ÖVERSÄTTNING: Fredrika Spindler
Wahlström & Widstrand
Wahlström & Widstrand Box 3159, 103 63
Text copyright © Katherine Rundell, 2025
Originalets titel The Poisoned King
Illustrationer © Tomislav Tomić, 2025
Karta & illustration s. 334 av Virginia Allyn Översättning av Fredrika Spindler
Omslag av Sara R . Acedo
Tryckt av ScandBook, EU 2025 Första tryckningen isbn 978-91-46-24280-2
De skulle ha sagt att det inte var möjligt: det kaos och den förödelse hon vållade. De skulle ha sagt att hon inte hade det i sig.
Hon hade det i sig, men det låg djupt inom henne. Vad finns under ditt hus, om du skulle börja gräva? Lera och maskar. Begravda skatter. Skelett. Du vet inte. Flickan grävde i sitt hjärtas djup och där hittade hon hunger efter rättvisa, och törst efter hämnd.
C hristopher vaknade av att en drake satt och gnagde honom i ansiktet.
Draken var inte större än en sparv, liten nog att kunna sitta på översta delen av Christophers tumme och var en förtjusande silvergrön liten skönhet. Hans min var högdragen nog att kunna bränna hål genom en dörr av härdat stål.
Draken tog till orda. »Christopher!« sa han. »Det har inte varit lätt att hitta dig.«
Christopher satte sig upp. »Jacques?« sa han. Hela hans kropp började darra: av chock och av glädje.
Han föste undan täcket, såg sig om i sovrummet. Hans jeans låg på golvet; fönstret hade utsikt över en gata i London. Allt var som förut, och inget var som förut, för en pytteliten drake satt uppflugen på hans nattduksbord.
»Jacques!« sa han igen. Draken var verklig och han var här och han bet prövande i glödlampan i Christophers sänglampa. »Vad står på?«
»Jag har kommit för att hämta dig«, sa Jacques. Han ruskade krossat glas av ryggen. »Nu, omedelbart.«
»Vart? Till Arkipelagen?«
»Givetvis. Jag befaller dig!« Under högdragenheten vibrerade något i hans stämma; det var rädsla. Draken flög fram till Christophers hand och bet honom hårt i tummen. Det blödde. »Jag är i brådskande behov av din hjälp.«
Christopher kände hur hjärtat tog ett skutt uppåt och ännu högre uppåt. Men han försökte låta bli att visa hur förväntansfull han var, försökte andas lugnt, tills han förstod. Han började snabbt dra på sig gårdagens jeans.
»Om du kunde låta bli att behandla mig som en buffé vore det trevligt«, sa han till Jacques. »Berätta vad som har hänt. Hur tog du dig hit?«
»Tack vare oerhörd uppfinningsrikedom och ansträngning. Jag begav mig till Atidina, genom passagen som finns i floden där. Det var mycket fuktigt, och jag avskyr vatten. Det var inte behagligt. Det var otrevligt nog, men sedan tänkte jag att jag skulle hitta dig i Skottland, där passagen mynnar ut«, sa Jacques. »Men du var inte där. Jag undvek din morfar och begav mig söderut, följde ditt doftspår. Jag blev anfallen av en flock duvor och en uppkomling till kråka. Jag kunde inte göra upp eld – jag menar, jag ville inte göra det, för att inte varsko några människor om min närvaro – så jag åt det jag hittade i de där stora korgarna med rutten mat som ni av oförklarliga skäl har placerat ut på era grå gator.
Det var vedervärdigt. Förutom de små fyrkanterna i plast med röd vätska. De var läckra.«
Vid en närmare blick såg Christopher att draken hade ketchup på fjällen under hakan.
