Tiga som muren
Wahlström & Widstrand
Maria Adolfsson har Àven skrivit:
⊠alla för en, 2007 (pÄ annat förlag)
Felsteg, 2018
Stormvarning, 2019
Mellan djÀvulen och havet, 2020
Spring eller dö, 2021
Fallvind, 2022
NödvÀndigt ont, 2023
Wahlström & Widstrand wwd.se
Copyright © Maria Adolfsson 2024 Omslag Miroslav Ć okÄiÄ
Karta Anna Torsteinsrud Tryck ScandBook, EU 2024 isbn 978-91-46-24165-2
Den som pratar sjÀlv hör inte vad som viskas.
Doggerskt ordsprÄk
Utan att öppna ögonen ligger hon alldeles stilla pÄ mage med kinden tungt vilande mot kudden och lyssnar till ljudet av nÄgon som rör sig nere pÄ bottenvÄningen.
Lukas Àr verkligen ovanligt hÀnsynsfull, konstaterar hon sömnigt. Vanligtvis slamrar han med skÄpluckor, kylskÄpsdörr och brödskrinet i jakt pÄ nÄgot att Àta efter en sen kvÀll med kompisarna. Att han just denna natt rör sig sÄ pass tyst kan bara bero pÄ tvÄ saker:
Antingen att han faktiskt inte har druckit sÄ mycket; kanske finns dÀr en tanke om att han inte borde vÀcka sin mor som ska upp om bara nÄgra fÄ timmar.
Eller tvÀrtom. Han Àr riktigt full och anvÀnder det lilla omdöme han har kvar till att försöka hÄlla sig under radarn. Till varje pris undvika att morsan kommer nedrusande och hÄller förhör om hur mÄnga öl han egentligen hÀllt i sig, och ser han inte lite glansig ut pÄ ögonen? Han har vÀl inte tagit nÄgot annat?
à andra sidan mÄste han ha gjort nÄgot som vÀckt henne.
Helena Brandt stönar in i kudden och vÀntar pÄ att rören ska börja brusa trots att hon har förklarat att de underdimensionerade vattenledningarna ger ifrÄn sig tryckstötar och bett honom att inte spola pÄ toaletten mitt i natten. Och framför allt inte duscha, som han av nÄgon anledning brukar tycka Àr en god idé att göra oavsett tid pÄ dygnet.
Men inga ljud frÄn rören hörs, bara ljudet av steg dÀr nere. Och i trappan. Kan Lukas ha tagit med sig nÄgon hem?
Hon strÀcker ut armen och sveper med handen över natttygsbordet, fÄr tag i mobiltelefonen och sneglar med ena ögat pÄ displayen. Kvart över tre.
JĂ€vla unge.
Först dÄ kommer insikten: Lukas Àr i Frankrike.
Hon hinner inte landa i tanken, kÀnner bara hjÀrtat slÄ till som en Äsnespark i bröstet samtidigt som hon gör ett klumpigt försök att vÀnda sig.
Vem det Àn Àr som befinner sig i köket sÄ kan det inte vara hennes son.
I samma ögonblick som insikten nÄr Ànda fram ser hon sovrumsdörren sakta öppnas och en mörk silhuett avteckna sig mot gryningsljuset som redan letar sig in genom fönstret pÄ trappavsatsen.
â Vad Ă€r det för dumheter? Lite till orkar du allt.
Ingeborg Eiken Olars ignorerar den avvÀrjande handen och placerar en bit grillad makrill med brynt smör tillsammans med en stor slev dillstuvad potatis pÄ tallriken innan hon stÀller tillbaka den framför sin brorsdotter. SÄ vÀnder hon sig mot Leo med höjda ögonbryn.
â Tack, jag tar gĂ€rna lite till, sĂ€ger han. Men inte sĂ„ mycket, lĂ€gger han till med bĂ€van i rösten nĂ€r han ser henne sleva upp.
â Ja, pĂ„ min tid var det dĂ„ ingen som behövde truga i oss maten. Vi fick vackert vara glada om det fanns nĂ„got, sĂ€ger Ingeborg.
