Till minne av Claire Hawkins, min gammelmoster, som lyste upp min barndom
»Gripen Àr bÄde ett fjÀderfÀ och ett fyrfotadjur; kroppen Àr som ett lejons, men dess vingar och ansikte Àr som en örns.«
Isidor av Sevilla (ca 600)
»Hans kÀftar Àr döden och hans andedrÀkt Àr eld!«
Gilgamesheposet (Mesopotamien, ca 2000 f.Kr.)
âförmodligen den första referensen i skrift till drakar
»Jag besjunger fortgÄngen av en sjÀl omÀrkt av döden.«
John Donne, Metempsychosis (1601)
Begynnelsen
Det var en vÀldigt vacker dag, tills nÄgot försökte Àta upp honom.
Det var en svart hundliknande varelse, men det liknade ingen hund han nÄgonsin hade sett. Dess tÀnder var lika lÄnga som hans arm och klorna skulle kunna slita sönder en ek.
Det talar dĂ€rmed en hel del till Christopher Forresters fördel att han â tack vare hast och slughet och mod â vĂ€grade att bli uppĂ€ten.
Begynnelsen, nÄgon annanstans
Det var en vÀldigt vacker dag, tills nÄgon försökte döda henne.
Mal hade ÄtervÀnt hem efter sin fÀrd, flugit tillbaka frÄn skogen med utstrÀckta armar och flaxande rock, piskad av vinden.
Mal Arvorian kunde flyga endast nĂ€r vinden blĂ„ste. VĂ€dret den dagen var perfekt â en vĂ€stlig bris som doftade av havet â och hon gjorde luftsaltomortaler, virvlade runt i den kalla luften. Hennes flygarrock var tjock och alltför stor för henne, och hon bar den med Ă€rmarna upprullade fyra varv. NĂ€r vinden friskade i â den behövde inte vara stark, men lite vind var nödvĂ€ndigt â kunde hon hĂ„lla den i slagen och öppna dem som vingar, och kĂ€nna hur brisen lyfte henne upp i luften. Den dagen hade hon flugit över trĂ€dtoppar sĂ„ att skorna snuddade vid grenarnas Ă€ndar, och störtdykt vilket fick en enhörningsflock att skingras.
I köket hade hennes gammelmoster Leonor muttrat över hennes kalla hÀnder och gett henne en mugg varm saft nÀr det knackade pÄ dörren.
Det var mördaren.
Ankomst
Dagen innan han blev angripen satt Christopher pÄ en bÀnk utanför fÀrjeterminalen och vÀntade pÄ sin morfar. Han hade rest ensam frÄn lÀgenheten i norra London till Skottland, hade kramp i benen och var hungrig som en varg.
En ekorre hoppade upp pÄ bÀnken och iakttog honom. LÄngsamt drog den sig nÀrmare, tills morrhÄren snuddade vid hans knÀ. Ytterligare en ekorre gjorde den sÀllskap, följd av en till, tills det fanns sju ekorrar som trÀngdes runt hans fötter.
En kvinna som vÀntade vid taxistationen vÀnde sig om och stirrade. »Hur gör han det dÀr?« sa hon till mannen bredvid henne.
En ekorre skuttade upp och satte sig pÄ tÄhÀttan pÄ Christophers sko. Christopher skrattade och ekorren pilade uppför hans skenben till knÀt. »Sitter du bra dÀr?« sa han till ekorren. »Fin dag.«
»Han mÄtte mata dem«, sa mannen, och ropade sedan till Christopher: »Du borde inte mata vilda djur! Det Àr inte bra för deras magar.«
»Jag vet«, sa Christopher och smÄlog. »Det gör jag inte heller.«
Hans vÀnner skÀmtade om att djur kom till honom vart han Àn gick. PÄ gatan kom katter fram och snodde sig i Ättor runt hans vrister; i parken kom hundar och hoppade upp pÄ honom. En fotbollsmatch hade avbrutits dÄ en liten kör av ylande rÀvar försökte ta sig fram till honom; en dag hade insisterande duvor dykbombat honom under en skolutflykt, och att simma i de smÄ sjöarna utomhus i Hampstead var nÀstintill omöjligt. Badvakten hade beordrat honom att gÄ upp ur vattnet eftersom den plötsliga ankomsten av en svanfylking fick de mindre barnen att skrika.
