1 Först om en stund kommer en ilning av fasa att strömma genom kroppen och få varningsklockor att slå lock för öronen. I den utdragna tidsrymden av några sekunder, innan den där första smällen följs av nästa, kommer hon att inse vad som faktiskt håller på att hända. Men just nu är det så mycket annat som väsnas och låter. Ett stigande sorl av prat, skratt, klirrande glas och bestick mot porslin. Det surrar och böljar fram och tillbaka mellan borden på hamnrestaurangernas uteserveringar, väver en ljudmatta där kastvindarna från havet drar upp tysta revor i varpen, för att i nästa sekund foga samman allt till en enda kakofoni. Ändå lyckas höga barntjut med jämna mellanrum stiga ännu högre och tränga igenom, när leken resulterar i just det som för manande föräldrar förutspått: ”Var försiktig, annars kommer du trilla och slå dig.” Det är överfullt på varje uteservering i stan, och här i hamnen, där efterfrågan på sittplatser en solig höstefter middag vida överstiger efterfrågan, har servitörerna sedan länge kapitulerat för alla som delar stol med varandra eller helt enkelt står i vägen mellan borden. Tunga brickor ställs ner med demonstrativt hårda smällar, pengar byter visserligen ägare i hyfsad enlighet med restau rangernas prislistor, men vem som beställt vad – och om det råkar vara just sitt eget glas man dricker ur – är detaljer som sedan länge tappat betydelse för både gäster och personal. Om solen skiner och luften är mild i mitten av september så är alla 9