Det lÄnga grÄ hÄret Àr som vanligt uppsatt i en stram, lÄg knut, och Karen undrar om hon nÄgonsin sett sin faster utan förklÀde.
â Jag har redan tagit tvĂ„ gĂ„nger, försöker hon och kastar en blick mot Selma som klĂ€ttrat ner frĂ„n stolen och nu med orovĂ€ckande snabba steg rör sig i riktning mot sluttningen med meterhöga brĂ€nnĂ€sslor.
Karen reser sig blixtsnabbt för att genskjuta henne. Skriket nÀr hon i sista sekunden fÄr tag i sin dotter skÀr över gÄrden och fÄr den stora schÀfern som ligger pÄ stentrappan till mangÄrdsbyggnaden att mödosamt komma pÄ fötter och börja skÀlla.
â Tre pojkar har jag dragit upp som ogrĂ€s pĂ„ den hĂ€r gĂ„rden, sĂ€ger Ingeborg. Och alla tre har ⊠Tyst Jacko! avbryter hon sig med ett rytande som fĂ„r alla runt bordet att rycka till och skĂ€llandet uppe vid huset att omedelbart upphöra.
SÄ fortsÀtter hon:
â Och alla tre har trillat i nĂ€sselsnĂ„ret. Men bara en gĂ„ng. Sedan har de lĂ€rt sig att inte göra om det. Du trillade vĂ€l dit sjĂ€lv en gĂ„ng om jag inte minns fel, Krakan?
Ett litet skrockande hörs frÄn andra Ànden av bordet.
â Gapade och skrek sĂ„ hönsen flydde i alla vĂ€derstreck, gjorde hon.
Lars Olars, kÀnd i trakten huvudsakligen för tvÄ saker: sin hjulbenthet och sitt mod. Han hade knappast varit den enda som uppvaktat en ung, vacker, högrest Ingeborg Eiken med den dÀr isblÄ genomtrÀngande blicken, men han hade varit den enda som vÄgat fria. För det ska han ha respekt, Àven om han knappast duger till mycket nÀr det gÀller att mota grisar. En gÄng en kraftkarl med ett vinnande leende, numera ger han snarast ett fyrkantigt intryck, och leendet döljs bakom ett vildvuxet skÀgg, som bara trimmas inför högtidliga tillfÀllen.
Möjligen Àr Lars Olars Àven kÀnd för sina tre, lindrigt laglydiga, söner: Finn, Einar och Odd. Alla tre med namnet Olars i födelseattesten, men aldrig nÄgonsin kallade nÄgot annat Àn bröderna Eiken. SÄ stark hade slÀkten Eikens stÀllning varit i
Gudheims treding pÄ Noorö, att Lars Olars inte kunnat Àndra pÄ den saken, inflyttad sörlÀnning som han var.
Eller i alla fall som hans farfar en gÄng varit.
â Jo, tack, muttrar Karen och hĂ„ller sin sprattlande dotter i ett fast grepp. Och jag tĂ€nker bespara Selma den upplevelsen. Tror faktiskt att hon kan bli en fullt fungerande mĂ€nniska utan att fĂ„ armar och ben fulla av svidande blĂ„sor.
Hon nappar till sig Selmas grÄ fÄrskinnsnalle och gÄr bort till den stora lönnen en bit bort, kastar en blick bort mot schÀfern uppe vid stora huset och placerar dottern pÄ filten intill en annan, betydligt mindre skrÀckinjagande hund. Den reser sig omedelbart och viftar pÄ svansen.
â Fyra dagar, Buster, sĂ€ger Karen tyst och kliar honom bakom örat. Vi fĂ„r försöka stĂ„ ut.
â TĂ„ ut, sĂ€ger Selma och börjar mata sin fĂ„rskinnsnalle med grĂ€s. Ojka lite till.
NÀr Karen ÄtervÀnder till bordet ser hon farbror Lars, förvÄnansvÀrt snabbt pÄ krumma ben, försvinna bort mot huset för att hÀmta sin pipa, följd av sin hustru, med ena handen mot den vÀrkande korsryggen.
Karen vet vad som vÀntar.