Christopher hade lett, visslat pĂ„ svanarna och fört dem bort frĂ„n sjön och in i ett nĂ€rliggande buskage. En ungsvan hade försökt flyga upp pĂ„ hans axel och rivit honom med sina kloförsedda simfötter. Han hade haft mĂ€rkena kvar i mĂ„nader efterĂ„t. Ărren gjorde honom inget: han visste att djurs uppmĂ€rksamhet och kĂ€rlek sĂ€llan prĂ€glades av mildhet. Ofta innebar det en viss mĂ€ngd blod.
»Det Àr nÄgot i hans lukt«, brukade hans far sÀga stelt. Men Christopher luktade, sÄvitt han kunde mÀrka, inte sÀrskilt annorlunda Àn andra pojkar i hans Älder. Han tvÀttade sig, om Àn inte överdrivet.
Som litet barn hade det utgjort hans livs största lycka. NÀr han blev Àldre skÀnkte det honom fortfarande ofant-
»NĂ€.« Hans röst blev mjukare, tunnare nĂ€r han hade djur omkring sig. »Det kommer de inte att göra«, sa han â och det gjorde de inte heller. NĂ€r han hade dem omkring sig sĂ„g hans ansikte ut som en spĂ€nd bĂ„ge â redo, vĂ€ntande.
KrÄkorna kom med silverknappar och gem till honom, och mynt som han borrade hÄl i och trÀdde pÄ ett skosnöre som han bar runt halsen. NÄgra av de Àldre eleverna i skolan hÀcklade honom för halsbandet, men det fick honom inte att lÄta bli att bÀra det. Det var hans sÀtt att sÀga att hans lojalitet var gentemot vilda och levande varelser.
Och sĂ„lunda blev han Ă€ldre och lĂ€ngre â de var lĂ„nga i familjen, med gĂ€ngliga ben och finlemmade hĂ€nder â och han vĂ€ntade.
Vad Christopher vÀntade pÄ kunde han inte förklara: han hoppades bara, pÄ ett sÀtt som fick det att svida i lungorna och magen, att det fanns nÄgot mer Àn det han hittills hade sett. Djuren kÀndes som ett löfte.
(Han hade rÀtt. Det hÀnde nÄgot hÀpnadsvÀckande som skulle förÀndra hans liv för alltid.)
Ankomst, nÄgon annanstans
Mördaren anlÀnde med bÄt. Han kom försiktigt, med mjuka steg och oklanderligt rena hÀnder. Han stegade förbi en klunga mÀn och kvinnor i fÀrd med att hala in ett nÀt fyllt av drakfisk, med kniven utom synhÄll i fickan. De sneglade pÄ honom, men han nickade bara Ät dem och de glömde honom sÄ fort han var utom synhÄll, vilket var precis vad han ville. Han var en yrkesman: han hade tillbringat Är med att fullÀnda den samvetsgranna konsten att bli förbisedd. Hans hÄr var varken lÄngt eller kort och hans skor hade putsats till exakt den glans som inte fÄr nÄgra kommentarer. Hans blick, som var mörk och kall som havets botten, uppehöll sig inte nÄgon lÀngre stund vid nÄgot. FörrÀn den, denna vackra dag, landade pÄ Mal.
SÄ hÀr i efterhand hade det varit enkelt för mördaren att hitta henne. Det Àr lÀtt att hitta sitt villebrÄd om man har blivit tillsagd att ge sig ut pÄ jakt efter en flygande flicka och man sedan fÄr syn pÄ ett barn, sex meter upp i luften, som kryssar fram genom en flock mÄsar. Flygande mÀnniskor var en ovanlig syn, till och med i Arkipelagen.
nan â men himlen tedde sig helt naturlig för henne. PĂ„ marken kunde hon kanske kĂ€nna sig sjaskig och tafatt, men nĂ€r Mal Arvorian flög, sa traktens invĂ„nare, var hon en syn vĂ€rd att se.
