MALIN KIVELĂ
DÀr ingen officiell översÀttning funnits tillgÀnglig har författaren översatt citaten.
FörsÀttsblad:
Simona Kossak © Lech Wilczek & Ida Matysek
EftersÀttsblad vÀnster:
Pentti Linkola © Kaius Hedenström Omslag till Henry David Thoreaus Walden (1854)
Ted Kaczynskis stuga, nÀra Lincoln, Montana/Public domain Woman having a breast operation, cirka 1675 © Wellcome Library, London
EftersÀttsblad höger:
© Nell Brinkley/Suzanne Guldimann, Topanga New Times Malin surfar © Javier HenrĂquez Cutillas
Wahlström & Widstrand SveavÀgen 56, 103 63 Stockholm www.wwd.se | info@wwd.se
iSbn 978-91-46-24291-8
copyright © Malin KivelÀ, 2025
omSlag Sara R . Acedo tryck ScandBook, EU 2025 Första tryckningen
Kanske kan man verkligen aldrig ange en specifik punkt dÀr nÄgot börjar? Plötsligt, innan man mÀrkt att nÄgonting alls skett, Àr det redan igÄng, har vuxit, skickat tentakler, gÄr inte lÀngre att stoppa. Men frÄn denna nya, osÀkra plats, hÀr i skuggan av de hÀr med ens sÄ prunkande trÀden, börjar jag ÀndÄ. Jag börjar med Simona Kossak. Det Àr sÄ det mÄste vara, sÄ det var. SÄ jag minns det.
Det var vÄren 2017. Jag var 43 Är och höll pÄ med min fjÀrde roman, den som hÀmtade material ur detaljerna kring min fjÀrde sons medfödda hjÀrtfel. Jag hade inte alls tid med nÄgra nya besattheter. Men samtidigt hade en lÀngtan börjat gro, en lÀngtan jag inte riktigt kÀnt tidigare, inte pÄ det hÀr sÀttet. En lÀngtan efter naturen? Jag kan inte förklara det bÀttre.
Den natten, i april, eller var det maj redan? VÄren lÄngt framskriden. Jag var pÄ jakt efter en ingÄng till ett sommarprat för den finlandssvenska radion, jag hade letat lÀnge och min deadline rusade allt nÀrmare. Mitt sommarprat, hade jag beslutat, skulle handla om naturen och klimatkrisen pÄ nÄgot sÀtt, men helst inte enbart frÄn ett skuldbelÀggande eller predikande perspektiv, jag mÄste ju tÀnda pÄ det sjÀlv i nÄgon mÄn, stÄ ut med att dyka in i det. De alternativa liven fascinerade ocksÄ, som alltid. BerÀttelserna om dem som levt pÄ ett annat sÀtt, sÀrskilt gÀllande naturen, Àn vad jag sjÀlv lyckats med, och förstÄs, som alltid, kvinnorna som levt utanför normerna. LÀngtade jag efter vildmarken? Det vilda? Vad var det ens?
DĂ€r satt jag vid matbordet i mitt sovande hus i laptoppens och de förbiilande nattbussarnas sken för hundrade natten, med mitt kaffe, mitt te, mina popcorn, samtidigt dödstrött och uppvarvad, och hela internet att plöja igenom â min metod.
Och sÄ en bild, en enda, pÄ en bekants Facebook-sida, helt enkelt. Plötsligt lÄg hon dÀr. En kvinna, mer ung Àn gammal, klÀdd i jeans och tröja med hÄret i hÀstsvans, hopkurad pÄ en filt pÄ en orientalisk matta. Hon blundade. Sov? Men log hon lite? Rummet var ombonat med ryor pÄ vÀggarna, möblerna gamla och tunga. PÄ sÀngen bredvid henne lÄg en stor hund med huvudet vilande i framtassarna och bredvid den ett enormt sovande vildsvin. Intill sÀngen satt en Àldre kvinna i en fÄtölj och Àgnade sig helt lugnt Ät sitt handarbete. PÄ fÄtöljens armstöd: en uggla. Sömmerskan verkade helt koncentrerad pÄ sin spetsgardin, föga till sig över det som hÀnde i rummet i övrigt: kvinnan pÄ golvet. Djuren. Fotografens nÀrvaro.
