Anna Karjala
Kriminalroman
wahlström & widstrand
Till Fabriksarbetare Erik Göran Stenborg
I en dammig avkrok vilade en bil under ett träd. Gunhild Öst, som var Saabens registrerade innehavare, höll på att kolla till ladorna. Det var eftermiddag denna vackra men i lika mån lömska vårvinter. Gunhild Öst visste vad som väntade. Mycket snö och vattendragen skulle fyllas på till brädden, det var en sak som var säker.
Fäbodvallen med sina spridda lador hade tillhört familjen Öst i flera hundra år. Hon pulsade runt över arvejorden för att förvissa sig om att taken inte kapitulerat under vinterns snömassor. Istapparna hängde som stalaktiter från taksprången.
Hon var sextioåtta år. Hade bott i Silvernäs i hela sitt liv men tyckte ändå att hon sett det mesta av vad man kunde tänkas se. Det skulle ändras inom en minut.
Ljuset fick en gulaktig ton då skymningen tog vid. Allt såg ut som vanligt. Det var när Gunhild Öst rundade härbret längst bort som hon fick syn på något märkligt. Vid stenen utanför gaveln stod några gärdsgårdsstörar uppradade, som de gjort sedan snedhagarna uppfördes. På den längsta av dem satt en hand, det var en människas hand och den såg ut att vinka från toppen av pålen den var spetsad på.
1.
Tjälen satt väl i, där nere i marken, men det dröp från taken och bäckarna forsade. Snart skulle nog Svartälven översvämmas.
Det var den årstid han gillade minst. Varför en människa behöver ha en favoritårstid visste han inte, de betas ju av oavsett, men våren var det inte. Hans favorit vill säga. Slask och nyckfullhet, och det hysteriska i knoppandet och uppvaknandet.
Vindrutan var mjölkig i kanterna, som om den börjat drabbas av grå starr. Sorgmyggor klättrade på glasets utsida.
Inte mer än en halv minut dröjde Erland Hjort kvar i bilen, det var så mycket pliktkänslan tillät. Han lyssnade på ett kassettband med Alf Robertson på stereon i sin panamagula Volvo 164.
Panamagul visste han inte riktigt vad det var, men de hade beskrivit färgtonen så när han köpte den, ny och dyr, för fjorton år sedan. Det var hans första egna bil och till skillnad från de flesta andra, som kontinuerligt bytte upp sig och nu körde runt i sjusextior och tresextior, så höll han fast vid sin hundrasextiofyra.
Nu skulle Wiklund varit här. Fan.
Hjort tog ett djupt andetag, stängde läderjackan och bildörren efter sig och gick upp mot gården för att skära ner en hängd människa.
Arild Johansson hade ringt till poliskontoret i Silvernäs, han hade låtit underlig, avlägsen. Som om han låg i sjön under isen. Erland Hjort hade svarat. Han var ensam på kontoret då polisassistent Wiklund var sjukskriven till följd av skada.
Johansson bodde på Ramses gård sedan tio år. Han hade växt upp där som fosterson i huset och hade flyttat tillbaka omkring sjuttiotvå. I det tillhörande gammelhuset hade dottern Vanja bott lika länge. Arild hade väl undrat var hon höll hus och till sist gått upp på vinden. Den var stor och oisolerad med en kraftig bjälke under nocken och där hade han funnit henne.
Hjort gick uppför slänten mot gården. Den var belägen på en oländig och stenig kulle, det stora boningshuset var flankerat av det mindre huset till vänster och bodar och
förrådslider till höger.
Han stannade upp på gårdsplanen. Det var så tyst och öde. Knallar från islossningen hördes fastän det var långt till älven. Hela gammelhuset verkade utstråla en sorgsenhet som emanerade från vindsutrymmet under takpannorna. Arild Johansson hade kanske gått in till sig.
Hjort tvekade ett ögonblick. Skulle han se till sin gamle vän? Det polisiärt korrekta var att bekräfta dödsfallet.