Vid nio Ärs Älder hade hon lÀrt sig att glidlanda mjukt.
Vid tio Ärs Älder kunde hon landa pÄ tÄspetsarna eller pÄ en fot. Vid tolv Ärs Älder kunde hon trycka hakan mot bröstet och kasta sig framÄt, göra saltomortaler i vinden.
Den hÀr vÄrmorgonen hade hon flugit över havet med de bara fötterna snuddande vid vattnet och kÀngorna i fickorna sÄ att havsskummet fradgade om hennes vrister, och skrattat av farten och glÀdjen.
Mördaren hade iakttagit henne och lett ett obehagligt leende.
Mal var förbjuden att flyga nÄgonstans förutom runt trÀdgÄrden eller över Äkrarna: hennes gammelmoster
Leonor skulle ha varit förfÀrad om hon visste hur lÄngt
Mal flög. Men hennes gammelmoster hade en lista lÄng som en bok över saker som var förbjudna och Mal kunde inte ta hÀnsyn till dem allihop.
»Jag kan inte«, sa hon till Gelifen, »bara hÄlla mig inomhus och sitta pÄ en stol hela dagarna. Det Àr sÄ mÀnniskor förvandlas till sten.«
AlltsÄ hade hon, dÄ hon var förbjuden att klippa sitt eget hÄr, klippt sig en lugg med en nagelsax. Den blev lite sned och vind, men hon gillade den, och flÀtade in en guldtrÄd som hon hade dragit ut ur en broderad
bordsduk i sin flÀta för att den skulle synas bÀttre. Eftersom hon var förbjuden att ta sig till skogen flög hon dit i soluppgÄngens tunna ljus innan Leonor vaknade. Hon lÀngtade efter att fÄ lÀra kÀnna de gröna ekorrliknande ratatoskorna och kom gradvis att tala med dem och lyssna pÄ deras skvaller. I gengÀld berÀttade hon historier för dem, om hur hon hade hittat Gelifen (ett Àgg som flutit iland vid stranden: »Jag sprang fullt pÄklÀdd ut i vÄgsvallet för att fÄnga det och jag ruvade honom i min egen sÀng. Han sover pÄ min kudde nu«), och hörde den upprepas av en ung ratatoska, högt och gÀllt, till en annan (»Hon simmade halvvÀgs ut till Lithien, det gjorde hon, i komplett aftonklÀnning; var tvungen att slÄss om det med en nereid, det var hon«).
Hon tillbringade timmar med att springa bland trĂ€den i jakt pĂ„ enhörningar med Gelifen, och proppade sig full av myrtenbĂ€r. Hon hade sett en al-miraj-familj skutta genom den solkyssta undervegetationen, med nytt grĂ€s spirande efter sig som visade vilken vĂ€g de tagit. En gĂ„ng hade hon blivit biten av en avank â helt och hĂ„llet hennes eget fel, bannade Leonor, eftersom hon hade kommit för nĂ€ra â vilket hade resulterat i blodförgiftning, och hennes gammelmoster hade varit tvungen att sitta uppe hos henne sju nĂ€tter i rad. SĂ„ fort hon fick stiga ur sĂ€ngen hade hon Ă„tervĂ€nt till skogen. Hon hade ett arbete att sköta dĂ€r.
Men mest av allt var det himlen. Om nÄgon i staden
skakade pÄ huvudet Ät henne, vilket dÄ och dÄ intrÀffade, och sa till henne att hon allt var ett riktigt kaosÀmne, en börda för den gamla kvinnan, brukade Mal blÀnga och rodna och sedan kasta sig upp till tryggheten i luften.
