9789146240358

Till Boris

Allt hade varit annorlunda om jag inte hade kommit i henne.

Kvart över fem ringer väckarklockan. Jag stänger av larmet, går in i köket och börjar koka gröt.

Osip sover djupt. Försiktigt ruskar jag om hans axel. Han svarar inte. Jag försöker igen. Jag känner hur mitt hjärta slår hårdare.

Denna gång vänder han sig om med en besvärad grimas. Lättad tar jag fram matlådan och stoppar ner den i väskan, lägger upp gröten på två tallrikar, häller apelsinjuice i våra muggar och ställer frukosten bredvid madrassen.

Jag vill inte … Varför då?

Jag vill inte gååååå!

Varför vill du inte gå?

Han skriker och drar täcket över huvudet. Bredvid ma drassen ligger hans gummiorm. Jag lindar den runt min hals.

Osip, anakondan håller på att strypa mig!

Han ligger kvar utan att röra sig.

Du får titta på film när vi kommer hem. Men då måste du komma fram nu.

Medan han äter sätter jag på honom kläder och skor.

Sedan packar jag ner ombyte och regnkläder i en påse och borstar hans tänder. Jag står en stund vid dörren. Jag borde bara öppna. Istället går jag tillbaka och kollar plattorna en sista gång. Kom nu. Pappa!

Vänta! Jag måste kolla en sak. Spisen är kall men det ser ut som att lamporna på den lyser.

Om vi inte går nu kommer jag bli sen igen, jag kommer förlora mitt jobb. Förlora lägenheten. Bli utkastad på gatan och förlora Osip.

Jag ser framför mig hur lägenheten brinner. För varje gång jag går igenom reglagen kryper elden närmare. Jag slår av säkringen och skyndar ut.

Höghusen sover. En skata smackar ödsligt över den tom ma idrottsplatsen. Vi svänger in på en mindre väg som leder ner i en dal bland radhus och villor.

Ett fönster på förskolan lyser i mörkret. I köket står Gaja och förbereder frukost. Hon ler när hon får syn på oss. Jag lämnar Osip och cyklar iväg.

Tåget är fullt av byggarbetare, städare och undersköter skor. En man flyttar sin stora cykelbudsväska för att ge mig plats. Utanför flimrar tunnelns lysrör förbi.

Jag orkar inte ens ta reda på vad som hänt i Belarus, blundar och känner den beska smaken av mig själv. Nästa Slussen! Slussen!

Jag tränger mig ut genom dörren, springer upp för

trappan till perrongen på andra sidan och hinner med tunnelbanan men missar min anslutande buss.

Gruppbostaden ligger i ett nybyggt bostadsområde på nedre plan i ett höghus. Jag är fyrtiofem minuter försenad. Om det är Helene som jobbat natt betyder det problem.

Antonia kommer gående i korridoren. Hon ser trött ut men har en värdighet som gruppbostaden inte kan ta ifrån henne.

Jag ber om ursäkt. Hon svarar med ett leende, säger att det är lugnt. Hon tar fram två koppar och häller upp kaffe från bryggaren. Det är nybryggt och smakar kardemumma.

Antonia är runt sextio. Hon var arton år när hon flyd de med sin familj från Pinochet. Jag vet inte varför hon påminner om babusjka. Kanske är det värdigheten.

Hon berättar att hon ska laga middag till sina barn och sina föräldrar som kommer på besök på fredag. Hon frågar vad jag ska göra. Jag svarar att jag ska vara med min son.

På andra sidan vägen står de nybyggda parhusen med nya bilar på uppfarten. En man i morgonrock kommer ut och hämtar tidningen i brevlådan och försvinner in igen.

Jag byter om och går till Georg. I sängen ligger en stor avspänd kropp och andas tungt. Det luktar fränt av sömn.

Ryggen är varm och svettig. En djup suck fortplantar sig från ryggen ut i min hand. Jag drar upp gardinen. Fönsterbrädets porslinspudlar börjar blänka i solen. Georg kisar med ett stort leende.

Olango, äge du?

God morgon gullapa!

Jag öppnar dosetten, räcker honom tre piller och ett glas vatten. Han tar emot läkemedlen reflexmässigt, blundar och sköljer ner.

Ta på dig kläderna nu.

Jag fortsätter vidare genom korridoren.

Antonia har bytt om till civila kläder och säger hej då.

Jag knackar tre gånger på dörren. När ingen svarar kliver jag in. Mitt på golvet i det spartanskt möblerade rummet står en naken, muskulös man och spelar tv­spel. Hektor noterar mig med en neutral blick, som ett ting, och fortsätter spela.

Jag gör frukost. Går in i medicinskåpet och drar fram dosetten, tar ut två piller. Han sväljer dem utan att se på mig och ger tillbaka glaset.

