solvej balle
OM UTRÄKNING AV OMFÅNG
Översättning
Ninni Holmqvist
wahlström & widstrand
Musiknotationen på s. 156 är en variation av Seikilos epitafium enligt Armand D’Angour (2018).
Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet
Wahlström & Widstrand
Box 3159, 103 63 Stockholm
www.wwd.se | info@wwd.se
isbn : 9789146241423
Copyright © Solvej Balle, 2025
Originalets titel: Om udregning af rumfang 6
Översättning: Ninni Holmqvist
Published by agreement with Copenhagen Literary Agency ApS, Copenhagen
Omslag: Sara R. Acedo
Tryck: ScandBook, EU 2025
Första tryckningen
10463
Jag vet inte vad jag hade föreställt mig. En stig med träd?
En tung dörr som öppnas mot trappor och oändliga gångar? Jag vet inte var bilderna kommer ifrån men jag hade nog föreställt mig ett slags museum. Brunbetsade bröstpaneler och väggar i dämpade färger. Kontorsrum med bokhyllor och arkivskåp, magasin för förvaring, långa rader av hyllor och kabinettskåp med glasdörrar och omsorgsfullt snickrade skåp. Dammiga bibliotek. Stillastående. Lukt av förgången tid och svaga ljud från världen utanför.
Men där gick vi, Daniel och jag. Tvärs över en byggarbetsplats i utkanten av Neapel. I gruset mellan de halvfärdiga byggnaderna och med motorbuller från de omgivande vägarna. Daniel hade hämtat mig vid stationen där jag hade stått och väntat på honom under ett takutsprång, ingen lång stund men tillräckligt lång för att jag hade behövt ställa ifrån mig min låda med gamle Selters grönsaksfröer vid en betongpelare. Det regnade inte. En ljum vind blåste över den öppna platsen vid stationen. Min väska var ganska tung och jag var nära att tappa balansen när jag lutade mig fram för att sätta ner lådan, men jag hade fortfarande väskan över axeln när Daniel kom.
Jag hade kommit till Neapel utan bil. Den fick jag lämna vid en järnvägsstation strax söder om Milano, och jag
borde säkert vara glad över att ha kommit så långt, kanske över att överhuvudtaget vara vid liv. Jag tror det hade något att göra med hjulet som jag hade varit tvungen att byta när jag hämtade bilen. Jag hade känt att bilen hade en tendens att dra lite åt ena hållet, jag vet inte om det var hjulen eller styrinrättningen. Så småningom började ett konstigt rasslande ljud höras, det försvann och kom tillbaka några gånger. Till slut blev ljudet så tydligt att jag inte vågade köra vidare. Jag körde till närmaste järnvägsstation, parkerade bilen, packade ner de viktigaste sakerna i min väska, tog med mig lådan med fröer och hittade ett tåg till Rom, där jag övernattade innan jag tidigt i morse reste vidare till Neapel.
Under tiden hade jag fått tag på Marlice, som befann sig i ett av växthusen i den södra delen av Kampanien. Hon berättade att hon just hade pratat med Daniel, som skulle till Neapel. Han hade ett ärende till en av grupperna som undersökte förkolnade papyrusskrifter från Herculaneum. Han skulle hämta mig vid stationen. Sedan skulle han ta mig med till Villa Thira, där Marlice också hade bott. Jag skulle vänta på honom under skärmtaket. Och sedan stod jag där och väntade, en aning tilltufsad: Tara med en väska och en låda med fröer.
Daniel anlände strax därefter och när jag såg honom komma körande snabbt över den öppna platsen vinkade jag och böjde mig efter lådan, som jag hade ställt ifrån mig på stenläggningen. Jag tror Marlice hade berättat för
honom att jag kom med fröerna till växthusen, för när han var framme tog han emot lådan som om han trodde att den inte vägde något, men jag hade lagt ner några av gamle Selters trädgårdsböcker och ett par mindre trädgårdsredskap i lådan tillsammans med fröerna och de kopior av gamle Selters anteckningar och trädgårdsplaner som jag hade tagit med mig från Clairon, och lådan var uppenbarligen lite tyngre än väntat.
När vi hade ställt in bagaget bak i bilen körde vi ut genom staden till platsen där vi skulle möta Kimon från papyrusgruppen. Vi skulle ut till laboratoriet, hade Daniel sagt, men när vi hade kommit dit och ställt bilen på en parkeringsplats i utkanten av staden syntes det inte till något laboratorium, bara ett ganska öde område med halvfärdiga byggnader.