Himlen var Mals frihet. Hon vinklade sig sÄ att hon flög upp genom molnen, steg högre och högre i deras vita dimma. Hon öppnade munnen och stack ut tungan, och kom tillbaka till jorden genomblöt och röd om kinderna och triumferande. »Att Àta moln«, kallade hon det. Vissa moln smakade annorlunda Àn andra; ett annat slags kyla och smak i olika nyanser av grÄtt och vitt. Gelifen kunde Ànnu inte flyga vid hennes sida, och dÀrför stoppade hon ned honom innanför tröjan sÄ att hans nÀbbförsedda ansikte stack fram ur det blÄ yllet vid halslinningen.
NÄgra mÀnniskor hade under Ärens lopp misstÀnkt att det var nÄgot sÀllsynt med flickan. Vissa av dem tÀnkte tanken med ett styng av avundsjuka för sina egna barn, och andra med ett pirr av spÀnning. Men de hade fullt upp och för det mesta lÀt folk henne vara, lÀt henne springa och Àta och flyga.
Bortsett, den dagen, frÄn mördaren.
Frank Aureate
En biltuta ljöd och ekorrarna skingrades. En skamfilad Ford stannade vid Christophers bĂ€nk och en man i sjuttioĂ„rsĂ„ldern lutade sig ut. »Christopher? Ăr det du?«
PÄ bilens tak satt fyra mÄsar.
»De följer efter mig, nÀrhelst jag kommer till byn«, sa Frank Aureate, och gjorde en gest mot mÄsarna nÀr
Christopher nÀrmade sig. Hans röst var djup, skotsk.
»Det har alltid varit pÄ det viset, med djuren. Jag skulle inte ha nÄgot emot det, förstÄr du, vad gÀller mÄsarna, om de inte gjorde det svÄrt att Àta utomhus. De hyser ett aggressivt intresse för mina smörgÄsar.« Han lÄste upp dörren pÄ passagerarsidan.
Christopher log brett och satte sig i bilen. En av mÄsarna försökte göra honom sÀllskap. NÀr mÄsen hade avlÀgsnats och hans morfar hade torkat bort fÄgelbajset, uppenbart anvÀnt som ammunition, frÄn hÀnderna och instrumentbrÀdan, sa Christopher: »Det var en rÀv som försökte tugga sig igenom spÀrrhaken pÄ fönstret i mitt sovrum, nÀr jag var sju. NÀr jag stötte pÄ den pÄ gatan brukade den slicka mig pÄ knÀna.«
De sÄg pÄ varandra och utvÀxlade en glimt av nÄgot tydligt och varmt. Frank tittade bort först. »Bra«, sa han. »JajamÀn. Det Àr bra.«
»Ăr det? Min pappa verkar inte tycka det.«
Hans morfar utstötte ett lĂ€te som var nĂ„gonting mellan en fnysning och en hostning. Han smĂ„log â ett leende som sĂ„g ut som Christophers â och pĂ„började den fyra timmar lĂ„nga bilfĂ€rden mot bergen och huset.
Det hade inte varit nÄgons tanke att Christopher skulle Äka till Skottland: minst av allt Christophers egen. Han hade inte velat Äka till ett hus mitt ute i ingenstans för att tillbringa sommarlovet med en man som han inte hade trÀffat pÄ nio Är. Hans morfar hade inte, tycktes det, varit sÀrskilt hugad att ta emot honom. Men hans far hade kallats ivÀg i jobbet och det fanns ingen annanstans för honom att ta vÀgen. Det hade ringts brÄdskande samtal. Christopher hade mycket utförligt och högljutt argumenterat för att fÄ stanna kvar hemma ensam, men hans far sa att det förmodligen var olagligt. Och alltsÄ var han nu hÀr, blev körd genom byn, förbi den lilla biografen, snabbköpet och banken, och ut i de skotska höglÀnderna.
