Jag höll Kennys hand hĂ„rt nĂ€r vi gick genom den mörka skogen. Inte för att jag trodde pĂ„ spöken, sjĂ€lvklart inte. Det gjorde bara idioter. SĂ„dana som Kennys morsa, som satt i timmar framför de dĂ€r patetiska teveprogrammen dĂ€r sĂ„ kallade medium sökte igenom gamla hus i jakt pĂ„ andar som inte fanns. Men Ă€ndĂ„. Faktum var att nĂ€stan alla som jag kĂ€nde hade hört ljudet av ett grĂ„tande spĂ€dbarn vid stenröset â ett sorts utdraget, sorgset gny ende. Det kallades för spökbarnet, och Ă€ven om jag inte trodde pĂ„ andar och annat trams ville jag inte ta nĂ„gra risker, sĂ„ jag gick aldrig hit ut ensam nĂ€r det var mörkt. Jag tittade upp mot granarnas vassa toppar. TrĂ€den var sĂ„ höga att de nĂ€stan skymde himlen och den klotrunda, mjölkvita mĂ„nen. Kenny drog mig i handen. Det klirrade frĂ„n ölflaskorna i plast pĂ„sen och jag kĂ€nde lukten av röken frĂ„n hans cigarrett blandas med fuktig jord och multnande löv. NĂ„gra meter bakom oss lufsade Anders genom blĂ„bĂ€rsriset, visslande pĂ„ en lĂ„t som jag kĂ€nde igen frĂ„n Trackslistan. â Men för fan, Malin. Kenny ryckte till i min hand. â Vad? â Du gĂ„r ju lĂ„ngsammare Ă€n min morsa. Ăr du redan full, eller? JĂ€mförelsen var orĂ€ttvis â Kennys morsa vĂ€gde sĂ€kert tvĂ„Â hundra kilo och jag hade aldrig sett henne gĂ„ lĂ€ngre Ă€n mellan 13
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.