9789146241058

Jørn Lier Horst & Thomas Enger

Översättning: Marianne

wahlström & w idstrand

Böcker av Jørn Lier Horst & Thomas Enger:

Nollpunkt Blix och Ramm # 1, 2020

Rökridå Blix och Ramm # 2, 2020

Slagsida Blix och Ramm # 3, 2021

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

Copyright © Jørn Lier Horst & Thomas Enger, 2022

Originalets titel: Arr

Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency

Översättning: Marianne Mattsson

Omslag: Miroslav Sokcic

Tryck: ScandBook EU, 2023

isbn 978-91-46-24105-8

Prolog

Walter Kroos tittade på klockan.

01.14.

Det var tyst i huset.

Hans mor hade lagt sig för länge sedan, men han hade inte hört fadern komma in från snickarboden. Alltså hade han somnat där ute igen.

Det här var chansen Walter hade väntat på.

Nu kunde han göra det.

Hatet hade legat och pyrt länge.

Efter att de kommit hem från Norge hade det gradvis förvandlats till röster i huvudet som ropade – högre, högre.

Nu skrek de.

Walter klev ur sängen och satte fötterna mot det kalla golvet. Med raska steg gick han ut i köket och öppnade lådan där alla knivarna låg. Tog fram den vassaste.

Den var tung i handen.

Plötsligt kändes allting främmande. Händerna, benen, hjärtat. Som om han flyttat in i en annan kropp.

Walter tog inte på sig någon jacka, fastän det var snö och kallt ute. Han stack bara fötterna i ett par uttrampade joggingskor. Gummisulorna knarrade mot det vita när han gick mot boden. Andedräkten stod som ett moln ur munnen. Rösterna manade på honom.

Dörren till uthuset satt som vanligt fastkilad i karmen. För ett ögonblick var Walter rädd att oljudet skulle väcka fadern, men han bara satt där i stolen och sov med hakan vilande mot bröstet.

Som alltid luktade det sågspån och alkohol i det trånga, lilla rummet. Men det luktade något annat där inne också, Walter kunde inte avgöra vad.

Han stängde inte dörren, utan drog bara till den efter sig. Blev stående på golvet i någon sekund och betraktade faderns grånande hår, den putande magen. Kläderna var smutsiga. Skorna täckta av vitt slipdamm. En patetisk version av en människa. Egentligen gör du honom en tjänst, tänkte Walter. Det var nästan ett skäl till att låta bli.

På bordet bredvid fadern låg ett fint sandpapper och en nästan färdig smörkniv, dessutom en liten flaska vapenolja.

Det var den som luktade.

Det hände att fadern tog fram tjänstevapnen, putsade och oljade dem. Geväret stod precis bakom honom. Pistolen låg på arbetsbänken. Walter kramade kniven hårdare.

En skottskada kunde också vara självförvållad. Självmord var en ynklig sorti. Hans far förtjänade förnedringen, han som i hela sitt liv varit en man, soldat, stolt och stark.

Walter tog ett steg förbi honom, men stannade när golvplankorna knarrade. Fadern snörvlade till och gjorde några munrörelser, men ögonen var fortfarande slutna.

Walter väntade länge innan han rörde sig igen. Lade ifrån sig kniven på arbetsbänken. Sträckte sig i stället efter pistolen. Kände på den.

För några år sedan hade han frågat om han fick prova den. Fadern hade bara fnyst åt honom och skrattat. ”Du skulle bara skjuta dig själv”, hade han sagt.

Walter vände sig mot fadern, lyfte pistolen mot honom och placerade pekfingret på avtryckaren.

Riktade den mot hans huvud. Knep ihop ena ögat och siktade.

Handen började darra.

Walter klämde åt lite hårdare med fingret, men avtryckarmekanismen rörde sig inte. Han studerade vapnet närmare. Förstod att han måste osäkra det först. Han hade ingen aning

om ifall vapnet var laddat, men det låg en öppnad ask med patroner på bordet.

Kanske hade den jäveln faktiskt haft planer på att ta livet av sig, tänkte Walter och siktade igen. Tog ett steg närmare och höll pistolmynningen alldeles nära huvudet. Skägget var gråsvart. Påsig hud hängde i veck under hakan.