Bebyggelsen började tunnas ut och trĂ€den vĂ€xte allt tĂ€tare. Frank tog fram smörgĂ„sar, hemmagjorda honungspannkakor och svart kaffe i en termos. Christopher spottade ut kaffet genom fönstret nĂ€r hans morfar inte sĂ„g â det smakade smĂ€lt sko. Men smörgĂ„sarna var utmĂ€rkta,
bredda pÄ tjockt fÀrskt bröd, och utsikten utanför bilen blev grönare för varje minut som gick.
»Vi har inga grannar; det nÀrmaste huset ligger nÀstan tre och en halv mil bort. Det Àr fortfarande lÄngt kvar«, sa Frank Aureate. »Sov, om du vill.«
Men Christopher sov inte: sjĂ€lvklart gjorde han inte det. Han iakttog. SĂ„ smĂ„ningom upphörde husen helt och hĂ„llet och de körde lĂ€ngs bergsvĂ€gar, förbi insjöar och ljung. VĂ€gen blev brantare och jorden mörkare, svart av torv med spridda Ă€rttörnen. Luften började lukta annorlunda â fylligare och djupare och vildare.
Innan mördaren
Mals hemstad icthus hade ett par tusen Är tidigare varit Arkipelagens största handelscentrum, med en lÄng hög skyddsmur mot havet och en larmande hamn, innan de förtrollade öarna skildes av och gömdes för resten av vÀrlden. Men nu var Atidina, huggen ur sten, stolt i sin klippiga kustskrud, en plats som inte var pÄ vÀg nÄgonstans, avlÀgset belÀgen i Arkipelagens sydöstra utkant, o ch Atidinas befolkning var helt och hÄllet nöjd med att fortsÀtta ha det pÄ det viset. DÄ och dÄ kom en flock hippocamper och simmade jÀmte bÄtarna, eller sÄ nÀrmade sig en sjöjungfru eller en sjöman och spelade en melodi pÄ en flöjt gjord av ett knivmusselskal. I övrigt fanns hÀr bara havsrelaterad kommers och livets gilla gÄng. PÄ morgonen den dagen hade Mal varit och handlat. Hon hade flugit över en del av skogen till en klippa som ledde ned till en sandig vik dÀr bÄtar ofta ankrade. I viken lÄg en stor segelbÄt, rostig och medfaren av livet till havs. PÄ sidan stod, mÄlat i flagnande bokstÀver, dess namn: Havshandlaren. Vinden fick Mals hÄr att piska i hennes ansikte och
hon utstötte ett hörbart kluckande av glÀdje. Hon landade nÀstan ljudlöst pÄ sanden. BÄten hade en lÄng landgÄng utlagd mot stranden, och Mal sprang uppför den.
BÄten var inte, tekniskt sett, ett stÀlle dÀr hon hade lov att befinna sig. VÀluppfostrade barn besökte inte Havshandlarens skepp. Det var en affÀr, men man kunde inte vara sÀker pÄ att allt som sÄldes var vad det utgavs för att vara, eller att det var lagligt i strikt mening. Folk hade blivit lurade. PÄ armband av Àkta guld som putsats en enda gÄng sken förtenningen igenom; nÄgra av skönhetskrÀmerna gav upphov till klarröda varblÄsor i hela ansiktet.
Men tillrĂ€ckligt mĂ„nga av föremĂ„len var Ă€kta för att vissa skulle tycka att det var vĂ€rt att chansa, och det fanns ett dussin personer ombord. Mal sprang nedför lejdaren, till rummet under dĂ€ck. Det var proppfullt av saker till salu: de lĂ„g i högar pĂ„ hyllorna, var uppsatta pĂ„ vĂ€ggen, hĂ€ngde frĂ„n taket i korgar och hĂ€ngmattor. DĂ€r fanns rikt snidade askar som bara kunde öppnas vid fullmĂ„ne och tekannor som aldrig kallnade, tillverkade av eldlera som brĂ€nts pĂ„ öarna i öst. Det fanns en dolk som â enligt den handskrivna etiketten â kunde skĂ€ra genom vilket material som helst i Arkipelagen. PĂ„ etiketten stod det, med mödosamt prĂ€ntade versaler, GLIMKLINGAN . Mal lĂ€ngtade efter att fĂ„ dra tummen lĂ€ngs dess spets: den yttersta Ă€nden var sĂ„ hĂ„rfin att den tycktes suddas ut och bli osynlig. Hon strĂ€ckte fram ena handen â men en karl, stor som en klippa, över tvĂ„ meter lĂ„ng, med
guldringar i öronen och Àrr efter en brÀnnskada pÄ halsen, tog ett steg fram för att inspektera den. Han luktade starkt av alkohol; hon pilade förbi honom, lÀngre in.
