Monique flyr
ĂversĂ€ttning av Marianne Tufvesson
wahlström & widstrand
Av Ădouard Louis har tidigare utgivits:
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015)
VĂ„ldets historia (2017)
Vem dödade min far (2019)
En kvinnas frigörelse (2022)
Att förÀndras: en metod (2022)
Wahlström & Widstrand
Box 3159, 103 63 Stockholm
www.wwd.se | info@wwd.se
Originalets titel: Monique sâĂ©vade
Copyright © Ădouard Louis, avril 2024
All rights reserved.
Omslagsformgivning: Nina Ulmaja
Tryckt hos ScandBook, EU 2025
ISBN 978-91-46-24277-2
âDet hĂ€r som jag ser, Ă€r alltsĂ„ det Nya Livet.â
HĂ©lĂšne Cixous, Ăve sâĂ©vade
Hon ringde mig sent pÄ kvÀllen. Hon grÀt. Jag var tjugoÄtta nÀr detta hÀnde och det var tredje, eller möjligen fjÀrde, gÄngen i livet jag hörde henne grÄta.
Hon berÀttade för mig i telefon att mannen som hon hade mött efter att ha lÀmnat min far, och som hon bodde med i hans tjÀnstebostad i centrala Paris, nu tvingade henne att gÄ igenom samma sak som min far hade utsatt henne för under tjugo Ärs tid, att han uppvisade samma sorts beteende, fast vÀrre; han drack, massvis, framÄt kvÀllen hÀllde han upp glas pÄ glas med whisky Ät sig i sÄdana dÀr senapsburkar som
kan ÄteranvÀndas som dricksglas, och nÀr han
vÀl fÄtt i sig sprit förnedrade han henne, började hÄna henne och kalla henne
slampa, hora, dumskalle,
jag hörde honom i bakgrunden medan hon pratade med mig den hĂ€r februarikvĂ€llen, han hĂ„nade henne trots att hon pratade med mig i telefon, jag var hennes vittne, jag hörde mannen sĂ€ga att hon bara var en slampa, en hora, att hennes son â jag â bara var en bögjĂ€vel, att hennes andra söner â mina bröder â bara var nollor och sjĂ€lv kunde hon inte behĂ€rska sig, inte hĂ„lla tillbaka grĂ„ten, hon sa Jag gjorde mig fri frĂ„n din far, jag trodde jag skulle fĂ„ ett nytt liv men nu börjar allt om igen, allt börjar om likadant, hon stakade sig och sa mellan snyftningarna Jag vet inte varför jag mĂ„ste ha ett sĂ„nt skitliv, varför jag alltid trĂ€ffar mĂ€n som hindrar mig frĂ„n att bli lycklig, inte förtjĂ€nar vĂ€l jag att plĂ„gas sĂ„hĂ€r, vad har jag gjort för ont egentligen?
Jag började ocksÄ grÄta.
Att hon grÀt fick mig att grÄta.
10
Jag försökte andas lugnt. Jag satte mig i soffan bakom mig och sa: âOroa dig inte, vi löser det hĂ€râ â en mening dikterad av omstĂ€ndigheterna som jag hört hundratals gĂ„nger pĂ„ bio och teve; det Ă€r alltid i de mest dramatiska situationerna som vi reagerar mest förutsĂ€gbart.
Jag tĂ€nkte efter sĂ„ fort jag kunde och sa: âOkej, jag vet hur vi ska göra. Du packar ner lite klĂ€der i en vĂ€ska och gĂ„r dĂ€rifrĂ„n pĂ„ en gĂ„ng. Du Ă„ker hem till mig.â
Hon kunde ta sin tillflykt till min lĂ€genhet; jag ville inte att hon stannade hos en man som var aggressiv och elak mot henne, hon mĂ„ste dĂ€rifrĂ„n genast, en vĂ€n som hade nyckeln till min lĂ€genhet och befann sig i Paris skulle komma och öppna Ă„t henne, jag hade förstĂ„s inte hunnit prata med min vĂ€n Ă€n, men visste att han skulle hjĂ€lpa mig â att han skulle hjĂ€lpa henne. Jag förklarade â för henne, min mor â att jag varit utomlands i nĂ„gra veckor och mĂ„ste stanna ett par veckor till pĂ„ grund av yrkesmĂ€ssiga Ă„taganden, jag kunde inte resa tillbaka till Frankrike direkt men skulle göra mitt bĂ€sta pĂ„ distans.
