TORBORG NEDREAAS
Av månsken växer ingenting
Översatt av CILLA NAUMANN
Förord av GEIR GULLIKSEN
Wahlström & Widstrand
Förord
Vad Åse visste
Allra först vill jag bara säga detta: Läs den här romanen. Läs den speciellt om du är kvinna, läs den speciellt om du är man, läs den oavsett vad du är, men speciellt om du älskar eller har älskat. Jag måste säga det här så tydligt och enkelt jag kan: Den här texten glöder, du kan bränna dig på den. Av månsken växer ingenting är en av de hårdaste, varmaste, blodigaste och mest upprörande romaner jag vet. Jag försökte läsa den första gången som ung, men la den ifrån mig innan jag var klar, den var för stark för mig, jag var tvungen att skydda mig från upplevelsen att kärlek kan vara så ensam och övergiven. Senare läste jag den som vuxen, jag läste den i ett sträck och tänkte: Hur är det möjligt att skriva med sådan kraft? Nu har jag läst om den igen, och läst den ännu en gång till. Det är snart åttio år sedan den kom ut första gången, och ändå är den en av de mest levande och intensiva romaner jag känner till.
Vem var Torborg Nedreaas? Hon var kommunist och
Natomotståndare, men blev utesluten ur kommunistpartiet. Hon fick enorm betydelse för kampen om fri
abort i Norge, men hon var också för barnets rätt att födas. Hon har inspirerat en lång rad feministiska författare, även om hon själv aldrig identifierade sig med feminismen. Hon gick sina egna vägar.
Hon inledde sitt författarskap med att skriva noveller för veckotidningar och tidskrifter. Hon hade skilt sig och var ensam om försörjningen för två små söner och sin gamla mor. Som barn hade hon delvis bott i Møhlenpris
i Bergen, men också tre år i Köpenhamn och hon hade tillbringat många långa somrar på Stord, en ö utanför
Norges västkust, mellan Bergen och Haugesund, varifrån hennes mor stammade. Under kriget flyttade hon tillbaka dit, till Leirvik på Stord, med sina söner och modern. De var rädda för att modern, som var av judisk börd, skulle arresteras av tyskarna. På Stord sålde hon sin symaskin för att ha råd att köpa en roddbåt, hon fiskade i havet, odlade potatis och tobak, stoppade strumpor och skrev noveller. Skrivmaskinen hade hon köpt på avbetalning.
Efter kriget hade hon överarmar som en stark yngling, sa hon senare.
1945 debuterade hon med två novellsamlingar på två olika förlag. Den ena samlingen var ett urval av veckotidningsnoveller, som hon senare tog avstånd från.
Den andra räknade hon som sin litterära debut: Bak skapet står øksen. I den skrev hon bland annat om »tyskejenterna« – norska kvinnor som hade haft förhållanden med tyska soldater – och som kanske blev de mest hånade efter kriget. Nedreaas var en av dem som reagerade starkt mot tanken på att både de och deras barn skulle deporteras ur landet, till Tyskland.
Två år senare, 1947, kom hennes första roman ut och det var Av månsken växer ingenting. I en intervju i den litterära tidskriften Vinduet 1974 har Nedreaas ovanligt konkret berättat om vad som fick henne att skriva romanen. Hon hade varit på en fest i Oslo och av den anledningen bott på ett billigt hotell.
Där träffade jag en ung kvinna och vi började prata, jag längtade efter sällskap. Jag tror att hon hade en flaska, och så satt vi där och då började hon berätta. Ingenting av det hon sa liknade det jag skrev dagen efter. Men hon satte igång något i mig – hon och en liten notis i tidningen om hur många kvinnor som årligen dog till följd av illegala aborter i Danmark och att så många procent av de här kvinnorna var gifta. Då slog det mig att det här handlar om ekonomi och om hårt arbete. Jag blev så upptagen av detta att jag använde den unga kvinnan med sin historia som utgångspunkt för min historia, hon satte igång
något i mig och därför dedicerade jag boken Till Åse på försättsbladet, hon hette Åse. Hon satt hos mig till klockan sex på morgonen. Klockan sju slog jag mig ned och började skriva.
Det är sällan författare berättar så konkret om den avgörande impulsen som fått dem att skriva en bok. Det är också intressant att samtalssituationen följer med in i romantexten. Här är det en man som möter en kvinna på en tågstation. Hon följer med honom hem och under en lång natt hör han henne berätta om de erfarenheter av kärlek som hon gjorde som ung, och som kom att prägla hela hennes liv.