Hö!

Han pekar på sitt bildschema på kylskåpet, slår ihop nävarna två gånger.

Jag vet, du ska till jobbet idag. Han gör samma läte igen, två gånger.

Varje rum är en egen värld med sin särskilda energi och sina regler. Jag ändrar tonfall, jargong, taktik för att få dem att komma upp, äta och göra sig i ordning. Gruppbostaden är ett osynligt fängelse och jag är en sorts mjuk fångvak tare med tiden ständigt huggande i ryggslutet.

I det sista rummet står en radio och spelar Lugna favoriter. Jag slår av den och tar fram några skivor Skogaholms, brer dem med det enda pålägg som finns i kylen, Lönnebergas

leverpastej, och går sedan efter dosetten. I kvällsfacket ligger en ny tablett, en Oxascand. Varför?

Alltid dessa jävla tabletter. Ali ligger som vanligt som en mumie – med täcket över hela kroppen, även huvudet.

My lord! Vakna mr My lord! säger jag och lägger handen på hans ben.

En lite skelögd flintskallig man sticker fram sitt huvud. My goodness. God morgon My goodness! svarar han och kliver upp.

Medan jag torkar, borstar tänder, skyndar på, knyter skor, ringer taxichaufförerna. De säger att de är framme fast de är på väg, vill att alla boende ska stå klara utanför gruppbostaden när de kommer för att hinna få in fler körningar. En efter en följer jag de boende ut på parkeringen och måste springa tillbaka för att jaga på de andra.

Det första jag gör när alla åkt är att gå in i köket och slå på P1. Studio Ett handlar om valet i Belarus. Lukasjenko har utropat sig till landets president igen men folket har svarat. Jag tar fram min telefon. Via Youtubekanalerna TV  Dozjd och NEXTA kan jag följa händelseutvecklingen i realtid. De breda boulevarderna i Minsk flödar över av demonstranter i vitt och rött. I demonstrationstågen går unga som gamla och ropar: Uchodi! … Uchodi!

Jag försöker urskilja Volodja på något av klippen. Det är alldeles för mycket folk. Plötsligt exploderar en granat i folkmassan. Demonstranterna flyr åt alla håll. Svarta gigan

tiska myror springer efter, slår med sina batonger och släpar iväg sina byten till gallerförsedda bussar.

Jag tar en ny runda i lägenheterna för att se till att allt är klart. Jag tömmer papperskorgar, plockar av rester från frukostar och ställer in disk i diskmaskinerna. Borde jag kontakta Volodja?

Jag har en timme på mig att skriva. Jag hämtar min väska och plockar upp min dator. Öppnar det senaste jag skrivit och låter blicken göra nedslag lite här och där. Ingenting går ihop, allting går isär.

Smärtan från ryggen strålar ner i låren. Jag lägger mig på golvet. Jag minns vad jag har drömt. Jag har drömt om Sandra under natten.

Vi var på en fest. Jag hade sprungit och letat efter henne. Hon stod och pratade med en man i köket och ignorerade mig när jag kom in.

Jag reser mig upp och går in i tvättstugan – häller klorin och rengöringsmedel i en hink, fyller den med hett vatten och stoppar ner mina händer.

Efter lunch kommer sjuksköterskan och fyller på medici ner. Jag tar emot matleveranser och tvättar fönster.

Klockan tre sätter jag på kaffebryggaren, halv fyra får jag avlösning och lämnar rapport. Klockan fyra tar jag min väska och går.

På parkeringen står min chefs bil. Som tur är verkar vi ha gått om varandra.

Osip leker själv på gården när jag kommer. Radhusbarnen är redan hemma. Först tittar han på mig som om han inte känner igen mig.

Jag tar upp honom i min famn och kramar honom men han vill genast att jag släpper ner honom.

Jag vill titta på Octonauterna när jag kommer hem!

Okej, men vi ska till Hemköp först. Jag hämtar hans påse och hälsar på barnskötarna. Jag försöker vara pedagogisk när de är i närheten: bekräfta, vänta in.

Snart är vi åter på väg.

Vart åker du pappa? Ska vi till mamma? Nej, jag cyklar bara en annan väg idag. Från bron kan jag få en skymt av den gamla lägenheten. Den ser ut att vara släckt.

Jag drar Osip i matkorgen medan jag slänger ner kött färs, mjölk, gröna äpplen, lammkorv och makaroner i hans famn. Det är en liten lättnad att handla: vi är bland folk, vi är en del av ett sammanhang som inte bara är han och jag. Osip ställer frågor men jag kan inte riktigt svara honom. Jag tänker på Sandra. Jag tänker på Minsk. Vad hade hänt om jag inte åkt dit?

