Anna Tell Det sanningen döljer
Av Anna Tell har tidigare utgivits:
Fyra dagar i Kabul 2017
Med ont fördrivas 2019
Norr om Beirut 2021
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
© Anna Tell 2023
Omslag Niklas Lindblad
Tryck ScandBook, eu 2023
isbn 978-91-46-24054-9
TillÀgnas Johan
Prolog
Juni, 1997
Automatkarbinen lÄg lÀngs med kroppen. Han vilade huvudet pÄ den hoprullade stridsvÀsten och lyssnade pÄ regnet som trÀffade tÀltduken. Han avundades de andra som tycktes sova sig obehindrat igenom ovÀdret. Eldposten lyfte försiktigt pÄ kaminlocket och petade ned en vedpinne till. PlÄten fÀrgades röd av hettan och rök trÀngde ut genom springorna. Utanför ljöd en Äskknall och rysningar for genom kroppen.
Den var nÀra nu.
Han lyste med en ficklampa pÄ armbandsuret.
Tio minuter kvar till vaktavlösningen. Rocky, som var eldpost, skulle puffa pÄ honom om fem.
Han drog upp de grÄ ullstrumporna till knÀna och stack ned fötterna i kÀngorna. Snörade Ät dem hÄrt, gjorde en dubbelknut och hakade fast metallkroken frÄn uniformsbyxorna i remmarna. Regnjackan prasslade nÀr han plockade fram den frÄn ryggsÀcken och Rocky nickade bekrÀftande att det var dags.
Med automatkarbinen i ena handen och stridsvÀsten i den andra klev han ut genom tÀltöppningen och tog ett djupt andetag. Kontrasten var nÀstan skrattretande. DÀr inne i lugnet blandades lukterna frÄn kaminröken, de svettiga kropparna och den gamla tÀltduken. I det kompakta mörkret utanför var doften frÄn skog, regn och sommar ljuvlig.
HjÀlmen skavde och axlarna ömmade efter flera dagar ute i fÀlt.
Han drog Ät remmarna i vÀsten, höll i automatkarbinen med bÄda hÀnderna och började gÄ mot vaktposten. VattenrÀnnilar
letade sig ned i halslinningen och kroppen huttrade till. En blixt delade himlen och lyste upp marken som under natten förvandlats till ett lerfÀlt. KÀngorna gled och fastnade nÀr han försökte skynda pÄ stegen samtidigt som han rÀknade sekunderna.
En. TvÄ. Tre.
DÀrefter skar ljudet frÄn Äskan genom natten. Det betydde att blixten slagit ned bara en kilometer bort. Han slöt ögonen och svalde. Ville egentligen helst vÀnda om och krypa in i tÀltet igen.
Han greppade hÄrdare om automatkarbinen och tog sikte pÄ presenningstakets siluett vid vaktposten. Det var trots allt bÀttre att befinna sig dÀr Àn i ett tÀlt med tjugo andra mitt i en öppen glÀnta om blixten slog ned.
Casanova mötte honom i steget och mumlade med slÀpig röst att han Àntligen blev avlöst, och innan han hade hunnit sÀga nÄgot sÄ hade Casanova försvunnit i riktning mot tÀltet.
Han stÀllde sig tillrÀtta och blickade ut mellan trÀden, men regnet gjorde sikten dÄlig. Den smala grusvÀgen som han visste fanns dÀr syntes bara som en ljusare strimma. Myren bakom honom var becksvart.
Inom nÄgon minut var presenningstaket nedtyngt och han följde instruktionerna frÄn kvÀllen och petade med en pinne pÄ utbuktningen och lÀt vattnet forsa ned pÄ marken intill kÀngorna. Han kröp ihop och lyste pÄ klockan. femtio minuter kvar. Det skulle utan tvekan bli den lÀngsta timmen pÄ det hÀr dygnet, tÀnkte han och huttrade till igen nÀr han kÀnde hur kÀngorna sög Ät sig vattnet som svampar.
Minuterna slÀpade sig framÄt och tankarna fortsatte att snurra, hans protester verkade inte fÄ dem att sluta. För varje dag som gick hade han blivit alltmer övertygad om att de skulle strunta i hans vÀdjan, och att allt bara skulle fortsÀtta och sedan gÄ Ät helvete.
