Av Johan Theorin pÄ Wahlström & Widstrand:
Skumtimmen, 2007
NattfÄk, 2008
BlodlÀge, 2010
Sankta Psyko, 2011
PĂ„ stort alvar (novellsamling), 2012
Rörgast, 2013
Benvittring, 2021
Wahlström & Widstrand wwd.se
Copyright © Johan Theorin 2023 Omslag: Eva Lindeberg
Omslagsfoto: Mickey Thörnblad
Tryck: ScandBook EU , 2023 isbn 978-91-46-24071-6
âHow the chimney-sweepers cry Every blackning church appalls, And the hapless soldierâs sigh Runs in blood down palace walls.
William Blake
öland, maj 1940
DEn första kvĂ€ll E n pĂ„ ön fyller kaptenen magasinet pĂ„ sin nya pistol med nio-millimeterspatroner och spanar mot himlen ovanför. NĂ€sta morgon tar han en lĂ„ng ridtur efter soluppgĂ„ngen för att se ut över havet. Fienden pĂ„ andra sidan Ăstersjön har bombflyg och fartygsarmador â sjĂ€lv har han en hĂ€st och en Walther P38.
Kompaniet som han blivit chef för har heller inga tunga vapen.
Det har sin förlÀggning i en gÄrd i VÀssby, mitt pÄ ön, och dÀrifrÄn rider han vÀsterut ner till klippkusten, över stenig och mager jord. FrÄn klipporna ovanför stranden syns fastlandet bara som en blek strimma över sundet. Hans hem syns inte.
Han tar in utsikten nĂ„gon minut och vĂ€nder sedan hĂ€sten österut. Klippbranterna försvinner, marken blir bördigare och grusvĂ€gen leder honom ut i ett storslaget sommarlandskap med stenmurar, grĂ€sfĂ€lt och lĂ„ga buskar. Horisonten Ă€r rak som pĂ„ ett hav och bryts bara av nĂ„gra avlĂ€gsna kyrktorn och en smal fyr lĂ„ngt i nordost som inte blinkat under natten. Ăns fyrar Ă€r alla slĂ€ckta nu, de fĂ„r inte ledsaga fienden.
Kaptenens ritt frĂ„n förlĂ€ggningen gĂ„r i strĂ„lande morgonsol och en stilla bris frĂ„n havet â men Ă€ven om hĂ€stens travsteg Ă€r rogivande gör utflykten frĂ„n kust till kust inget för att lugna honom. Hans uppgift Ă€r försvaret av Ăland som en del i neutralitetsvakten, men ön Ă€r sĂ„ öppen och platt att den kĂ€nns som en landningsbana. HĂ€r finns inga skydd under himlen, inser han. En bataljon kan landstiga var den vill.
Krigshotet dallrar i den varma luften. En brÀcklig vapenvila rÄder i Finland efter Rysslands anfall, och i söder Àr Polen sönderbombat av Luftwaffe. Samtidigt som han blev inkallad officer i april kunde han
följa angreppen mot Danmark och Norge i RadiotjÀnsts rapporter. En mÄnad senare Àr Danmark helt ockuperat, och förtvivlade slutstrider pÄgÄr i norra Norge.
Ingen vet vilka planer som formas i Berlin och Moskva nu â men vare sig Hitler vill starta en egen kampanj mot Sverige, eller kanske dela landet med Stalin, Ă€r kaptenens uppgift att till varje pris försvara norra Ăland. Han leder ingenjörer som ska bygga bevakningstorn, stridsvagnshinder och strandförsvar.
NÀr han rider tvÀrsöver ön inser han hur smal den Àr just hÀr. Han har bara kommit ett par kilometer frÄn klipporna pÄ den vÀstra sidan innan han hör skrattmÄsar och kÀnner doften av tÄng frÄn den östra. Samtidigt förÀndras landskapets fÀrger; frÄn stengrÄtt till grönbrunt. Han har kommit ut i en vÀldig vÄtmark.
