Samarbeta eller dö
Kim Berglund
Theodor Lundgren och Daniel Fridell
Samarbeta eller dö
En kamp för rÀttvisa inifrÄn Thailands dödsceller
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Första tryckningen
© Kim Berglund, Theodor Lundgren, Daniell Fridell, 2024 I samarbete med Lagercrantz Agency
Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos ScandBook, Litauen 2024 isbn 978-91-3750-864-1
skrivna brev frÄn Kim, i vilka han gav mig ytterligare kött pÄ benen. Bland annat att en för Kim tidigare kÀnd person agerat som infiltratör i samband med tillslaget mot honom. Jag fick ocksÄ veta att Kim tidigare varit kriminell och tillsammans med andra bedrivit en omfattande olaglig verksamhet med anabola steroider.
Ett av de brev som Kim ville skicka nĂ„dde mig emellertid aldrig, trots att hans thailĂ€ndske advokat hade skrivit mitt fullstĂ€ndiga namn och adressen till Ă klagarmyndigheten pĂ„ kuvertet. Vid den tidpunkten hade jag just gĂ„tt i pension och försĂ€ndelsen ankom dĂ€rmed till riksĂ„klagaren och öppnades pĂ„ kansliet dĂ€r. Första sidan av brevet inleddes med orden âDear Nilsâ och innehöll i övrigt Kims högst personliga synpunkter endast avsedda för mig. Alla som sĂ„g kuvertet och första sidan av brevet mĂ„ste ha förstĂ„tt att jag var tĂ€nkt att vara mottagare av försĂ€ndelsen, sĂ€rskilt som jag vid den tiden var vĂ€lkĂ€nd inom Ă„klagarvĂ€sendet. Att man dĂ„ helt enkelt inte vidaresĂ€nde kuvertet till min hemadress, vilken var kĂ€nd, eller i vart fall underrĂ€ttade mig om försĂ€ndelsen, kan svĂ„rligen tolkas pĂ„ annat sĂ€tt Ă€n att man ville förhindra ett informationsutbyte mellan Kim och mig.
Ju mer insatt jag blev i Àrendet, desto mer övertygad blev jag att det rörde sig om en rÀttsskandal vÀrre Àn bÄde Quick- och KevinÀrendena. Kim hade alltsÄ av polisorganisationer i tre lÀnder (Sverige, USA och Thailand) utsatts för en olaglig brottsprovokation, vilket hade kunnat fÄ till följd att han avrÀttades. För de allra flesta Àr förmodligen tanken pÄ att svensk polis skulle kunna agera sÄ omöjlig att tro pÄ, men inte för mig. Jag kÀnde vÀl till att man inom vissa delar av polisen anvÀnde metoder som, om jag uttrycker mig försiktigt, lÄg i en grÄzon, men ocksÄ att de, i vissa fall, inte var förenliga med svensk lag.
Kims kamp fortsÀtter. Han har vÀckt talan mot svenska staten och talan riktas i första hand mot polisen som medverkade till att han pÄ oriktiga grunder greps i Thailand i juni 2010, men Àven mot andra statliga myndigheter och myndighetspersoner, inte minst inom ÄklagarvÀsendet. I det pÄgÄende mÄlet företrÀds Kim av advokaten
Det hÀr Àr min berÀttelse om det som hÀnt. Vissa namn Àr Àndrade och en del personer Àr pÄ andra sÀtt avidentifierade, men jag har försökt vara sÄ Àrlig och transparent jag kan. Alla brev och mejl Àr Ätergivna efter bÀsta förmÄga. De juridiska turerna kring mitt fall Àr ibland snÄriga, men allt finns dokumenterat.
â Kim Berglund
Stockholm, Ă„rsskiftet 2008/2009
Vid Ă„rsskiftet 2008/2009 hĂ„lls ett hemligt möte i Stockholm. Chefen för den amerikanska narkotikabekĂ€mpningsmyndigheten, DEA, i Skandinavien reser frĂ„n Köpenhamn för att trĂ€ffa en representant frĂ„n Rikskriminalpolisen. Mötet har initierats av den svenska polisen i syfte att presentera en kriminell person, Ă€ven kĂ€nd som âKemistenâ â en svensk man som varit efterlyst av USA för storskalig narkotikatillverkning.