Walter bet ihop, försökte få kontroll över hjärtat och darrningarna i handen. Kramade avtryckaren hårdare och kände att den började ge efter. Hela kroppen skakade, han darrade på handen samtidigt som vreden växte inom honom.

I nästa sekund slog hans far upp ögonen.

Han behövde en paus. Han hade aldrig berättat det här för någon förut.

”Och sedan …?”

Rösten i andra änden var otålig.

”Och sedan … small det.”

”Du sköt honom?”

Walter lyfte på huvudet. Ute i korridoren bankade någon i en celldörr.

”Ja”, svarade han.

”Wow”, sa hon.

Walter tyckte att det var konstigt sagt, men kommenterade det inte.

”Hur kändes det?”

”Just där och då”, sa Walter medan han tänkte. ”Lite … konstigt. Jag menar, precis innan jag sköt så … kände jag mig …”

Han hittade inte de rätta orden.

”Mäktig?” fyllde hon i.

Walter tänkte efter. Mäktig var kanske rätt ord att beskriva det med.

”Vad hände efter det?”

Walter tog ett djupt andetag.

”Han gled bara ner från stolen och blev liggande i en hög

på golvet. Ögonen var öppna, precis som om han fortfarande hade varit vid liv. Det var … som om jag inte riktigt kunde fatta vad jag hade gjort. Och smällen … den var jävligt hög. Inne i den trånga boden … det pep i öronen.”

Han måste pausa igen.

”Hjälpte det?” frågade hon.

”Hm?”

”Att skjuta ihjäl honom. Blev det bättre sedan?”

Walter funderade på vad han skulle säga.

”Nej. Det blev inte tyst. I huvudet. Men det är inte så att någon pratar med mig varenda dag liksom. Det är mer … ett brus.”

”Du försökte inte få polisen att tro att han faktiskt hade tagit livet av sig?”

”Nej, jag brydde mig inte om någonting. Tänkte att de bara fick komma och hämta mig. Jag ville att folk skulle veta vilken skitstövel Kurt Kroos hade varit. Jag sa ingenting om det han hade gjort mot dig – just det kändes inte nödvändigt, men …”

”Vad menar du?”

”Hm?”

”Gjort mot mig, sa du. Vad tänker du på?”

Walter svalde.

”Den sommaren”, sa han. ”När du …”

Han kunde inte avsluta meningen.

Först efter en lång stund sa hon:

”Walter, det var inte din pappa som …”

Hon hejdade sig.

”Vad menar du?” frågade han.

När hon fortsatte steg illamåendet djupt nerifrån magen. En hård näve knöt sig i bröstet.

”Herregud”, hörde han i luren. ”Trodde du … var det därför du sköt ihjäl din pappa?”

Walter svarade inte.

Lade bara på.

Blix lade huvudet i händerna, hörde dörren till besöksrummet slå igen.

Över för den här gången.

Stegen försvann bort genom korridoren. Han väntade tills det blev tyst, sedan reste han sig, gick fram till fönstret och lutade pannan mot plexiglaset. Rummet vette mot innergården. Där stod ett nyplanterat träd med smal stam. Grått och nästan helt utan blad. Han undrade hur högt det skulle vara om tolv år.

Någonstans i den stora byggnaden ropades det på ett främmande språk. Mannen höll på ett tag, upprepade samma ord hela tiden. Sedan blev det tyst.

En fågel satte sig på en av de spretiga grenarna i trädet utanför. Den lade huvudet på sned och hoppade över till en annan gren. Utifrån korridoren hördes nya steg. Rasslande nycklar.

Blix vände ryggen mot fönstret och ställde sig mitt på golvet. Dörren öppnades. Det var Kathrin. En av de unga, osäkra. Hon gick in i rummet, kastade en blick omkring sig för att se om allt var som det skulle, sedan vinkade hon med sig Blix.

Han gick före henne ner i den underjordiska gången som förband avdelningen med den övriga anstalten. Fötterna hasade mot nött linoleum. Vid varje dörr som de skulle igenom måste han ta ett steg åt sidan och vänta tills den låstes upp. Fem dörrar totalt.

De andra fångarna tittade upp när Blix kom in. En av dem gav ifrån sig några grymtanden som skulle påminna om en gris. De andra skrattade och återvände till kortspelet.

”Gå inte in i cellen direkt”, bad Kathrin. ”Gör som vaktchefen sa. Testa i alla fall en halvtimme ute på avdelningen.”