Vanja Johanssons kök såg ut som vanligt. En kaffekopp på köksbordet, den var inte ens urdrucken. En hamiltonstövare såg på honom från kalendern på väggen. Han kände en isande kyla i nacken. Den kom uppifrån trappan, och med kylan kom det läten. Han gick upp till övervåningen där
Vanja hade sitt sovrum. Trädörren till vindstrappan stod öppen, likaså luckan ovanför. Vinden jämrade sig från det fyrkantiga hålet där Hjort kunde skymta himlen genom en sprucken takpanna.
Magen vred sig som ett ormbo. Vindstrappan var brant och han klättrade upp innan han kunde ångra sig. Det var som en förtätad iskyla där uppe, som att kylan stannat kvar och växt till sig. Det sjöng mellan väggplankorna.
Vanja Johansson hängde i ett blått rep från takbjälken. Hon var helt vit i skinnet och kroppen bildade en så rak och stel figur att det såg ut som om en osynlig kraft försökte dra henne mot marken. Klänningen hade rosa fläckar och ögonvitorna såg ut som härsken mjölk. De var på god väg att rinna nerför det förvrängda ansiktet. På vindsgolvet låg det avföring och en trappstege i aluminium.
Erland Hjort hörde något och såg ner mot gårdsplanen genom fönstergluggens halvmåne. Det var ambulansen.
Arild Johansson påträffades sittande med ett glas vodka i länstolen under sjuttontaggaren. Ögonen var döda, fastän han tveklöst var i livet. De var blanka och blinkade mot flaskan när Hjort kom uppför trappan.
Hjort hämtade glas, han visste var de fanns, och hällde upp en skvätt. Han satte sig i en fåtölj. Det var ett stort öppet rum ovanför den breda trappan i husets mittparti. Där var renskinn på golvet och horn på väggarna och en falnande glöd i eldstaden.
”Minns du när vi paddlade uppe i Kaitum”, sa Arild.
”Och tältade på den där klippan. Precis invid ån. Harrarna hoppade i månskenet. Och stjärnorna …”
”Det var väl en tjugo år sedan.”
Arild grymtade och såg upp mot taket med de isblanka ögonen.
”Det blir fullmåne i natt”, sa han.
Hjort tog en klunk sprit.
”Kanoten ligger kvar i skjulet vid älven.”
Tystnaden lade sig för ett slag i rummet. Utanför utförde vårdpersonalen sitt värv.
”Så du hittade henne strax efter tio?”
Arild Johansson satt orörlig och hopsjunken på ett sätt som Hjort aldrig sett förut. Han var annars en man som kunde uppfattas som längre än han var. Händerna var grova och skrovliga, han hade ett böljande hårsvall och mustascher och en vargtand i läderrem runt halsen.
”Helvetti. Hade inte sett till henne på … två dagar.”
”Jag antar att ni brukar ses dagligen.”
”Ja, inte varje dag kanske. Inte att man umgicks. Men man såg ju varann.”
”Hon var inte kvar på Handelsboden?”
”Hon skulle börja nytt jobb. Sågverket, på kontoret alltså.”
”Har hon verkat annorlunda på sistone?”
”Nä. Inte alls.” Hans röst vibrerade, så suckade han djupt. ”Du, Erland. Jag måste be dig om en tjänst.”
Arild var inte den som brukade be om hjälp, tänkte Hjort.
”Ja?”
”Jag klarar inte av … du vet.”
Hjort nickade i samförstånd.
”Anna Karjala”, sa han.
”Kan inte du tala om det?”
Hjort nickade och drack upp vodkan. Han såg på storjägaren som i varje fall verkade lättad av att ha befriats från denna börda.
”Du anade aldrig …?”
Arild Johansson såg rakt på polisintendenten.