Av månsken växer ingenting är alltså en roman där det mesta av handlingen berättas muntligt, vilket bidrar till att skapa en säregen intensitet. Hon försäkrar sig återkommande om att mannen som lyssnar inte har tråkigt. Hon kan inte fortsätta prata om han tittar på klockan, om han inte tar emot det hon berättar. Och hur ska hon kunna berätta sin historia på ett sådant sätt att hon är sann mot sina erfarenheter? »Jag kan inte återge detta utan att allt går sönder för mig«, säger hon på ett ställe. Historien som hon berättar är följande: Som femtonåring förälskar hon sig i sin lärare. Han heter Johannes, han har lånat pengar för att klättra uppåt socialt, han har blivit adjunkt och senare kommer han att bli invald
i kommunstyrelsen. Hon är dotter till en fattig gruvarbetare, hon har klarat sig bra i skolan och hon har gått ut med högsta betyg. Som sjuttonåring möter hon plötsligt sin tidigare lärare – Johannes – i närheten av sitt hem. Han är ute på promenad tillsammans med en kollega, hon går fram till dem och de sätter sig på en sten och pratar lite. Hon »kunde knappt andas av nervositet« och frågar honom om saker hon redan vet för att »få honom att sitta kvar några minuter till«.
När Johannes går gömmer hon hans glasögon för att han ska vara tvungen att komma tillbaka. Det gör han, och då säger hon att hon också är på väg ned till stan och att hon känner till en vacker genväg genom skogen. Inne i skogen händer det något mellan dem; ett samlag äger rum. Vi får inte höra några detaljer om det, men det som händer efteråt blir avgörande för henne.
Och när vi kom ut på landsvägen igen sa han till mig att jag skulle vänta lite och komma ut ensam, vi skulle gå var och en för sig. Jag vet inte om du förstår varför. Först det. I skogen. Mitt hår och min kjol luktade skog och jag darrade fortfarande efter det som hade hänt. Jag var förvirrad, av lycka, ångest, ömhet, skam och så den smärtan, besvikelsen – nej, jag vet inte. Det är inte så lätt att säga vad som egentligen händer med en flicka första gången. Men om han hade slagit mig rakt i ansiktet – nej. Jag kan inte förklara. Detta på
landsvägen, alltså. När han plötsligt var småstadens adjunkt igen, när han ville fortsätta ensam och att vi skulle gå var för sig.
Så börjar kärlekshistorien – eller är det en övergreppshistoria? – som ska fortsätta hela hennes liv, och kanske också hela hans. Det är en markant obalans mellan dem. Johannes har varit hennes lärare och är dessutom förlovad med en annan, med apotekarens dotter. Detta håller han länge dolt för henne. Han vill att deras förhållande ska vara hemligt, det är han som bestämmer när de ska träffas. Hon är besatt av honom och vid en punkt säger hon upp sin anställning för att hon inte får ledigt när de ska resa bort tillsammans till en plats där ingen känner dem. Hon drivs mot honom, om och om igen. Han tar emot henne, avvisar henne och söker upp henne igen. Och så blir hon gravid och tvingas göra abort – inte en gång, utan tre – och det här sker i en tid när abort var förbjudet.
Den sista utför hon på sig själv, med en strumpsticka. Det här är en av de sista scenerna i romanen, den är våldsam, den är fysisk och blodig och tyvärr är den helt omöjlig att glömma.
Är det här historien om en intensiv och livslång kärlekssorg, eller handlar den om följderna och efterverkningarna av ett övergrepp? Den frågan har diskuterats från olika håll alltsedan romanen kom ut. I norsk offentlighet
blossade det upp en ny häftig diskussion för bara några år sedan. Å ena sidan restes åsikter kring att den kvinnliga huvudpersonen gör sig beroende av mannen på ett sätt som bygger på den romantiska uppfattningen om den ende rätte, och att hon därmed bara representerar en daterad idé om kvinnlighet. På den andra sidan argumenterades det lika starkt för att detta är en ung kvinna som är självständig nog att följa sitt begär och sina känslor.