âTrrro-oo!â ropar han.
HÀsten stannar tvÀrt, i en vÀrld av grÀs och gölar, enar och citronfjÀrilar. En mosse breder ut sig framför honom, grön och Ängande. Marken har inte torkat ut trots solen, och hÀstens hovar börjar pressa fram brunt vatten i grÀset. Kaptenen smackar igÄng hovarna igen. De lÀmnar mossen och rider tillbaka upp pÄ den torra grusbanan.
Snart syns östra kustens vikar och lĂ„ga holmar, och Ăstersjön utanför dem. SkrĂ€cken för kaptenen nu Ă€r att se horisonten tĂ€ckt av krigsfartyg; tyska pansarskepp med höjda kanoner. Men allt som finns pĂ„ fjĂ€rden Ă€r en liten eka, med en ensam fiskare som stĂ„r och drar upp nĂ€t. Mannen vinkar mot land. Kaptenen tycker om att fiska och vinkar tillbaka, innan han vĂ€nder om.
PÄ vÀg hem till förlÀggningen spanar han ut över mossen igen. Grön och vattensjuk. En lastbil skulle sjunka dÀrute. En pansarvagn skulle fastna.
En bit bort ser han plötsligt spĂ„r av mĂ€nniskor: spadar nedkörda i grĂ€set, bredvid en rĂ€nna med uppgrĂ€vd sten och lera â kanske dikar en bonde ut mossen för att fĂ„ odlingsbar jord.
MÄnga intryck virvlar i kaptenens huvud nÀr han rider tillbaka till högkvarteret. Tankar och bilder som stannar kvar och formar en storslagen plan.
tilda
Först U pptÀckt E d E inbrottet, sedan började vÀrkarna.
Tilda Davidsson skulle inte ens varit dĂ€r vid kusten â höggravida poliser hade alltid inre tjĂ€nst. Att gripa in satt i hennes ryggmĂ€rg efter sju Ă„r som polis, men om vĂ€rkarna kommit först hade hon gjort saker annorlunda den kvĂ€llen. Hon var i Ă„ttonde mĂ„naden och skulle aldrig ha lĂ€mnat polisbilen, aldrig ha gĂ„tt in i den mörka gĂ„rden. Det fanns inget understöd hĂ€r, det lokala poliskontoret var stĂ€ngt och de nĂ€rmaste kollegorna nu pĂ„ kvĂ€llen fanns i Kalmar, nĂ€stan tio mil bort.
Polisassistenten Amor Bashir hade Äkt ut med henne till kusten, men han var utom synhÄll nu. Amor, nyfiken och nybliven polis, hade lÀmnat bilen för att titta nÀrmare pÄ de irrande ljusen i gÄrden. Han hade sitt tjÀnstevapen med sig, en Sig Sauer sÀkrad i hölstret.
Tilda satt kvar i passagerarsÀtet, ensam med sin stora mage. Hon stirrade bort mot det stora stenhuset pÄ den smala udden, dÀr bleka ljusstrÄlar fortsatte irra runt bakom fönstren. TvÄ ficklampor, sÄg det ut som. TvÄ troliga inbrottstjuvar.
Amor kom inte tillbaka och Tilda var obevÀpnad.
Till slut bestÀmde hon sig; hon öppnade bildörren, tog tag i dörrkarmen och svÀngde ut benen i vinden och kylan. Magen kom efter, som en vattenfylld basketboll som satt surrad pÄ henne under kappan. NÀr hela kroppen var ute ur bilen stÀllde hon sig upp i gruset, hittade balansen och började skrida bort mot udden.
Tre timmar tidigare hade hon och Amor börjat tömma det numera stĂ€ngda poliskontoret i MarnĂ€s. En del av papperen var Tildas â det var dĂ€rför Amor hade ringt henne i polishuset i Kalmar den morgonen, han ville att hon skulle gĂ„ igenom dem.