”Inte ett dugg”, sa han. * * *
Erland Hjort gick nerför slänten och den igenvuxna stentrappan. Han hade inte kört upp på gården utan parkerat invid slaktstugan nere vid vägen. Han satte sig i Volvon, pustade ut och drog ner jackan. Musiken drog igång, som om inget hänt medan den stod på paus, när bilen rullade nerför backen.
Även om jag ser så lever jag som blind och tiden bara rinner förbi
En bit av vår värld måste vara min
Även om jag ser så lever jag som blind
Han körde över bron som sträckte sig högt över isflaken på Svartälven. Förbi Erssons skjul där kanoten i mahogny vilade som en relik, in mot Silvernäs centrum. Bostadshusen och butikslokalerna passerade förbi som potemkinkulisser. Hjort upplevde dem så, världen var för tillfället något annat än den brukade vara. Kulisser och dekor, bara.
Utanför Södran hängde ett gäng killar med långt hår.
Röda kvarn visade First Blood. Senast som han och Bodil besökte bion hade det varit en deckare som hette Mord på ljusa dagen. Han rundade Essomacken, svängde in på Midvintergatan och parkerade mellan flyglarna till Silvergården.
De hade precis ätit raggmunk och fläsk och hans mor satt vid fönstret på sitt rum. Hon hade utsikt mot Svartågrillen och inte mot sjön som hennes grannar på andra sidan korridoren.
”Erik”, sa hon när hon vände sig om.
”Det är Erland.”
Han stod upp som om han skulle gå närsomhelst, fastän han precis kommit. Varför hade han svängt in? För att tänka på något annat än Vanja Johanssons förvridna ansikte … ?
”Erland, såklart. Kom och sätt dig. Får jag se på dig?”
Han tog ett par steg närmare, lutade sig mot en byrå som stått i hans barndoms vardagsrum.
Hennes tunna hår låg som en gloria kring hjässan.
”Var lunchen god?”
”Lunchen”, sa hon med en tillspetsad ton som hörde hemma i gamla filmer. ”De ger mig aldrig någon mat här.”
”Kaffe då.”
”Kaffe?”
”Får du kaffe?”
Hon började skaka förvirrat på huvudet. Hjort böjde sig fram och lade en hand på hennes skuldra, som fick honom att tänka på kranierna på Arild Johanssons vägg.
”Har du druckit, Erik?”
”Erland.” Han bet ihop tänderna. ”Jag är Erland. Erik är död.”
Hon började skaka igen.
”Okej, mamma. Det spelar ingen roll. Ville bara kolla till dig.”
Han gav henne en puss på pannan.
Erik Hjort hade, mycket riktigt, dött en eftermiddag framför Lasse-Maja. Det var en film från 1941 som visades på teve. Detta hade inträffat utan större förvarning i det äldre paret Hjorts lägenhet i Silvernäs.
Lägenheten hyrde de på äldre dagar, enda barnet Erland hade vuxit upp i det gamla torpet i Svartmora. Nu bodde
Erland i villa vilket var ytterligare ett steg på den trappa av reformering som hans ätt sakteliga besteg. Erik Hjort tillbringade sina första levnadsår i ett finnpörte i skogen.
Denna tid i en rökig hydda var möjligen en bidragande orsak till faderns plötsliga förlust av lungfunktion.
Hjort gick genom dimman av stekt fläsk från allrummet och ner till bilen. Han körde norrut, mot utkanten av byn, där Anna Karjala bodde.
Orden excision och incision kom från latinets caedere – att hugga. Det kunde också översättas till dräpa eller avrätta. Inom läkekonsten var de termer inom ytlig kirurgi, exempelvis när man under kontrollerade former avlägsnade en bit hud eller en knuta.
Bodil Hjort visste exakt vad hon gjorde. Hon var en person som nästan alltid visste vad hon gjorde, även när hon inte gjorde det. Hon hade det hon behövde. Slät och kload pincett, skalpell, sax och märkpenna. Först ritade hon längs med hudens sprickriktning runt fläcken, det såg ut som ett litet öga. Sedan tog hon tag om Norbergs arm och stack in bedövningsnålen under ögat i överarmen.