Men han skulle inte ge sig. Det fanns andra som skulle lyssna. Och som skulle agera, det visste han.
Regnet avtog i styrka. En blixt lyste upp himlen, men sekunderna gick och innan mullrandet kom hade han rÀknat till Ätta. Modet
steg och han lutade automatkarbinen mot den ena tallen och sjönk ned pÄ huk med uppsikt mot förlÀggningen.
Tröttheten kom smygande och ögonlocken blev tunga. Han tÀnkte pÄ att det bara var nÄgra timmar kvar pÄ övningen och att de snart skulle fÄ ge sig av frÄn skjutfÀltet. Hem till logementet i Kristinehamn. Och nÀr befÀlen hade kontrollerat deras rengjorda vapen skulle de fÄ stÀlla upp pÄ asfaltsplanen framför kasernen och dÀrefter Àntligen ta helg.
Ljudet frÄn en gren som knÀcktes fick honom att rycka till och stirra ut i natten. Med ens kÀnde han sig klarvaken och greppade om kolven. Det lÀt nÀstan som att nÄgon viskade dÀr ute? Eller var det bara vinden som ven mellan trÀd och grenar?
Med ryggen mot trĂ€dstammen reste han sig upp och lĂ€t blicken fara genom skogen. Ăgonen hade vant sig vid mörkret och han intalade sig att oavsett vad det var som fanns dĂ€r ute sĂ„ skulle han Ă„tminstone upptĂ€cka det och dĂ€rmed fĂ„ ett övertag.
NÀr blicken svepte över vÀgen igen syntes ett svagt ljussken som guppade upp och ned.
En ficklampa?
Ljuset kom nÀrmare och ljudet frÄn ett par grova kÀngor mot gruset hördes nu i en jÀmn takt. Han sÀnkte axlarna och Äterfick en lugnare andhÀmtning. Det var i alla fall ingen som försökte smyga sig pÄ honom.
â Majoren hĂ€r, sade en grov röst nĂ€r ljuset frĂ„n ficklampan bara var tjugo meter bort.
Vad gjorde Krigaren hÀr ute, vid den hÀr tiden pÄ dygnet?
Det guppande skenet riktades dÄ och dÄ upp mot majorens huvud sÄ att det bleka, grovhuggna ansiktet med Àrret lyste vitt. Han svarade:
â Sergeant hĂ€r.
â Jag Ă€r ute och inspekterar förlĂ€ggningen, sade majoren. Sista dygnet i fĂ€ltet Ă€r alla trötta och man kan bli slarvig. Det Ă€r lĂ€tt att nicka till och glömma bort bĂ„de utrustning och vad uppdraget faktiskt gĂ„r ut pĂ„, fortsatte han och stod nu sĂ„ nĂ€ra att lukten av hans tandkrĂ€m kĂ€ndes.
â All utrustning Ă€r med, major, svarade han samtidigt som handen for upp till magasinsfickorna och kontrollerade sĂ„ att de var ordentligt stĂ€ngda.
Det hÀr var tillfÀllet som han hade vÀntat pÄ. Krigaren och han pÄ tu man hand. Han svalde och harklade sig, men istÀllet började majoren prata:
â FörvĂ€ntade mig ingenting annat frĂ„n dig, sergeant.
En blixt klöv himlen över förlÀggningen och han kunde inte hÄlla tillbaka en rysning.
â Du Ă€r vĂ€l inte rĂ€dd för lite dĂ„ligt vĂ€der? fortsatte majoren och den breda tandraden syntes nĂ€r han flinade.
â Nej major, svarade han vilket var det enda rĂ€tta att svara.
Inombords bubblade Ängesten, men om det var nÄgot som Krigaren föraktade sÄ var det svaghet.
â Nu hĂ„ller vi flaggan i topp de sista timmarna, eller hur, sergeant?
â Absolut, major, men jag skulle vilja prata om en sak âŠ
â Inget prat nu, vi tar det sedan. Jag ska titta till eldposten ocksĂ„.
