallade vinjetten, och de bilder som alltid sÀnds, vad kallas de. Introbilder.
NyhetsupplÀsaren sÀger att striderna pÄgÄr pÄ flera platser runt om i landet. Att de första angreppen kom under morgontimmarna.
Ăver hela vĂ€rlden sitter folk och tittar, i Norge ocksĂ„.
I smÄ och stora rum stannar folk upp och ser och lyssnar med skrÀmda ansikten.
à tminstone en av dem sitter pÄ knÀ framför tv-skÀrmen. Det Àr Hilding.
Han hörde det pÄ radio tidigt pÄ morgonen, han har varit förvirrad hela dagen, pÄ jobbet ocksÄ. Han kan inte tÀnka pÄ nÄgot annat. Vad Àr det som hÀnder, Àr det krig?
Inte hos oss.
Inte hos oss, och ÀndÄ Àr det nÀstan hos oss, förefaller det för Hilding. Han har vÀntat pÄ att nyhetssÀndningen ska börja, han har tÀnkt pÄ det hÀr hela dagen, Ànda sedan han gick hemifrÄn, och nu sitter han framför tv:n. Han har gjort sig klar, han har kaffekoppen med sig och en fin apelsin, han vill sitta i lugn och ro och ta in alltsammans. Han vill veta mer, han behöver fler detaljer.
HĂ€r kommer fler detaljer.
Ljudet av en drönare klockan fyra pÄ morgonen, följt av ett tjugotal explosioner.
Panik i Kyiv.
Förut sa vi Kiev, det Àr ryska, fiendens sprÄk, nu sÀger vi Kyiv, det Àr ukrainska.
LÄnga köer framför bankomaterna.
LÄnga köer pÄ vÀgarna ut frÄn staden.
Men Hilding vill allra helst se ansiktena inne i bilarna. Kvinnor och barn och nÄgra fÄ mÀn. ResvÀskor och plastpÄsar och hundar och krukvÀxter. De försöker ta med sig sina liv, sin tillvaro, ut frÄn Ukraina, till en tryggare plats.
Hilding sitter pÄ knÀna.
Han kan inte dricka kaffe till det hÀr, han kan inte sitta och Àta apelsin nu.
Han ser pÄ nyheterna med hÀnderna framför ansiktet. Under dagarna, veckorna och mÄnaderna som följer fortsÀtter han att lÀsa alla nyheter han kommer över, han granskar analyser och kommentarer, han tittar pÄ alla bilder och filmer.
En kolonn med bilar blir beskjuten av ryska soldater. En man kliver ur en liten grÄ bil och lyfter hÀnderna över huvudet. Han skjuts ned. Den mannen heter Maksym Iovenko. Hans fru har blivit skjuten inne i bilen, hennes namn
lyckas Hilding inte hitta. Deras son och en Àldre kvinna som kanske Àr en granne överlever och fÄr gÄ dÀrifrÄn. Hilding identifierar sig med Maksym, han som ville rÀdda sin familj.
Eller gör han det.
Stirrar han pÄ Maksym och tÀnker: Det kunde ha varit jag?
Nej. Men kanske ser han pÄ Maksym och kÀnner igen en medmÀnniska? En som ville fly bort frÄn kriget med sina nÀrmaste, men som valde en dÄlig vÀg in mot staden, körde vid en illa vald tidpunkt, hade otur. Och nÀr allt hade gÄtt fel, skyndade han ut ur sin bil för att förklara för fienden att de hade begÄtt ett fruktansvÀrt misstag. DÄ blev han ihjÀlskjuten. Och dÀrmed rÀddade han kanske livet pÄ sin son.
TÀnk en liten stund pÄ Maksym.
En gÄng var han ett barn och visste inte vad livet skulle bÀra med sig. Sedan blev han vuxen och fick hustru och barn. Han Àlskade sin son. Han tyckte om att sjunga karaoke. Han hade sidbena, lÄng nÀsa, rÀtt stora framtÀnder. Han
sÄg snÀll ut. Han klev ut ur bilen med hÀnderna i luften och nu Àr han död.
MÄnga har sett bilden pÄ Maksym eftersom han blev ihjÀlskjuten alldeles i början av kriget.
Hilding Äterkommer till den gÄng pÄ gÄng.
Han fortsÀtter att sitta framför den första nyhetssÀndningen.