Vad var det hĂ€r? Jag kunde inte sluta titta. Alla de dĂ€r djuren inomhus, bland lampetterna och sekretĂ€rerna, pĂ„ det vackra trĂ€golvet under kristallkronorna och de stora mĂ„lningarna med slagfĂ€ltsmotiv. Under bilden stod namnet: Simona Kossak. Polsk vetenskapskvinna, djurpsykolog, skogsaktivist, dokumentarist, lĂ€ste jag vidare pĂ„ sidorna som öppnade sig i natten. Levde i den jĂ€ttelika urskogen BiaĆowieĆŒa frĂ„n Ă„r 1970 fram till sin död Ă„r 2007, tillsammans med en get, en Ă„sna, ett vildsvin, en tjĂ€der, en pĂ„fĂ„gel, ett lodjur, rĂ€var, ugglor, rĂ„ttor, en stork i byrĂ„lĂ„dan, hjortar pĂ„ verandan och fladdermöss i kĂ€llaren.
Jag var helt upptagen av klimatkrisen pÄ den tiden. Och nog Àr jag det fortfarande, men det Àr sÄ mycket som har hÀnt sen dess, lagren har pÄ nÄgot sÀtt mÄngdubblats. Men dÄ. Mitt liv kÀndes tryggt, bekvÀmt och som en exploaterande, egois-
tisk frammarsch som direkt bidrog till att jorden höll pĂ„ att gĂ„ under. Men jag förstod inte vad jag skulle göra Ă„t det. Det skrĂ€mde mig, och fascinerade mig samtidigt, att vi fortsatte att leva som förr trots allt vi visste. Experterna var överens om att det var till nytta att Ă€ta veganskt, sopsortera, Ă„teranvĂ€nda och köpa, köra och flyga mindre. Men var det tillrĂ€ckligt? Var dröjde den gröna diktatorn med de exakta kalkylerna som skulle nĂ„ ut till alla lika mycket och ruta in exakt vad man behövde avstĂ„ ifrĂ„n, sĂ„ planeten och alla de hotade arterna â i förlĂ€ngningen ocksĂ„ mĂ€nniskan â skulle klara sig (men gĂ€rna sĂ„ att man nu inte offrade sig i onödan Ă€ndĂ„)? Informationen om den pĂ„gĂ„ende massförstörelsen vĂ€llde över mig via tusen kanaler, samtidigt som det dagliga livet pĂ„gick, mĂ„ste pĂ„gĂ„, i sina invanda, kapitalistiska fĂ„llor. Ămnet gled ur mitt grepp sĂ„ fort jag försökte ta i det, och vem var jag överhuvudtaget att uttala mig? Som en vĂ€n sa nĂ€r jag Ă€n en gĂ„ng försökte förklara vad det Ă€r jag egentligen hĂ„ller pĂ„ med: NĂ€r man pratar om naturen sĂ„ gĂ„r det inte att ha rĂ€tt.
Det börjar med sjÀlva begreppet: Natur. Vad Àr det? Vad Àr det inte? NÄgot som vÀcks av blotta ordet, som man inte skulle orka ta tag i? Skuld. Utmattning. LÀngtan.
NÀsta bild, fortsÀttningen: Samma rum, samma slÀktklenoder, vinterbelysningen. Kvinnan, Simona Kossak, har vaknat. Blivit vÀckt? Av ugglan som nu sitter mitt pÄ hennes huvud? Hon gapskrattar, hÄret pÄ Ànda. Ugglans uttryck: neutralt. Hunden glÀntar pÄ ögonen men ligger kvar pÄ sÀngen. Vildsvinet snarkar tungt vidare.