Ett framtidslaboratorium, hade Daniel kallat det, men jag hade svårt att se hur det skulle komma en framtid ur den plats vi nu promenerade genom. Jag ville veta om han menade att det en gång i framtiden skulle bli ett laboratorium eller om det var ett laboratorium som man producerade framtider i. Det enda jag såg var en byggarbetsplats, eller det vill säga: själva bygget stod stilla, alla hantverkare hade försvunnit, kranar och fordon och byggställningar var borta, så man kunde faktiskt inte ens kalla det för en byggarbetsplats. Kanske om det hade funnits kvarlämnade maskiner eller byggmaterial eller åtminstone lite verktyg, men det enda som fanns var de tomma passagerna mellan
byggnaderna och spridda högar av jord eller sand. Det saknades dörrar och fönster i de första byggnaderna vi gick förbi, det hade inte anlagts gångbanor eller gator, och det fanns varken växter eller gräs. Det låg damm överallt, inte damm som i de gamla byggnader jag hade haft i tankarna, bara cement och sand och en lätt blåst som hade fritt spelrum eftersom det inte fanns något som kunde hålla fast dammet. Cementdamm. Byggdamm. Jorddamm. Inte museidamm som låg stilla. Bara torrt och vasst damm i rörelse mellan de fyrkantiga byggnaderna, rastlöst och oroligt, och när vi hade kommit inomhus kändes den dammiga luften fortfarande i lungorna.
En av de sista byggnaderna såg mer färdig ut än de övriga. Den hade dörrar och fönster, och när vi gick in fanns det en hög disk och en smal skåpsektion bakom disken. En ensam lampa var tänd och hängde från taket, men några människor såg vi inte till förrän efter en liten stund när vi hittade Kimon i en lokal bakom receptionen, och några minuter därefter hörde vi steg från en av våningarna ovanför oss. Det var Toril Fanconi, som jag inte trodde att jag hade träffat förut, som kom gående nerför trappan.
Kimon kände jag ganska väl från några av mötena i Val Benoît, det vill säga: jag kände honom mest därför att han hade varit ihop med Marlice, men Toril hade jag tydligen också träffat förut. Hon hade faktiskt varit med på vår stora konferens i Bremen, men då hade vi inte pratat med varandra. Det hade vi gjort i Val Benoît, för hon hade
varit med i den första gruppen som började undersöka de förkolnade skrifterna från Herculaneum. Vi hade pratat med varandra ett par gånger men det kom jag inte ihåg förrän hon nämnde att jag hade varit kritisk till hennes tankar om att de antika skriftrullarna kanske kunde hjälpa oss ut ur den artonde november.
Jag hade sagt, hävdade hon, att jag inte trodde att man kunde slå in dörren till den nittonde med en bokrulle. När hon sa det kom jag ihåg det. Både att jag hade träffat henne och att jag hade sagt så. Jag hade inte känt igen henne först. Frisyren och hårfärgen hade förändrats, men det var inte så konstigt. Det var längesedan.
Vid den tiden var det inte många som talade om att ta sig ut ur den artonde, nästan bara metoniterna, som hade försökt vandra tillbaka, och så gruppen från Herculaneum, som ibland antydde att det var vägen ut ur den artonde de letade efter i sina förkolnade skrifter.
Men det trodde inte hon heller att man kunde, sa hon. Slå in dörrar, alltså. Vi stod vid foten av trappan hon hade kommit nerför eftersom vi hade gått ut i vestibulen när vi hörde steg i trappan. Hon hade heller aldrig räknat med att hitta en hemlig nyckel som kunde låsa upp och släppa ut oss ur den artonde och in i den nittonde, sa hon när vi hade utbytt några ord om det lilla stycke förflutet vi hade gemensamt. Och nej, hon hade aldrig hittat den heller. Nyckeln.
Men jag var välkommen att delta i försöket att läsa de förkolnade skrifterna. Hon visste att jag nog mest hade kommit för att odla grönsaker i växthusen. Det var det många som hade gjort, men de flesta hade blivit lika intresserade av det epikureiska projektet som av grönsakerna, sa hon, för det handlade inte bara om skriftrullarna. Det var filosofin bakom skrifterna från det antika biblioteket som för många av invånarna i växthusen var tätt förknippad med odlandet av grönsaker. Hela det epikureiska tänkandet. Det vill säga, biblioteket hade innehållit skrifter av olika slag men framför allt filosofiska texter av en epikuré vid namn Filodemos, och sedan började hon bena ut några av sambanden mellan den epikureiska förmaningen om att »man ska sköta sin trädgård« och försöket att odla växter i den artonde november.