Är det hon som förför mannen, eller är det han som utnyttjar henne? För mig är det lätt att se att bägge sidor är sanna. Johannes är i en maktposition gentemot henne och den utnyttjar han hänsynslöst. Det går att säga: Hon är försvarslös inför honom. Men Nedreaas är noga med att understryka huvudpersonens kraft och vilja, också när den är självdestruktiv. Hon vill ha honom och hon fortsätter vara olyckligt förbunden med honom långt efter att hon blivit vuxen.
Det kan vara frestande att önska sig enkla förklaringar, med tydliga skillnader mellan ont och gott, men hos Nedreaas är sanningen oordnad och levande. Och detta att hjälplöst ge sig hän åt någon och låta sig förödmjukas för att få uppleva kärlek, det är inget som bara sjuttonåriga flickor kan uppleva. Antagligen har de flesta av oss gått igenom det, på ett eller annat sätt. Om vi inte har haft ovanlig tur eller varit väldigt bra på att ta hand om
oss själva. Kanske för bra och rädda för att kasta oss rakt
ut? För är det inte just detta som händer med de flesta av oss i förälskelsen och begäret, att vi kastar oss handlöst ut och riskerar allt? Och måste vi inte det om kärleken ska bli av? Det säger sig självt att det kan gå fel, att det ofta går fel och att den du vill ge ditt liv åt kanske inte alls vill ta emot det.
Likväl fortsätter det att hända. I vår del av världen har mycket ändrats vad gäller levnadsvillkor, abortmöjligheter och social utjämning. Men trots välfärdsstaten och en viss jämställdhet, trots allt vi tror oss veta om parförhållanden och kön, fortsätter vi att förälska oss i fel människor, binda oss till någon som utnyttjar oss, offra oss för någon som inte ger så mycket tillbaka. Det vi kallar kärlek är ofta inte särskilt hälsosamt för oss. Också i moderna parförhållanden, som till det yttre kan framstå som en sorts lågtempererade arbetsgemenskaper, finns det emotionella bråddjup och dramatiska slukhål där vi kan förödmjuka oss för att få känna oss älskade. Och det är väl just därför
Av månsken växer ingenting är så levande och upprörande att läsa – den berättar så insiktsfullt om det hjälplösa, det destruktiva, det råa och – ja, det också – det asymmetriska i många kärleksrelationer.
Och ändå är det svårt att se huvudpersonen i den här romanen som ett hjälplöst offer. Johannes lånar henne böcker. Hon läser dem och tänker mer skarpt och klart runt det hon läser än vad han gör. Han är konventionell,
han använder kunskap för att positionera sig i samhället, medan hon använder den till att utveckla sin syn på världens extremt orättfärdiga ordning, och till att kämpa sig bort från den psykiska torftighet hon har vuxit upp i.
Beskrivningen av hennes mor är hjärtskärande, hon ser hur modern har slitit och hur fattigdomen har begränsat henne och gjort henne dum.
Se på kvinnor som min mor. Vad vet de om allt som är skapat på jorden, av naturen och av människans förmågor? De går sin glädjelösa vandring mellan affären och hemmet och får då och då en sladderstund med en grannkvinna som är lika dum som hon själv. Vad vet de om vilka förmågor som kan ligga gömda i dem själva?
Det är helt förfärligt. Vad händer med människan i en sådan människa? De har ju inte ens kraft och initiativförmåga att kämpa för sina mest grundläggande rättigheter. Än idag är det så. De resignerar eftersom de inte har tid att tänka på hur de ska få vatten indraget i huset eller billigare el. Ingen orkar ta sig an det. Männen har sitt, med lönefrågor och allt med fackföreningarna. Men deras kvinnor, de förmår inte åstadkomma något som kan göra det bättre för dem själva. Åh, det är därför jag inte står ut med dem, de blir dumma och småaktiga när världen utanför inte sträcker sig längre än till butiken, köket och brunnen. De blir elaka av det och de tål ingen glädje som de inte själva får ta del av.
De blir skadeglada också och låter andras olycka lyfta upp dem en aning från den egna uselheten.
Nej, nej! Från det jag var liten har hela jag varit ett enda stort och passivt – NEJ.
Men hon är inte passiv, hon river och sliter i existensen!
Hon är olyckligt förbunden med Johannes, och fortfarande efter mer än tjugo år sätter hon hela tillvaron på spel för hans skull. Om och om igen blir hon besviken. Och om och om igen vänder livslusten tillbaka – inte bara som kärlekens självbedrägeri med nytt hopp om lycka som återigen krossas – utan också som kunskapstörst och längtan efter skönheten i naturen och i musiken. Och efter barn. Det mest hoppfulla av allt i den här romanen är kanske beskrivningen av barn, av nyfödda barn som har oändliga möjligheter.