Norberg låtsades som ingenting, men hon kände lukten av ängslan. Hans sextiosjuåriga kropp utsöndrade ångest, och rädsla.
Hon höll knivbladet mot incisionslinjen, ögat, och skar ut hudfliken utan att lyfta skalpellen. Norberg grät. Med pincetten slutförde hon excisionen och placerade skinnbiten i en rondskål.
”Jag ringer när provsvaren kommer från Akademiska.”
Minusgraderna till trots så öppnade hon fönstret på vid gavel. Hälsocentralen låg nere vid vattnet och hon ställde sig vid fönstret i bara sköterskeuniformen och lät sig kylas
ner av vindarna som spann runt yrsnön i väldiga formationer över sjön.
Det var inte lukten av blod. Den var hon vän med. Det var den där instängda lukten av ångest, av ohälsa, av att något inte stod rätt till, som stack i näsan och ner i svalget.
Det hade blivit mildare. Isarna började lösas upp. Snart skulle hon fylla trettiosju. Hennes man föddes dagen då andra världskriget tog slut, vilket han gärna berättade. Han var ett år äldre än hon. Deras historia var tämligen alldaglig.
Abnormt normal, när man tänkte på det. Vilket Bodil oftast undvek att göra. En son och en dotter. De hade till och med haft hund, en labrador som hette Zorba.
Hon stängde fönstret, gick ut till fikarummet och satte på en kanna te.
Huset byggdes 1926. Det låg lite för sig självt vid randen av en mörk skog. Husen var mer utspridda här, en halvmil från Silvernäs mot finnmarken till. Det var ett enkelt boningshus i två plan med ett uthus och igenväxta åkerlappar bakom.
Alf Lind hade bott här innan, och Hjort visste inte mycket mer om Alf Lind än namnet. Nu bodde Anna Karjala Johansson här. Vanjas lillasyster och hädanefter Arilds enda barn. Det hade hon gjort i några år, han visste inte hur länge och hade inte varit här förut.
Han kände inte systrarna särskilt väl. Fadern hade han känt sedan han var liten, han hade lärt Arild säga olika ord, som helskovel. Arild var äldre men kunde inte svenska då
han kom till Johanssons som krigsbarn. Senare, då Erland Hjort varit tonåring och Arild en ung, vuxen man hade de gett sig ut på olika expeditioner, som de kallade det. De hade paddlat kanot och fiskat längs Kaitumälven och fjällvandrat uppe i Helags.
Då bodde Arild med flickorna i Storlofors. I en dalsänka på andra sidan berget. När fosterföräldrarna Johansson blivit för gamla för gården hade Arild och Vanja flyttat dit. Anna Karjala hade väl dragit runt lite innan hon hamnade här. I Alf Linds gamla kåk från 1926.
Efter den tiden, när Arild flyttat tillbaka till Ramses, hade de setts mindre och mindre. Det blev inte fler exkursioner.
Ovanför grantopparna låg himlen som en gammal, repig plexiskiva och hindrade solens sken. Hjort satt i sin Volvo 164 och skulle nu ta itu med den andra systern. Det här var ännu värre, tänkte han. Den här dagen var mer mardröm än dag.
Hade det gått en minut? Två? Det förebådade olycka, att han dröjde sig kvar. Han kände att hon var i huset. Kanske anade hon att något var galet. Det underlättade möjligen hans ärende.
Han steg ur bilen och gick mot huset. Kråkor skorrade från träden. Hon öppnade dörren efter fyra andetag, räknade Hjort.
”Hej”, sa hon.
Det mörka håret hängde stripigt och vått i ansiktet, hon hade mörka fläckar under Tshirtens ärmar. På tröjan ylade en varg mot månen.
”Ursäkta”, sa hon förstrött som om hon kände sin egen svettlukt. ”Jag håller på att laga avloppet. Rören har frusit sönder. Kom in.”
