Prolog
Adan slĂ€pade aluminiumstegen till baksidan av huset och tittade upp mot balkongen. Nystadsgatan: lĂ€genheten lĂ„g pĂ„ nedersta vĂ„ningen â det borde inte vara nĂ„gon svĂ„r sak att fĂ€lla upp stegen, luta den mot balkongrĂ€cket och klĂ€ttra upp. ĂndĂ„: fuck â han kĂ€nde att han höll pĂ„ att skita pĂ„ sig. PĂ„ riktigt. Han kunde nĂ€stan se det framför sig: han sjĂ€lv alltför högt upp pĂ„ stegjĂ€veln med en brun flĂ€ck nerför brallan. Han hade egentligen slutat med sĂ„dant hĂ€r. Han var nitton bast och för gammal för intjack: det var sĂ„dant de sysslat med i slutet pĂ„ högstadiet. Plus: det var under hans vĂ€rdighet nu för tiden. Men vad skulle han göra? Hade Surri sagt en sak sĂ„ hade han. De hade kĂ€nt varandra sedan dagis, bott pĂ„ samma gĂ„rd, spelat i samma lag â deras farsor hade till och med bott grannar i det gamla landet. »I Bakool var vi som vilka som helst, vi brydde oss inte mer om varandra Ă€n vi behövde«, brukade Adans farsa sĂ€ga. »Men hĂ€r tycker alla att vi Ă€r som en familj, som att vi Ă€r en och samma person.« Pappa hade bĂ„de rĂ€tt och fel: Surri var en bror. ĂndĂ„ betedde han sig som ett svin. Adan kĂ€nde kylan frĂ„n balkongens rĂ€cke genom nabbhandskarna. Handskar: sĂ„ mycket rutin hade han kvar frĂ„n förr i tiden â hans fingeravtryck fanns garanterat i gamla register. Han tog spjĂ€rn, det var mycket kropp som skulle hĂ€va sig över: han vĂ€gde sĂ€kert hundratio pannor. ĂndĂ„ var skruvmejseln lĂ€tt i handen och greppet kĂ€ndes bekvĂ€mt â som om hans fingrar faktiskt lĂ€ngtat efter att 7