HÀr pÄ gÄrden har hon serverats hundratals mÄltider under barndomens lÄnga sommarlov. Alltid baserade pÄ det gÄrden gav, det farbror Lars dragit upp ute pÄ skÀret eller det nÄgon av hennes tre kusiner tjuvskjutit i skogarna upp mot Skalvet. Med en kort nickning hade Ingeborg Eiken tagit emot det som rÀckts fram av gÄrdens manfolk, styckat, fjÀllat eller ryckt fjÀdrarna av bytena och efter timmar, dÄ allt ljuvligare dofter spridit sig i köket, öppnat köksfönstret och slagit med en slev pÄ en av kopparkastrullerna i en signal som fick alla att omedelbart slÀppa vad Àn man hade för hÀnder och skynda mot köket.
Ingen skulle ha tordats annat.
BÀnkade runt det stora köksbordet hade alla Àtit med god aptit och aldrig behövt trugas att ta om, dÀr mÄste Karen ge henne rÀtt.
Men hon kan inte minnas att hon nÄgonsin sett sin faster sitta med vid bordet mer Àn ett par minuter Ät gÄngen. Ingeborg Eiken tycktes befinna sig i stÀndig rörelse; upp och ner frÄn stolen, in och ut ur skafferiet, fram och tillbaka mellan bordet och spisen, allt medan karlarna lugnt lÀt kÀkarna mala.
Nu lutar sig Karen Eiken Friis tillbaka mot ryggstödet och knÀpper upp översta knappen i jeansen. Det Àr lördag och de har bara varit hÀr i sju timmar.
Efter en pÄfrestande bilresa dÀr de ungefÀr halvvÀgs konstaterat att luftkonditioneringen lagt av, hade de med vindrufsiga frisyrer och öron som vÀrkte av blÄst frÄn nedvevade rutor, rullat in pÄ gÄrdsuppfarten vid elvatiden pÄ förmiddagen.
Sedan dess har det serverats förmiddagskaffe med dopp, lunch, eftermiddagskaffe med dopp och nu middag.
Hon vet att det inte Àr slut Àn.
â Nu hĂ€mtar hon Ă€ppelgömmorna, stönar hon. Jag kĂ€nde doften nĂ€r jag var inne i köket för en stund sedan. Och hon kommer bli galen om jag inte tar minst tvĂ„.
Leo svarar med ett matt leende och en kvÀvd rapning.
Det hÀr Àr andra gÄngen han följt med Karen till hennes slÀkt uppe pÄ Noorö. Vid det första besöket hade Ingeborg i stort sett ignorerat honom; i den mÄn Ingeborg Eiken ens visste vad en studiomusiker Àr, sÄ var det av allt att döma inte nÄgot som imponerat pÄ henne.
Den hÀr gÄngen tycks Leos taktik för att vinna Ingeborgs godkÀnnande vara att utan protester Àta allt som stÀlls fram.
Karen ger honom en medlidsam blick.
Ett snabbt ögonkast mot huset, sÄ river hon av en bit hushÄllspapper frÄn rullen som stÀllts fram pÄ vaxduken och skopar ner makrill och potatis frÄn sin egen och Leos tallrikar.
â Buster fĂ„r rĂ€dda oss, sĂ€ger hon och visslar tyst. Ja, kom dĂ„ gubben.
Den lurviga jycken stÀller sig upp och kastar en orolig blick mot gÄrdvaren uppe pÄ stentrappan, tvekar ett ögonblick, men kan inte motstÄ frestelsen. Sekunden efter har han slafsat i sig allt, inklusive en liten bit av hushÄllspappret innan Karen hinner dra undan det.
Alla illusioner om att gÄrdens schÀfer och deras egen gatukorsning skulle tumla runt och leka tillsammans hade bleknat i samma sekund som de öppnat bildörren och Buster lÀttat skuttat ut efter en lÄng bilfÀrd, bara för att mötas av ett dovt morrande frÄn ett sÀnkt huvud med blottade huggtÀnder.