»Men varför? Varför har du kommit? Du är inte i säkerhet här, Jacques.«
»Tror du inte att jag är medveten om det? Jag skulle inte ha tagit mig hit och flugit förbi era vämjeliga rap-utdunstande fyrhjuliga mördarkonservburkar om det inte hade funnits någon anledning till det. Jag hade inget val«, sa Jacques. Han smällde ihop tänderna; eländet stod skrivet i hans lilla ansikte. »Jag skickades hit.«
»Skickades hit av vem?«
Men Jacques var nu så spänd att han vägrade att tala. Han andades ut och ett stort moln av brännhet svart rök – snarare än eld – fyllde rummet. Christopher kastade sig fram till fönstret innan röken fick brandvarnaren att börja tjuta och han svängde det fram och tillbaka i gångjärnen. »Jacques! Berätta för mig!«
Jacques ord forsade fram som en flod. »De stora drakarna håller på att dö, flera dussin har redan dött. Ingen vet varför.«
Fasan drabbade Christopher som ett blixtnedslag. Han hade känt drakar. Han hade kommit tillräckligt nära dem för att känna deras makt, deras primitiva, stränga intelligens; inte människans intelligens, utan den hos något oändligt mycket större och vildare och äldre.
»Hur då? Vilka arter?« Inte de rödvingade drakarna bad han inom sig.
»Isdrakarna i norr: sex döda. De gula drakarna i söder: tio borta, upptäckta av fenixfåglarna. Två silverstjärtfamiljer: ett dussin hittade döda. Och fler, ingen vet hur många fler, fler hela tiden.«
»Är det en sjukdom? Eller . . . mord? Men hur skulle någon varelse kunna döda över ett dussin drakar? Inte ens en sfinx vore stark nog för det; inte ens en mantikora.«
»Jag vet inte! Men Sarkany, den stora rödvingade draken på vars rygg du en gång flög har skickat mig att kalla på dig. Hon sa att jag måste ta med dig tillbaka till Arkipelagen.«
»Men varför just jag?«
»Det kan bara vara du!« Röken vällde fram ur hans nos. »Vissa säger att det kanske är drakpest, så de stora drakarna vågar inte träffa varandra. De håller sig isolerade av rädsla för att bli smittade. Men de flesta tror att det handlar om mord och därmed kommer ingen drake att lita på någon människa eller någon varelse från Arkipelagen. Men du kommer från Utomländerna. Sarkany kommer att lita på dig och endast dig.«
Christopher stod vid fönstret, med handen på vredet. Drakarna, mördade? Han tänkte på Sarkany; på hennes skräckinjagande prakt och hennes vingslag som lät som åska.
»Men vad skulle jag kunna göra . . . ?«
Jacques fnös på nytt: mer svart ilsken rök. »Drakar är inte roade av människor som ställer frågor. Ställ en till så skall jag bränna ned hela rummet. Tänker du följa med?«
Tänkte han följa med? Vilken fara väntade i andra änden av jaculusens kallelse? Vad kunde han rimligtvis förmå, som drakarna, med alla sina år av styrka och obarmhärtig kunskap, inte förmådde? Men inom Christopher steg också en känsla av upprymdhet. Att en drake skulle ha behov av honom! Att få återvända till Arkipelagen! Tillbaka till enhörningarna och drakarna, longmorerna och kankorna, till glimret, till Mal Arvorians rike!
»Ja.«
Han drog fram en liten kartong som låg under sängen. I den låg tanden som sfinxen hade givit honom, omsorgsfullt inslagen i bomull. Där fanns också en kniv och en vattentermos av metall och lite proviant: choklad, müslibars, saker som skulle hålla sig. Han hade varit redo. Han hade väntat. Det var vad han i hemlighet hade längtat efter; att någon skulle ropa hans namn och kalla honom tillbaka. Christopher körde ned tanden, kniven och termosen i sin rockficka jämte alla sina pengar och sin mobil. Sedan tog han upp mobilen igen, stängde av den och lämnade den vid sängen; han ville inte bli hittad. Han skrev en lapp till sin far: det var fortfarande tidigt på morgonen –fadern skulle inte vara vaken än.
Pappa, jag har farit tillbaka till Arkipelagen. Drakarna
behöver min hjälp. Bara att skriva det kändes som en elektrisk stöt genom armen. Förlåt att jag inte frågade dig om lov. Oroa dig inte – jag kommer att vara i fullständig säkerhet.