Tilda hade sjÀlv varit sysselsatt med samma sak pÄ sitt kontorsrum; att gÄ igenom dokument och avsluta polisÀrenden inför den kommande mammaledigheten. Hon hade gjort samma sak i somras med sin slÀkting Gerlofs alla papper; han hade mÄnga kassar med brev och böcker och skeppspapper i sommarstugan som han hade börjat flytta upp till rummet pÄ Àldreboendet, och Tilda försökte fÄ honom att slÀnga det mesta.
Bli ingen hoarder, Gerlof, hade hon sagt.
Hoard ⊠Vad Àr det? hade han frÄgat.
En som inte kan rensa bland sina minnen. Att leva Àr att rensa.
Men poliskontoret i MarnÀs fick Amor gÀrna tömma sjÀlv.
âVad Ă€r det för saker dĂ€ruppe?â frĂ„gade hon. âDet Ă€r vĂ€l bara skrĂ€p?â
âDet ser ut som gamla promemorior och polisprotokollâ, sa han.
âHar du lust att kolla innan jag slĂ€nger?â
âIngen lust allsâ, hade hon svarat helt Ă€rligt, med handen pĂ„ magen. âMen du mĂ„ste strimla dem, Amor.â
âStrimla?â
âMed en dokumentförstörare. Du kan inte bara slĂ€nga polisdokument.â
âOkej, men det finns ingen strimlare hĂ€r.â
Tilda suckade.
âJag kan ta med en hĂ€rifrĂ„n, och komma förbi stationen. Efter fem, nĂ„n gĂ„ng.â
Hon skulle ÀndÄ in till mödravÄrdscentralen kvart över fyra, för en hÀlsokontroll.
âBraâ, sa Amor. âVi ses.â
Tilda var glad att han lÀt professionell. Hon och Amor var bara poliskollegor nu, det lÄg en lÄng och varm sommar mellan det som hade hÀnt nÀr de jobbade ihop i vÄras.
Hon tog sin bil frÄn Kalmar till vÄrdcentralen pÄ ön och kontrollen gick bra pÄ MVC. Barnmorskan lyssnade pÄ fosterljuden och nickade.
âLite oroligt dĂ€rinne nu ⊠NĂ„n vill ut snart.â
âJoâ, sa Tilda, âdet kĂ€nns.â
Barnmorskan rÀtade pÄ ryggen.
âDu fĂ„r ta det lugnt nu, sista tiden. Inga fallskĂ€rmshopp, eller pianoflyttar.â
Tilda nickade. Hon skulle ta det lugnt, men hon var inte orolig. Hela graviditeten hade gĂ„tt bra, barnmorskorna verkade tycka att hennes kropp var mönstergill. Hon hade vuxit helt enligt kurvan, utan problem â frĂ„n försommaren och framĂ„t hade hon inte haft nĂ„gra smĂ€rtor alls. Hade bara varit lite trött, frĂ„n juli och framĂ„t, men tagit ut Ă„tta veckors semester och hĂ„llit sig hemma med Joakim.
Föd pÄ dina villkor! stod det pÄ en informationsbroschyr inne pÄ mödravÄrden. Tilda hade tittat pÄ de orden, lÀnge, och funderat pÄ om de borde föda hemma pÄ gÄrden. Joakim hade sagt att hon fick bestÀmma men hon hade inte bestÀmt sig Àn, det var tre eller fyra veckor kvar till förlossningen. Hon visste inte exakt, för hon visste inte tillfÀllet för befruktningen.
FrĂ„n mödravĂ„rden gick hon tvĂ€rs över det mörka torget mot de lysande fönstren i polisstationen. Men hon avbröts av ett rop: âDavidsson!â
Den som ropade var en gammal man som hette Elof, mer kÀnd som Larm. Larm satt mitt pÄ torgets enda trÀbÀnk med sin tunna kropp försvunnen i en stor sprucken tÀckjacka och verkade inte störas av nÄgra tankar. De hade försvunnit ner i vodkaflaskan som stod som en blyg vÀn under bÀnken, mellan Larms kÀngor. Han brukade ha sÀllskap pÄ torget av tvÄ eller tre andra lediga Àldre mÀn, men den hÀr kvÀllen satt han ensam.
