Recabarren_irans_titles_undertitel.indd 1
Irans döttrar
2023-12-04 18:55
Irans döttrar
En personlig berÀttelse om kampen för frihet i Iran
Bokförlaget Forum
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Sara Recabarren 2024 enligt avtal med Lagercrantz Agency Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook EU, 2024 isbn 978-91-37-50840-5
Den hÀr morgonen börjar som alla andra. Rektorn tar plats pÄ podiet med en megafon i handen. Död Ät USA ! sÀger hon.
Flickorna runt omkring mig ropar slagorden i kör. Deras knutna nĂ€var Ă„ker upp och ner i luften. Vissa skriker ut orden. Jag vill gĂ€rna lyda rektorn, men det kĂ€nns obehagligt att sĂ€ga det hon sĂ€ger. DĂ€rför hoppar jag över ordet âdödâ, men Ă€r noggrann med att göra ett armlyft med knuten nĂ€ve vid varje stavelse. Ingen fĂ„r mĂ€rka att jag inte följer order. Sedan pratar rektorn om den stora ledaren Khomeini. Hon beskriver honom i gudomliga termer, en upphöjd person som vi inte kan mĂ€ta oss med. Hon upprepar det flera gĂ„nger och sĂ€ger att vi mĂ„ste förstĂ„ att det Ă€r sant. Det gĂ„r inte att överdriva ayatollah Khomeinis storhet. Hans liv Ă€r mer vĂ€rt Ă€n vĂ„ra, till och med ett ruttet hĂ„rstrĂ„ som fallit frĂ„n hans axlar Ă€r mer vĂ€rt Ă€n vĂ„ra liv. Rektorn hĂ„ller ett stadigt grepp om megafonen.
Plötsligt slutar hon tala. Det blir tyst pÄ skolgÄrden och hon tittar pÄ oss. Sakta sveper hon blicken över alla flickor som stÄr pÄ led. Sedan lyfter hon megafonen igen och uppmanar oss att upprepa det hon sÀger: Ett ruttet hÄrstrÄ frÄn Khomeini Àr mer vÀrt Àn mitt liv.
Jag undrar om det blir sanning om jag uttalar det, om mitt liv blir mindre vÀrt Àn tidigare. Att sÀga orden strider mot varje naturlig instinkt i min kropp.
Prolog
I över trettio Är har jag bott i ett land dÀr det Àr ljust om nÀtterna halva Äret och mörkt om dagarna resten av tiden. Kalla vintrar, grönskande somrar och ett lugn kÀnnetecknar den plats som Àr mitt hem.
I mina barndomsminnen Àr landskapet annorlunda. Bergstopparna Àr stÀndigt nÀrvarande i en stad som aldrig vilar. Vi bor vid en trafikerad gata i en mÄngmiljonstad och det Àr ett stÀndigt brus frÄn gatan utanför. Jag Àlskar min mormors trÀdgÄrd. Att springa runt barfota och leka bland frukttrÀden och plocka mullbÀr, sharon och fikon fÄr mig att glömma bort bomberna som krigsplanen fÀller och alla orÀttvisor kvinnor fÄr utstÄ.
Som vuxen har jag sedan lÀnge separerats frÄn den vÀrlden. Jag har levt större delen av mitt liv lÄngt ifrÄn mitt födelseland, och varje Är som svept förbi har vidgat klyftan mellan mig och den plats jag en gÄng kallade hem.
Det bekymrade mig inte förrĂ€n jag fick barn, och insĂ„g att de inte kommer att ha egna minnesbilder av Iran â Ă€ven om jag kĂ€mpar för att den iranska kulturen jag bĂ€r pĂ„ ska vara levande i vĂ„r vardag. Den insikten gav mig en stark lĂ€ngtan tillbaka till mĂ€nniskorna och miljöerna, som jag hastigt tvingats skiljas ifrĂ„n.
Allt det som var underbart och skört och som pÄgick parallellt med det mörka.