Sedan ångrade han sig och strök över Jag kommer att vara i fullständig säkerhet. Det fanns ingen vits med att ljuga.
Han la till Jag ska vara försiktig, och strök sedan över det också. I stället skrev han Jag älskar dig. Christopher.
»Skynda dig!« sa Jacques.
Christopher tömde sin skolväska på en häpnadsväckande trist geografiuppgift om det belgiska motorvägssystemet, en mycket gammal smutsig strumpa som legat i gymnastikpåsen och en ruttnande banan – och höll sedan fram ryggsäcken mot Jacques.
Blicken draken gav honom kunde ha fått rosor att vissna. Den kunde ha knockat en regnbåge från himlen.
»Jag tänker icke låta mig transporteras i den där . . . förruttnelsestinkande fotsvettsosande överflödiga tingesten till säck. Jag skall sitta på din axel såsom jag brukade, likt en mäktig kejsare på sin springare.«
»Det kan du inte göra. Folk kommer att se dig.«
»Då skall jag flyga tillbaka bland molnen, precis som på vägen hit.«
»Tåget kommer att vara snabbare och enklare.« Den pyttelilla draken såg utmattad ut, fast Christopher visste bättre än att säga det högt.
»Så hitta då ett annat alternativ. Snusksäcken kommer inte på fråga.«
Christophers rock var lång och tjock, och fickorna var stora. »Du kan färdas i min andra ficka.«
Jacques fnös. »Bättre. Nätt och jämnt godtagbart, men den luktar åtminstone inte som en mindre apokalyps.«
Christopher gläntade på fickan och draken flög ned i den. Hans fjäll var heta och torra och fickan blev omedelbart varm.
»Och nu«, sa draken, »beger vi oss av.« Han fnös, och drakrök – vit, den här gången, och tunn, nästan sötaktig – steg ur fickan i ett moln. Den luktade, tänkte
Christopher, som Arkipelagen: som glimret, som den höga himlen där longmorer och fenixfåglar flög; som de vilda magiska öarna.
Det var enkelt, fast inte lätt: det är två olika saker.
Christopher tog bussen till Euston Station och väntade sig att bli hejdad och hindrad i varje ögonblick.
Jacques fick inget att kännas lugnare då han försökte inmundiga tuggummit han hittade i Christophers ficka och trasslade synnerligen kletigt in sig i det. Christopher klev på tåget. Det kostade honom hälften av hans besparingar och Jacques insisterade på att matas med korvar från restaurangvagnen, med tjocka lager ketchup på som han glatt kladdade över hela Christophers rock. Christophers tankar gick oupphörligt till drakarna – till deras dunkla kunskap och farliga skönhet.
Väl på färjan lämnade Christopher sin hårda plaststol och gick och ställde sig ute på däck. Blåsten och vågskummet hade hållit de andra passagerarna inomhus.
Jacques dök triumferande upp ur fickan och placerade en tuggummikletig klo på Christophers haka.
»Vad gör du för något?«
»Undersöker ditt ansikte. Hur länge var det sedan vi träffades i Glimmerrikets arkipelag?«
»Nästan ett år.«
»Hur har det gått för dig? Med din nya kunskap och dina nya sorger och nya glädjeämnen?«
Christopher log. »Jag drömmer om henne.« Han tänkte fortfarande på Mal Arvorian varenda dag. Han talade med henne i fantasin. »Men jag vet att hon är där. Någonstans. Jag vet att hon finns därute.« Och hon hade lärt honom att världen var mer kolossal än han vetat.
Ibland vaknade han om natten och tanken på Arkipelagen fyllde honom om igen med förnyad besynnerlig glädje.