Han bodde i ett torp nÄgra kilometer utanför samhÀllet och Tilda la honom ibland pÄ galonsÀtet i polisbilen och körde hem honom om han var för full, sÄ de hade fÄtt en viss relation.
âHej, Elof.â
Hon stannade till och Elof Larm log och blinkade mot henne.
âSitt ner, konstapeln. VĂ€nslas lite hĂ€r pĂ„ bĂ€nken?â
âJag hinner inte, Elof.â
Tilda la automatiskt handen över magen och Larm nickade mot den.
âFör mĂ„nga saffransbullar?â
âTio stycken varje dagâ, sa Tilda.
âBĂ€ttre att drickaâ, sa Larm, och böjde sig ner mot flaskan under bĂ€nken.
âBeror pĂ„ vad du drickerâ, sa Tilda. âHa det bra, Elof.â
Hon gick vidare och sÄg honom höja flaskan.
Gerlof hade koll pĂ„ de flesta mĂ€nniskoöden pĂ„ ön, bĂ„de ljusa och mörka, och han hade berĂ€ttat vad som fattades Elof Larm. Ett halvt liv tidigare, nĂ€r Larm var trettiofem Ă„r och fiskare i ett familjeföretag med egen bĂ„t, hade han varit ute pĂ„ Ăstersjön nĂ€r en stor vĂ„g hade svept över fören och tagit med sig en man.
Den mannen var Elof Larms lillebror, hade Gerlof berÀttat. Han Äterfanns aldrig. Larm hade kanske gillat alkohol redan innan dess, men frÄn den dagen började spriten ta över hans liv.
Tilda var framme vid poliskontoret. Dörren var lÄst, men hon öppnade med sin nyckel och klev in.
âHallĂ„?â
âHĂ€rinneâ, svarade en dĂ€mpad mansröst.
Tilda fortsatte förbi den tomma receptionsdisken och in pÄ tjÀnsterummet innanför. Det var inget kontorsrum lÀngre, datorerna, polisradion och all annan utrustning var borta. Kvar fanns ett par skrivbord, nÀstan tÀckta av flyttkartonger. Bredvid dem stod en lÄng man i tjugofemÄrsÄldern, klÀdd i mörkblÄ polisuniform: Amor Bashir.
âHej, Tilda.â
De hade inte trÀffats pÄ sÀkert tre mÄnader men han log sitt vanliga leende mot henne. Vita tÀnder och bruna ögon under ett svartlockigt hÄr. Det var lite lÀngre Àn hon mindes, och aspirantmÀrket i uniformen var borta. Amor var heltidsanstÀlld polis pÄ ön sedan augusti, bar en Sig Sauer i hölstret och hade gÄtt frÄn att vara aspirant till assistent.
Han bodde i en lÀgenhet nere vid torget i Borgholm. Tilda körde förbi staden pÄ vÀg till Kalmar nÀstan varje dag, ÀndÄ hade de inte setts. Hade hon hÄllit sig undan frÄn honom, efter romansen i vÄras?
Jo. Det fanns alltid ursÀkter att inte trÀffas och hon hade hittat de flesta under sommaren och hösten: Polisjobbet i Kalmar, umgÀnget med vÀninnor, trÀdgÄrdsarbete ute pÄ gÄrden och skjutsarna till styvdottern Livias alla fotbollstrÀningar. Men mest hade det handlat om att hon och Joakim försökte lappa ihop sitt förhÄllande igen, efter krisen.
Amor log mot henne över flyttkartongerna, tittade pÄ hennes mage och sÄg ut som om han ville gÄ fram och klappa den, men Tilda korsade armarna ovanför magbulan.