Under mötet diskuteras ett potentiellt avtal. Rikskriminalen ser en möjlighet att hjÀlpa Kemisten att undvika straff, samtidigt som de sÀkerstÀller ett framtida samarbete i en brottsprovokation riktad mot en svensk medborgare bosatt i Thailand. En provokation dÀr Kemisten har en nyckelroll.
Bangkok, mars 2009
I mars 2009 anlĂ€nder Rikskriminalpolisens sambandskvinna i Bangkok till den thailĂ€ndska polisens högkvarter för att delta i ett möte med högt uppsatta polistjĂ€nstemĂ€n. Syftet med mötet Ă€r att bekrĂ€fta den planerade operationen med kodnamnet âOperation -5 Câ. MĂ„let med operationen Ă€r att gripa en svensk medborgare som misstĂ€nks för omfattande dopingbrott.
NĂ€r mötet avslutas stĂ„r det klart att âOperation -5 Câ kommer att sĂ€ttas i verket, men under en avgörande förutsĂ€ttning: Sveriges inblandning mĂ„ste hĂ„llas strikt konfidentiell
Kapitel 1
Rayongprovinsen, Thailand, 14 juli 2010
Jag och min fru stÄr pÄ uppfarten och sÀger adjö till hennes bror och hans familj. Jag tittar pÄ Cherry dÀr hon hÄller vÄr nyfödda dotter Teya i sin famn. Hennes höga kindben och gyllenbruna hud stÄr i kontrast till vÄr dotter, som trots sin ljusa hy har Àrvt sin mors stora, mörka ögon.
Vi gĂ„r genom den stora trĂ€dgĂ„rden, dĂ€r strĂ„lkastarna lyser upp de tropiska vĂ€xterna och statyerna som omger vĂ„rt drömhus. Ett hus jag har spenderat en förmögenhet pĂ„ att bygga, precis som jag alltid har drömt om â med pool, bar, jacuzzi och gym. Jag ser mig omkring och inser att jag vid 29 Ă„rs Ă„lder har allt jag drömt om.
Cherry Àr min raka motsats pÄ mÄnga sÀtt. Hon vet om min kriminella bakgrund och verksamhet, men vi pratar aldrig om det. Hon har accepterat att det Àr en del av vÄr verklighet, nÄgot nödvÀndigt för att ge vÄr familj den trygghet och framtid vi strÀvar efter. Om nÄgra dagar ska vi flytta hem till Sverige för gott och tanken pÄ det gör mig lÀttad. Den senaste tidens kaos Àr snart över och jag vet att jag kan lita pÄ Cherry, vad som Àn hÀnder.
âJag ska Ă„ka och handla lite torkade rĂ€kor pĂ„ marknadenâ, sĂ€ger hon och ger mig en snabb puss pĂ„ kinden innan hon försvinner ut i skymningen. Jag plockar upp vĂ„r lilla flicka och gĂ„r mot sovrummet.
svart vÀlkammat hÄr och föraktfull min, griper tag i min arm och pressar in mig i förrÄdet.
âJag Ă€r polisgeneral Tanasuk. Vad Ă€r det hĂ€r?â sĂ€ger han och pekar in i rummet.
âJag har ingen aningâ, svarar jag lugnt.
âTror du att du kan komma till Thailand och leka maffia, va? Vad Ă€r det hĂ€r, svara!â frĂ€ser han.
Jag sÀger ingenting och vÀnder bort blicken. Jag har bott i Thailand tillrÀckligt lÀnge för att veta hur polisen iscensÀtter gripanden för att sedan visa upp brottslingen inför media. De anvÀnder hot och pÄtryckningar för att fÄ den gripne att erkÀnna inför tv-kamerorna.
NĂ€r polisgeneralen inser att jag inte tĂ€nker spela med i hans spel trycks jag ner pĂ„ en stol framför garaget. I en halvcirkel bakom mig stĂ„r poliserna i sina svarta hjĂ€lmar och poserar som vore jag ett jaktbyte. Jag ser ut över folkmassan i min trĂ€dgĂ„rd âkamerablixtar, mobiler som filmar, ansikten som stirrar.
âKim, ge mig ditt lösenordâ, beordrar DEA-agenten, med min MacBook i hĂ€nderna.