Det hela kändes en smula plötsligt, som om vi hade stört henne mitt i en tankegång. Snart hade hon nämnt flera grekiska filosofer och börjat prata om de epikureiska atomteorierna och deras trådar tillbaka till föregångarna, till Leukippos och Demokritos. Och demokratin. Eller det var vad hon ansåg: att alltsammans hängde ihop. Trädgårdar och demokrati och filosofi och atomer. Att det åtminstone fanns förbindelser. Att hela frågan om de många olika atomerna, som gemensamt kunde skapa många olika objekt, fenomen, ting, tankar, föremål, världar, att teorin om de atomer som utgjorde byggstenarna till världens alla föremål – olika på alla sätt, sa hon, men med potential för samband – stämde utmärkt med tanken att vi människor,
vi allihop alltså, innanför eller utanför den artonde november, var viktiga beståndsdelar i helheten. Hon hade i alla fall inte svårt att få det att hänga ihop. Eller att få det att hänga ihop med de grönsaker som odlades i Kampaniens växthus. Stora samband, små atomer.
Och eftersom allt hängde ihop var hon också ganska säker på att en närmare undersökning av Filodemos förkolnade skrifter, hela det svartbrända biblioteket med allt som en gång hade funnits i det, kunde hjälpa oss att hitta de bitar som saknades i vårt eget pussel. De ingredienser som saknades för vårt återinträde i tidens kretslopp, för vårt återinordnande i en framåtgående tid, eller hur man nu ville formulera det. Vad det nu än var vi saknade för att återetablera förbindelsen mellan oss i den artonde och andra människor. En bro mellan den artonde och andra dagar. Den nittonde till exempel.
Jag hade en känsla av att befinna mig i ett inre samtal som måste ha pågått sedan jag slängt ur mig kommentaren om att slå in dörrar med bokrullar. Toril försökte tydligen bemöta min skepsis, förklara sig utan att egentligen säga emot mig, men det hade inte behövts för jag tyckte inte längre något som hon kunde säga emot. Jag hade bara kommit till Neapel med en låda fröer som vi skulle använda till att odla grönsaker. Och kanske också, vilket hon visst redan anade, med en vilja att komma ut ur den artonde på ett eller annat sätt. Med hjälp av förkolnade bokrullar, grönsaker, vad som helst.
Min kommentar i Val Benoît hängde naturligtvis – eller det är så jag tänker nu när jag sitter på en stenbänk i trädgården vid Villa Thira – ihop med det faktum att jag vid den tiden inte ville komma ut ur den artonde, vilket i sin tur måste betyda att jag på ett eller annat sätt känt mig ganska lycklig i den hejdade dagen. Och något måste ha hänt under den tid som gått sedan min kommentar till Toril eftersom jag inte har samma behov att avfärda tanken på att lämna den artonde. Kanske framför allt att Milas och jag hade förlorat vår förbindelse, våra torsdagar, eller vad det nu var vi hade haft och förlorat eller tappat eller släppt eller låtit rinna bort. Kanske var det det omöjliga i Gitas projekt, svårigheterna med min kategorisering av alla våra mer eller mindre slumpartade undersökningar.
Kanske det långsamma söndervittrandet, vattnet som trängde in genom taket i Val Benoît, när vi inte längre var tillräckligt många människor för att hålla ihop det hela. Att projektet inte gick att genomföra, att det var något med Val Benoît som var not viable. Ohållbart ända in i kärnan – eller i alla fall ända in i platsens namn.
Något hade i alla fall hänt. Jag hade tappat greppet, men man vet väl aldrig riktigt var orsaken ligger när man tappar greppet. Något har fallit sönder och sedan står man där och blir inte klok på hur det började eller vad som egentligen hände.