Bakgrundsbilden i studion visar tvÄ stridsvagnar, en pÄ varje sida. En bild av ett bombnedslag, flammor och rök. Och pÄ vardera sidan av bilden, tvÄ ansikten. Den ena, en bild pÄ Putin, han som Àr ansvarig för invasionen.
Den andra, en bild pÄ Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare frÄn 2014 till 2024.
VĂ„r man.
Det hÀr Àr den enda dagen som de tvÄ avbildas mot varandra, som om kriget skulle utspela sig mellan dem.
Hilding kan inte sluta tÀnka pÄ Maksym. Han kan inte sluta tÀnka pÄ alla som försöker fly.
Och inte pÄ alla som blir kvar, alla som slÄss med vapen i hand. Han kan inte sluta tÀnka pÄ vad han sjÀlv skulle ha gjort.
Han skulle ha gÄtt ut med hÀnderna i luften.
GÄtt ut med hÀnderna i luften och blivit nedskjuten.
Men inte nu lÀngre. Nu kommer han inte lÀngre vara en som strÀcker upp hÀnderna i luften.
Det Àr krig överallt, varför skulle det hÀr kriget vara viktigare Àn andra?
Hilding har alltid följt vad som hÀnder i krig. Som barn lekte han med smÄ plastfigurer, amerikanska kommandosoldater frÄn andra vÀrldskriget, de var gröna, tyska fallskÀrmstrupper, grÄ, engelska infanteristyrkor, ljus-
bruna, italienska soldater med platta hjÀlmar, de var ocksÄ grÄ. Tyska ökensoldater med den kÀnde generalen Rommel (en kikare hÀngde pÄ hans bröst), sandfÀrgat beige. Dessutom ryska soldater med runda hjÀlmar, de var grÄ, de ocksÄ. Hilding lekte med soldaterna, han var ett barn, hans lilla mjuka mun gjorde ljud som liknade explosioner och maskingevÀrseld.
Ibland utstötte han jÀmrande skrik som av smÀrta nÀr en av soldaterna dödades mellan hans fingrar.
Som vuxen har han följt med i det som hÀnder i Afghanistan, det som hÀnder i Somalia, det som hÀnder i Kongo, det som hÀnde i Irak.
Han gick i demonstrationstÄg, fackeltÄg mitt i vintern, han kommer ihÄg det som nÄgot fint, det var bra att gÄ dÀr, hans döttrar var med, de var smÄ dÄ, den yngsta bara en baby som lÄg i barnvagn, det var vanligt att ta med sig barnen i demonstrationstÄg. De mÄste lÀra sig. Och som alla vet: barn stÄr för det goda.
Hilding minns kÀnslan av att alla var vÀnliga mot varandra, att man tog hand om varandra.
Han har följt vad som hÀnder i Syrien ocksÄ,
innan diktatorn störtades, och ett tag efter att han hade störtats ocksÄ, men till slut stod han inte ut med att höra om det lÀngre.
Han sa det, till sig sjÀlv eller till nÄgon pÄ jobbet: Till slut orkar man inte följa med i allt som hÀnder, eller hur?
Och nÀr Hamas den 7 oktober 2023 gÄr till angrepp pÄ israeliska civila, sitter Hilding och ser pÄ nyheterna och pratar med sig sjÀlv. Han sitter ensam i huset och jÀmrar sig, som om det gÀllde hans eget liv och familj. Han ringer till sina döttrar, till den Àldsta av dem, vet du vad som hÀnder, sÀger han. Och nÀr den israeliska armén bombar allt som rör sig pÄ Gazaremsan gÄr han omkring med telefonen i handen hela dagen, bÄde hemma och pÄ jobbet, han följer varenda nyhetsuppdatering, ser varenda bild.
Helvetes jÀvla slakt, jÀvla helvetes Netanyahu. Och helvetes jÀvla Hamas ocksÄ. Och fan ta alla som dödar oskyldiga mÀnniskor som inte kan försvara sig. Och nu gÄr han i fackeltÄg igen, men ensam den hÀr gÄngen, ensam bland
frÀmmande, och han vill bara grÄta, men det gör han inte. Vart Àr vi pÄ vÀg nu, vad Àr det hÀr för vÀrld? Han ringer till döttrarna igen, och de sÀger: Jag vet, pappa. Men vad kan de göra, och vad kan Hilding göra? Ingenting hjÀlper. En mÀnniskas liv Àr noll vÀrt.
