SILKESBADET
s. 5 »Giv oss en dröm«, Glöd © Artur Lundkvist â licensierat genom ALIS , 1928, Bonnier
s. 207 Samlade skrifter [11] Varia © Karin Boye, 1949, Bonnier
s. 277 Krilon sjĂ€lv © Eyvind Johnson â licensierat genom ALIS, 1943, Bonnier
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
Copyright © Agmall Sarwari 2024 omslag Sara R. Acedo
tryCk ScandBook, EU 2024 isbn 978-91-46-24001-3
Giv oss en ljus dröm â och vĂ„ra hĂ€nder skall fortfara att krama om spett och grova slĂ€ggskaft. Vi arbetar nĂ„gonstans djupt nere. Vi behöver en ljus dröm.
~ artur lundkvist
Prolog
han som skulle kallas Baba lutade cykeln mot lerhuset och tittade ut över dalen. Morgonsolen var mild, men vinden hade hunnit vÀrmas upp och daggblÀnket dunstat frÄn mullbÀrsbladen. Framför honom bredde ökenslÀtten ut sig, och trots det hördes ljudet av porlande vatten. Till höger suddigt blÄa bergsskuldror med dimslöjor kring foten, och till vÀnster en massiv bergskropp.
Bandet med jorden, med odlingen, kÀndes aldrig starkare Àn nÀr han tittade upp mot pÀrlbandet av kratrar som rann nerför sluttningen. Blicken fastnade pÄ det fjÀrde karezhÄlet frÄn toppen och han tÀnkte pÄ fadern han aldrig lÀrt kÀnna. Inget ansikte att förhÄlla sig till, inga kroppsgester eller kroppssilhuett som fastprÀglats som ett minne. Han hade varit för liten nÀr fadern gick bort.
Desto starkare kÀndes nÀrvaron av andra förfÀder, spÄren efter deras kroppar som format hÄlen, leriga fötter och hÀnder som grÀvt fram karezkanalerna för flera hundra Är sedan. Det urÄldriga bevattningssystemet mynnade ut i dammen. Solen mÄlade kallt kÀllvatten blÄtt som
lapis lazuli, med ditpenslade silverstrimmor. Och med monsunregnen slog grönskans hjÀrtslag i dalen. Under ett ögonblick gavs liv Ät det spruckna och utdömda, Àven jorden utom rÀckhÄll för kÀllan. Hans familjeodling var omsluten av torr och otjÀnlig mark, dÀr fanns bara nÄgra ensamma enbÀr- och tandborsttrÀd.
Han som skulle kallas Baba andades in damm, doften av kaprifol och citronblad. Och han höll kvar det, tÀnjde ut ögonblicket och lyssnade pÄ surret frÄn slÀndor.
Vanligen rÀckte ett brödstycke och en melonskiva till frukost. Men han drog med ett finger pÄ paketet som lÄg pÄ den skuggade bÀnken och valde sedan att steka upp ett par aubergineskivor pÄ spritköket, tillsammans med vitlök och salt. Han vÀtte lÀpparna med kÀllvattnet. LÀt det skölja genom strupen.
Han kastade nÄgra brödsmulor till ökenstensskvÀttorna som slagit sig ner runt vattnet. TÀnkte att han borde lÄta bli, de var ju affÀrskonkurrenter. För bÄda ville Ät silkeslarverna. Förutom kvittret frÄn skvÀttorna kunde han pÄ avstÄnd höra vallhundarna frÄn den nomadiska kochistammen skÀlla.
Han hade tillbringat de senaste veckorna med att bygga ett hus, centralt placerat i hans gröna hav. Trampat igenom fet jord, sedan adderat sand och trÀflis för hÄllfastheten, och vid behov torkade strimlade blad. Massan hade dÀrefter hÀllts av i trÀformar dÀr de sjÀlvtorkat
utomhus. De fÀrdiga tegelblocken spacklade han sedan ihop med lervÀlling. Han hade lÀrt sig det som barn. För huset hans familj bodde i krÀvde regelbundet underhÄll och i brist pÄ en fadersgestalt hade familjen skickat honom, den yngste och smidigaste, upp pÄ taket. Med tunga hinkar och spade hade han balanserat vid takkanten.