Jag möter hans blick och sÀger att jag har glömt det.
âLyssna noga nu, du kommer att samarbeta med oss. Vi vill veta allt om vem som tvĂ€ttar dina pengar, dina kontakter med Hells Angels och sĂ€rskilt dina affĂ€rskontakter i Kina.â
Jag betraktar honom tyst och vÀger hans ord.
âNi har redan gripit mig. Det Ă€r ingen idĂ© att fler gĂ„r underâ, svarar jag trotsigt. Amerikanen studerar mig intensivt, sedan ler han och lutar sig fram. Hans röst Ă€r lĂ„g men bestĂ€md:
âThailĂ€ndarna har aldrig sett nĂ„got liknande. De kommer att statuera exempel. Du kommer att bli avrĂ€ttad.â
Jag inser att min situation Àr vÀrre Àn jag trott. Hur vet de vad som finns i mitt förrÄd? Hur kÀnner de till mina kontakter i Kina? Mannens sjÀlvsÀkra sÀtt, hans arroganta attityd, symboliserar allt jag föraktar. En polis som inte tvekar att begÄ brott för att uppnÄ sina mÄl. Ilskan vÀcks inom mig, men jag vet att jag mÄste behÄlla lugnet.
Jag tĂ€nker inte bli en bricka i deras spel. Jag Ă€r ingen förrĂ€dare, ingen golare. Det finns en kod, en heder, som jag lever efter ânĂ„got som den hĂ€r amerikanen aldrig kommer att förstĂ„. För honom Ă€r det bara jobb, en rutin. För mig Ă€r det mitt liv, min sjĂ€l och min heder. Jag vĂ€grar att lĂ„ta nĂ„gon ta det ifrĂ„n mig.
âOkej, i sĂ„ fall kommer vi att överlĂ€mna dig till thailĂ€ndarna och du lĂ€r bli avrĂ€ttadâ, sĂ€ger han kyligt. Hans ton Ă€r neutral, som om han bara redogör för vad framtiden för med sig.
Jag sitter kvar pÄ stolen och försöker samla mina tankar. Jag kÀnner ingen rÀdsla, ingen sorg. Jag vet inte hur lÀnge jag sitter dÀr, men sÄ sakta börjar ilskan ge vika för en krypande kÀnsla av ensamhet. Plötsligt ser jag Song, min stÀderska, trÀnga sig fram genom folkmassan med min lilla dotter i famnen. NÀr jag ser dem brister min sköld ett ögonblick, men jag stÄlsÀtter mig snabbt medan Song nÀrmar sig poliserna med en vÀdjande blick.
En av dem sÀger nÄgot pÄ thai till Song och hon lÀgger försiktigt Teya i mitt knÀ. Min dotters stora, runda, bruna ögon tittar pÄ mig och hon ler och gurglar glatt, ovetande om kaoset runt omkring.
Jag böjer mig fram och viskar till henne, trots att jag vet att hon inte förstĂ„r: âDu vet inte vad som hĂ€nder, men âŠâ
NÀr jag ser pÄ min oskyldiga dotter kÀnner jag hur tÄrarna vÀller upp. Hon har inte valt det hÀr. Hon har just kommit till vÀrlden och vet Ànnu inte att hon aldrig kommer att fÄ vÀxa upp med sin pappa. Jag biter ihop, fast besluten att begrava sorgen djupt inom mig. Jag mÄste vara stark. För hennes skull.
Song reser sig sakta och tĂ„rarna rinner lĂ„ngsamt nerför hennes runda, vĂ€nliga kinder. âKim, du har varit sĂ„ snĂ€ll mot vĂ„r familj, vi Ă€lskar digâ, sĂ€ger hon medan hon backar och försvinner ut i folkvimlet.
DEA-agenten uppenbarar sig igen och lutar sig fram. Hans röst Ă€r lĂ„g nĂ€r han viskar i mitt öra: âJag kan fĂ„ thailĂ€ndarna att ta din fru ocksĂ„. Det Ă€r hon som stĂ„r som Ă€gare till företaget. Hon kommer att dö i fĂ€ngelset. FörstĂ„r du vad jag sĂ€ger?â Jag nickar.