Majoren vĂ€nde pĂ„ klacken och gick med lĂ„nga kliv mot tĂ€ltet. Ljusskenet guppade och han förbannade sig sjĂ€lv. Ăven om Krigaren var skrĂ€ckinjagande sĂ„ var han i alla fall nĂ„gon som det gick att lita pĂ„. Varför hade han inte bara sagt det rakt ut nu nĂ€r han hade chansen? Det skulle bara ha tagit nĂ„gra sekunder, sĂ„ hade det varit gjort.
Han lyste pÄ klockan.
En halvtimme kvar.
Snart skulle det ljusna och han skulle fÄ sova en timme till innan det var revelj.
Han tog av hjÀlmen och satte sig pÄ den med ryggen mot tallen. Det sved i ögonen och han blundade för en sekund. Lyssnade pÄ regnet som droppade mot presenningstaket och lÀt tankarna vandra. Med ens hördes det dÀr viskande ljudet igen.
Han höll andan. Stirrade ut i natten.
Inget ljussken den hÀr gÄngen.
Han hasade sig upp och lÀt blicken fara över den knappt synliga grusvÀgen. Skuggor var överallt, men nÄgot rörde sig faktiskt mellan trÀden.
Sakta drog han upp blixtlÄset till benfickan och kÀnde skaftet pÄ morakniven, bara för att. Men det skulle ta för lÄng tid att dra upp den. Han greppade istÀllet automatkarbinen och höll den framför sig med bÄda hÀnderna. Beredd att gÄ i nÀrstrid.
Sedan hördes ett brak och nÄgot vÀltrade sig över honom. Hans ansikte trycktes ned i den blöta mossan och han kippade efter luft samtidigt som han försökte skrika. Men inget ljud kom ut.
Han krÀngde med kroppen och försökte vrida sig loss, men nÄgon satt pÄ honom och hade honom i ett jÀrngrepp. Tankarna virvlade runt i ett rasande tempo. Tyngden pÄ ryggen tryckte honom djupare ned i mossan och paniken spred sig. Det mÄste vara fler Àn en som höll honom. NÄgon stönade och andades intill honom, men inga röster hördes. Till slut lyckades han vÀnda upp ansiktet och sÄg in i ett par uppspÀrrade ögon.
Lördag 16 juli, 2022
Hedvig drack den sista skvÀtten av sin Ramlösa. Det var den andra flaskan för dagen, trots att klockan bara var nio pÄ morgonen.
Fönstren mot Kungsholmsgatan stod pÄ vid gavel för att Ästadkomma en smula korsdrag, i hopp om att mota den högsommarvÀrme som redan pockade pÄ uppmÀrksamhet. Teknikerna, som skulle laga luftkonditioneringen, verkade inte dyka upp i dag heller.
Hedvig gick bort till skrivaren för att hÀmta utskriften frÄn gÄrdagens förhör. De nÀstan folktomma korridorerna var inget specifikt för den Nationella operativa avdelningen i Stockholm. Det var precis lika öde pÄ alla polisstationer i hela Sverige en lördag vid den hÀr tiden pÄ Äret.
SÄ hörde hon Janne Bergs röst lÀngre bort i korridoren och Àven om hans ord drunknade i flÀktarnas surrande sÄ kunde hon ÀndÄ uppfatta att han lÀt aningen upphetsad. Strax dÀrefter gjorde han sig synlig och viftade med en nÀve papper. Det var signalen för att alla som var i tjÀnst skulle samlas i det sÄ kallade utsÀttningsrummet.
DÀr inne var ljudnivÄn hög och luften kvav. Lukten av bakfylla gick inte att ta miste pÄ. Hedvig lÀt blicken glida över de sex utredare som befann sig i rummet. Det var fler Àn en som hade tagit ut svÀngarna under natten.
Hon struntade i skylten som angav förbud mot att öppna fönstren i just det hÀr rummet, och fick en blick av Janne.
â Det Ă€r inte bara över trettio grader, det stinker sprit hĂ€r ocksĂ„, sade hon medan hon öppnade.
â Det Ă€r du som har sĂ„ kĂ€nsligt luktsinne, skrockade han och
nickade mot de tvÄ yngre, nyanstÀllda utredarna med rödsprÀngda ögon.
â Kanske en av mina superkrafter dĂ„, men jag Ă€r trots det helt ointresserad av att andas in andras alkoholintag. Speciellt inte hĂ€r.