Hans mor och bröder bodde kvar i familjehuset. De höll sig undan hans del av odlingen, nöjda med den bördiga ostliga delen som gav större skördar med mindre anstrÀngning, sa de Ätminstone. Han visste att familjen inte hade mycket till övers för silkesplanerna. Men han kunde business, sa han, och lovade dem rikedomar oavsett om de trodde pÄ honom eller inte.
Dörröppningens ljusrektangel kastade en fladdrande trÀdsilhuett pÄ golvet och han tog nÄgra försiktiga steg in, trevade med hÀnderna utefter vÀggarna, för elen var inte dragen Àn. Det fanns gott om utrymme för dess syfte. Luftkonditioneringen som snart skulle kopplas samman med luftfuktaren hade kostat extra, men han hade lÀrt av de bÀsta. Luftfuktigheten skulle upp till nittio procent, och temperaturen skulle ligga runt tjugo grader.
För kontroll var allt.
Pappkartongen lockade honom till trÀbordet. Han glÀntade pÄ locket och log nÀr han mindes sin chef frÄn sidenfabriken. »Det Àr hundratals delar som behöver harmonisera. Nyckeln till den finaste sidenvÀven ligger inte bara i spinn- och vÀvtekniken«, hade chefen sagt och tagit honom Ät sidan den dÀr dagen. »För Àven larverna
krÀver en exakt temperatur och luftfuktighet. Annars kan du glömma skörden. De Àter bara de mest utsökta
mullbÀrsbladen. Dem du fÄr fram i avpassningen av ljusflödet och nÀringen. I ett genomtÀnkt jordmÄnsval. Och glöm inte hydreringen. För ett överflöd av vatten drÀnker rötterna, och för lite fukt torkar ut plantan.«
LÀngs vÀggarna skulle det bli hyllplan frÄn golv till tak, med plastbackar fyllda av blad och silkeslarver. Han sÄg det framför sig i dunklet. Tankarna gav en stunds respit frÄn arbetet och solbadet som vÀntade utanför.
Han pillade upp tejpen och plockade varsamt fram hÄriga larver och silkesspinnare ur pappkartongen. De nya larverna skulle bekanta sig med mullbÀrstrÀden, dess ovala blad med sÄgtandad bÄrd. Bladen var larvernas föda. Och de Ät dygnets alla timmar. HuvudbehÄringen mörknade nÀr larverna fÄtt tillrÀckligt mycket energi. Det var en signal att förpuppningen stod för dörren, arbetet med att tvinna fram tunna, lena och slitstarka trÄdar för att skapa en vÀv, eller ett hölje. Puppan eller kokongen bestod sedan av tre- till sjuhundra meter silkestrÄd nÀr larven tvinnat fÀrdigt. SilkestrÄd av finaste kvalitet.
FjÀrilarna gjorde inget motstÄnd. Tusentals Är av selektivt avlande hade gjort de fÀrdiga silkesspinnarna, fjÀrilarna, oförmögna att flyga. Eller Àta. De existerade endast för att para sig och lÀgga Àgg.
Nöjd med larvernas reaktion pÄ bladen han gett dem la
han försiktigt ner kartongen igen, och gav sig ut i hettan. PÄ huvudet en blöt trasa med snöre knutet runt.
Med brÀnda nÀsvingar och flagade kinder gick han bland raderna av yngre mullbÀrsplantor. Bakom honom fanns en dunge dÀr det vÀxte nÄgot större trÀd, vars grenar tyngdes av blodröda bÀr.