Kapitel 2
Njurunda, en mil söder om Sundsvall, 1981â1997
Jag föddes den 17 februari 1981, vÀlkomnad till vÀrlden av min ensamstÄende mamma och min mormor. Förlossningen var utdragen och min orolige morfar hade redan gett sig av hemÄt, alltför nervös för att stanna kvar. Jag var resultatet av en berusad natt mellan en besvÀrlig 17-Ärig kille och en förvirrad 19-Ärig tjej med krossat hjÀrta. Min mammas egentliga tonÄrskÀrlek hade lÀmnat henne, men som tur var för mig valde hon att försöka gÄ vidare med hjÀlp av alkohol och nya Àventyr. Trots mina morförÀldrars protester och utan min biologiske fars vetskap, beslutade mamma att behÄlla mig.
Min riktige far blev aldrig en del av mitt liv, men mamma fann kÀrleken hos en gammal vÀn frÄn tonÄren. Han hette Garry och trots att han var vÀn med min far behandlade han mig som sin egen son. TyvÀrr prÀglades min mammas och Garrys relation av svartsjuka och vÄld och allt kulminerade en natt nÀr mamma tog med mig och flydde till mina morförÀldrar. DÀr var vi sÀkra ett tag och strax efter min treÄrsdag trÀffade hon mannen som skulle bli min pappa, Janne. Pappa Janne hade tjockt, brunt hÄr som föll ner lÄngt i nacken och mittbena. En markant, spetsig nÀsa gav hans ansikte en tydlig profil. Han var Àkta arbetarklass, anstÀlld vid den lokala aluminiumfabriken, och hans passion för sport
var grĂ€nslös. Han fyllde mitt liv med sportutrustning â fotbollar, tennisracketar och hockeyklubbor â och nĂ€r han inte jobbade treskift pĂ„ fabriken satt han ofta framför tv:n, försjunken i sportsĂ€ndningar eller sportsidorna pĂ„ text-tv. Trav, fotboll, hockey, bandy â allt fĂ„ngade hans intresse.
Mamma à sa var liten och nÀtt. Hennes bruna ögon och mörka hÄr utstrÄlade en vÀrme och omtanke som inte avslöjade nÄgot om hennes inre kamp. Dagligen kÀmpade hon med sitt svaga psyke, nÄgot hon Àrvt frÄn morfar. Hon brottades med tvÄngssyndrom, en börda som ocksÄ skulle komma att prÀgla min uppvÀxt.
För att dÀmpa sin Ängest stÀdade hon som besatt, ibland sÄ till den grad att hon tvÀttade hela kroppen med bomull och handsprit. Jag minns tydligt de strikta reglerna om separata klÀder för inomhus- och utomhusbruk och att aldrig bÀra samma plagg tvÄ dagar i rad. Ibland blev det för mycket för henne och nÀr hon kollapsade kunde hon bli sÀngliggande i flera dagar.
PĂ„ 80-talet var adhd ett okĂ€nt begrepp, en osynlig kraft som lĂ€rare viftade bort som âmyror i byxornaâ eller âbrist pĂ„ uppfostranâ. Jag kunde sitta stilla i timmar, försjunken i en egen vĂ€rld av legobitar och ritblock, men lika plötsligt kunde jag bli en virvelvind av kaos och oförutsĂ€gbarhet. Jag var envis, tjurig och varje morgon var en kamp med mamma om vilka klĂ€der och skor jag skulle ha pĂ„ mig till dagis. OrĂ€dd och djĂ€rv kastade jag mig ut frĂ„n lekstĂ€llningar och simmade rakt ut i havet utan en tanke pĂ„ hur jag skulle ta mig tillbaka. Jag hade en förmĂ„ga att försvinna, dra ivĂ€g Ă„t alla vĂ€derstreck, sĂ„ att de vuxna fick gĂ„ ut och leta efter mig pĂ„ kvĂ€llen. Jag var en ledare, inte en mobbare, men mitt intensiva tempo gjorde det svĂ„rt för andra att hĂ„lla jĂ€mna steg med mig. Jag kunde vara övertygande, locka med andra barn i mina Ă€ventyr, men det gjorde ocksĂ„ att jag inte alltid hade sĂ„ mĂ„nga vĂ€nner.