âHej, Amorâ, sa hon bara. âVar Ă€r pĂ€rmarna?â
âDe ligger hĂ€râ, sa han och pekade pĂ„ en halvfull kartong som stod pĂ„ det som hade varit Tildas skrivbord.
Nu var det ingens bord, och snart skulle det fraktas bort. Stationen skulle bli skönhetssalong efter nyÄr, hade Tilda hört. SÀkert mer lönsamt. De lokala poliskontoren pÄ landsbygden kostade för mycket, det var samma sak över hela landet.
âVill du ha alltihop?â frĂ„gade han.
âDet Ă€r vĂ€l lika bra ⊠Jag kan gĂ„ igenom pĂ€rmarna hemma.â
Hon kunde inte bÀra kartongen sjÀlv, sÄ Amor tog ut den till bilen. Hon följde efter och stÀngde dörren till stationen för sista gÄngen. Det var redan kvÀll utanför, ett djupt vintermörker. En sen fredag, november mÄnads sista dag. BÀnken ute pÄ torget var tom; Elof Larm hade dragit vidare.
Medan Amor strimlade dokument pĂ„ kontoret tog Tilda en lĂ„ngsam promenad runt byns torg. Hon stannade till pĂ„ den lilla cementtrappan och tittade upp. Ovanför dörren fanns en skylt mĂ€rkt POLIS som var slĂ€ckt nu â den syntes inte ens. Polisskylten var inslagen i plast och skulle snart plockas ner.
NĂ€r Amor lĂ„ste dörren till den tomma stationen hörde Tilda ett ekande kackel ovanför torget â en stor fĂ„gel som flög förbi i mörkret över henne. Det var en gĂ„s pĂ„ försenad flykt frĂ„n vintern. DĂ„ kĂ€nde hon plötsligt i hjĂ€rtat och inte bara i huvudet att det var slut med polisen pĂ„ norra Ăland. Poliserna var som vilsna ungdomar dĂ€r nu: de hade ingen egen lokal. De tvĂ„ kontorsrummen hade varit Tildas arbetsplats i tre Ă„r, sedan hade stationen varit obemannad nĂ€stan
lika lÀnge, men hade i alla fall gÄtt att ha som trÀffpunkt och raststÀlle. Och i vÄras, med den dÄliga stÀmningen mellan henne och Joakim, hade hon övernattat dÀr ibland.
FrÄn och med nu var det tomt pÄ poliser, frÄn Borgholm upp till norra udden. De kunde patrullera hÀr, tÀnkte Tilda vemodigt, men skulle alltid vara frÀmlingar. Och de skulle fÄ svÄrare att upptÀcka brott.
Vemod, det var en ovanlig kÀnsla för en polis. Kom det frÄn magen?
amor
âExperimentet Ă€r slutâ, sa Tilda.
Hon hade bestÀmt sig för att Äka med upp till miljöstationen innan hon for hem. Hon satte sig i bilen bredvid Amor, pustade ut efter att ha fÄtt in magen och knÀppte upp jackan för att slÀppa fram den. Nu vred han om startnyckeln och sÄg pÄ henne.
âVilket experiment?â
âMed nĂ€rpolisen.â Hon tittade bort mot stationen och fortsatte: âDet var en idĂ© som ledningen hade nĂ€r jag kom hit pĂ„ nittiotalet ⊠Att en polis skulle jobba nĂ€ra medborgarna.â
âJoâ, sa Amor. âPolisen som skulle bli kompisar med alla, som bildade fotbollslag och mötte de lokala busarna i vĂ€nskapsmatcher.â
âJag spelar inte fotbollâ, sa hon. âTanken med nĂ€rpolisen var att vara synliga i smĂ„stĂ€der och byar, och lĂ€ra kĂ€nna medborgarna. Veta vilka de var, sĂ„ att vi kunde hjĂ€lpa dem om de behövde hjĂ€lp.â
Han la i ettans vÀxel och svÀngde ut frÄn parkeringen, bort frÄn den tomma stationen.