Men den dagen 2022 dÄ Maksym Iovenko blev nedskjuten utanför sin bil pÄ vÀg mot Kyiv, dÄ hÀnde nÄgot med Hilding. Maksym stÄr med hÀnderna lyfta. Det Àr barn i bilen, ropar han. Hans son sitter inne i bilen och tittar pÄ honom. Och sÄ blir Maksym skjuten. Vi ser att Maksym faller till marken, ett helt vanligt fall, inte som pÄ film, han bara faller omkull och Àr död. Hans liv slÀcks pÄ en sekund. En ung rysk soldat siktade pÄ honom och sköt och sÄg honom falla. En gÄng var den soldaten ett barn, en pojke som satt vid ett köksbord, böjd över en tallrik. Men nu? Nu ilar en kort kÀnsla av triumf genom honom för att hans skott trÀffar och han fÄr se kroppen falla. Han skjuter en obevÀpnad man som vill skydda sitt barn. Egentligen Àr det omöjligt
att förstÄ, tÀnker Hilding. Han sitter pÄ knÀ framför skÀrmen och ser det korta filmklippet om och om igen med hÀnderna framför ansiktet. Det gÄr inte lÀngre, det gÄr inte, han mÄste göra nÄgot.
Och en dag tar han ledigt frÄn jobbet.
Nej, han har ingen anledning att fÄ vara ledig, han mÄste frÄga sin chef.
Han gÄr till chefen och sÀger att han vill köra till Ukraina.
Hon Àr skeptisk.
Nej, hon Àr imponerad.
Det hade hon inte trott, inte om Hilding.
Allra minst om Hilding.
Det mÄste du göra, sÀger hon.
Hon skulle gÀrna ha kört till Ukraina sjÀlv, men hon har fyra barn som alla bor hemma. Hon Àr ocksÄ skild. Det har inte slagit henne tidigare att Hilding Àr en man som hon skulle kunna tÀnka sig att slÄ armarna om. Nu ser hon plötsligt nÄgot vilt i honom, en desperation, en sorts pÄstridig fanatisk kraft som lyser i hans ansikte, i ögonen eller bakom ögonen.
18
Och plötsligt Àr det nÄgot spÀnnande med honom.
Nej, nej, inte nÄgot sÄdant, det Àr bara en kÀnsla av att de som kan göra nÄgot mÄste göra det.
Ta en vecka ledigt, sÀger hon. Eller ta tvÄ. Ta den tid du behöver.
Ja, sÀger Hilding. Och nu gÄr det upp för honom att han faktiskt mÄste göra det.
Och sÄ bara gör han det.
En morgon en vecka senare tar han pÄ sig en keps. Han brukar inte bÀra keps, men nu gör han det. En stor dum keps, ljusblÄ, med en prÄlig logga pÄ. Och sÄ sÀtter han sig i bilen och kör mot Ukraina.
Mot kriget.
Vem skulle göra sÄ, köra ut ur landet, till Ukraina.
MÄnga har gjort det, de har kört till grÀnsen med mat och klÀder, med bensinaggregat eller medicinsk utrustning.
Men han har ju barn.
Men barnen bor inte hos honom lÀngre.
Men han Àr ÀndÄ deras far.
Men han ska ju inte kriga.
Nej, det vÄgar han vÀl inte.
Han ska bara hÀmta nÄgra flyktingar.
Men varför ska han det. För att ha nÄgot att skryta med, eller för att fÄ en ny familj i huset.
För att han vill hjÀlpa till, han vill göra nÄgot.
Men kunde han inte bara skicka lite pengar.
Det kommer alltid nÄgon och knackar pÄ. Helt okej ungdomar som samlar in pengar till viktiga ÀndamÄl. Hilding Àr en som brukar ge dem pengar. Han skÀnker inget till dem som bara ringer, han vill se dem i ögonen. Han vill se att de menar vad de sÀger. Det mÄste kÀnnas viktigt, uppriktigt, det mÄste kÀnnas sant.
Ibland kÀnns livet sant.
Och nu vill han göra nÄgot mer.
DÀrför sÀtter han sig i bilen och kör.
Det Àr kanske vÀldigt typiskt för en man att vara upptagen av kriget i Ukraina, tÀnker Hilding. Men vadÄ, han vill hjÀlpa till, bidra med nÄgot gott i vÀrlden, och det hÀr kÀnns som nÄgot han kan klara av. Han sitter i bilen