Hallen var liten med en trappa som svängde uppåt, medaljongtapeter och en dörr som ledde till köket. Rören under diskhon var isärplockade och lagda på en trasmatta som delvis stuckits in i diskskåpet.
”Det finns lite kaffe kvar”, sa Anna Karjala.
Försökte hon fördröja det besked han kommit för att ge?
”Tack”, sa Hjort och tog emot en mugg med kaffe ur termosen. Hon hällde upp till sig själv också och de satte sig vid bordet. Hennes mjukisbyxor var blöta på knäna.
Blicken mötte hans. Det fanns något jagat där, en oro.
Han tänkte på hur mörkt bruna hennes ögon var, till skillnad från hennes fars. Det måste komma från modern.
Håret skilde sig också från de andra. Mörkt som ett kärr om natten. Inte som systerns. Systern. Fastän hon var nertagen och bortförd skulle hon fortsätta hänga där. I Erland Hjorts psyke.
”Det gäller Vanja”, sa han. ”Hon är död.”
Hennes ögon naglade sig fast vid hans, stirrade utan att blinka.
”Din pappa bad mig komma. För att meddela dig. Jag är så ledsen.”
De fortsatte blicka in i det mörkaste i varandras pupiller. Som två avgrunder som stirrade ner i varandra. Vad ville hon få fatt i där, längst in i dödsängelns blick?
”Helvete”, sa hon.
Så såg hon ut mot skogen bortom den igenväxta vreten och svepte resten av kaffet.
”Om det är något du behöver hjälp med …”, sa Hjort. Kaffet var fortfarande varmt. ”Vill du veta vad som hände?”
Anna Karjala svarade inte först.
”Hon hängde sig”, sa hon sedan.
Hjort kände att han saknade fullmakt, det var det ordet han tänkte, för att fråga vidare. Hur visste hon?
”Du kanske vill prata med David.”
”Vi ses inte längre.”
Hon såg ut genom fönstret, ögonen var glansiga och såg svarta ut.
”Ring Arild.”
Hjort drack ur kaffet. Lämnade plastmuggen på köksbänken.
Dräparn rökte en cigg och stampade med kängorna i det bruna snöslasket utanför Södran. En bronsfärgad Cheva drog förbi och raggarna hojtade de värsta svordomar de hade att komma med. Det var ingenting, tänkte Dräparn. Kanske visste de att hans namn var Sonny Karlsson, antagligen visste de inte att han kallades för Dräparn.
Det var ingenting. De skulle bara veta.
Han gav cigaretten till Muddrarn. Kim Helmersson kallades så efter att han hade muddrat ett fyllo på några tior och en dosa snus.
”Pajaser”, sa Muddrarn och sög i sig resten in på filtret. ”Att döda dem skulle vara att ödsla tid. Vi går in. Aske väntar.”
De hade hår ner till axlarna, skinnjackor och tatueringar utförda med rakblad och bläck. Sonny Karlsson dröjde kvar när han som kallades Muddrarn gick in på ungdomsgården, han tog fram sin sylvassa balisongkniv och körde in den i den flagnande träväggen. Han brydde
sig inte om ifall någon såg. Med obeveklig vilja ristade han in ett märke av tre sammanlänkade trianglar.
Det började skymma när Erland Hjort körde genom byn på väg hem. Himlen speglades rosa i järnvägshotellets fönster. Han reflekterade över det där detektivdramat som de sett på bio, det hade varit en sval septemberkväll och de hade promenerat hem. Vinden hade fläktat i Bodils blonda hår och det kändes som alla gånger de hade gått hem från Röda kvarn på sextiotalet. De hade skojat om att en sådan intrikat mordgåta skulle varit ett välbehövligt ombyte mot hembränning och artonåringar som körde ihjäl sig.
Att Hjort åter skänkte detta en tanke i samma stund som Gunhild Öst gjorde sitt makabra fynd kan endast ses som ren tillfällighet.