Hade det inte varit för Ingeborg Eiken sÄ hade de fÄtt vÀnda och köra tillbaka direkt. Karen vet inte hur det gÄtt till, men gÄrden Àr nu uppdelad i tvÄ tillfÀlliga revir: ett stort runt mangÄrdsbyggnad, hönshus och vagnslider, ett betydligt
mindre runt ett av uthusen och fram till lönnen.
Ingen sÀger emot Ingeborg Eiken. Inte ens Jacko.
Selma som tydligen tappat intresset för att tvÄngsmata sin nalle med grÀs ger upp ett förtörnat tjut nÀr hon upptÀcker att hon Àr ensam pÄ filten.
â Hon börjar kanske bli trött, sĂ€ger Leo förhoppningsfullt med en blick mot sin dotter. Jag behöver en rejĂ€l whisky efter det hĂ€r. Eller fyra.
Karen ger honom en snabb kyss och reser sig.
â Bara en rond kvar, Ă€lskling, sedan kan vi nog dra oss tillbaka.
â Om jag lever dĂ„, sĂ€ger Leo och ser mot huset dĂ€r Ingeborg just kommer ut pĂ„ trappan med en fullastad bricka.
Före
Han vet egentligen inte vad som fÄr honom att följa efter henne. Egentligen Àr han pÄ vÀg hem, borde sÀtta sig i bilen, köra förbi puben och lÄta ölen göra sitt jobb.
Hon Ă€r snygg för all del, men knappast hans typ. Kanske var hon det en gĂ„ng, han minns knappt lĂ€ngre. Nu spelar hon definitivt i en annan liga. Ăr det nĂ„got han Ă€r medveten om sĂ„ Ă€r det den saken.
Det Àr inte det.
Kanske Àr det nÄgot i kroppssprÄket, den dÀr korta tvekan nÀr hon stannar till utanför det stora varuhuset innan hon med beslutsamma steg gÄr in genom glasdörrarna. Han kÀnner igen det dÀr. Har sett det hos andra, vet sjÀlv hur det kÀnns.
Hon Àr pÄ jakt.
Han hÄller sig pÄ avstÄnd, slÀpper tre personer före sig i rulltrappan och böjer ner huvudet nÀr han kliver av ifall hon skulle vÀnda sig om.
Hon vÀnder sig inte om. Insikten att hon inte har en aning om att hon Àr betraktad skjuter en strÄle av nÄgot vÀlbekant genom kroppen. NÄgot han inte kÀnt pÄ lÀnge nu.
Makt. Kontroll.
Till synes planlöst rör hon sig mellan montrar och stÀll, stannar till, betraktar, begrundar innan hon fortsÀtter till nÀsta. Han ser att hon nickar och ler mot en expedit vid en av diskarna, byter nÄgra ord med en annan medan hon provar en doft, som av den beklagande huvudskakningen att döma inte faller henne riktigt i smaken.
SÄ fortsÀtter hon sicksacka sig fram medan blicken sveper över Givenchy, Dior och LancÎme.
Hon rör sig lÄngsammare nu, strosar till synes ledigt, som om hon vet att hon hör hemma hÀr, som om hon vet sitt vÀrde. Och att hon njuter av det.
PĂ„ jakt.
Han vet precis hur det kÀnns.
BÀddsoffan Àr förvÄnansvÀrt bekvÀm. ResÄrbotten Àr kanske en smula nedsjunken i mitten av sina tre föregÄende Àgare, men madrassen verkar hyfsat ny.
Planen pÄ att ta en kvÀllspromenad upp mot Skalvet nÀr Selma somnat hade kommit pÄ skam redan vid första försöket att fÄ henne i sÀng. Klippandet med ögonlocken övergick med ens i en klarvaken nyfikenhet, och efter en halvtimmes försök hade de gett upp och satt henne i vagnen.
â Antar att hon ocksĂ„ har semester, suckade Leo efter en blick pĂ„ klockan. Hon Ă€r bara kvart i Ă„tta.
I stÀllet för att leta sig uppför de branta stigarna pÄ berget hade de fÄtt nöja sig med att stillsamt trava runt bland hagar och Äkermark medan Buster, tydligt nöjd med att vara utanför Jackos vakande blickar, galopperat före.