Och det fanns fler bilder. Foto efter foto pÄ Simona Kossak flödade över hela nÀtet, för alla att se: Simona matande tvÄ Àlgkalvar med nappflaskor. Simona pÄ en moped i flygarmössa pÄ en lerig vÀg i snö. Simona pÄ en blommande Àng pussande
en korp pÄ nÀbben. Simona vid en spinnrock i skuggan av krukvÀxter med den smala, raka ryggen mot kameran, sol över plankgolvet i spjÀlor. Simona med lockigt, rött hÄr kramande en varg pÄ tvÄ ben vÀnd mot henne med sina stora tassar pÄ hennes axlar. Simona gosande med ett rÄdjurskid. Simona i flÀtor vid ett matbord bland gamla klockor och det enorma vildsvinet lutande över matbordet som en middagsgÀst.
Simona sovande i hö med vildsvinet som kudde. Simona, Àldre, vilande i mossa, med ett lodjur pÄ magen. Och den vackraste: Simona i en vintrig skog i pÀlsmössa och kappa med pÀlskrage bÀrande en resvÀska, tÀtt följd av en hjortflock, pÄ vÀg, pÄ vÀg, förbi de gigantiska trÀdstammarna.
Bilderna var extraordinÀra. Melankoliska, exakta, undersköna, groteska, roliga, ibland allt det dÀr samtidigt. Ett slags sken över dem. NÄgot bekant? Vad var det?
PÄ en del av dem: en storvÀxt man i ylletröja med lite skitigt hÄr. PÄ en iklÀdd en lÀderjacka à la Marlon Brando vid en maskulin motorcykel. Lech Wilczek. Artysta fotografik. Det var han som tagit alla bilderna.
Simona Kossak, lÀste jag vidare. Född i Kraków Är 1943 in i en berömd polsk familj bosatt pÄ godset Kossakówka i centrum av staden (pÄ bilderna nu: ett igenbommat ruckel). Far Jerzy, farfar Wojchiec och farfarsfar Juliusz var alla tre berömda bildkonstnÀrer med historiska motiv som specialitet (hÀstar, de dÀr slagfÀlten). Farfaderns bror Tadeusz var officer och frihetskÀmpe under första vÀrldskriget, fastrarna Maria
Pawlikowska-Jasnorzewska och Magdalena Samozwaniec erkĂ€nda författare, modern ElĆŒbieta en omsusad societetsskönhet, 24 Ă„r yngre Ă€n Jerzy Kossak, och hans andra fru. Simona hade tvĂ„ systrar frĂ„n faderns första Ă€ktenskap och en tre Ă„r Ă€ldre syster frĂ„n detta andra, Gloria, som ocksĂ„ blev bildkonstnĂ€r. Men Simona följde inte i sina slĂ€ktingars fot-
spĂ„r. Efter flickskolan och lyceet började hon studera polsk litteratur vid Jagellonska universitetet i hemstaden. Det som dock intresserade henne allra mest var djur, frĂ€mst hĂ€star. Hon rĂ„kade ut för en ridolycka och drömmen om ett jobb som involverade nĂ€rkontakt med dem mĂ„ste begravas. Men efter att ha sommarjobbat pĂ„ ett husdjursinstitut i utkanten av KrakĂłw i början av 60-talet lĂ€ste hon in sig pĂ„ matematik och kemi och bytte huvudĂ€mne till zoologi med speciell inriktning pĂ„ psykologi och djurbeteendevetenskap. Hon tog sin examen (uppsatsen handlade om fiskars ljud) och planerade att bosĂ€tta sig i Bieszczady bergen i Hulski-dalen nĂ€ra ukrainska och slovakiska grĂ€nsen, »som pĂ„ den tiden Ă€nnu var vild«. Simona hade skött hĂ€star i Hulski under somrarna i tio