DÀr fanns en vÀgg med blÄ glasburkar som innehöll godsaker frÄn hela Arkipelagen. DÀr fanns mjuka tugggummikulor, skördade ur havet av sylfer, som skÀnkte en korta stunder av explosiv fysisk styrka, men om man tuggade för lÀnge pÄ dem fick man fjÀlliga utslag pÄ hÀnderna. DÀr fanns ruinerande dyra karameller som hette voulay-tabletter, tillverkade av kentaurer i bergen pÄ Antiok. De smakade som det man allra mest begÀrde; men om man Ät mer Àn en fick de en ocksÄ att krÀkas nÄgot svart i flera dagar efterÄt.
Hon ruskade pÄ sig och gick vidare igen; det var inte sötsaker hon var dÀr för att handla. En ung man i blÄstÀll bligade misstÀnksamt pÄ henne och frÄgade om hon behövde hjÀlp.
»Nej«, sa hon, och tillade, nÀr han höjde pÄ ögonbrynen: »Nej tack. Jag vet exakt vad jag letar efter.«
Och i samma stund hon sa det fick hon syn pÄ den bland hyllorna med mindre, billigare, dammigare artiklar. Hon hade sett den första gÄngen för sex mÄnader sedan och omedelbart velat ha den, men hade inte pÄ lÄnga vÀgar haft tillrÀckligt med guld. Hon hade sparat Ànda sedan dess. Hon hade hemsökts om nÀtterna av tanken att nÄgon annan kunde köpa den innan hon fÄtt ihop sÄ att det rÀckte.
Den var mer anlupen Àn den hade varit för ett halvÄr sedan. Den var inte större Àn att den lÀtt rymdes i hennes handflata, hade ett graverat tjockt silverlock över glaset som fÀlldes upp med ett klickande och avslöjade en skÀlvande nÄl. En liten fickkompass; förutom att det inte var det.
Hon höll den, lika försiktigt som om den vore levande, och sÄg nÄlen snurra ett helt varv innan den pekade tillbaka upp mot klippan, exakt samma vÀg som hon hade kommit.
»Vet du vad det dÀr Àr?« Havshandlarens röst hördes bakom henne och hon hoppade till. FartygsÀgarens klÀder var flÀckade av salt och hav och hans hud var vÀderbiten och grov, men blicken under de buskiga ögonbrynen var inte ovÀnlig. Folk sa att han behandlade taxeringslagarna som helt och hÄllet frivilliga att lyda, men han satte hyggliga priser om det fanns ett verkligt behov.
»Ja.« Den hade ingen etikett, men hon visste ÀndÄ. Hon hade lÀst om dem i fyra olika böcker. »Det Àr en casapasaran.«
»Och vet du vad den gör?« Hans röst var lÄg och skrovlig, som om han hade Àtit sanden hans bÄt var förtöjd vid.
»Jag tror . . . att var man Àn Àr sÄ pekar nÄlen hemÄt.«
Mal hade planer för denna casapasaran. Hon hade nÄgot som i generösa termer kunde kallas en unik orienteringsförmÄga. Det var förenat med viss svÄrighet att vara en mÀnniska som utan tvekan kunde peka Ät vÀster
och sÀga »Det dÀr Àr norr«, och sedan fÀrdas i timmar i fullkomligt fel riktning tills solnedgÄngen var rakt framför hennes ögon. Men den hÀr manicken skulle innebÀra att hon kunde flyga vart hennes rock Àn tog henne, i vetskap om att den alltid skulle leda henne hem igen.