En dryg timme hade de vankat runt för att smÀlta maten innan de ÄtervÀnt till gÄrden. Eller rÀttare sagt till ett av uthusen som husets Àldste son, Finn Eiken, som sextonÄring byggt om till sitt eget. Under Ären som följde, och Finn lÀmnat barndomshemmet för gott, hade hans tvÄ yngre bröder i tur och ordning flyttat tvÀrs över gÄrdsplanen för att kunna ta hem hur mÄnga tjejer, dricka sÄ mycket öl och spela hur hög musik de ville.
Madrassen Àr mÄhÀnda inte frÄn den tiden, tÀnker Karen och lÀgger till ett tyst Guud ske pris vid tanken, men i övrigt bÀr huset alla tidsmarkörer frÄn kusinernas ungdomstid och varierande musikpreferenser. Affischer med Led Zeppelin, Sex
Pistols, The Clash, Iron Maiden och Samantha Fox, Àven om Karen misstÀnker att ingen av kusinerna valt just henne pÄ grund av musiken.
Fortfarande finns en fullt fungerande grammofon och ett tiotal gamla ölbackar fulla med vinylskivor kvar tillsammans med ett par meter cd-skivor och en trasig vÀxlare.
I ett av skÄpen stÄr en burk snabbkaffe med utgÄngsdatum i oktober -93, och i en av de kantstötta kopparna hittar Karen en halvrökt joint, som hon snabbt smular ner i soporna innan Leo fÄr korn pÄ den.
NÄgot kök finns inte; givetvis hade det varit bekvÀmare Àven för hormonstinna grabbar att slinka in i mamma Ingeborgs kök Àn att föda sig sjÀlva. Ett bensindrivet elaggregat som inte anvÀnts sedan husets yngste son lÀmnat hemmet finns, dÀremot inget rinnande vatten, men sommarnatten Àr ljus och en av gÄrdens tvÄ pumpar stÄr alldeles runt knuten.
Vill de inte kissa i grÀset eller anvÀnda utedasset sÄ fÄr de pallra sig in i stora huset. Och nÄgon av kusinerna (förmodligen Einar) har fixat ett slags utedusch som i alla fall fungerar sÄ lÀnge regnvattenstunnan Àr full.
Nej, det gÄr ingen nöd pÄ dem.
Naturligtvis hade Ingeborg protesterat mot att Karen och Leo propsade pĂ„ att sova i âpojkarnas lekstugaâ som hon kallar det.
â Vi har fem fullt fungerande sovrum i huset, hade hon sagt. Det Ă€r faktiskt fullstĂ€ndigt civiliserat hĂ€r uppe pĂ„ Noorö nuförtiden.
Karen hade kommit pÄ en ursÀkt i sista stund.
â Jo, men det vore sĂ„ roligt för Selma att fĂ„ se hur folk levde förr.
Hon hade Ängrat sig i samma sekund. Vid tvÄ Är och nio mÄnader ger Selma förmodligen blanka fan i hur folk levde förr, det mesta tyder pÄ att hon anser att vÀrlden skapades i och med hennes egen födelse. Men av nÄgon obegriplig
anledning hade fastern köpt den vansinniga förklaringen.
Och hÀr sitter de nu, pÄ varsin pinnstol vid ett gammalt blÄmÄlat köksbord. Klockan Àr strax efter tio pÄ kvÀllen, Selma har Àntligen somnat och ligger i den hopfÀllbara barnsÀngen de tagit med och Leo har just hÀllt upp en stadig whisky Ät sig medan Karen öppnat en av vinflaskorna som de haft med sig i bilen upp. Inte för att Ingeborg och Lars Àr nÄgra nykterister, lÄngt dÀrifrÄn, men Karen vet att husets utbud av drycker i huvudsak utgörs av enbÀrsöl, hembrÀnt och slÄnbÀrslikör.
â Ja, gottjer dĂ„, sĂ€ger Karen och höjer sitt glas. One down, four to go ⊠Hur fan vi nu ska stĂ„ ut sĂ„ lĂ€nge.
I samma ögonblick ringer hennes mobil.