âEller gripa dem?â
âIbland.â Tilda nickade. âDu vet hur det Ă€r, det Ă€r samma handfull brottslingar som rĂ€nner runt ... Men nĂ€r inte vi Ă€r hĂ€r och har bra koll, dĂ„ kan andra ta över.â
âMedborgargardenâ, sa Amor.
âJag tĂ€nker mer pĂ„ folk som vill styra sjĂ€lvaâ, sa Tilda. âI nĂ„n by eller pĂ„ nĂ„n vĂ€g ⊠utan att polisen lĂ€gger sig i.â
âSmĂ„pĂ„var, menar du?â sa Amor.
âDe finns alltid ... Folk som Ă€gnar sig Ă„t âbygdens inre affĂ€rerâ och inte vill att polisen kommer för nĂ€ra.â
âJag har aldrig trĂ€ffat sĂ„na hĂ€r pĂ„ önâ, sa Amor.
Det fick Tilda att le trött.
âDet gör du, om du vill hĂ„lla koll pĂ„ folk hĂ€ruppe.â
âDet vill jagâ, sa Amor. Han svĂ€ngde med radiobilen nu; körde runt torget en extra gĂ„ng för att visa lite polisnĂ€rvaro för öborna som var ute i vinterskymningen. âJag har försökt Ă„ka runt lite hĂ€r i höst. LĂ€ra kĂ€nna vĂ€garna.â
âDu kan ta med min slĂ€kting Gerlof Davidsson som guide dĂ„â, sa hon. âHan lĂ€rde mig hitta hĂ€r ⊠Gerlof minns gamla traktorvĂ€gar som knappt syns lĂ€ngre.â
Amor svÀngde ner mot kustvÀgen och lÀmnade gatorna och ljusen bakom sig. Han stannade vid ett stopptecken och frÄgade:
âHar du varit pĂ„ nya miljöstationen?â
âFlera gĂ„nger.â Den nya Ă„tervinningen lĂ„g gömd utan att störa nĂ„gon vid vĂ€gen norr om byn, och Tilda log sarkastiskt. âDet Ă€r alltid en upplevelse.â
Utanför byn försvann alla ljus och havet öppnade sig som en stor grÄ sÀck under himlen i öster. VÀgen framför dem var ocksÄ grÄ; i strÄlkastarnas sken sÄg Amor spÄr av leriga traktordÀck pÄ asfalten. Till höger om bilen fanns öns östra kust, en kustlinje som ringlade fram med djupa vikar och spetsiga uddar om vartannat.
Efter ett par kilometer gled de förbi en stor enfotad skugga med fyra spretande armar â en gammal vĂ€derkvarn pĂ„ ett fĂ€lt. Bakom den tĂ€tnade skogen och skylten MILJĂSTATION dök upp. Han svĂ€ngde ner med polisbilen pĂ„ en bred asfaltsparkering dĂ€r fem sopcontainrar stod uppstĂ€llda.
âSitt kvarâ, sa han till Tilda, stĂ€ngde av motorn och öppnade dörren.
Det var alltid skönt att kliva ut vid havet â Ă€ven om det bara var pĂ„ en öde parkering i sĂ€llskap med skrĂ€p. Amor öppnade bakluckan och lyfte ut trasiga kartonger, gamla kalendrar och tidningsbuntar frĂ„n poliskontoret. Papper, plast och metall. SĂ„ gick han frĂ„n container till container och hivade in alltihop.
Amor slÀngde en blick mot sin radiobil och sÄg att Tilda satt tillbakalutad med hÀnderna vilande högt upp pÄ den runda magen. Hon verkade titta ut mot havet, bort mot Svanudden. Udden lÄg
hundra meter bort som en bred tunga ut i Ăstersjön med plats för en enda liten gĂ„rd, som var nedslĂ€ckt i kvĂ€ll.
Allt skrÀp var borta. Amor gick tillbaka frÄn miljöstationen och satte sig igen, men startade inte motorn.