»Har du hört något från någon arkipelagier? Natthand, Irian, den där illaluktande ratatoskan Ratwin?«
Christopher skakade på huvudet. »Jag försökte återvända – min morfar hindrade mig. Så vi kommer att vara tvungna att smyga oss förbi honom. Och min pappa lär vara panikslagen.« Han tänkte på sin kärleksfulle, världsfrånvände far och kände ett styng av skuldmedvetenhet svida till mitt i upprymdheten. »Din drakrök lär inte direkt ha varit betryggande för honom.«
Jacques fnös. »Det finns många som skulle vara överförtjusta i att ha ett rum som bär spår av en drakes närvaro. Han borde betrakta det som pricken över i:et i inredningen.«
Slutligen, i den annalkande skymningen och kylan, tog Christopher en sjaskig taxi som luktade fukt hem till sin morfar. Det var en lång körning och kostade honom
hans sista pengar. Han bad föraren att stanna när hans kontanter var slut och sedan gick han till fots.
Det tog honom en timme att komma fram till morfaderns grind. Han gick längs den skogkantade vägen i trädens mörka skugga. Jacques satt triumferande på hans axel med vingspetsarna skavande mot Christophers hals, vilket påminde honom om att detta var verkligt.
När han väl kom inom synhåll från huset smet han in bakom ett träd och kikade fram. Han fick syn på sin morfar Frank som satt vid sitt skrivbord och hans hjärta tog ett skutt. Christopher längtade efter att springa fram till fönstret, knacka på, vinka – men han fick inte bli sedd.
Han smög bortåt och uppför kullen mot passagen; upp till sjön vid toppen som skulle föra honom till Glimmerrikets arkipelag.
Men nu, när han närmade sig sjön, blandades den spänning och längtan han erfor med en rysning av rädsla. Hur skulle en människa överleva en kraftmätning med en makt som var kapabel att döda drakar?
Christopher saktade av när han kom fram till kullens krön. Vattnet i sjön glimmade grönt. Jacques utstötte ett lågt, ordlöst hoande för att mana på honom.
Christopher gick runt strandkanten. Nedanför honom, långt nere i djupet, lyste det fosforescerande gröna med ett starkt sken. Han drog av sig kängorna och hängde dem runt halsen. Han tvekade, och Jacques
kände hans tvekan. För en gångs skull hånade jaculusen honom inte.
»Du kan inte både hoppa och inte hoppa, Christopher«, sa Jacques. »Du måste välja.«
Den sanna tron är paradoxal i det att den utgörs av tron på det omöjligas möjlighet; det hade hans morfar berättat för honom. Christopher tänkte återigen på drakarna och på den onda varelsen, vilken den än var, som jagade dem. Han tänkte på Arkipelagens himmel, den omöjliga platsens omöjliga blå färg, som Mal Arvorian hade flugit upp i.
Att våga är att tappa balansen, mista fotfästet i världen. Att inte våga är att förlora allt som är värt att ha.
»Christopher.« Jacques klor borrade in sig i hans hud. »Jag ber dig.«
Drakar säger inte »jag ber dig«. Christopher tog tre steg bort från vattnet. Sedan gav han till ett vrål, ett stridsrop av kärlek och ja, snurrade runt och sprang och hoppade långt ut i sjöns mitt.
Det var våldsamt kallt, brutalt mot hans hud. Han sparkade sig nedåt till djupet, där det fosforescerande virvlade runt hans ansikte. Han sträckte fram handen för att röra vid det. Ett plötsligt outhärdligt tryck klämde åt om hans bröst när strömmen fick tag i honom. Han svalde vatten och storknade.
Christopher snurrade i strömmen, letade desperat efter ytan. Han slog huvudet i en sten och trodde att han
skulle svimma. Han skulle drunkna, lungorna sved som eld. Han sparkade igen med benen, förtvivlat, och sedan sköt huvudet upp i sval luft och i skymningsljuset såg han ett ansikte som iakttog honom från strandkanten vid en flod.
Ansiktet var på en och samma gång ett lejons och en människas. Det var uråldrigt och vackert. Varelsens väldiga rygg var gyllenbrun i månskenet och hennes fyra ben var som ådriga av senor och muskler. Längs hennes rygg vilade vingar, hopfällda, redo. Bredvid henne i det daggvåta gräset låg ett svärd.
Det var en sfinx.
Christopher kände igen det ansiktet. Plötsligt hade det inte längre någon betydelse att han blödde från tinningen så att flodvattnet färgades rött. Han hävde sig upp på stranden.
»Naravirala!« sa han.