Det stÀmde, det dÀr med luktsinnet. Det hade alltid varit kÀnsligt och ocksÄ naturligtvis anvÀndbart i tjÀnsten. Allt som utsöndrade en doft nÄdde hennes nÀsa. Nackdelen var att nÀr stankerna blev för starka utlöste det i bÀsta fall illamÄende. Var det riktigt illa krÀktes hon.
â Tillbaka till verkligheten, sade Janne och med ens var skrattrynkorna borta och ersatta med det ansiktsuttryck som Hedvig brukade benĂ€mna som den ledsna hunden.
Det var ju du som drog igÄng det hela, tÀnkte hon medan hon satte sig och roterade axlarna bakÄt som för att lossa spÀnningarna. Det knakade, men redan pÄ tredje varvet klingade stelheten av.
Janne harklade sig:
â En polis har blivit skjuten.
â Till döds? sade nĂ„gon.
â Ja, till döds.
Oavsett var alla utredarna hade haft sina tankar eller vad hÀnderna Àn hade varit upptagna med sÄ upphörde det i samma sekund som orden hade uttalats.
â Herregud, hĂ€r i Stockholm? sade Hedvig och kĂ€nde hur bröstkorgen drog ihop sig.
Att gÀngkriminella hade varandra som mÄltavlor var en sak, men poliser skulle inte behöva dö. Inte i Sverige.
â I Karlstad. Vid sitt fritidshus, sade Janne.
â SĂ„ inget polismord egentligen? sade Hedvig, samtidigt som hon konstaterade att hon nog tack och lov inte kĂ€nde nĂ„gra poliser i VĂ€rmland.
â Just nu verkar det mest vara frĂ„getecken. Men Karlstadspolisen vill ha hjĂ€lp, de har ju kört hĂ„rt i det hĂ€r omtalade vargĂ€rendet frĂ„n i vintras. SĂ„ just nu vill de ha bitrĂ€de frĂ„n bland annat oss.
â Vad har hĂ€nt? frĂ„gade Olle och gapade sĂ„ att Hedvig tyckte sig se spritĂ„ngan vĂ€lla ut frĂ„n hans mun.
â De vet inte sĂ„ mycket Ă€n. Annat Ă€n att det intrĂ€ffade nĂ„gon gĂ„ng i natt, kroppen pĂ„trĂ€ffades bara för ett par timmar sedan, sade Janne.
â SĂ„ kroppen Ă€r kvar vid fritidshuset? sade Hedvig.
Janne nickade sakta.
Det var naturligtvis den bÀsta starten pÄ en mordutredning om kroppen lÄg kvar pÄ samma plats pÄ vilken den var funnen och omgivningen mer eller mindre var orörd. PÄ det viset kunde man fÄ en egen uppfattning om hur det sett ut runt offret nÀr mordet skett. Att komma in i efterhand var annars förknippat med dagar av inlÀsning och en stÀndig kÀnsla av att alltid ligga steget efter.
â Robert Sundström heter han, född 1977. Och ja, sĂ„vitt jag förstĂ„r sĂ„ Ă€r han kvar pĂ„ platsen.
Hedvig gick igenom i huvudet hur kalendern sÄg ut de kommande dagarna. Visst var det möjligt att Äka. Den planerade middagen med döttrarna var Àn sÄ lÀnge bara en tanke formulerad hos henne sjÀlv. Mötet med Erik, för att göra upp om huset pÄ landet, fick mer Àn gÀrna skjutas pÄ framtiden. Frisörtiden kunde hon som stamkund avboka med kort varsel, Àven om hon hade behövt den dÀr stunden just nu. Klippa topparna kunde nog anstÄ, men de grÄ tonerna i det brunlockiga hÄret behövde verkligen fÀrgas. Och av det hon jobbade med just nu var inte mycket brÄdskande, det som inte kunde ligga till sig fick nÄgon annan utredare helt enkelt sÀtta tÀnderna i.
â Antar att det inte finns nĂ„gon gripen eftersom vi har fĂ„tt det pĂ„ vĂ„rt bord? sade Samir med sin mellanösternbrytning, medan han skrev i sitt anteckningsblock.
Hedvig kunde inte lĂ„ta bli att undra vad han hade tyckt vara sĂ„ viktigt att han mĂ„ste skriva ned det just nu. âSkjuten polisâ? Hittills hade det ju inte direkt framkommit nĂ„gon avgörande detalj som man riskerade att glömma bort.