Ă„rs tid, hon kĂ€nde och Ă€lskade trakten. Hon erbjöds en post dĂ€r som kurator för ett Ă€nnu ickeexisterande museum i en Ă€nnu ickeexisterande nationalpark, men tiden gick och inget hĂ€nde. Till sist fick hon nog, packade sin kappsĂ€ck och reste frĂ„n barndomshemmet till andra Ă€ndan av Polen för att istĂ€llet ta anstĂ€llning vid DĂ€ggdjursinstitutet i BiaĆowieĆŒa, en by i jĂ€tteskogen med samma namn vid grĂ€nsen till nuvarande Belarus. Hon fann sig en liten stuga och levde kvar, lĂ€ngst in dĂ€r, tillsammans med ett ökande antal djurkompanjoner, utan el och vatten i 36 Ă„r. Hon hittade djuren skadade eller övergivna i skogen, tog hem dem och vĂ„rdade dem. MĂ„nga stannade kvar. Hon blev en del av hjortflocken hon studerade, assi sterade vid hjortförlossningar pĂ„ sin veranda, lade örtkompresser pĂ„ djurens sĂ„r och blev varnad av hjortvĂ€nnerna nĂ€r rovdjur befann sig i nĂ€rheten. Hon spĂ„dde vĂ€der genom att tolka sina fladdermöss rörelser, rĂ„ttan Kanelka, som var rĂ€dd för öppna platser, bodde i hennes skjortĂ€rm, Ă„snan Hepunia bevakade henne svartsjukt och nĂ€r andra forskare pĂ„ 90-talet ville fĂ„nga in vargarna och lodjuren i
BiaĆowieĆŒaskogen för att fĂ€sta kontrollhalsband pĂ„ dem i syfte att kartlĂ€gga deras livsmönster gick hon och saboterade fĂ€llorna. Det blev rĂ€ttssak av affĂ€ren.
Hemma i den före detta skogvaktarstugan kallad Dziedzinka (gÄrden), levde hon som om tiden stannat hundra Är tidigare. Hon syltade och saftade som man gjort pÄ Kossakówka, kokade medicin pÄ örter precis som sin mormor och pÄ eftermiddagarna avnjöts te klockan fem. NÀr hon konverserade anvÀnde hon sig av esprit de répartie, eller sÄ kallad witty riposte (att ge svar pÄ tal, lyder översÀttningen pÄ nÀtet, Winston Churchill var en mÀstare) vilket »varje godsÀgarbarn vÀrt namnet drillats i sen födseln«, detta mitt under den dovaste kommunistiska eran i Polen.
Varje morgon tog hon sig till jobbet i byn som lÄg sex kilometer frÄn Dziedzinka, och varje kvÀll tillbaka. VÀgen var inte mycket mer Àn en skogsstig, total lervÀlling nÀr det regnade och inbÀddad i snödrivor pÄ vintrarna, och kallades bland byborna för Paris-Dakar-rallyt. Oftast fÀrdades hon med sin lilla moped av mÀrket Komar (myggan). PÄ vintrarna avverkade hon strÀckan pÄ skidor.
Ă r 2015 hade den polska journalisten Anna KamiĆska gett ut en biografi om Simona Kossak och den ena av de sammanlagt tvĂ„ engelsksprĂ„kiga artiklarna jag hittade om Ă€mnet hĂ€mtade sitt stoff ur den. ĂversĂ€ttningen var komplicerad och lite stolpig, men artikeln var informativ. Anna KamiĆska hade rest till BiaĆowieĆŒa, undersökt trakten och intervjuat folk som hade en relation till Simona. VittnesmĂ„len tydde pĂ„ att hon var ett mycket excentriskt inslag i det rurala Polen i början pĂ„ 1970-talet, det skvallrades om henne, utan tvekan, men en slags förundrad vĂ€rme strömmade ocksĂ„ ut ur berĂ€ttelserna.