Han skulle bara Ă€ta den sista kupade handen bĂ€r, sedan fick det rĂ€cka. Ăverarmarna och skuldrorna stramade och svetthinnan glĂ€nste ikapp med himlen dĂ€r han stod och vilade frĂ„n grĂ€vandet i den fuktiga jorden. Det hade blivit en vana, att stanna upp nĂ€r en tredjedel av arbetet Ă„terstod. För att smaka av frukter och bĂ€r och vila kroppen, att med brisens hjĂ€lp svalka ansiktet.
Han hade grĂ€vt fram hĂ„lrum i vĂ€ldrĂ€nerad jord för plantorna han drivit upp, hĂ„let dubbelt sĂ„ djupt och stort som rötterna. I det mest solbelysta lĂ€get. Han vattnade med kĂ€llvattnet, men inte för mycket och slĂ€ngde i rejĂ€la nypor gödsel. Blundade ett slag i eftermiddagens heta lugn och tĂ€nkte pĂ„ henne, sin blivande fru. Ănnu var de bara förlovade, dock var det likvĂ€rdigt med att vara gifta, sĂ„ det rĂ€ckte för tillfĂ€llet. Han hade ju inte rĂ„d med ett dyrt bröllop. Han hade trĂ€ffat henne under ekonomistudierna pĂ„ Kabuls universitet. Hon hade sagt att hans lĂ„nga hĂ„r lockade sig som ett oroligt hav. Och han ville vara med henne, för han tyckte om den han blev med henne. Han kĂ€nde sig starkare; vĂ€rlden öppnade sig med henne vid hans sida. Hennes envisa förestĂ€llning om att det drömda kunde göras verkligt. SĂ€ttet hon svĂ€vade
över trösklar. Hur det enligt henne var sÄ sjÀlvklart att silkestrÄdarna skulle bli en framgÄngssaga, inte minst för att hon skulle hjÀlpa till.
SÄ han Äkte till Kandahar, dÀr de bÄda hade sina familjer, och han frÄgade hennes förÀldrar om deras tillÄtelse att fÄ umgÄs med henne. Detta innan den sovjetiska invasionen hade Àgt rum.
Nu stod han i sin mullbÀrstrÀdgÄrd och mindes tiden nÀr himlen Ànnu inte var en mörk tiggarskÄl, nÀr den fortfarande togs för given.
hÀssleholmen var en stadsdel dÀr arbetslösheten gröpt ur sjÀlvbilden, och misstron till myndigheterna avspeglades inte minst i motviljan att följa sjukvÄrdens goda, förmanande rÄd och ordinationer. Ett omrÄde dÀr de medborgare som enligt staten existerade bar mÄnga icke-existerande mÀnniskor pÄ sina axlar. Det var svÄrt att fÄ lÀkare eller sjuksköterskor att arbeta i de omrÄdena. Man fick nÄgra tusenlappar mer i mÄnaden jÀmfört med de mer socioekonomiskt vÀlmÄende, men hade sjukare patienter, och dessvÀrre enligt samma spelregler; du förvÀntades ta lika mÄnga patienter oavsett hur sjuka de var.
Men Asad tÀnkte alltmer: Om inte jag, sÄ vem?
För i vÀntrummet sÄg han systrar, bröder.
Han sÄg sin far.
HĂ€ssleholmens vĂ„rdcentral var intryckt i en byggnad med röd plĂ„tpanel pĂ„ utsidan. Den innehöll Ă€ven den lokala fritidsgĂ„rden, sĂ„ det var gott om spring och det luktade rök â framförallt frĂ„n cafĂ©et de Ă€ldre brukade frekventera. Utanför ett mindre torg, och mittemot lĂ„g kvarterspizzerian.