Pappa Janne sÄg pÄ min överaktivitet och bÄngstyrighet med en avslappnad instÀllning, som om han förstod att den energi jag bar inom mig kunde kanaliseras pÄ ett positivt sÀtt. Mamma, dÀremot, hade svÄrare att hantera mig och vi brÄkade mycket
de hÀr böckerna och filmerna som tilltalade mig mer Àn att jaga puckar i ishallen. Sakta men sÀkert snÀrjdes jag i en fantasivÀrld lÄngt ifrÄn Wayne Gretzky, Mario Lemieux, Steve Yzerman och drömmen om att en dag fÄ spela i NHL. IstÀllet drömde jag mig bort till ett varmt Sicilien eller ett kokande New York. Det kÀndes som om jag var född pÄ fel plats pÄ jorden.
Sommaren 1996 gick jag Àntligen ut Ärskurs Ätta. Det var midsommarafton. Min kusin körde sin moped, en DT Yamaha, och jag satt bakpÄ nÀr vi susade genom Njurundaskogen lÀngs landsvÀgen mot havet. PÄ campingplatsen BergafjÀrden samlades ungdomar frÄn hela Sundsvallsregionen, utom synhÄll för förÀldrarna och polisen. Festligheterna var i full gÄng och slagsmÄl bröt ut till höger och vÀnster. Kanske hade jag inte vÄgat mig dit ensam, men min kusin kom frÄn en annan ort och var med de tuffa killarna frÄn Matfors. Dessutom skulle min vÀn Andreas dyka upp. Andreas kom frÄn en trasig familj och hade haft en tuff uppvÀxt i Nacksta, ett av Sundsvalls mindre privilegierade omrÄden. Andreas hade blivit placerad pÄ fosterhem i Njurunda och vi hade bildat ett starkt vÀnskapsband.
Till skillnad frÄn mÄnga av mina klasskamrater, som tidigt började utforska alkoholens lockelser, var jag för feg för att prova. Tanken pÄ att förlora kontrollen skrÀmde mig. Jag var rÀdd helt enkelt. RÀdd för att Äka pÄ stryk. De Àldre tjejerna i Ättan och nian hade fÄtt upp ögonen för mig, vilket inte var sÀrskilt uppskattat av killarna i samma Ärskull. Jag hamnade snabbt i deras blickfÄng, vilket resulterade i att jag blev inknuffad i vÀggar, hotad och stÀndigt fick gÄ runt i skrÀck pÄ skolgÄrden. Tjejerna mÀrkte det och brukade ta med mig pÄ promenader lÄngt bort frÄn skolan, men det sÄdde i sin tur bara ytterligare frön av avundsjuka hos killarna. Jag var trött pÄ att vara rÀdd, trött pÄ att bli förnedrad utan att kunna ge tillbaka. Förödmjukelsen utvecklade sig snabbt till att jag började fÄ attityd och försökte bygga en tuff image, utan
att egentligen kunna backa upp den. PÄ kvÀllarna Àgnade jag mig Ät skuggboxning och funderade pÄ hur jag skulle kunna försvara mig, trots att jag var mindre och svagare Àn mina antagonister. Det gÀllde att överraska dem, slÄ till med full kraft ur ovÀntade vinklar. Det var teori, det var övning, men jag vÄgade aldrig genomföra det i verkligheten. Resultatet blev att min rebelliska attityd gjorde mig Àn mer avskydd bland de Àldre.
PĂ„ den överfulla campingen samlades varje midsommarafton hundratals ungdomar i olika grupper, beroende pĂ„ vilken förort de kom ifrĂ„n. Jag gjorde mitt bĂ€sta för att smĂ€lta in med mitt nya sĂ€llskap och undvika blickarna frĂ„n de Ă€ldre ungdomarna frĂ„n min hemort. Under de senaste mĂ„naderna hade jag börjat klĂ€ mig annorlunda, mer som killarna i stadens centrum, dĂ€r hiphop-modet hade spridit sig. Jag lyssnade pĂ„ Dr. Dres âThe Chronicâ och Snoop Doggs âDoggystyleâ, medan min klĂ€dstil var inspirerad av filmer som Menace II Society och Blood In Blood Out. Dickies och Ben Davis matchades med Fila-sneakers, baseballkepsar, backslick och hĂ„rnĂ€t. Jag kĂ€nde mig stor och cool, som en del av en större vĂ€rld Ă€n den lilla hĂ„lan Njurunda.