När jag ska betala ser jag att Osip har somnat. Han är på dåligt humör när jag väcker honom. Han vill bli buren hela vägen hem samtidigt som jag kör cykeln med kassarna. Jag är nära på att brisera. Det har hunnit bli mörkt när vi kommer hem.

Medan jag steker köttfärsbiffarna ser Osip på barnprogram.

Jag häller pastan i durkslaget. Osip har satt sig på golvet bredvid mina fötter. Han tar tag i min byxa och drar i den för att fånga min uppmärksamhet.

Pappa, vet du vem jag är?

Nej. Jag är Caliban i Resan till Melonia. Han riktar skärmen så jag kan se. Caliban slänger en stor borrmaskin över fabriksgolvet. Den börjar borra sönder fabriken och allt annat som den är en del av.

Osip tar en mikroskopisk tugga av köttfärsbiffen. Jag tyckte inte det var gott. Vet du vad jag såg idag? Jag såg en jättestor dinosaurie som åt upp ett helt hus. Var då?

På mitt jobb. Den tog hela mitt jobb, min chef och svalde alltihop. Jag hann precis kasta mig ut genom dörren. Såhär!

Jag slänger in biffen i munnen. Han ser på mig med sina stora ögon. Vet du … jag såg också en dinosaurie som åt upp min fröken.

En timme senare sover han. Jag drar upp persiennerna. En tunn månskära hänger över höghusen. Jag tar upp hans kläder från golvet, sopar upp en halv tallrik makaroner och bär ut i köket. En tom buss passerar utanför när jag drar proppen ur diskhon. Jag packar min ryggsäck och

lägger mig och stirrar i taket. Det ser ut som om det ska falla ner över mig.

Jag är i lägenheten i Minsk. Jag går omkring och letar efter Volodja. Lägenheten är mycket större och ödsligare än jag minns den, som om den exploderat. Volodja sitter på badkarskanten i badshorts och linne.

Vad gör du? frågar jag. Han pekar ner i vattnet. Det simmar omkring abborrar runt hans fötter och ben, som har en sorts bråck eller blåmärken.

Vi har nåt på gång här, säger han och ser på mig. Bakom honom väller det ut stora svarta myror från kranen.

Jag vaknar som vanligt kvart över tre. Osip sover. Jag för söker meditera men faller ut vid varje försök. Någonstans där ute sover Sandra.

Medan jag gick mot passkontrollen hörde jag mammas röst eka: Tro inte att det är som hemma, jag säger till dig, du har inga rättigheter där! Gör inget dumt som kan skada dig själv … eller dem.

Hon skulle undra varför jag hade åkt hit.

Passkontrollanten tog mitt pass utan att se på mig. Medan han undersökte det noggrant plockade jag fram sjukförsäkringen.

How many days do you stay?

Rösten var hård och nonchalant. Five. Can I see your visa?

Det skulle inte behövas något visum, det hade jag läst.

I don’t have a visa, sa jag utan att vika undan från hans gråa kyliga blick.

Han öppnade passet igen och började om undersök ningen. Det var en koreografi med syfte att förminska mig. När det inte fanns mer att se sköt han tillbaka passet genom luckan. Vi såg på varandra, han innanför glaset, jag utanför.

Jag tog mina saker och gick.

Flygplatsen såg ut som vilken europeisk flygplats som helst. Folk gick ledigt omkring och väntade på sina av

gångar eller stod och tittade uppmärksamt efter sina nära och kära.

Jag gick in på en toalett som luktade starkt av klor. Den såg alldeles nybyggd ut. Jag satte mig ner och kände hur trött jag var, som om jag rest konstant i flera år. På insidan av dörren satt ett städschema med signaturer, datum och klockslag. Bokstäverna var snirkliga, prydliga och exakta. De påminde om babusjkas eleganta skrivstil. Jag övervägde att fota dem men vågade inte. Jag spolade och gick ut.

Den grå bunkerliknande terminalen från Sovjettiden hade slagits in i metall. Framför mig, på en gräsmatta omgärdad av grönrödvita blomkreationer, låg ett café utan kunder. Jag såg på skylten:

Som vanligt kunde jag inte läsa vad det stod. Taxi?

Jag vände mig om. En kille i min egen ålder vinkade till mig. Jag skakade på huvudet och gick vidare, låtsades som att jag visste vart jag skulle. I rabatten stod en gigantisk räv med sportkläder och följde mig med blicken. Längst bort på parkeringen fann jag en tom buss och en obehaglig känsla av att vara bevakad.

En taxichaufför stod utanför terminalen och rökte medan han tittade på sin telefon. Jag tänkte igenom vad

jag skulle säga på ryska, tog mod till mig och gick fram. Jag hörde hur jag lät: som om jag sluddrade fram en kantig fras i Ryska A.