Hon svarade:
â Jag tror Ă€ndĂ„ inte att jag orkar gĂ„ min vĂ€g sĂ„dĂ€r pĂ„ en gĂ„ng. Jag gör det i morgon.
Jag envisades: det gick inte att veta hur situationen skulle utvecklas om mannen hon levde med var sÄ aggressiv mot henne pÄ kvÀllen. TÀnk om han övergick till att bli fysiskt vÄldsam? Om han försökte slÄ henne? Om han plötsligt kastade sig över henne? Det var inte sÀrskilt ovanligt, sa jag, du vet vÀl att min syster kom hem med blÄmÀrken i ansiktet pÄ grund av en man, den dÀr fotbollskillen Loïc som jag tyckte var sÄ snygg, du vet vÀl att min bror redan har slagit en kvinna sÄ att hon till slut ringde polisen, i hela mitt liv och inte minst i vÄr familj har jag sett mÀn slÄ kvinnor, och jag vill inte att det ska hÀnda dig, jag sa Jag vill inte att det ska hÀnda dig, du mÄste dÀrifrÄn, du mÄste dÀrifrÄn, och medan jag gjorde mitt bÀsta för att övertala henne fortsatte mannen i bakgrunden att vrÀka ur sig, Varför glor du pÄ mig sÄdÀr, tror du jag blir rÀdd kanske bara för att du skvallrar för din son, din jÀvla slampa,
din subba, tror du jag blir rÀdd kanske för ditt rövhÄl till son,
och jag tog fasta pĂ„ glĂ„porden och sa till henne â min mor â Men du hör vĂ€l vad han kallar dig, jag hör allting, du mĂ„ste gĂ„ dĂ€rifrĂ„n, min vĂ€n
Didier kommer och hjÀlper dig, var snÀll och lyssna nu mamma, ta bara med dig lite klÀder och
din hund och stick, smit ivÀg snÀlla, men nÀr hon svarade lÀt hon matt pÄ rösten som ett skadat djur, hon talade inte utan bara flÀmtade Nej, nej, jag kan inte gÄ min vÀg sÄdÀr, jag har papper att hÀmta innan jag gÄr, viktiga papper, jag vÀntar tills han somnat innan jag hÀmtar dem, han vet att jag Àr fast eftersom allt jag Àger finns hÀr hos han.
Jag vÀdjade till henne Men papper Àr inte viktiga, du kan lÄta göra nya, vi gör nya, jag lovar, du anmÀler att de Àr borta och sÄ gör vi nya, kom igen, gÄ nu, gÄ, och jag sa Att du ringde mig visar att du kÀnde dig hotad, annars skulle du aldrig ha gjort det, du mÄste dÀrifrÄn nu i kvÀll, men mina vÀdjanden tjÀnade inget till, hon tÀnkte inte Àndra sig, och jag mÀrkte rentav att hon tyckte det var jobbigt att jag envisades och
13
jag blev plötsligt rÀdd, rÀdd att göra en redan pressande situation Ànnu svÄrare, jag blev Ängerfull och lade ner alla försök att beveka eller övertyga henne.
Jag suckade:
â SĂ€kert att natten inte blir för jobbig för dig nu dĂ„ om du stannar?
Hon tog ett djupt andetag. Hon hade slutat grÄta:
â En jobbig natt till gör ingen skillnad. Snart Ă€r han hur som helst sĂ„ full att han somnar och lĂ€mnar mig i fred. Oroa dig inte, jag Ă€r van.
Jag visste att hon var van. Under hela min barndom hade jag sett min far nÀr han var berusad, och kallade henne
Din feta kossa
FlÀskfia
eller Tjockisen, sÀrskilt inför andra personer, för att roa dem och förnedra henne. Jag visste att hon var van, men just dÀrför hade jag önskat att hon skulle slippa uppleva det igen.
Hon upprepade:
â Oroa dig inte. Jag ska ta mig ur det. Jag Ă€r ledsen att jag ringde.
Jag fick henne att lova att gÄ dÀrifrÄn nÀsta dag, sÄ fort hon bara kunde, och det lovade hon. Jag frÄgade:
â Vill du att jag Ă€r kvar hos dig i telefon? Jag kan stanna i luren hela natten om du vill.
