Liv Ålesund Onsdagen den 16 juli 2003
Hans kropp den första gången var en paradox. Som levande gråsten, eller mjukt sandpapper. Han var hård och mjuk på samma gång. Sträv och slät. Tung och lätt. Det första som slog mig var hur varm han var. Som om jag hade trott att hans kropp skulle vara kall rakt igenom. Eller som om jag inte velat tro att han levde, förrän nu. Det var först senare som jag skulle lära mig att han inte avgav någon egen värme, bara absorbe rade den runt omkring sig. Han låg i mina armar, knappt en meter lång och fortfarande bara ett litet barn. Han lyfte huvudet, tog stöd mot min arm och vände de blanka ögonen åt mitt håll. Kanske försökte han förstå vad jag var. Om jag var ett byte eller en fiende. Den kluvna tungan vibrerade lätt i luften och han rörde sig lång samt upp längs bröstet, mot halsen. Där stannade han till och blev hängande i luften med de stenartat döda ögonen vända mot mina. Jag såg rakt in i den smala pupillen, en blick helt utan blinkning, utan flackande impulser. Det verkade som om han försökte upprätta en sorts kontakt, trots det omöjliga i kommunikation mellan oss. Han hade något svävande över sig. Förmågan att hålla en så stor del av kroppen i luften utan att det verkade anstränga honom det minsta. Som om han inte behövde kontakt med något jordiskt, utan kunde ha befunnit sig i konstant tyngdlös het om han ville det. Blotta tanken på att ha en sådan kropps kontroll framstod som omöjlig, den gav mig en känsla av att 9