En bekant jÀgare berÀttade hur han en gÄng sÄg »ett slags
fenomen som avancerade pĂ„ en Komar â vind i hĂ„ret, pilotmössa, kaninbyxor och skidglasögon. Varelsen passerade mig och jag mĂ„ste vĂ€nda mig om för jag visste inte vad det var jag just skĂ„dat. Det var första gĂ„ngen jag sĂ„g Simonka.«
En kollega rÄkade ocksÄ pÄ henne pÄ vÀgen till jobbet och berÀttade hur han, frÄn lastbilen han och en vÀn satt i, sÄg nÄgon »pressa sig fram genom snödrivorna med en moped pÄ ryggen«. Det var Simona förstÄs. Hon och mopeden hivades upp pÄ lastbilsflaket. »Senare bjöd hon oss pÄ en stor gryta bigos i Dziedzinka som tack.« (Bigos: populÀr polsk rÀtt bestÄende av surkÄl, griskött, korv, viltkött, svamp, lök, lagerblad och hel svart- och vitpeppar.)
Simona bodde till en början i ett gĂ€strum pĂ„ jobbet, tĂ€nkte att det hĂ€r med BiaĆowieĆŒa var temporĂ€rt, det var till Hulskidalen hon egentligen var pĂ„ vĂ€g. Men efter en tid fick en av skogvaktarna och hans fru en idĂ©. Sent en kvĂ€ll tog de Simona till det övergivna Dziedzinka, i slĂ€de, i facklors sken. Truppen nĂ€rmade sig huset, ett igensnöat ruckel utan golv i vardagsrummet. HĂ€sten började bete sig nervöst och plötsligt uppenbarade sig en grupp visenter pĂ„ skogsstigen:
»De gigantiska uroxarna, snön, fullmÄnen, en perfekt vithet sÄ lÄngt ögat nÄdde«, formulerade Simona det senare. »I samma sekund som jag sÄg stugan, försilvrad av mÄnens strÄlar, bestÀmde jag mig: Det Àr hÀr eller ingenstans.«
Eller som skogvaktarfrun, Ewa WysmuĆek, Ă€ven akademiker och god vĂ€n, beskrev stunden, den avgörande:
»Simona hoppade ur slÀden och sprang upp till husets veranda, betraktade trÀden som omgav det, tÀckta av pudersnö, och ropade ut de mycket citerade orden som senare skulle associeras med vÀrldens kÀndaste lÀskmÀrke: This is it!«
Ădet var beseglat. Mossa och svamp stĂ€dades bort, tak och golv reparerades pĂ„ skogsförvaltningens rĂ€kning, möbler och
föremÄl frÄn Kossakówka forslades dit: bordsdukar av spets, bordssilver, gardiner, böcker, ett antikt strykjÀrn, en turkisk dolk, ett smyckeskrin i ebenholts, glas, porslin och en eksÀng som tillhört en faster. Simona tapetserade vÀggarna och hÀngde upp ett gevÀr vid dörren. Mitt i rummet stÀllde hon ett stort skrivbord. DÀr satt hon sen och arbetade i oljelampans sken.
Hennes mamma ElĆŒbieta trivdes ocksĂ„ pĂ„ Dziedzinka dĂ€r man höll sig med höns, spann ull, levde enligt naturens rytm och valde sitt sĂ€llskap med omsorg, som i hennes egen barndom. Fortsatte Simona att vara privilegierad överklass? Eller föll allt det som varit bekant för slĂ€kten ihop i och med kommunismens intĂ„g och den enda möjligheten var att gĂ„ en helt annan vĂ€g Ă€n den traditionella, med den en gĂ„ng privilegierades sjĂ€lvkĂ€nsla?
En polsk Karen Blixen, estetisk och enveten? En aristokratisk rebell? »Hon konsumerade inte sitt liv utan behandlade det som en uppgift, ibland som en mission«, sammanfattar artikeln.
Djuren innehar huvudrollen ocksĂ„ i vittnesmĂ„len. MĂ„nga av de intervjuade pratar om Korasek, korpen som levde med Simona, som terroriserade halva BiaĆowieĆŒaskogen: »Han stal bilnycklar, plĂ„nböcker, cigarettaskar, hĂ„rborstar, saxar, musfĂ€llor och anteckningsblock. Han attackerade folk i skogen: gjorde hĂ„l i butikskassar, rev sönder folks tillstĂ„nd för att fĂ„ vistas dĂ€r. Han klĂ€ngde sig fast i mĂ€nnens byxben, drog i kvinnornas kjolar och pickade pĂ„ deras ben. Folk sĂ„g Korasek som nĂ„got slags straff för deras synder.« Ă snan Hepunia gjorde upprepade turer över den sovjetiska grĂ€nsen som lĂ„g bara en halv kilometer ifrĂ„n Dziedzinka, men blev underligt nog aldrig skjuten utan Ă„terbördades gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng av grĂ€nsvakterna. »Med djuren fann Simona nĂ„got hon aldrig fann med mĂ€nniskorna«, konkluderas det.