Tänk om människobarn kunde få vara välkomna till världen och ha det bra i den utan att tvinga någon och utan att vara en skam eller en olycka för någon.
En gång levde en kvinna som upplevde något som kanske liknar historien i den här romanen. Kanske blev hon sviken, kanske var hennes längtan efter något starkt och trovärdigt i livet så överväldigande att det blev för mycket. Och kanske hette hon Åse. En gång på ett hotell i Oslo, antagligen tidigt på våren 1946, berättade hon sin
historia för Torborg Nedreaas under en lång natt. Vi kan inte veta vad i denna roman som är Åses historia och vad som är Nedreaas egen eller vad som är dikt och fantasi. Men jag tycker om tanken på att Åse – vem hon än var och hur det än gick för henne – visste något om kärleken och om livet, och att många av oss behöver höra det.
Geir Gulliksen
Jag går runt och letar efter någon. I tretton dagar har jag letat efter denna någon nu. Jag har korsat stan i alla väderstreck. Varit inne i alla hotellentréer och suttit och spejat. Jag har åkt runt med spårvagnen på måfå och liksom självklart väntat mig att få se den blå ulstern framträda bland passagerarna – överallt där folk passerar har jag gått runt och tittat på ansikten och hoppats att just det här ansiktet ska dyka upp framför mig en gång till.
Men inte. Kanske vill jag inget annat än att se just dessa anletsdrag och för ett enda ögonblick känna igen dem.
Vi vet inte varandras namn. Jag vill bara se in i dem för ett ögonblick, sjunka in i den här människosjälen för en kort sekund och ta den med mig. Se in i djupet av det människoöde som under en natt sträcktes mot mig med två darrande händer.
Egentligen är det svårt att säga vad det var som fick mig att lägga märke till henne. Men det var väl olika saker – mitt eget humör, vädret, just den dagens tomma innehåll. Vad vet jag? Men vissa dagar är sådana – tomma.
De värker inuti en, de stänger en ute och visar bort en.
Och jag drev runt, hade ingen lust att gå in någonstans och
ingen lust att gå hem heller. En sådan vårkväll med lite regn, bara så lite att det enda som syns är små fina prickar på trottoaren, och ändå en fin blå skymning och luft som är mild och klar. Gatlyktorna hade precis tänts, ljuskäglorna lyste upp det blå halvdunklet. Det luktade marskväll och fuktiga gator. Jag gick in på järnvägsstationen. Egentligen hade jag ingenting att göra där, men jag köpte en tidning i kiosken för att det skulle se ut som om jag hade det.
Det var då jag upptäckte henne. Precis när jag stoppade tidningen i fickan och vände mig om för att gå, såg jag att hon stod där som om hon letade efter någon, väntade på någon. Den pärlemorskimrande skymningen strilade genom glastaket ovanför oss och det gula ljuset från en lykta föll över hennes axlar och hår. Hon var barhuvad. Ansiktet låg i skugga, jag såg det inte riktigt.
Stationshallens alla röster lät som sjungande hammarslag, ljuden ekade, omslöt och stängde in oss med varandra. Kanske var det det som gjorde det, och hennes sökande blick. Det kändes som om det var mig hon letade efter, det är svårt att förklara för hon såg så vanlig ut och jag letade inte efter en flicka, jag hade inte tänkt mig några äventyr för kvällen. Men jag måste dröja lite vid det här ögonblicket, för det är en minnesbild som är mig märkligt kär. Jag måste bevara den och hålla varsamt i den, även om den kan verka oväsentlig.