I Njurunda var modet annorlunda. Det var mitten av 90-talet â en era av Ultima Thule, rasism, skinheads, bomberjackor, uppkavlade jeans och svarta kĂ€ngor med vita snören. PĂ„ landsbygden, lĂ„ngt frĂ„n storstadens mĂ„ngkulturalism, prĂ€glades modet ofta av invandrarfientlighet och Njurunda var inget undantag. De Ă€ldre killarna som mobbade mig var ofta skinheads eller nationalister, som de kallade sig. Att jag hade tagit den löst sittande hiphop-stilen till deras hembygd betraktades inte med blida ögon, sĂ€rskilt inte nĂ€r jag redan hade varit en nagel i deras ögon under en lĂ€ngre tid.
Plötsligt sĂ„g jag en grupp killar komma gĂ„ende mot oss. I tĂ€ten gick Robert, en tvĂ„ Ă„r Ă€ldre skinhead som hade mobbat mig nĂ€r jag gick i sjuan. Han följdes av flera Ă€ldre killar som jag bara hade sett nĂ„gra gĂ„nger tidigare. De hade bilar och var över arton. Vi brukade kalla dem âraggareâ, eftersom de ofta körde runt i sina Ă€ldre Volvobilar och skjutsade yngre tjejer. Det var vuxna mĂ€n,
stora och kraftfulla i jÀmförelse med mig. Mitt hjÀrta började bulta hÄrt och min mun blev torr av rÀdsla. Jag hoppades innerligt att mina nyfunna vÀnner skulle stÄ vid min sida och ge mig stöd, men min grupp skingrades och jag stod ensam med NjurundagÀnget runt mig. Robert rökte en cigarett och blÄste röken rakt i mitt ansikte.
âDin jĂ€vla blatteĂ€lskare, vad gör du hĂ€r?â frĂ€ste han. Orden trĂ€ffade som en knytnĂ€ve. Jag satt stilla pĂ„ trĂ€dĂ€cket och svarade inte. Andreas och min kusin var de enda som stod kvar vid min sida. Andreas försökte gĂ„ emellan.
âVi vill inte ha nĂ„got brĂ„k. LĂ„t Kim varaâ, men han ignorerades och blev bortknuffad av en Ă€ldre kille.
âDu ska inte lĂ€gga dig i det hĂ€r! DĂ„ Ă„ker du pĂ„ stryk ocksĂ„!â skrek en Ă€ldre kille. Andreas struntade i honom, men nĂ€r han vĂ€nde sig mot mig sĂ„g jag rĂ€dsla i hans blick.
âKim, Ă€r du beredd?â frĂ„gade han uppgivet. Jag satt kvar, stum av rĂ€dsla, medan folk började samlas omkring oss.
Plötsligt blev allt suddigt och det enda jag hörde var mina egna andetag. En overklighetskÀnsla sköljde över mig och jag reste mig samtidigt som Robert satsade med ett högerslag. Som i slow motion lyckades jag flytta mig Ät sidan. Jag kÀnde ett lugn inombords, som om min kropp agerade pÄ autopilot. Jag dansade runt Roberts attacker och landade nÄgra snabba jabbar. Jag visste att om jag slog ner Robert skulle situationen bara eskalera ytterligare, men min tanke var att hÄlla fighten vid liv tills ordningsvakterna kom. Roberts vÀnner tÀnkte annorlunda.
âVem fan tror du att du Ă€r? Mike Tyson, eller?â hörde jag nĂ„gon skrika. StĂ€mningen blev hetsigare och glĂ„porden haglade.
Robert anföll igen, men den hÀr gÄngen landade jag en rak höger som sprÀckte hans nÀsa sÄ att blodet rann ner över hans mun. Han attackerade igen och jag mötte med en höger som fick honom att vackla. Han föll till marken och jag satte mig grÀnsle över honom och fortsatte att slÄ. Snart var folk över mig frÄn alla hÄll och kanter. Jag skyddade mitt huvud i tumultet och försökte kravla undan. NÀr jag sÄ smÄningom kom pÄ benen igen sÄg jag
honom i ansiktet. Torget var fullt av folk, men ingen ingrep. Jag slĂ€ppte taget och han vacklade omtumlad bakĂ„t. Hans ansikte var blodigt, okbenet svullnade pĂ„ nĂ„gra sekunder och ögat försvann helt. Jag hade fĂ„tt min hĂ€mnd. Ăga för öga, tand för tand.