»Och har du rÄd med den?« Havshandlaren tog casapasaranen ifrÄn henne och höll upp den, torkade av dammet med tröjan.
Havshandlarens riktiga namn, visste hon, var Lionel Holbyne, fast ingen hade nÄgonsin kallat honom Lionel. (Vilket var begripligt, kÀnde Mal, givet omstÀndigheterna: Lionel!)
»Ja.«
»Jag ger ingen rabatt för ungdom eller intagande ansikten â och inga nedsĂ€ttningar av medkĂ€nsla för dĂ„ligt klippta luggar.«
»Jag har tillrÀckligt med pengar! Jag har sparat.« Hon stack handen i fickan och tog upp mynten, rÀknade dem i handflatan: tvÄ av guld, nio av silver.
Han tittade pÄ henne, lÀnge och ingÄende, och sedan nickade han. »Gott sÄ. Vi skriver inga kvitton och det finns ingen ÄngerrÀtt.«
»Jag vet.« Hon tvekade â men sedan, eftersom hon var sĂ„ angelĂ€gen om att fĂ„ veta, bröt det fram: »Du vet dolken dĂ€r borta, dĂ€r det stĂ„r pĂ„ etiketten att den kan skĂ€ra genom vad som helst i Arkipelagen? Om det Ă€r sant . . .«
»Inte om«, sa Havshandlaren. »Det kan den. Glimklingan Àr dess riktiga namn.«
»Jag undrar, tÀnk om man försökte skÀra en annan kniv av samma slag med den? Vilken av dem skulle skÀra genom vilken?«
»Det finns ingen annan och det kommer aldrig att finnas nÄgon annan. Klingan Àr urÄldrig; den tillverkades av kentaurer, för den Odödliga.«
»Men hur vet du att den kan skÀra genom allt? Har du prövat den pÄ allting?«
FrÄgan var ett misstag. Havshandlarens ögon slöts i avsmak, likt jalusier som rullades ned.
»PÄstÄr du att jag ljuger?«
»Nej! Det gör jag inte«, sa Mal. »Jag var bara nyfiken.«
»SÀkrast att inte vara det«, sa Havshandlaren. Han höll fram handflatan. Skyndsamt, fumlande la hon mynten i den. Han vÀntade en lÄng, bister sekund, log sedan kort mot henne och gav henne casapasaranen.
»IvĂ€g med dig dĂ„Â â fort, innan jag Ă€ndrar mig. Jag borde inte sĂ€lja den för en sĂ„dan absurt liten summa. Men du visste vad det var, och det rĂ€knas alltid nĂ„got. Eller kanske, i alla fall. Vem vet. Det Ă€r mĂ€rkliga tider.«
Mal log brett. Hon nÀstan sprang av bÄten.
NÀr hon kom fram till sanden hade vinden friskat i. Hon skulle bege sig till skogen. Det fanns ett stÀlle, djupt inne i skogen, som hon ville se; utan casapasaranen var
Den förbjudna bergstoppen
F rank a ureates hus hade uppenbart en gĂ„ng i tiden, för lĂ€nge sedan, varit stĂ„tligt â det slags hus som har vindar och vinkĂ€llare och oljemĂ„lningar av kvinnor med ogillande min som har smĂ„ hundar med ogillande min i famnen â men nu var det inte ett dugg stĂ„tligt. Det var sĂ„ övervuxet av murgröna att fönsterrutorna bĂ„gnade. Ett av fönstren var sprucket och omsorgsfullt lagat med papper och tejp.