Men det ville hon inte.
â Nej. Om han ser att jag pratar med dig blir han Ă€nnu mer förbannad. Jag bara struntar i vad han sĂ€ger tills han Ă€r sĂ„ packad att han somnar.
Jag lade pÄ, och skrev till Didier. NÀr jag sÄg hans namn komma upp pÄ mobilskÀrmen svarade jag och förklarade vad som just hade hÀnt. Didier sa att han kunde gÄ hem till mig vilken tid som helst nÀsta dag, öppna för min mor och ge henne nycklarna. Jag frÄgade om han hade möjlighet att ta ut lite pengar att lÄna henne, sÄ att hon kunde handla, köpa sig lite mat och basvaror, sÄ skulle jag betala tillbaka pengarna nÀr jag var hemma i Paris, och Didier sa att sjÀlvklart, sjÀlvklart skulle han göra det.
Jag lade ifrÄn mig mobilen, sÄg mig om i rummet och vÀntade. Jag vet inte vad jag vÀntade pÄ.
Jag försökte i möjligaste mÄn att leva som vanligt under kvÀllen. Jag klarade det inte. Jag var övertygad om att en katastrof var pÄ vÀg att intrÀffa. Jag skrev till min mor pÄ WhatsApp: Hur gÄr det? Det har inte blivit vÀrre?
Hon svarade: Det ordnar sig. GÄ och lÀgg dig, oroa dig inte. Jag sÄg för mig hur hon satt och tryckte i ett hörn av vardagsrummet med mannen bredvid som vrÄlade; jag sÄg för mig hur ljuset frÄn mobilen föll över hennes ansikte medan hon knappade pÄ tangenterna, hur hennes ansikte ömsom framtrÀdde och ömsom försvann i det flackande grönlila skenet. Jag mindes nÄgot jag lÀst i en historiebok, att man en dag hade hittat kvinnokroppar frÄn yngre stenÄldern med frakturer pÄ skelettet orsakade av mÀns vÄld. VÄldet som min mor levde med luktade förhistoriska grottor och hÄlor, det urÄldriga vÄldets lukt.
Jag frÄgade ocksÄ: Sover han nu? Jag vÀntade pÄ att hon skulle svara.
Jag gick upp, vankade runt.
Ăverreagerade jag? Förstorade jag upp det
hela? Eller var det för att hon var sÄ van vid den hÀr sortens situationer att hon faktiskt hade lÀttare Àn jag att finna sig i dem, trots att det var hon som blev angripen och förnedrad, och inte jag?
Ljög hon om hur illa det var stÀllt?
Jag misstÀnkte det.
Jag mindes en kvÀll i tonÄren dÄ min syster hade dykt upp med blÄmÀrken i ansiktet, och dragit en lögn som ingen hade trott pÄ: Jag slog i huvet nu igen sÄ himla dumt av mig.
Jag mindes min fars historier om sin egen far â min farfar â som nĂ€r han hade druckit brukade kasta stolar i ansiktet pĂ„ sin fru, historier som hon sjĂ€lv â min farmor â aldrig berĂ€ttade.
Undvek min mor att berÀtta hela sanningen, hon ocksÄ?
Till slut svarade hon: Det Àr lugnt, han sover. I morgon gÄr jag, jag lovar. Sov nu.
Jag tvingade mig att tro pÄ henne; jag tog en sömntablett, gick och lade mig men lÀt ljudet pÄ ringsignalen vara pÄ. Jag ville inte missa om hon ringde, om nÄgot hÀnde. Jag var rÀdd för olyckor, jag drömde om mirakel.
NĂ€sta dag. Hon hade vĂ€ntat tills jag vaknade, tills hon sĂ„g att jag var online i mobilens meddelandeapp, och skrev dĂ„ till mig: âJag Ă€r klar.â
Jag protesterade: âMen varför hörde du inte av dig tidigare? Om du var uppe?â Hon svarade: âJag ville du skulle fĂ„ vila dig.â
Hela natten hade jag bÀvat för att hon skulle Ängra sig. Jag hade drömt mardrömmar om att hon ringde och sa att hon Àndrat sig och skulle stanna; det sa jag ocksÄ, men hon verkade sÀker pÄ sin sak:
â Nej, det rĂ€cker nu. Ingen ska fĂ„ trampa pĂ„ mig mer, nu gĂ„r jag en gĂ„ng för alla.