â Tjenare Kalleponken, sĂ€ger Karen efter en snabb titt pĂ„ displayen. Jag har bara varit borta en dag och du saknar mig redan.
â Oerhört, sĂ€ger Karl Björken torrt. UrsĂ€kta att jag stör sĂ„ hĂ€r pĂ„ kvĂ€llen.
â Det beror pĂ„ vad du vill, sĂ€ger hon.
Karl Björken Àr visserligen mer Àn en kollega; med Ären har han kommit att bli en av hennes nÀrmsta vÀnner, men att han skulle ringa henne för att smÄprata under semestern Àr uteslutet.
Det bekrÀftas av en kort tystnad följd av en harkling i andra Ànden.
â Faktum Ă€r att jag skulle vilja be dig om en tjĂ€nst, sĂ€ger han. Karl Björken, vikarierande chef för Doggerlands Politis Kriminalrannsakningsavdelning. Vanligtvis Ă€r Karl Björken underordnad Karen, men just denna sommar Ă€r förhĂ„llandet omvĂ€nt.
I ett sista försök att rĂ€dda sitt förhĂ„llande hade avdelningens ordinarie chef, Jounas Smeed, och Marike Estrup bestĂ€mt sig för att göra en lĂ„ngresa tillsammans. Det udda paret skulle, enligt vad Marike berĂ€ttat för Karen, först luffa runt i Asien och Australien för att avsluta rĂ€ddningsinsatsen med en vecka pĂ„ HĂŽtel dâAubusson i Paris.
â Om det ikke fungerar, fĂ„r vi vel droppe hele idĂ©n, hade Marike sagt pĂ„ sin blandning av doggerska och danska.
Och hon hade inte syftat pÄ resan, utan pÄ hela förhÄllandet.
Karen hade med gapande förvÄning lyssnat till entusiastiska utlÀggningar om planerad brist pÄ planering, frÄnvaro av fÀrdplan och hotell- och flygbokningar, men stÀngt munnen om alla invÀndningar. Det faktum att hennes chef och en av hennes bÀsta vÀnner, den milt sagt egensinniga keramikkonstnÀren Marike Estrup, överhuvudtaget inlett ett förhÄllande har fÄtt henne att tÀnka att allt tydligen Àr möjligt hÀr i vÀrlden.
Och vem Àr hon att ge rÄd om förhÄllanden? Att det hittills fungerar med Leo Àr minst lika mÀrkligt. En studiomusiker och en kriminalinspektör vid Doggerlandpolisen. Han drygt sju Är yngre, bÀgge med tungt bagage i sina vÀskor. Hans i form av en framgÄngsrik karriÀr pÄ rockscenerna med stress, droger och efterföljande kollaps till följd dÄ han försvunnit frÄn omvÀrldens radar och levt som uteliggare.
Hennes bagage bestÄr av sorg och skuldkÀnslor.
Den familj hon en gÄng haft hade ryckts bort pÄ en sekund pÄ en motorvÀg utanför London. SkuldkÀnslorna över att ha varit den som suttit bakom ratten den morgonen John och Mathis slitits ifrÄn henne hade i mÄnga Är prÀglat varje andetag och berövat henne all lust att ensam leva vidare. Exakt vad som tinat upp tillvaron, eller nÀr det skett vet hon inte, bara att det skett med tvÄng.
Berövad allt som betytt nÄgot hade hon varit tvungen att lÀmna England och flytta hem till Doggerland igen. Hennes Àldste vÀn Eirik och hennes mamma hade med gemensamma krafter tvingat henne att orka en dag till, och sedan Ànnu en. Jobbet hade tvingat henne att under nÄgra timmar varje dag tÀnka pÄ andra tragedier Àn sin egen, tvingat henne att möta andras sorg och för ett ögonblick glömma sin egen.
Och pÄ nÄgot sÀtt hade Leo tvingat sig in i hennes liv. Selma likasÄ; en fullstÀndigt ovÀntad och ovÀlkommen graviditet, som resulterat i omtumlande glÀdje.
Men Àven om Karen Eiken Friis numera kan andas normalt, skratta och stundtals glömma att hon en gÄng varit en annan,
sÄ finns sorgen alltid vid hennes sida. Tyst nu, men stÀndigt nÀrvarande.