Eller som hon sjÀlv uttryckte det i den andra artikeln som översatts till engelska, A Paradise Called Dziedzinka frÄn 1974, Äret dÄ jag föddes, i tidskriften Przekrój som numera hittas pÄ
nĂ€tet. Den var Ă€nnu informativare â pĂ„ sina stĂ€llen rent skvallrig: »Jag klev över en tröskel och hittade mig sjĂ€lv pĂ„ trĂ€dens och djurens sida. DĂ€rför pratar jag i deras sak. Jag har studerat biologi, men det var inte förrĂ€n jag tillbringade alla de dĂ€r Ă„ren i skogen som jag lĂ€rde mig förstĂ„ djurens sprĂ„k. Och nu kan jag det sĂ„ vĂ€l att jag borde brĂ€nnas pĂ„ bĂ„l som hĂ€xa.«
Det hÀr med djur var för mig ett frÄgetecken. Jag kÀnde inget djur, hade aldrig gjort det egentligen och aldrig kÀnt ett behov av att göra det. Det verkade som ett extra besvÀr i livet. Jag tÀnkte ibland att det var suspekt med folk som koncentrerade sig pÄ djur istÀllet för pÄ sina egna liv. Som att de behövde en krycka för att stÄ ut med verkligheten. Eller snarare: nÄgot mjukt mellan sig och den verkliga vÀrlden. Jag hade ingen aning om hur man skulle tas med djur och djur verkade ointresserade av mig, eller skydde mig, tog Ät ett annat hÄll nÀr jag kom in i rummet. GenomskÄdade mig? KÀnde pÄ sig nÄgot?
Men vad var det dÄ som jag förstod? Besattheten, ingen skillnad vilket Àmne? Simonas blick gick igenom min datorskÀrm i natten. Den var vaksam, men ocksÄ som om: lite road. Som om hon stÀllde sig en aning ironisk till hela fotograferingsprojektet?
Till att vara objektet? Lech Wilczeks objekt? Och vem var han i den hÀr historien? Hennes man? Ingenstans stod nÄgot om det.
Hade hon barn?
Hade det varit möjligt att leva som hon och ha det?
Var det alltid det jag frÀmst undrade om folk?
I hennes ögon tyckte jag mig lĂ€sa att det verkligen fanns viktigare saker i hennes liv Ă€n att bli förevigad pĂ„ bilder, att hon egentligen hade lite brĂ„ttom till det som de facto skulle göras, men att det vĂ€l gick an att stĂ€lla upp den hĂ€r gĂ„ngen. Ăr det roade mer vĂ€rt i ett sĂ„dant, i grunden mycket allvarligt ansikte, nĂ€r det en gĂ„ng glimtar fram och fĂ„ngas?
Eller var hon bara blyg? Blygsam? Tyckte innerst inne att fotograferingarna var den allra roligaste leken i hela vÀrlden, i ett liv som annars inte innehÄllit sÄ mycket lek? Vibrerade av glÀdje? Kunde bara inte riktigt visa det?
Att tveka medan man far framÄt. Att fara rakt framÄt, tvekande.
Ăr det alltid sig sjĂ€lv man ser?
Jag printade ut tvÄ av bilderna, den med hjortarna i vinterskogen och den dÀr hon Àr gammal, i mossan med lodjuret. Min gamla printer gjorde bilderna randiga och bleka, men jag sÄg ÀndÄ, det som skulle ses. Jag tejpade upp dem ovanför skrivbordet, som en pÄminnelse.