Mannen som hon levde med lÄg fortfarande och sov, det var rÀtta tillfÀllet att ge sig av. Hon hade letat igenom lÄdorna och lyckats fÄ tag pÄ de papper hon ville ha med sig: sin familjebok, sina intyg frÄn försÀkringskassan, sina recept. Sitt id-kort. Hon hade packat en liten vÀska med klÀder: nÄgra t-shirtar, strumpor, ett par byxor utöver dem hon hade pÄ sig; nÀr jag kvÀllen innan
pratade med henne om hur hon skulle gÄ till vÀga och skissade pÄ en flyktplan hade jag rÄtt henne att ta med sig sÄ lite som möjligt för att kunna röra sig obehindrat och inte fÄ ont i ryggen.
Jag hade sett för mig att en tyngre resvÀska skulle ha försvÄrat för henne att fly, gjort henne lÄngsammare, och att mannen hon levde med hade kunnat höra henne, uppfatta ljud frÄn trapphuset, vakna och hinna ifatt henne, bilden hade dykt upp gÄng pÄ gÄng i mitt huvud som en skrÀcksyn, jag hade sett mannen lÀgga handen pÄ hennes axel och frÄga Och vart Àr du pÄ vÀg dÄ? Du stannar hÀr, medan hon stod som förstenad och oförmögen att röra sig pÄ grund av sin otympliga resvÀska, och dÀrefter blev fasthÄllen och vaktad sÄ att hon inte skulle försöka sig pÄ nÄgot utbrytningsförsök; jag beskrev scenen för henne, min oro för att den skulle bli verklighet men hon upprepade att hon bara hade en ryggsÀck, en liten lÀttburen vÀska, och sin hund.
SĂ„ var allt klart.
â DĂ„ kör vi?
â DĂ„ kör vi.
Jag bestÀllde en taxi pÄ distans, frÄn lÀgenheten i Aten dÀr jag befann mig, hundratals mil bort frÄn hennes trötta kropp och flÄsande andhÀmtning.
Knappt fem minuter senare meddelade mig föraren att han stod utanför hennes hus. Hon gick ner pĂ„ gatan: â Nu Ă„ker jag.
Bakom sig lÀmnade hon ett antal Är av sitt liv, klÀder och föremÄl som hon efter hand hade köpt för att göra lÀgenheten, som hon uttryckte det, mindre dyster.
Jag förestÀllde mig hur hon flydde ut pÄ gatan, hennes kropp pÄ etthundrafemtioÄtta centimeter med ryggsÀcken över axlarna, den lilla hunden under armen, hennes jÀktade steg för att tillryggalÀgga strÀckan mellan huset och den vÀntande bilen, andetagen, andetagen, och jag förestÀllde mig att hon inom sig upprepade: Jag tÀnker inte lÄta nÄgon trampa pÄ mig mer. Nu rÀcker det.
Jag ringde Didier för att meddela att hon snart skulle vara framme vid min lÀgenhet; han var redan pÄ vÀg dit, han med. Han hade inte invÀntat klartecken frÄn mig, han hade kÀnt pÄ
sig vad som var i görningen och valt att ligga steget före.
PÄ mobilskÀrmen symboliserade en svart miniatyrbil taxin som gradvis förflyttade sig genom stadens olika arrondissement, med min mor inuti. Jag kisade med ögonen som om jag hade kunnat urskilja henne, som om jag genom att koncentrera mig hade kunnat förvandla symbolen till levande, verklig materia.
Hon var pÄ vÀg.
I sju Ă„r hade hon bott i Paris. NĂ€r hon pratade om det sa hon ofta: âJag kan knappt fatta att jag bor hĂ€r! I Paris! Att jag börjat om pĂ„ nytt fast jag Ă€r över femtio!â
Hon som hade tillbringat största delen av sitt liv i en avsides belÀgen by i norra Frankrike, byn dÀr jag hade vuxit upp med henne, en by med knappt tusen invÄnare, lÄngt frÄn allt, hon som lÀnge tycktes dömd att aldrig ta sig nÄgonstans, en dag hade hon gjort det: hon hade gÀckat sitt öde.