Nej, Leo och hon borde pÄ pappret gÄ i vida cirklar runt varandra.
Men tydligen Àr allt möjligt hÀr i vÀrlden.
Nu fÄr Karl Björkens ord tusen tankar att börja tumla runt.
âEn tjĂ€nstâ, hade han sagt. Det brukar inte bĂ„da gott.
Det dÄliga samvetet över att sjÀlv ha avböjt att vikariera som chef för avdelningen har hon lyckats mota undan. Som Jounas Smeeds nÀrmast understÀllda hade hon varit det naturliga valet, men för första gÄngen tÀnker hon vara ledig hela sommaren, inte lockas att avbryta ledigheten mitt i för att hoppa in i nÄgon utredning som saknar resurser, inte lÄta sig övertalas att förkorta semestern eller skjuta pÄ den till september. Precis som Smeed sjÀlv har hon bÄde innestÄende semesterdagar och komptid att ta ut.
Det var i alla fall det skÀl hon angett.
Sanningen Ă€r att det hade varit tanken pĂ„ att behöva ha daglig kontakt med polismĂ€stare Hans Jangel som fĂ„tt henne att rygga tillbaka. Efter vad hon fĂ„tt veta om honom â och vad hon sjĂ€lv gjort i ett svagt ögonblick i julas â tar det emot att ens se honom i ögonen.
Bara det faktum att Jangel verkat sĂ„ uppenbart lĂ€ttad nĂ€r hon tackat nej till vikariatet hade fĂ„tt henne att för en kort stund fundera pĂ„ att Ă€ndra sig. Men en hel sommar, i alla fall drygt tvĂ„ mĂ„nader, utan att behöva tillbringa sĂ„ mycket som en timme i polishuset â eller Bunkern, som det andefattiga betonghuset kallas i kĂ„ren â hade varit betydligt mer lockande Ă€n att jĂ€vlas med polismĂ€stare Jangel.
Och sĂ„ ringer alltsĂ„ Karl Björken redan pĂ„ första dagen och ber om âen tjĂ€nstâ.
â Vad dĂ„ för tjĂ€nst? sĂ€ger hon misstĂ€nksamt. Jag antar att du Ă€r medveten om att jag har semester.
â Jo, det Ă€r dĂ€rför jag ringer. Du Ă€r pĂ„ Noorö, inte sant? Har
för mig att du sa nÄgot om att hÀlsa pÄ din slÀkt dÀr uppe. Hur lÀnge stannar du?
â Bara över mittsummer, sĂ€ger hon kort. Ă ker hem pĂ„ torsdag. Hur sĂ„?
Karl Björken gör en paus, som för att ta sats innan han fortsÀtter.
â Saken Ă€r den att jag fick ett samtal frĂ„n chefen för den lokala polisen dĂ€r uppe. De ska ju larma oss vid minsta misstanke om grövre brott och âŠ
â Thorstein Byle? avbryter Karen. Vi jobbade ihop med en utredning för nĂ„gra Ă„r sedan. Ja, du var ju med pĂ„ ett hörn sjĂ€lv. Bra kille. Byle alltsĂ„, lĂ€gger hon till.
â Just det. Och det Ă€r dĂ€rför jag ringer dig. De har fĂ„tt ett larm om en försvunnen person, en Per Linde som inte synts till pĂ„ nĂ„gra veckor.
Karen lutar sig tillbaka i pinnstolen med ett stönande.
â Du mĂ„ste skoja. Ăr det rövhĂ„let sjĂ€lv som tycker att jag ska Ă€gna resten av mitt yrkesliv Ă„t att leta reda pĂ„ försvunna mĂ€nniskor?
Karl Björken behöver inte be henne att precisera vem ârövhĂ„let sjĂ€lvâ syftar pĂ„. Ăven om han sjĂ€lv skulle ha uttryckt sig nĂ„got annorlunda, sĂ„ har han i tysthet benĂ€mnt den nye polismĂ€staren i liknande ordalag.