Och sommarpratet blev gjort, det blev en elektrifierad sak som handlade mest om mig sjÀlv ÀndÄ. Katalysatorn för alla frÄgor jag uppehöll mig vid var dock Simona och hennes liv, inkorporerat av naturen.
Veckorna gick, mÄnaderna. Men jag var inte klar med Simona Kossak. Eller hon med mig? Jag tÀnkte pÄ henne dagligen. Det jag hÄllit pÄ med dittills kÀndes som famlande skrapningar pÄ ytan. Hur skulle jag komma henne nÀrmare? Bara drygt tio Är tidigare hade hon varit levande, bott nÄgra hundra mil frÄn min hemstad.
Jag blev klar med boken, den om babyhjÀrtat. Babyn med hjÀrtfelet vÀxte till en stark pojke. Men hela tiden, samtidigt med allt annat, allt mer pockande, pyrde Simona, en hemlig hobby, ett svÀrmeri, mestadels nattetid, nÀr det var paus frÄn det andra, de verkliga sakerna och mÀnniskorna i mitt liv, nÀr tystnaden sÀnkte sig och gav utrymme.
Efter ett intensivt letande över hela nĂ€tet hade jag upptĂ€ckt att en av Simonas fyra publicerade böcker fanns översatt till engelska: The BiaĆowieĆŒa Forest Saga, utkommen Ă„r 2001. Den var slutsĂ„ld överallt, men efter ytterligare timmar i nĂ€tets laby-
rinter observerade jag plötsligt dess titel flimra förbi i fjÀrran lÀnders digitala bibliotekskartotek. Vidare efterforskningar visade dessutom att det var möjligt att bestÀlla den frÄn ett av dessa till mitt vanliga lokalbibliotek i Tölö via en tjÀnst som hette fjÀrrlÄn. SÄ fort som möjligt begav jag mig dit för att fÄ mer information. Det fick bli pÄ min sons cykel, för min egen var trasig och jag hade inte fÄtt till stÄnd att lÀmna in den pÄ reparation. Cykeln var lÄgt justerad eftersom hans ben pÄ den tiden var betydligt kortare Àn mina och krÀvde att jag satt helt upprÀtt, som om jag satt pÄ en moped. Som Simona pÄ hennes Komar susade jag ivÀg de tvÄ kilometerna förbi folk och trÀd. Men nÀr jag kom fram visade det sig att det bara fanns en bibliotekarie som var bekant med proceduren, antingen Älderdomlig eller vÀldigt sÀllan anvÀnd, och denne var inte pÄ plats just den hÀr dagen. Ingen kunde heller med sÀkerhet sÀga nÀr han skulle vara det. Inte förrÀn fem dagar senare hade jag tur.
NÄgon gick och hÀmtade fram bibliotekarien ur ett bakre rum. TvÄ veckor senare fick jag ett mejl frÄn Nationalbibliotekets fjÀrrtjÀnst: Materialet ni har bestÀllt frÄn The London Library har anlÀnt. En sista gÄng susade jag med knÀna vid hakan till biblioteket, betalade 25 euro och fick boken samt en handskriven lapp som bevis över den skedda internationella transaktionen.
The BiaĆowieĆŒa Forest Saga var min i en mĂ„nad framöver.