FörĂ€ndringen i samhĂ€llet skedde nĂ€r jag var ett litet barn. Tiden efter den iranska revolutionen 1979 benĂ€mndes som en kulturrevolution av den religiösa ledaren ayatollah Ruhollah Khomeini â som tagit över styret av landet. Kulturrevolutionen skulle vara en Ă„tergĂ„ng till sĂ„ kallade traditionella vĂ€rderingar. Enligt Khomeini var det nĂ„got fint och heligt â i realiteten innebar det att kvinnor förlorade sina rĂ€ttigheter och inte ansĂ„gs jĂ€mbördiga med mĂ€nnen. NĂ€r jag 1983 började skolan var den separerad frĂ„n pojkarnas. Till följd av kulturrevolutionen hade ocksĂ„ alla skolböcker bytts ut â allt som förknippades med vĂ€st hade tagits bort och ersatts med muslimsk lĂ€ra. Det var svĂ„rt att navigera mellan det som var sant och det som var propaganda i undervisningen. Och det var en minst lika stor utmaning att dölja det liv vi levde hemma.
Min familj lĂ€mnade landet en novemberdag 1985, vĂ€l medvetna om att det inte skulle gĂ„ att kompromissa med extremismen som tagit sitt grepp om Iran. Dag för dag hade vĂ„ra rĂ€ttigheter tagits ifrĂ„n oss och förvandlat oss till nĂ„gra andra Ă€n de vi en gĂ„ng var. NĂ€r kvinnor hade förlorat sin frihet, och krigsbomber föll över staden, flydde vi â trots att det var smĂ€rtsamt att skiljas frĂ„n mormor, mostrar, kusiner och alla andra som stod oss sĂ„ nĂ€ra och som skulle fortsĂ€tta leva med förtrycket.
I september 2022 avled en ung kvinna vid namn Mahsa Jina Amini, efter att ha blivit arresterad och misshandlad av den iranska moralpolisen. En stor protestvÄg bröt ut, och regimen svarade med vÄld. Det envÀlde och kvinnoförakt som varit rÄdande i decennier blev
tydligt för en hel vÀrld nÀr videoklipp frÄn Irans gator spreds.
Demonstrationerna var inte de första sedan revolutionen 1979 âmed jĂ€mna mellanrum har det under Ă„ren blossat upp konflikter mellan folket och regimen. Det som utmĂ€rkte protesterna som började hösten 2022 var att de var landsomfattande och att kvinnor stod i första ledet i kampen för frihet. NĂ€r Mahsa Jina Amini förklarades död den 16 september 2022 begav sig folk ut pĂ„ gatorna och ropade Kvinna, liv, frihet. Tre ord som blivit slagorden för en ny, pĂ„gĂ„ende feministisk revolution i Iran.
För att förstÄ hur det kom sig att kvinnorna i Iran blev bestulna pÄ sina liv och sin frihet, mÄste man backa tillbaka till tiden dÄ den nuvarande regimen tog makten och Àndrade lagstiftningen.
Det som hĂ€nde dĂ„ har en direkt koppling till oroligheterna idag och har bidragit till att miljontals iranier tvingats i exil. I den hĂ€r boken vill jag dĂ€rför berĂ€tta om min mamma Horis erfarenheter frĂ„n tiden före revolutionen, dĂ„ hon arbetade med jĂ€mstĂ€lldhetsfrĂ„gor i Iran, och om de hĂ€ndelser som förĂ€ndrade vĂ„ra liv i grunden. Jag skriver ocksĂ„ om mitt liv som ung flicka i den islamiska republiken. VĂ„r livshistoria varvas med hĂ€ndelserna efter Mahsa Jina Aminis död i september 2022 â de största protesterna i Iran sedan revolutionen 1979.
NÀr jag skriver den hÀr boken tÀnker jag pÄ alla de som genom Ärtionden har stÄtt upp mot förtrycket och riskerat allt, Àven sina liv, för ett friare Iran. Denna bok Àr dÀrför en hyllning till varje individ som nÄgon gÄng under Ären höjt sin röst för att fÄ stopp pÄ det religiösa förtrycket i landet. Ett förtryck som varit konstant i 45 Är och framför allt drabbat de iranska kvinnorna.