Med sĂ„ mĂ„nga vittnen gick det hela naturligtvis till rĂ€ttegĂ„ng. Domaren satt dĂ€r, med blicken riktad strĂ€ngt mot mig och Andreas, medan mĂ„lsĂ€gandebitrĂ€det lĂ€ste upp socialens utredning. Mina familjeförhĂ„llanden hade granskats och bedömts vara ordnade och stabila, men för Andreas var det en annan historia. Han hade slussats mellan olika familjer och var sedan lĂ€nge övervakad av socialen. NĂ€r Ă„klagaren lĂ€ste upp kommentarerna frĂ„n Andreas far kunde jag knappt hĂ„lla mig för skratt. Det verkade som om fadern brydde sig mer om Andreas matvanor Ă€n hans vĂ„ldsamma beteende. âAtt slĂ„ nĂ„gon pĂ„ kĂ€ftenâ var en bagatell, hade fadern sagt. âJag Ă€r mer orolig för att Andreas inte Ă€ter kött. Han Ă€r en sĂ„dan dĂ€r militant vegan.â NĂ€mndemĂ€nnen verkade apatiska och halvsov. Jag kĂ€nde mig inte orolig, utan tĂ€nkte att alla borde förstĂ„ vad som verkligen hade hĂ€nt. Vi var bara ungdomar som hade stĂ„tt upp för oss sjĂ€lva mot nĂ„gra Ă€ldre mobbare. Vi hade inte gjort nĂ„got fel.
NÀr domen tillkÀnnagavs blev jag utom mig av ilska. Jag dömdes till skyddstillsyn och vÄrd inom socialtjÀnsten. Till rÄga pÄ allt var jag skyldig att betala 20 000 kronor i skadestÄnd. Det var ett slag i ansiktet, en förolÀmpning mot min familjs redan anstrÀngda ekonomi, men trots den skoningslösa domen kÀnde jag ingen skam. Jag vÀgrade att be om ursÀkt för att ha försvarat mig. TvÀrtom kÀnde jag en brinnande ilska och ett förakt mot samhÀllet som hade dömt mig pÄ det hÀr sÀttet. Jag svor att jag aldrig skulle bli en del av det hÀr orÀttvisa systemet och jag lovade mig sjÀlv att Äterta de hÀr pengarna pÄ nÄgot sÀtt. Jag skulle ocksÄ hitta de hÀr killarna igen och göra dem Ànnu mer illa Àn sist.
NÄgra veckor senare satt jag i en bil med en vÀn. Med oss i bilen hade jag ett avsÄgat hagelgevÀr. Destinationen var ett hus i Njurunda och mÄlet var en annan av de Àldre killarna, den som
hade slagit sönder mina förÀldrars dörr. Det var en helt vanlig vardagskvÀll och killen blev vettskrÀmd nÀr han öppnade dörren till sin lÀgenhet. Jag visade inte hagelgevÀret som jag hade gömt bakom ryggen, men han mÄste ha sett i min blick att jag inte var dÀr för att ta ett nej. Han gav mig 500 kronor för dörren och bad om ursÀkt. Det var en enorm tillfredsstÀllelse att kÀnna att Ätminstone lite rÀttvisa hade skipats.
Samtidigt var det hÀr bara början. Jag hade tagit mina första steg i den kriminella vÀrlden och jag var fast besluten att aldrig mer vara den som stod lÀngst ner pÄ stegen. Jag var trött pÄ att vara offret, trött pÄ att bli nedtryckt. Nu var det min tur att ta kontrollen, att diktera villkoren, och att visa vÀrlden att jag inte var nÄgon som man kunde köra över. Varje beslut jag tog, varje handling jag utförde, blev ett steg lÀngre bort frÄn den pojke som en gÄng var sÄ rÀdd för att förlora kontrollen.
FrĂ„n och med den dagen var jag inte lĂ€ngre bara Kim â jag var nĂ„gon som ingen skulle vĂ„ga trampa pĂ„ igen.