âAllt lugnt?â
âJoâ, sa Tilda, med hĂ€nderna kvar pĂ„ magen, lĂ€tt masserande. âMen nĂ„gon sparkar för fullt ... Den vill ut.â
Hon sÄg lite sammanbiten ut, men Amor ville prata nu.
âHur lĂ„ngt Ă€r det kvar?â
Det var första gÄngen pÄ hela kvÀllen som han nÀmnde hennes tillstÄnd.
âTre veckorâ, sa Tilda. âEller vi Ă€r inte riktigt sĂ€kra ⊠men Joakim hoppas pĂ„ att det blir ett decemberbarn. En julklapp.â
Hon log för sig sjÀlv och lÀt nöjd, men Amor var inte det minsta glad över pratet om Joakim. Han sÄg ut i mörkret genom vindrutan och sa lÄgt:
âDu Ă€r inte sĂ€ker. Inte sĂ€ker pĂ„ nĂ€r det hĂ€nde.â
Tilda slutade le. Hon verkade förstÄ att han hade velat fÄ ut henne hit, för att kunna prata utan att nÄgon sÄg dem. Han ville lÄta vÀnlig, men fortsatte snabbt:
âAlltsĂ„ kan det vara mitt. Mitt barn, inte hans.â
Tilda sÄg pÄ honom.
âDet Ă€r Joakims.â
Amor tog sats för en svÄr frÄga:
âHelt sĂ€kert?â
Tilda sÄg ut genom rutan, mot det mörka havet.
âJoakim Ă€r min manâ, sa hon till slut. âDet vet jag nu ⊠Min egen pappa stack ifrĂ„n sin familj, det skulle Joakim aldrig göra.â
Amor tittade pÄ henne.
âLĂ€mnade din pappa dig? NĂ€r du var liten?â
Tilda nickade bara, med sÀnkt blick.
âMin biologiska far lĂ€mnade oss och drog till Norge. Kom inte hem ens nĂ€r min mamma blev sjuk. Joakim Ă€r pĂ„litlig, han Ă€r nĂ€ra mig.â
âI vĂ„ras pratade du inte om din Joakimâ, sa Amor.
Tilda var tyst, en tung tystnad la sig i bilen. SmÄpratet var helt slut nu, och han fortsatte:
âDu berĂ€ttade inte ens att du hade en man nĂ€r vi trĂ€ffades.â
Nu lÀt han irriterad, utan att vilja det. Hon öppnade munnen för att försöka svara nÀr billyktor syntes pÄ kustvÀgen, som en uppflammande eld mellan asktrÀden i söder. Det var en pickup. Den rullade fram i riktning frÄn MarnÀs. LÄngsamt, som om bilföraren letade efter nÄgot.
Fordonet rullade förbi pÄ vÀgen och försvann norrut mot Svanudden. Amor kÀnde igen mÀrket.
âEn Ford Ranger.â
NÀr strÄlkastarna for förbi fick han en skymt av tvÄ personer genom bilrutorna; en kvinna bakom ratten med kort blont hÄr, lite som Tildas uppklippta frisyr, och en man bredvid henne med mörk keps neddragen över pannan.
Tilda vred pÄ huvudet.
âKĂ€nde du igen den?â
Jag tror den rullade förbi kontoret i eftermiddags nĂ€r jag stod ute pĂ„ trappen. Den svĂ€ngde runt torget.â
âKörde den mĂ€rkligt?â
âNĂ€, men den bromsade ner pĂ„ gatan framför kontoretâ, sa Amor. âFick lite kĂ€nslan att föraren blev störd av min uniform.â
âTog du bilnumret?â
Amor skakade pÄ huvudet.