â Jangel har ingenting med det hĂ€r att göra, sĂ€ger han. Han har fullt upp med att göra livet surt för kollegerna pĂ„ Knark. Men nĂ€r de lokala kollegerna nu har larmat mĂ„ste vi Ă„tminstone visa artigt intresse, Ă€ven om det nio av tio gĂ„nger visar sig vara i onödan. Se det som en ren vĂ€ntjĂ€nst till mig. Eller en ringa Ă„terbetalning för allt du utsatt mig för genom Ă„ren âŠ
Det sista fÄr henne att sucka tyst. Hon vet likavÀl som Björken att hon Àr skyldig honom mer Àn en tjÀnst efter alla utredningar de bedrivit tillsammans.
â Vad hĂ€nde med utredningar av grova brott? sĂ€ger hon surt. Det jag Ă€r anstĂ€lld för att sköta. Tror fan i mig att jag ska sĂ€ga
upp mig och börja som privatdeckare. Det Àr bara ett halvÄr sedan jag hade det tvivelaktiga nöjet att göra en dödsutredning av en försvunnen person.
â Som faktiskt visade sig vara mördad, sĂ„ det rĂ€knas inte, sĂ€ger Björken glatt. Och den hĂ€r gĂ„ngen slipper du i alla fall en massa giriga slĂ€ktingar som vill ha ut sitt arv. Om jag förstod
Thorstein Byle rĂ€tt sĂ„ lever den hĂ€r killen ensam. Men en granne har larmat och Byle sjĂ€lv har gĂ„tt in i huset utan att hitta nĂ„got alarmerande âŠ
â Ja, men dĂ„ sĂ„.
ââŠutom en detalj, som fick Byle att kontakta mig, fortsĂ€tter Karl Björken med bibehĂ„llet tĂ„lamod. Jag har inte all information, men det handlade om en pĂ„se med mediciner om jag förstod saken rĂ€tt.
â LĂ„ter ju oerhört bestickande, sĂ€ger Karen torrt. SĂ„ vad vill du att jag ska göra?
â Kontakta Byle och se om det verkar vara nĂ„got vi mĂ„ste titta nĂ€rmare pĂ„. Du fĂ„r tillbaka en semesterdag.
â Hyggligt.
För ett ögonblick far tanken igenom huvudet: fyra lÄnga dagar hÀr pÄ gÄrden med Ingeborgs omsorger och trugande ⊠NÄgra timmars avbrott i Àtandet vore inte helt ovÀlkommet.
â Jag skulle inte be dig om vi inte hade sĂ„ ont om folk just nu. Halva styrkan Ă€r ju pĂ„ semâŠ
Han avbryter sig nÀr han inser sitt klavertramp, men hon har hunnit uppfatta en ton av desperation i rösten.
För sitt inre ser hon Karl Björken som hela sommaren tvingas sitta instÀngd i Bunkern och brottas med byrÄkratin.
â Okej, sĂ€ger hon. Men bara för din skull.
â SĂ„ du tĂ€nker lĂ€mna mig ensam med Ingeborg, sĂ€ger Leo nĂ€r Karen avslutat samtalet. LĂ€mna det sjunkande skeppet som en liten rĂ„tta.
Karen tar en klunk rödvin innan hon möter hans blick.
â Jag kan knappast neka nĂ€r han ber mig. Formellt sett skulle han kunna beordra mig.
Leo ser pÄ henne under höjda ögonbryn.
âJag kĂ€nner dig, sĂ€ger han. ErkĂ€nn att du Ă€r glad att kunna smita undan.
Hon hÄller upp bÀgge hÀnderna, som för att signalera kapitulation.
â Okej, okej. Men det blir förmodligen bara nĂ„gra timmar. Sedan ska jag kompensera min Ă€lskade make pĂ„ de mest skamfulla sĂ€tt.
Hon anar en dragning i mungipan innan Leo tömmer sitt glas.
â DĂ„ fĂ„r du jobba hĂ„rt. Vete fan om jag kommer orka röra mig om Ingeborg fortsĂ€tter att tvĂ„ngsmata mig, sĂ€ger han. Tog du med nĂ„gra Alka-Zeltser?