NÀr han började arbeta pÄ vÄrdcentralen var de fyra lÀkare. En lÀkare slutade efter bara tvÄ mÄnader. Sedan var de tre. Doktor Bassam hade arbetat dÀr i mÄnga Är. Han hade sett flera chefer komma och gÄ. Han var fet, hade artros och hans sömnapnésyndrom gjorde att han ofta somnade vid arbetsplatstrÀffar och lÀkarmöten, och att han haltade med kryckkÀpp förvÄnade ingen, allra minst hans patienter. Doktor Bassam dök sÀllan upp vid de obligatoriska personalmötena. NÀr Asad knackade pÄ för att pÄminna mumlade han att det var mycket nu, att han skulle sitta kvar vid datorn och jobba fÀrdigt.
Och hans diabetespatienter stod pÄ medicinkombinationer som var tjugo Är gamla. Funkade de dÄ, sÄ funkar de vÀl nu, brukade han sÀga. Han lindrade bördan hos patienter med nedslipade kotbÄgar, förslitna knÀn och förtvinade muskler genom att skÀnka cylindrar med tramadol, oxykodon och kodein, och för att patienterna skulle kunna sova fick de benso till natten. Och nÀr han hade jouren suckade sjuksköterskorna, för han suturerade aldrig, eller svarade i jourtelefonen. Han tog inte heller fall som krÀvde att lÀkaren tog sig till akutrummet.
Han höll sig undan. Och trÀffade i första hand patienter som talade samma sprÄk som han sjÀlv.
Asad dÀremot hade höga mÄlsÀttningar och slÀngde ihop en powerpoint och förelÀste för kollegorna:
Tramadol Àr en syntetisk opiat som skapades i Tyskland i början av sjuttiotalet. Avsikten var skapandet av den perfekta smÀrtlindringen. För det var aldrig tillrÀckligt med opiaterna heroin, morfin, metadon och buprenorfin. Det man snart sÄg var att tramadol inte bara pÄverkade smÀrtaxeln via opioida systemet i kroppen, utan Àven hade en mentalt bedövande effekt, likt vissa antidepressiva. Kombinationen av att den sÀnkte Ängesten och samtidigt lÄngsamt ledde in patienten i ett beroende, gjorde dess fortsatta försÀljningsframgÄng given. Brukaren blev mer aktiv och mindre handlingsförlamad. NÄgot inte minst den jihadistiska gruppen Boko Haram utnyttjade genom att leda in sina soldater i systematiskt bruk av drogen; för soldaterna blev det lÀttare att döda, och Àven lÀttare att möta döden.
Patienterna öste saliv och svordomar och hot mot Asad, för att han tyckte att kollegan förskrev fel, för att han tyckte att det fanns andra sÀtt att lindra smÀrta Àn genom att skapa svÄrbrutna beroenden. Han tog fajten med varenda patient. Stod de pÄ tramadol ifrÄgasatte han det. Nackdelarna övervÀger fördelarna, man blir förstoppad
och illamÄende och opiaterna kan leda till depressioner, utöver andningspÄverkan och död.
Patienterna blev förbannade. Vem fan trodde han att han var, de hade fÄtt sina preparat utskrivna i arton Är, och hÀr kommer han och föreslÄr ett byte. Visste inte doktorn hur jÀvla ont det gjorde i ryggen? Han svarade aldrig. För vad skulle han sÀga: Jag döptes i smÀrta och olja flödar genom mig. Att jag ÀndÄ sitter framför dig, det Àr för att Àven min moders blod rinner i mina Ädror?
Antalet dödshot han hade hunnit fÄ under bara ett Är pÄ HÀssleholmens vÄrdcentral var lÄngt fler Àn, ja, Àn vad han nÄgonsin tÀnkt att det hÀr yrket skulle innefatta.
Efter bara tvÄ veckor pÄ vÄrdcentralen hade han blivit ansvarig för hjÀrtpatienterna, en mÄnad senare fick han ansvaret för diabetespatienterna. Och sex mÄnader efter att Asad introducerats för sina nya kollegor sa den dÄvarande medicinskt ansvarige lÀkaren upp sig.