Blix svarade inte.

Jakobsen var tydligen i tjänst. Han brukade ha med sig Aftenposten och lägga ut den till internerna. Det var länge sedan Blix hade brytt sig om nyhetsläget, men att läsa dagens tidning var kanske det enda i fängelsevardagen som påminde om livet han haft på utsidan.

Tidningen låg på bordet närmast teven. Blix försökte låta bli att gå i vägen för dem som tittade. Mannen som hade grymtat när han kom in följde honom med blicken. Han formade handen till en pistol och härmade ljudet av skott. Fyra smällar i snabb följd. De andra skrattade och överröstade ljudet från teven. Blix stod kvar i ett försök att verka oberörd.

Nyhetsankaret rapporterade om att tysk polis mobiliserade stort i jakten på en förrymd fånge som suttit dömd för mordet på sin far och nu också hade slagit ihjäl sin mor. Blix låtsades titta och stod kvar tills inslaget var slut. Sedan böjde han sig ner efter tidningen.

Det skrapade i en stol. Mannen vid grannbordet kastade sig fram, grep tag runt hans handled och höll fast.

Det blev tyst i rummet. Bara Nyhetskanalens reporter pratade vidare.

Blix sänkte blicken. På tidningens förstasida stod det om en våg av ungdomsrån i Oslo. Greppet runt handleden hårdnade.

”Jag hörde inte att du frågade”, sa mannen.

Jarl Inge Ree hade placerat sig själv högst upp i hierarkin och dominerade vardagen innanför murarna. Orden pressades fram, precis tillräckligt lågt för att ingen av vårdarna skulle uppfatta dem.

Blix lyfte på huvudet, spände ögonen i Ree. Blicken som mötte hans var mörk och visade inga tecken på att vika undan. Jarl Inge Ree var fysiskt överlägsen, men satt ner i en stol och hade fått sträcka sig fram för att få tag i honom. Blix stod

ovanför honom och hade det bästa utgångsläget. Han skulle enkelt kunna vrida sig loss, fatta tag runt hans arm med båda händer, rycka honom ur stolen, tvinga ner honom på golvet och bända upp armarna bakom ryggen, sätta ena knäet i nacken. Han kände hjärtat slå snabbare vid tanken.

Konsekvenserna – restriktioner eller isolering – spelade ingen roll för honom. Blix knöt näven, men lät det sedan passera.

”Ursäkta”, sa han så att bara de runt spelbordet kunde höra det.

Jarl Inge Ree släppte sakta taget.

Bolåneräntan var på väg upp, läste Blix. Det var hur som helst inte så intressant. Han lät tidningen ligga och gick till cellen.

Den sena eftermiddagssolen trängde ner mellan höstsmutsiga husfasader och lyste på människorna som väntade på spårvagnen vid Holbergs plass. När de någon enstaka gång lyfte blicken från mobilerna satte de upp handen för ögonen och kisade mot omgivningen.

Emma Ramm joggade på stället, osäker på hur benen och lungorna skulle fungera. Igår hade hon tagit sig nästan ända upp till Blindern, men då hade hon inte ätit innan och inte hade hon kommit direkt från ett fängelsebesök heller.

Blix hade blivit smalare. Blekare. Han hade blivit lite tunnhårig också. När hon frågat om livet på insidan, hur det var för honom som före detta polis att omges av en massa tungt kriminella, hade han svarat undvikande. Det enda hon lyckats få ur honom var något om att en person som hette Jarl Inge Ree gav honom lite extra uppmärksamhet. Men hon kände honom väl nu och visste att det fanns saker som tyngde honom som han inte ville berätta om och som han tänkte att hon ändå inte kunde hjälpa honom med.

Besöket påverkade henne fortfarande. Sorgen i hans ansikte, den tunga tystnaden. Hon kunde bara föreställa sig hur det kändes för Blix, som måste bära med sig förlusten av dottern och dessutom domen för att ha tagit livet av hennes mördare.

Emma kände ett styng i bröstet.

Hon var inte utan skuld till det som hänt, även om Blix envist hävdade motsatsen. Emma upplevde att hon var skyldig honom … ja, vadå egentligen? Hon önskade att det fanns något hon kunde göra för att hans liv skulle bli bättre. Lite enklare.