Där stod en ung kvinna, jag trodde att hon kanske var nitton tjugo år. En helt främmande ung kvinna vars
ansikte jag inte ens kunde se. Hon stod där med en liten röd resväska i handen och såg ut som om hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Ulstern var uppknäppt och hon hade ena handen i fickan. Handen som höll väskan var naken, utan handske. Rakt hår, platta skor. Jag gick förbi henne, kom upp bakom henne, hon böjde huvudet lite. Jag talade till håret som hängde mjukt ned på hennes axlar, jag hade ingen avsikt och tänkte knappt på vad jag sa, eller att jag ens skulle säga något. Kan jag hjälpa er med något, fröken. Jag förvånades över värmen i min röst, det var ju möjligt att jag skulle bli avvisad – eller också var hon en gatflicka. Hon skakade långsamt på huvudet utan att vända sig om för att se på mig, hon brydde sig inte ens om att se vem det var som talade till henne, eller ge mig en iskall blick. Jag hade fortfarande inte sett hennes ansikte. Jag sa: Jag kan bära resväskan åt er. Då började hon gå, långsamt, med nedböjt huvud. Hon gick mot utgången. Jag följde tätt efter. Hon stannade upp, som om hon inte riktigt kunde bestämma sig. Jag sa: Vi tar den andra utgången. Och så gick jag förbi utan att se på henne – jag visste att hon var där, alldeles i hälarna på mig. Jag la märke till att det skramlade lite i väskan, jag anade hennes andedräkt och ljudet av hennes skor precis bakom mig lät så förtroligt och nära, som om hon hade viskat till mig.
Mitt inre var i kaos. Vart skulle vi gå, vad i all världen skulle jag ta mig till med den här främmande flickan, vem
var hon, hur var hon – hur skulle den här kvällen sluta.
Jag sa helt enkelt: Hem till er eller mig. Hon dröjde lite innan hon svarade. Vi kan väl gå lite först, sa hon. Då vände jag mig mot henne så att hon kom upp vid min sida.
Först då såg jag på henne, då såg jag hennes ansikte för första gången. Och här måste jag dröja lite igen, för det
är något med detta att se en människas ansikte för första gången. Man återvänder gärna till det ögonblicket för att hitta tråden som leder fram mot nästa steg: när man ser människan som äger detta ansikte, själva människan. Vi närmade oss en gatlykta, det hade börjat mörkna. Ljuset föll rakt på hennes ansikte och klädde av det för mig. Så kom vi förbi lyktan och det hamnade i skugga. Det var som om hon hade gömt sig igen. Men under den korta sekund som ljuset föll på henne hade jag sett att hon var betydligt äldre än jag först hade trott, långt över tjugo, kanske närmare trettio. Hennes drag hade något barnsligt över sig, något ännu oupplevt, men de fina rynkorna vid ögonen och en markerad linje från näsroten vittnade om något annat. Hon sa, vi kan väl bara gå omkring lite. Vi gick tysta. Bilarna gled långsamt förbi på asfalten, strålkastarna lekte med våra skuggor och svepte runt oss. Jag såg på henne ibland, hon tittade rakt fram med något mörkt och grubblande i ögonen. Munnen var stor och blossande känslig, men utan färg och hårt sluten om det hon tänkte på. Om hon nu tänkte något. Jag visste inte, och tänkte kanske heller inte så mycket på det. Jag
undrade över det faktum att jag inte begärde henne. Men mitt hjärta bankade oroligt, hennes steg viskade till mig och hennes närhet kändes som en ängslig beröring.
När man upplever något särskilt – en händelse eller en människa – som tränger sig in i ens tillvaro och ger den betydelse, då fäster man sig ofta vid de små detaljerna.
Allt som förknippas med den upplevelsen lever sitt eget liv i en och kräver något av en, även de mest obetydliga detaljer. Här gick jag omkring på gatorna med en främmande flicka en regnvåt marskväll, vi pratade inte med varandra, jag visste inte vad hon hette, men allt som hände brände sig in i mig och kommer alltid att vara en del av mig, en del av de djupaste känslorna inom mig. Vi gick ned mot hamnen, jag kände doften av havet och från fiskebåtarna som låg där, en mås skrek. Jag kommer alltid tillbaka till den här starka upplevelsen när jag känner lukten av havet och jag minns att jag tyckte att det var märkligt att en mås skrek på kvällen. Det var bara ett enda skri, sedan tutade en bil och en spårvagn skramlade förbi på spåret. Hennes hår hade blivit blött och klistrade sig tätt intill huvudet. Det var bortstruket från pannan och hängde rakt ned. När ljuset föll på det såg det gult ut, annars var det askblont. Ljus och skuggor föll över henne vartefter vi gick, hennes ansikte steg långsamt fram i ljuset och sjönk sedan tillbaka i skugga igen. Vi kom upp i de gamla kvarteren. Där fanns bara en och annan gaslykta som lyste med ett svagt fosforljus