âBra att du hĂ„ller kollâ, sa Tilda. âJag Ă€r dĂ„lig pĂ„ det ⊠mina ambitioner som trafikpolis har blivit sĂ€mre.â
Nu hade strÄlkastarnas svepande sken försvunnit bakom trÀden, allt var mörkt vid havet igen. Amor drog in andan och ÄtervÀnde till det förra Àmnet:
âI vĂ„ras var du annorlunda. Mot mig, nĂ€r vi körde omkring.â
Tilda sÄg ut genom vindrutan och sa mycket lÄngsamt:
âJag Ă„ngrar inget. Men nu kan jag inte tĂ€nka pĂ„ dig och mig ... Inte som i vĂ„ras.â
Den svarta rymden höjde sig ovanför dem, med molnen som en ridÄ över stjÀrnorna. Elva veckor tidigare, i mitten pÄ september,
hade terrorister i USA kapat fyra plan och kraschat dem. DÄ hade mörkret tÀtnat över vÀrlden.
âDe kommer tillbakaâ, sa Amor lĂ„gt.
âVilka dĂ„?â
âDe i Forden.â
Han pekade mot tvÄ billyktor som svÀngde ut pÄ Svanudden i norr och gled fram över vÀgen dÀr. Fram mot gÄrden, bort frÄn polisbilen, förmodligen utan att upptÀcka den. Det var mörkt, och han och Tilda stod parkerade mellan miljöstationens containrar.
SÄ stannade Forden vid husen pÄ Svanudden, och lyktorna slocknade. Innebelysningen tÀndes ett kort slag och slÀcktes sedan, sÄ nÄgon hade vÀl öppnat bilens dörrar och klivit ut. Nu var det helt mörkt, det gick inte att se om nÄgon gick bort mot husen. Amor vÀntade sig att se gÄrdslampor tÀndas, men det hÀnde inte.
âJag vill bara veta sĂ€kertâ, fortsatte han. âDet kan vara mitt barn, eller hur?â
Tilda sÄg pÄ honom, en bister blick. Tystnaden talade.
âDet tror jag inteâ, sa hon till slut.
Hon tycktes ha skjutit undan tanken pÄ att det var Amors barn hon bar. Det hade nog gÄtt rÀtt bra, trodde han, speciellt som hon hade undvikit att trÀffa honom hela sommaren. Inga mejl, inga samtal.
âJag tror detâ, sa han.
Han började bli irriterad av samtalet, utan att vilja det. Men Tilda verkade inte lyssna nu, hon tittade stint ut genom fönstret och bort mot udden. Mot det stora tegelhuset som höjde sig dÀr.
âFicklampor.â
âVa?â
Tilda pekade.
âDe har tĂ€nt ficklampor i huset.â
De kastade en blick mot varandra, som kollegor nu, och bÄda hade samma misstanke: PÄgÄende inbrott.
Tilda tittade bort mot gÄrden med nyvÀckt polisblick. SjÀlv vÀntade Amor pÄ att ljuset skulle tÀndas, att allt skulle vara normalt, men det enda han sÄg var ett svagt ljus som irrade bakom de höga
fönstren, som om nÄgon sökte efter nÄgot. VÀrdesaker, till exempel.
âJag kan kollaâ, sa han, och startade polisbilen.
Utan att slÄ pÄ ljuset gled de sakta bort frÄn sopstationen och ut pÄ vÀgen, och körde ner pÄ grusvÀgen till Svanudden.
Polisbilen stannade i kolmörkret framför det första lilla huset.
Det hade smÄ fönster med sprÀckta rutor och sÄg ut som en ranglig vedbod.
Ficklamporna irrade fortfarande runt i det största huset, men
Tilda satt kvar i bilen med hÀnderna pÄ magen.
âJag gĂ„r inte ut.â
âBraâ, sa Amor. Han stĂ€ngde av motorn och öppnade dörren.
âMen kan du ringa in det pĂ„ radion?â
Hon tittade pÄ honom.
âVart ska du?â
âBara titta lite. Se vilka de Ă€r dĂ€rborta.â
Tilda lyfte hÀnderna frÄn magen:
âMen vĂ€nt...â
Innan hon hann ropa klart hade Amor stÀngt dörren. HÄrt och bestÀmt i mörkret.