Emma plockade ut hörlurarna lite snabbt. Genom larmet från passerande bilar kunde hon höra och känna det tilltagande mullret i marken när den ljusblå spårvagnen kom glidande upp från centrum.

Hon stoppade i hörlurarna igen, drog upp blixtlåset i halsen och tog några djupa andetag. Rättade till löpartightsen och kollade att mobilen satt stadigt på överarmen. Spårvagnen stannade. Folk klev av, folk klev på.

Emma satte igång musiken.

All Shall Fail.

Immortals bästa album, snäppet bättre än Sons of Northern Darkness. Skulle hon träna fanns det inget som slog norsk black metal. Spårvagnen gled iväg samtidigt som titelspårets intro tonade ut. Successivt ökade den ljusblå kolossen farten.

Emma gjorde likadant.

Hon lade sig precis bakom, mitt i gatan, och höll samma takt som spårvagnen tills hastigheten blev för hög och hon sakta såg avståndet växa meter för meter. Hon visste att hon inte behövde ta i så hårt nu i början, för det var inte så långt upp till Dalsbergstien. Där skulle spårvagnen bli stående i minst tjugo sekunder, tillräckligt länge för att hon enkelt skulle hinna ikapp den.

Hon tänkte på Jarl Inge Ree. Vem var han egentligen?

Passagerarna strömmade ut. Emma sprang på stället tills dörrarna smällde igen och spårvagnen åkte vidare. Hon koncentrerade sig på löpsteget, på att landa på främre delen av foten och ha minimal kontakt med underlaget. Spårvagnen hamnade bakom några bilar den här gången. Det var lätt att hänga med. Den gled lugnt genom rondellen utanför Bislett-stadion.

Information var makt, tänkte hon. Kanske kunde hon ta reda på något om Ree? Något som Blix kunde ha nytta av?

Thereses gate var lång, och det gick uppför. Spårvagnen gled iväg tio meter från henne, tjugo, trots att hon höll nästan

maxfart. Vid infarten till nästa korsning knappade hon in en aning, fick sju eller kanske åtta sekunders vila på Stensgata innan färden fortsatte upp mot Adamstuen. Det var omöjligt att bibehålla den höga farten över längre distanser. Mjölksyran gjorde muskulaturen hårdare. Emma började lyfta axlarna så högt hon kunde för att få mer plats för syre i lungorna.

Trafiken var inte heller på hennes sida; i korsningen vid Ullevålsveien måste hon stanna och vänta på passerande bilar. Hon hann precis ikapp spårvagnen igen innan den åkte vidare upp mot Ullevåls sjukhus, men hon förstod att det inte skulle bli några rekord. Hon hade inte samma kraft i kroppen som dagen innan.

Vid John Colletts plass stannade hon och lutade händerna mot knäna. Andades hårt medan den tunga fyrkanten skramlade vidare. Nästan nio minuter, noterade hon på löparklockan. Inte tillräckligt bra. Hon vände och joggade lugnt hem.

I stället för att duscha direkt slog hon sig ner framför datorn och gjorde några sökningar på Jarl Inge Ree. Hittade en bild av honom i en lokaltidning när han fyllde trettio. En man med ljus lugg och tättsittande ögon.

Han kom från Osen, fick hon veta, ett litet ställe i inlandet som tydligen var ett populärt resmål bland campingturister, såväl norska som utländska. Det enda Blix hade sagt om honom var att han satt inne för mordförsök efter att ha slagit en man i huvudet med ett basebollträ. I en artikel om händelsen stod det att han var tidigare dömd för tre andra våldsbrott, bland annat mot en polis som deltagit vid gripandet av honom utanför ett uteställe på Grünerløkka. Dessutom hade han en dom på sig för narkotikabrott.

Emma letade upp födelsedagsfotot igen och granskade det närmare. Bilden följdes av en enkel hälsning, bara ett konstaterande att han fyllde år, med gratulationer från mamma, pappa, Boffa och resten av gänget. Nästan som om de som stod honom närmast inte ville framträda med sina fullständiga namn.

Det var något med hans blick som hon inte gillade. Som om han hade något otalt med fotografen, eller hela världen.

Hon reste sig och tog av de svettiga träningskläderna. Innan hon skruvade på duschen tog hon av sig peruken och strök en hand över den helt kala flinten.

Hon måste ta reda på mer om Ree. Något annat.