â Jag utgĂ„r frĂ„n att de skulle ha sagt om det fanns nĂ„gon anhĂ„llen, svarade Janne.
Hedvig kunde inte dra sig till minnes att hon varit i Karlstad mer Àn en gÄng, pÄ skolresa i nionde klass, nÀr de Äkte buss frÄn SkÄne
för att besöka Selma Lagerlöfs MÄrbacka i Sunne. MÀrkligt, hon som genom Ären ÀndÄ bockat av den ena orten efter den andra.
Det var inte mer Àn trettio mil till Karlstad. Om det inte var nÄgra vÀgarbeten som försenade sÄ skulle hon hinna förbi lÀgenheten pÄ Rörstrandsgatan, packa en vÀska och ÀndÄ kunna vara framme strax efter lunch.
â Jag vill att ni, Samir och Olle, Ă„ker dit sĂ„ fort som möjligt, sade Janne och fĂ€ste blicken pĂ„ de tvĂ„ som Hedvig bedömde var de allra mest bakfulla i rummet.
Olle blÄste upp bröstkorgen och Samir nickade lÄngsamt och drog handen genom det kolsvarta hÄret, som för att bekrÀfta att han förstod att det hÀr var en chans för honom att fÄ visa vad han kunde.
â Vi skickar fler i veckan om behov av stöttning kvarstĂ„r. Och kom ihĂ„g att det inte Ă€r lĂ€ge att mucka med nĂ„gon om varg. Det Ă€r ett infekterat Ă€mne och engagerar alla typer av mĂ€nniskor dĂ€r borta. SĂ„ oavsett vad ni tycker och tĂ€nker, sĂ„ knip kĂ€ft, kom ihĂ„g det, sade Janne.
Hedvig stirrade pÄ honom och kÀkmusklerna spÀndes. LÀpparna smalnade och hon blev torr i munnen. Om han tog henne för given eller bara rÄkade glömma bort henne var högst oklart. Och bedömde man att mannen kunde vara skjuten för att han var polis sÄ borde vÀl Noa skicka dit allt som efterfrÄgades?
Hon satt kvar vid bordet medan hon med blicken följde Samir och Olle och de andra som lÀmnade rummet.
NĂ€r hon blev ensam med Janne harklade hon sig:
â Missade du inte mitt namn?
â Nej, eller jaha, jag tĂ€nker att det ju Ă€r bra om de som Ă€r yngre och nya hĂ€r pĂ„ roteln fĂ„r möjlighet att visa framfötterna. Dessutom Ă€r det kanske inte sĂ„ bra att, du vet ⊠skicka dig med tanke pĂ„ att du Ă€r mitt i en rĂ€ttsprocess.
â Skitsnack, du vet lika vĂ€l som jag att den utredningen kommer lĂ€ggas ned.
â Det vet man aldrig. Och det ser faktiskt inte sĂ„ bra ut om vi pĂ„ Noa stöttar med utredare som samtidigt riskerar att sjĂ€lva bli dömda, eller hur? Borde du förresten inte bli kallad till förhör snart?
â Jo, kanske det, suckade Hedvig och tĂ€nkte att ord skulle stĂ„ mot ord i den utredningen.
Och om inte rÀttsvÀsendet skulle gÄ pÄ hennes linje vore det ju mÀrkligt. TrovÀrdigheten hos en erfaren kvinnlig polis borde ju vÀga mer Àn ett yttrande frÄn en full, medelÄlders man, som misshandlat sin tjej.
âVad hĂ€nde egentligen? sade Janne. Han bröt ju bĂ„de nĂ€sben och revben? Och du var ju inte ens i tjĂ€nst?
â Han höll pĂ„ att slĂ„ ihjĂ€l kvinnan. Vad skulle jag göra? Du hade ocksĂ„ agerat om du varit dĂ€r, sade Hedvig trots att hon var helt sĂ€ker pĂ„ att han inte skulle ha gjort det.
Ringt polisen? Ja. Ingripit? Nej. Det var sÄdana trötta poliser som han som gjorde att uppklarningsprocenten sÄg ut som den gjorde. Tar man inga beslut, kan inget gÄ fel.