Huset lÄg vid foten av en brant kulle, omgivet av en grÀsmatta full av tusenskönor och klöver som vÀxte till smalbenshöjd. TrÀd vÀxte halvvÀgs upp pÄ kullen och upphörde sedan, och kullen fortsatte pÄ egen hand, en stor mörk vÄg till landmassa som avtecknade sig mot den scharlakansröda solen i bakgrunden. Frank grep om kanterna pÄ bildörren nÀr han steg ur.
Han anvÀnde kÀpp, och Christopher rÀckte honom den. Han iakttog hur morfadern rörde sig smÀrtsamt stelt mot huset. Den gamle mannen var överraskande fint klÀdd i grön manchesterkostym med armbÄgslappar.
Han hade en rejÀl kropp: stora hÀnder, stor mage, breda
anfölls av Äsynen av en oljemÄlning av en man i uniform i naturlig storlek, med tillrÀckligt mycket ansiktsbehÄring för att det skulle rÀcka till innanmÀte i en mindre prydnadskudde. »Snygg mustasch«, sa han.
Hans morfar log. »JajamÀn, den Àr verkligen förskrÀcklig. En avlÀgsen anfader till oss; jag tror min far sa att han var belgare. Men huset och dess innehÄll var aldrig poÀngen. PoÀngen . . .«, sa han och hans ögon for över Christopher som en buss, » . . . Àr landskapet utanför huset.«
»Du fÄr gÄ vart du vill i huset och vart som helst i riktning mot vÀgen. Men det finns ett villkor som din far insisterade pÄ. Du gÄr inte i nÀrheten av toppen pÄ kullen.
Begrips, pojk?«
Christopher sÄg ut genom fönstret pÄ branten som höjde sig bakom huset. Han fick omedelbart lust att springa uppför den.
»Du fÄr gÄ sÄ lÄngt som trÀden vÀxer, halvvÀgs uppför kullen, men inte lÀngre.«
»Men varför? Vad finns dÀr uppe?«
»Det Àr farligt.« Frank gick före honom lÀngs en korridor och uppför en trappa, som han stötte hÄrt och snabbt mot med kÀppen.
»Farligt pÄ vilket sÀtt?«
»Det Àr inget du behöver tÀnka pÄ. Gör bara som du Àr tillsagd. Lova mig det.«
»Men jag kan simma och klĂ€ttra. Och jag Ă€r ingen smĂ„unge â jag kommer inte att gĂ„ vilse eller ramla ned i ett gruvhĂ„l eller Ă€ta giftiga bĂ€r eller nĂ„got sĂ„dant.«
Frank vĂ€nde sig inte om. »Det Ă€r inget vi kommer att diskutera vidare. Det Ă€r vad din far vill, sĂ„ det Ă€r det enda stĂ€llet du inte fĂ„r gĂ„ till. Om jag upptĂ€cker att du gĂ„tt bortom trĂ€den kommer det att stĂ„ dig dyrt.« Han öppnade en dörr till ett sovrum med vitmĂ„lade vĂ€ggar och högt i tak, med en dubbelsĂ€ng och en hylla med böcker pĂ„ sprĂ„k som Christopher inte tillnĂ€rmelsevis kunde kĂ€nna igen. PĂ„ sĂ€ngen lĂ„g en mörkröd stickad olle. »Det hĂ€r Ă€r ditt sovrum. Gör dig hemmastadd hĂ€r precis som du vill â du kan flytta pĂ„ böckerna och rita pĂ„ vĂ€ggarna om du har lust. Jag stickade en tröja till dig.« En svag rodnad steg uppför den gamle mannens hals. »JajamĂ€n.
Men, tja â du behöver inte kĂ€nna att du mĂ„ste ta pĂ„ dig den.« Han harklade sig. »Det blir middag klockan Ă„tta.
Du Ă€r vĂ€lkommen hit: du Ă€r mitt barnbarn och det Ă€r rĂ€tt att du ska vara hĂ€r. Men glöm inte vad jag sa.« Han gick. Han mĂ€rkte inte â för till och med de visaste bland gamla glömmer stundtals hur smidiga och subtila de unga Ă€r â att Christopher inte hade lovat nĂ„got.