Sedan Äterstod endast dr Bassam som lÀkarkollega. SÄ Asad fick ta rollen som »medicinskt ansvarig lÀkare«.
Som ett slags konsultuppdrag, han gav medicinska rÄd till verksamhetschefen nÀr han tyckte att det behövdes. Vilket i slutÀndan ledde till att chefen fokuserade pÄ ekonomin.
Verksamhetschefen, som tidigare endast varit enhetschef, hade fÄtt sin chans i HÀssleholmen dÄ det verkade vara lÀttare att fÄ chefsuppdrag i dessa omrÄden.
Nyförlöst och följsam höll han hÄrt i sin överordnade chef, och ville tillfredsstÀlla, och sökte bekrÀftelse. Om det sÄ innebar att hans redan hÄrt underbemannade vÄrdcentral tog pÄ sig ytterligare uppdrag och ansvar, mÄ sÄ vara.
»Vi kan inte fortsÀtta med hyrlÀkeriet sÄ mycket mer. Jag vet inte hur lÀnge vi kan ha överblick över alla dessa olika lÀkare som kommer och gÄr«, sa Asad.
»Jag har en annons ute i den regionala databasen, jag gör allt jag kan!« svarade verksamhetschefen med flackande ögon. »Förresten, jag ber om ursÀkt att jag inte Àr sÄ synlig just nu. Men jag har fullt upp med nya Àldremottagningen, och dÄ vi tagit pÄ oss uppdraget för psykisk ohÀlsa sÄ mÄste jag sitta med det ocksÄ. Men visst, det har varit lite sura miner. Jag ordnar en after work sÄ det blir muntrare i korridorerna.« Och att de just nu gick plus i budgeten för att vakanta lÀkarplatser gav svarta siffror struntade chefen i, bedyrade han.
LÀkarna var för fÄ och patienternas behov omÀttligt.
Om de inte lyckades erbjuda snabba tider till de minst sjuka, men med starkast röster, skulle vÄrdcentralen fÄ mindre pengar. Och med mindre pengar skulle i slutÀndan de sjukaste fÄ lida, för personalen skulle bli Àn fÀrre.
SÄpass sjuka patienter som hÀr hade Asad tidigare bara trÀffat pÄ sjukhus. GrÀnsen för vad han betraktade som friskt, som dÀrmed fick vÀnta, försköts stÀndigt.
Det han pÄ medelklassvÄrdcentralen betecknat som sjukt, det la han hÀr in i högen Àmnad för »lÀngre fram«.
Och verksamhetschefen var aldrig riktigt dÀr, pÄ plats, för han hade precis fÄtt en regional samordnarroll, vilket var bra för honom och karriÀren, men tog mycket av hans tid, tiden han kunnat anvÀnda till att rekrytera bra lÀkare och sjuksköterskor.
Asad sov sÀmre, mÀrkte hur huvudet inte följde med hjÀrnan lÀngre, hur han tog stegen försiktigt, för sjÀlva asfalten under hans fötter kÀndes ostadig.
I hemmet sÄg han allt mindre av Sara, för som socialsekreterare var det tufft nu, siffrorna sÄg inte bra ut enligt stadsdelen. I sÀngen efter deras omtumlande dag infann sig kÀnslan av att de inte lÀngre kÀnde varann. Det fanns inte mycket kvar att sÀga. Om det inte gÀllde familjeföretaget, som parterapeuten kallade det. Just den delen av relationen flöt invÀndningsfritt, effektivt, för den kretsade kring sonen, den gemensamma investeringen. Med outsourcad stÀdning och matleverans till underleverantörer visade ÄrsomsÀttningen Àn en gÄng fina resultat. Sommarresan till Italien skulle bli av i Är.
Hennes mobiltelefon som lyste upp sovrummet och han som lÄtsades sova. Och sedan somnade de till slut, efter att ha granskat var sin vÀggtapet.
Bara fötter som rörde vid varann, nÀstan alltid oavsiktligt.