â Jag hade kanske inte agerat med sĂ„ mycket vĂ„ld, sade Janne och smackade med lĂ€pparna.
â Jag skulle i alla fall ha gjort exakt likadant igen om samma situation uppstod, sade Hedvig och tĂ€nkte att om den dĂ€r pĂ„tĂ€nda idioten bara hade gjort som hon beordrat honom sĂ„ hade bĂ„da klarat sig helskinnade. Men nĂ€r han hade vĂ€grat och dessutom spottat pĂ„ henne fanns inget annat val Ă€n att brotta ned honom. Av det Ă„ngrade hon ingenting.
â Det skulle du sĂ€kert, men frĂ„gan Ă€r om skadorna uppstod före eller efter du hade brottat ned honom.
Hon bara tittade pÄ honom.
â Vad spelar det för roll om jag Ă€r anmĂ€ld egentligen, det gör mig knappast till en sĂ€mre utredare, sade hon och plockade upp en dosa General frĂ„n handvĂ€skan.
Hon stoppade in tvÄ pÄsar under överlÀppen. Petade till dem med tungan sÄ att de lade sig tillrÀtta.
â Min poĂ€ng Ă€r att det inte ser sĂ„ bra ut, sade Janne.
â SĂ„ du menar att nĂ€r den regionala polisen hör av sig mitt i stekheta semesterperioden och vill ha utredningshjĂ€lp frĂ„n Noa, för att lösa ett mord pĂ„ en kollega, sĂ„ Ă€r vĂ„rt bidrag tvĂ„ oerfarna utredare?
â Sura inte för det nu, Hedvig. Hela region Bergslagen förstĂ€rker
till Karlstad, sÄ det Àr faktiskt inte bara vi. Dessutom mÄste roteln slÀppa fram sina nya förmÄgor och inte komma dragande med sextioÄriga poliser som anvÀnder övervÄld och har en historik av att tÀnja pÄ grÀnserna.
â Tack för den fina beskrivningen, sa hon ironiskt. Men jag Ă€r bara femtioĂ„tta. Hur som helst sĂ„ kan jag som rutinerad förundersökningsledare ge dem den hjĂ€lp de behöver, fortsatte hon pĂ„stridigt och tĂ€nkte att om Janne sade rotel en gĂ„ng till sĂ„ skulle hon skrika högt.
Om det var den andra eller tredje omorganisationen som hade inneburit namnbytet frÄn rotel till enhet, mindes hon inte, bara att det mÄste vara över tio Är sedan.
â Karlstad har egna förundersökningsledare, mumlade Janne och drog bak stolen.
â Det tror jag sĂ€kert. Men jag kan göra nytta, sade hon och tĂ€nkte att det dĂ€r var en sĂ„dan typisk gubbgrej att sĂ€ga sĂ„. Men hon visste samtidigt att Janne ansĂ„g att hon alltid var en garant för att hans enhet skulle göra bra ifrĂ„n sig, sĂ„ hon fortsatte:
â Jag kan vara handledare till vĂ„ra tvĂ„ adepter, om du vill. För det kommer de att behöva.
Hon reste sig och tog god tid pÄ sig att stÀnga fönstret och gav honom dÀrmed ett tillfÀlle att tÀnka igenom hennes argument.
â Förresten, kommer inte du ocksĂ„ frĂ„n landet? sade han.
â Jag vĂ€xte upp i en liten ort i östra SkĂ„ne, om det Ă€r det du menar? SĂ„, jo, landsbygdsmentaliteten kan jag, sade hon och tĂ€nkte att det kanske var en viss överdrift, med tanke pĂ„ att det var decennier sedan hon flyttade frĂ„n Degeberga.
â Men det hörs inte pĂ„ dialekten? sade han och smackade sĂ„ dĂ€r med lĂ€pparna igen.
â Den skalade jag bort för lĂ€nge sedan, sade hon. Men du behöver nog se över dina geografiska kunskaper, Janne. Karlstad Ă€r inte direkt landsbygd. Men betyder det hĂ€r att jag fĂ„r Ă„ka?
Han tittade pÄ henne.
â Visst, Ă„k dĂ„. Gör en bedömning om vi mĂ„ste avdela fler till veckan.