Sara Recabarren
Sara, 1981
Temperaturen var uppe i 30 grader tidigare, men nu pĂ„ kvĂ€llen Ă€r det behagligt ute. Moster Pouris man som jag kallar amo Manoucher â âmorbror Manoucherâ â sĂ€tter pĂ„ sig sina bruna plasttofflor och rĂ€cker mig den lilla bĂ€rbara radion. Hans pipa som hĂ€nger i mungipan Ă€r inte tĂ€nd, men ger Ă€ndĂ„ ifrĂ„n sig en alldeles speciell doft av kryddor som pĂ„ en marknad. Han tar ut pipan ett kort ögonblick för att prata med mig.
Om vi har med oss radion sÄ hör vi om bombplanen kommer, sÀger han. Jag nickar och hÄller hÄrt i den lilla, grÄa apparaten nÀr vi gÄr ut i trÀdgÄrden. Rösterna blandas ut med brus, och jag förstÄr inte allt som sÀgs. Det hjÀlper inte att jag vrider pÄ antennen.
Amo Manoucher har med sig en burk gul mÄlarfÀrg och en liten pensel. Hans bil stÄr parkerad under den stora spaljén, som Àr bevuxen med vinrankor. Jag tittar upp mot druvklasarna, som hÀnger ner ovanför vÄra huvuden, och sneglar sedan mot vÀggen dÀr jag sett smÄ, snabba geckoödlor klÀttra tidigare. En av ödlorna tappade svansen nÀr jag försökte fÄnga den. Sedan försvann den bakom slingervÀxterna medan jag stod kvar med svansen i handen. Amo Manoucher upplyste mig den gÄngen om att geckoödlornas svansar vÀxer tillbaka igen och att jag inte
behöver oroa mig. Nu syns inga ödlor till. Den batteridrivna radion brusar alltmer, och jag drar irriterat upp antennen för att fÄ bÀttre tÀckning.
Ska du komma och hjÀlpa mig att mÄla? frÄgar amo Manoucher, och vÀcker mig frÄn mina tankar. Jag nickar och stÀller ner radion pÄ marken.
Amo Manoucher visar mig hur jag ska mÄla billamporna gula.
Sedan gÄr han fram och skruvar pÄ radion för att fÄ fram rÀtt frekvens.
Om alla mÄlar sina billampor sÄ kommer inte bombplanen att hitta staden nÀr det Àr mörkt ute, sÀger han och ler mot mig. Jag koncentrerar mig för att inte mÄla utanför. Jag inser att det Àr en viktig uppgift jag fÄtt.
TÀnk att du kan mÄla sÄ fint, sÀger amo Manoucher, och nickar nöjt samtidigt som han tÀnder sin pipa. Han lutar sig fram för att se bÀttre och jag tycker mig ana en viss respekt i hans blick.
I den stunden börjar varningssirenerna spelas pÄ radion.
DÄ Àr det dags, sÀger amo Manoucher, fortfarande med avslappnad röst. Vi gÄr in och ser vad de andra gör. Jag vet inte om jag borde vara rÀdd eller inte. Amo Manouchers ögon avslöjar ingen rÀdsla, men han gÄr ÀndÄ med bestÀmda steg tillbaka till huset.
Vi kanske kan spela ett spel? föreslÄr han, och vÀnder sig mot mig för att försÀkra sig om att jag följer med tillbaka. Amo Manoucher Àr duktig pÄ brÀdspel, sÀrskilt backgammon. Han Àr ocksÄ bra pÄ poker, han vinner ofta nÀr de vuxna spelar.
Jag fÄr en plötslig impuls att springa tillbaka för att titta efter ödlorna, men sÄ fort jag vÀnt om ber Amo Manoucher mig att komma tillbaka. Motvilligt gör jag som han sÀger.
NÀr vi kommer in Àr alla lampor slÀckta. Moster Pouri har tÀnt ljus och stÀllt fram frukt och nötter. Det ser mysigt ut. Ingen
sÀger nÄgot om det som pÄgÄr utanför. Vid ett tidigare tillfÀlle har de vuxna förklarat för mig att de höga raketljuden som hörs Àr till för att skrÀmma bort de irakiska bombplanen.
Inget att vara rÀdd för, upprepar de om jag stÀller frÄgor om bombningarna.