Han såg skeptiskt på mig. Vart ska du?

Jag tog fram blocket ur fickan och visade honom adressen. Sextio rubel, svarade han, fimpade cigaretten och började gå mot parkeringen.

Han var i femtioårsåldern, hade slätrakat huvud och var muskulös. Han såg ut som byggarbetarna från Litauen, Lettland, Polen och Ukraina som jag såg varje dag på tunnelbanan på väg till jobbet.

Bilen var sliten. Innan han backade ut skrev han något på telefonen. Plötsligt blev jag rädd. Jag ville kliva av men kom inte på någon bra ursäkt, samtidigt som flygplatsen gled bort bakom oss.

Han försökte få igång radion. Den knastrade, han stäng de av. Student?

Jag hörde mig själv svara ja. Studera måste man … var kommer du ifrån? Sverige. Sverige! Han lät överraskad. Du talar bra ryska.

En varm ånga spred sig i min kropp. Ska du studera i Minsk? Nej. Men vad gör du här, om du inte studerar?

Jag stammade fram något obegripligt, jag hade inte väntat mig frågan. Jag hade varit naiv som inte förberett en lögn. Mitt ordförråd bestod av fraser som man har användning för när man talar med sin mamma. Inte när man vill finta bort en KGB­agent. Jag såg framför mig hur han körde av vägen, bad mig ställa mig på knä framför ett hål och sköt mig i bakhuvudet.

Vi säger såhär min vän. Du är på besök, hos vänner … Okej?

Insidan av mina ögonlock blev röda som blodapelsiner. När jag öppnade ögonen igen såg jag gröna åkrar breda ut sig åt varje håll.

Är det inte ni som tillverkar Volva? Volva är en bra bil, jag hade en gång en S80, den hade bara gått fyrtiotusen mil när jag köpte den. Vilken bil! Hon gör tvåhundra och är tyst som ett bibliotek.

Jag tänkte på Sandra och Osip. Jag undrade vad de gjorde.

På en kulle långt borta lade jag märke till en obelisk som höjde sig mot himlen. Jag hade sett den när jag googlade på Minsk. Den var en hyllning till motståndet mot tysk arna under Stora patriotiska kriget.

Ser du de där?

Taxichauffören pekade på en fartkamera som passerade ovanför oss.

Vad kallar ni dem?

Jag vet inte.

Här kallar vi dem för banker … vi har pengar och du har inte.

Jag vet inte riktigt vad det var som var kul med det men jag hörde hur jag skrattade. Han fortsatte vika ut skämtet, berättade en anekdot om en man som gick till banken för att låna pengar men istället kom hem med en gammal häst. Han skrattade också. Jag vet inte om vi skrattade åt samma sak, men vi kunde inte sluta.

Minsks silhuett reste sig framför oss. Den såg ut som en övergiven rymdstad på håll. Taxichauffören slog igång radion igen. Den här gången fungerade den. Det var What’s My Name med Rihanna. Beatet och den enkla melodin sög tag i mig och fyllde mig med eufori, och medan vi flög in i Minsk mellan slitna betonghus, skyskrapor och sovjetiska monument tänkte jag: Det är det här jag har väntat på i hela mitt liv.

Vad kostar ett paket cigaretter hos er? De är dyra va? Åtta euro ungefär. Dyrt. Och här, dyrt? Inte lika. Hur mycket kostar de? De här? Han tog upp ett blått paket. Tolv rubel, men de smakar skit. Vi hade stannat vid ett övergångsställe. På min sida stod en rostig lastbil och en mager man som rökte och stirrade med tom blick framför sig. Folk skyndade sig över med kassar och barn medan de var upptagna med sina mobiltelefoner och sina liv. Ett par kom gående med sin son som höll dem i varsin hand. Det såg så tryggt och enkelt ut.

Igår var det parad. Förr övade armén alltid innan sina parader, för att de skulle vara säkra. Det har de slutat med. En kvinna dog av en skarpladdad kanon igår. Där borta. Han pekade mot en bit av gatan där det låg utströdda blommor.

Trafikljuset slog om.

Ser du spåren på vägen? Det är stridsvagnarna. När vi får nya vägar behöver de komma för att jämna till dem ordentligt, så att vi vet att de håller.

Bilen lät som om den gått sönder när den gasade och följde flocken av fordon. Asfalten såg ut som om någon hade dragit en klo längs hela vägen.

Snart svängde vi av. En mosaik av fallfärdiga och nyrenove rade balkonger reste sig på bägge sidor av gatan. Vi körde in på en gård och stannade bredvid ett anonymt höghus. Han hoppade ur och gav mig min väska. Jag hade beta lat och skulle just ge växeln i dricks när han räckte fram handen.

Bon voyage!

Han satte sig i bilen och körde iväg.