Då, när Toril och de andra i Herculaneumgruppen letade efter vägen ut ur vår hejdade dag, måste jag ha sett det
som en störning. Detsamma gällde nog när metoniterna insisterade på att vandra tillbaka. Men tanken stör mig inte längre. Varken när vi stod där i framtidslaboratoriet eller nu när jag sitter i trädgården bakom Villa Thira. Jag bara sitter här utan att vara vare sig lycklig eller skeptisk. Jag känner mig inte olycklig heller, jag har bara kommit hit utan en klar idé om vad som ska hända, bara med en vilja som har börjat gro. En vilja att komma ut ur den artonde, även om jag inte riktigt tror att det är möjligt. Jag har inte kommit med planer eller förväntningar, med frågor eller skepsis. Jag är bara Tara Selter med en vilja och en låda med fröer.
Och så stod jag där framför Toril utan att tycka något. Det gjorde å andra sidan hon. Hon tyckte att världen utgjordes av beståndsdelar som kunde förenas, samlas, kombineras på rätt sätt. Det var därför vi skulle undersöka de förkolnade papyrusrullarna, leta efter de beståndsdelar som saknades, små byggstenar, stora klippblock, atomer, molekyler, kemiska föreningar, bokstäver, ord, meningar. Vad som helst som man kunde använda för att bygga en väg ut ur den artonde. Innan allting föll isär. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, och jag var tvungen att koncentrera mig för att få hennes prat om samband att hänga ihop. Det var visst papyrusrullarna hon menade skulle falla isär, och jag tror att det var orden i dem som måste sättas ihop på rätt sätt. Det var i alla fall något om att de ting som kunde kopplas samman med varandra var i konstant rörelse och skulle hitta fram till varandra,
haka i varandra, förenas. Sådana saker. Kanske menade hon atomerna.
Kimon skyndade sig att säga att det inte bara var en fråga om vad som stod i just dessa skrifter, de förkolnade alltså. Det handlade om hela tänkesättet, den antika epikurismen, atomismen i den form den hade fått efter att epikuréerna hade lagt beslag på den, men också det som kom ut ur den om man tänkte vidare, extrapolerade, utvidgade, belyste de antika tankarna med de senare insikterna, upplysningstidens försök till klargörande, till att omformulera allt det här i ljuset av en ny tid, och så de senaste århundradenas upptäckter, alla möjliga partiklar och atomer och subatomära partiklar och kvantsprång, teorier om slump och oförutsägbarhet och entanglement, allt möjligt som de gamla epikuréerna inte hade haft en chans att förstå eller upptäcka eller förutse – och så naturligtvis allt vi själva hade erfarit, vi här i den artonde alltså, sa han. De byggstenar vi själva tagit med oss, upptäckt på resan genom den artonde, samlat in, kommit på, tagit fram, dammat av, packat upp, putsat.
Daniel stod avvaktande och hade uppenbarligen hört alltihop förut. Hans blick sökte sig lite runt i rummet men han försökte inte hejda Kimon som började tala om de hellenistiska filosoferna, först om Epikuros och lite om hans stoiska och skeptiska diskussionspartners och deras övergång från Grekland till det antika Rom, ett litet hopp till Cicero, till Lucretius och vidare till Horatius och
Vergilius och sedan åter till greken Filodemos från Gadara, vår filosof, sa han, det vill säga de förkolnade rullarnas filosof, som kanske, kanske inte hade bott i den villa i Herculaneum där man hade hittat hans skrifter. Eller det menade man nu att han hade gjort, kanske i villan, kanske i ett hus i närheten. Min enkla boning, hade han en gång skrivit i en middagsinbjudan, men hur enkel man beskriver sin boning beror ju på vem man bjuder hem, sa Kimon. Han berättade lite om skrifterna och fyndet –över tusen rullar som hämtats upp ur flera meters djup i Herculaneums ruiner – medan Toril stod i en något sned ställning med ena axeln mot väggen vid trappan. Hur många skrifter det handlade om blev jag inte klok på, det hade något att göra med hur man räknade dem, om de var utrullade eller inte, om man hade skurit igenom och försökt öppna dem, om man räknade papyrusfragment, intakta rullar eller hela uppsättningar hoppressade rullar som man inte hade lyckats sära på.
Det hade kanske varit mer naturligt om en av dem hade erbjudit sig att visa mig runt i byggnaden, eller om de åtminstone hade berättat lite om stället jag hade kommit till, men vi stod bara vid foten av trappan som Toril hade kommit ner för, inte långt från en hiss som tydligen inte användes trots att det måste finnas elektricitet i byggnaden, för lampan i receptionen hade varit tänd. Men jag frågade inte om något.