Den var en tegelsten och handlade om BiaĆowieĆŒaskogens skeden frĂ„n paleolitikum fram till slutet av 1900-talet. Alla hot skogen stĂ€llts inför, och de hade varit otaliga under millenniernas gĂ„ng. Varje kapitel började med en fiktiv scen. HĂ€r fanns berĂ€ttelsen om hur en man frĂ„n en mer utvecklad stam â lĂ€ngre, intelligentare â kommer till en av de urslaviska byarna i skogen och efter att ha charmat alla stammens kvinnor och kvickt lĂ€rt sig dess sprĂ„k och seder lömskt dödar byĂ€ldsten och blir byns envĂ„ldshĂ€rskare. En annan handlade om hur den
polsk-litauiske medeltidskonungen Vladislav II , stamfader för den jagellonska kungaĂ€tten, förlorar en duell mot en björn under en jakt och sen tydligt hör hur björnen frĂ„gar honom, dĂ€r han ligger svĂ„rt sĂ„rad i mossan: Varför förstörde du dina förfĂ€ders tro? Vladislav hade infört katolicismen i Litauen som ersĂ€ttning för samogiternas ursprungliga hedniska folktro. I en tredje hĂ€mtar en tyghandlare/skinnsmugglare pesten till byn Krysztapowe, med resultatet att alla i byn dör. Det enda som idag vittnar om att den nĂ„gonsin funnits Ă€r namnet pĂ„ den nĂ€rbelĂ€gna byn KrzyĆŒe. KrzyĆŒe betyder kors.
Efter fiktionspartiet följde en faktadel om samma period. Men framförandet var pĂ„ nĂ„got sĂ€tt vĂ€ldigt schematiskt och översĂ€ttningen flöt illa. Recensionerna pĂ„ nĂ€tet var för det mesta hyllande om Ă€n lite enkla och koncentrerade sig pĂ„ det mysiga i att fĂ„ grotta ner sig i berĂ€ttelserna om en skog. Men i en internationell tidskrift med kritik av akademiska texter kallades Simonas stĂ„ndpunkter â att hon hĂ€vdade att BiaĆowieĆŒaskogen var döende och föresprĂ„kade att allt större omrĂ„den skulle skyddas helt frĂ„n mĂ€nsklig inblandning â melodramatiska och som Ă€nnu ett led i upprĂ€tthĂ„llandet av dikotomin mĂ€nniska/natur i enlighet med den typiska vĂ€sterlĂ€ndska missuppfattningen.
Materialet bara förgrenade sig. Det stod klart för mig att jag inte skulle komma mycket lÀngre bara genom att försöka ta mig igenom den hÀr boken och lÀsa klumpiga artiklar pÄ nÀtet.
Hur jag Àn försökte lÄg det som en hinna av plastfilm mellan Simona Kossak och mig. Var det pÄ grund av sprÄket? Min okunskap om de polska förhÄllandena? Tiden som ÀndÄ gÄtt?
Jag mindes plötsligt att jag hade en polsk bekant, en enda, översĂ€ttaren Justyna Czechowska som jag brukade trĂ€ffa pĂ„ Ă„rsmötet för författar- och översĂ€ttarorganisationerna kring Ăstersjön pĂ„ vĂ„rarna i Visby, men jag hade inte vĂ„gat prata
med henne sĂ„ mycket för hon var sĂ„ cool. Nu tog jag kontakt med henne innan jag hann tĂ€nka mig för. Och ja. Hon kĂ€nde till Simona Kossak. NĂ„got med skogen? Radikalt? sa hon. Hur sĂ„? Det var som om hon dessutom visste nĂ„got mer om saken som hon inte genast kom pĂ„. Sen kom hon ihĂ„g. Hon hade en gammal vĂ€n, MiĆka, som hade vuxit upp i BiaĆowieĆŒa och som dessutom varit Simonas guddotter. MiĆkas förĂ€ldrar, ElĆŒbieta och PrzemysĆaw Malzahn, bodde fortfarande kvar i BiaĆowieĆŒa. Och ja. Justyna tĂ€nkte fixa mig dit och det sĂ„ snart som möjligt.
Jag packade ner en bandspelare som jag fÄtt lÄna, en ny, grön anteckningsbok, de utskrivna sidorna med information (nu tummade och vikta, fullklottrade med kommentarer), Simonas systerdotter Joanna Kossaks nummer sparat i telefonen som en ovÀrderlig skatt samt husets bÀsta gummistövlar, och sen tog jag billighetsflyget till Warszawa via Oslo. SÄ skulle jag inte göra, men sÄ blev det, den gÄngen. Och sen fick jag skjuts genom Polen i Justynas pojkvÀns bil. En roadtrip i den gröna dimman.