Jag minns inte nÀr kriget började. Plötsligt var det dÀr och nu Àr det en del av vÄr vardag. Det pratas om det natt och dag och den lilla bÀrbara radion Àr alltid nÀrvarande nÀr slÀkten trÀffas. Vi gör det vi brukar göra, men alltid med ett halvt öra pÄ radion för att inte missa varningarna för fientliga plan som fÀller bomber över staden.
Det Àr Saddam Husseins fel att det Àr krig. Det Àr han som attackerat Iran eftersom han vill komma Ät iransk mark. Jag vet inte riktigt innebörden av det, men jag vet att diktatorn i grannlandet Àr ond.
Jag sÀtter mig i moster Pouris famn och kramar om henne. Hon stryker mig över huvudet och pussar mig pÄ kinden. Med hennes ansikte sÄ nÀra inpÄ syns pudrets partiklar, eyelinerns exakta linje och hÄrspÀnnena som hÄller upp hennes lockiga frisyr. Jag kÀnner mig trygg, trots att det Àr krig utanför.
PÄ kvÀllen Äker vi hem, sorgsna över att den lediga dagen passerat sÄ snabbt.
VÀrmen frÄn gatstenarna trÀnger igenom mina sandaler nÀr vi kliver ur bilen pÄ eftermiddagen nÀsta dag. Den stora marknaden Àr full av fÀrger och dofter och det Àr mer folk Àn det brukar. I basarens hjÀrta doftar det intensivt av kryddor, sÄ mycket att det kittlar i min nÀsa. Kardemumma och saffran, men ocksÄ av de gröna örterna mamma vill köpa till morfar. Stora bruna sÀckar med ris stÄr staplade vid stÄndet, och jag klÀttrar upp pÄ dem
för att fÄ en bÀttre utsikt. Mamma gör sitt val snabbt, betalar och nickar artigt till försÀljaren. Sedan tar hon min hand, och vi börjar vÄr vandring tillbaka genom passagerna.
Köpte vi morfars örtmedicin? frÄgar jag och tittar upp pÄ mamma.
Ja, sÀger hon och ler mot mig.
NÀr vi nÀrmar oss basarens halvmÄneformade port, dÀr solens strÄlar letar sig in i, hoppar en lÄng man fram frÄn sidan och blockerar vÄr vÀg. Han har skÀgg, mustasch och en ovanligt stor nÀsa.
TÀck din dotter, sÀger han och pekar pÄ mig. Hans röst överröstar folkmassans sorl och jag mÀrker att folk tittar pÄ oss.
Jag lyfter min blick mot mamma, pÄ jakt efter en ledtrÄd om hur vi ska reagera.
Hon Àr lugn, tittar pÄ mig och nickar utan att sÀga ett ord. Mannen stÄr fortfarande kvar men mamma Àr tyst. I stÀllet hÄller hon min hand hÄrdare och leder mig snabbt bort frÄn basaren.
Mahsa Jina Amini, september 2022
Jag Ă€r pĂ„ Kalla fakta-redaktionen i TV4 -huset. Ett stort rum med heltĂ€ckningsmattor och tio skrivbord. Alla andra Ă€r pĂ„ lunch, och det Ă€r sĂ„ tyst att jag hör det susande ljudet frĂ„n datorn. Jag gĂ„r in pĂ„ olika nyhetssidor för att ta del av de senaste hĂ€ndelserna. Aftonbladet och Svenska Dagbladet skriver om en ung iransk flicka som dött efter att ha blivit gripen och sannolikt misshandlad av den iranska moralpolisen. Jag gĂ„r in pĂ„ BBC och andra internationella nyhetssidor för att lĂ€sa mer. Enligt ögonvittnen ska flickan ha blivit slagen pĂ„ vĂ€g till hĂ€ktet. Jag har en kvart pĂ„ mig till nĂ€sta möte. Egentligen borde jag lĂ€sa igenom manuset till en kommande granskning vi jobbar med, eller svara pĂ„ e-postmeddelanden frĂ„n tittare som tipsar oss om nya granskningar. Men jag kan inte sluta tĂ€nka pĂ„ den unga kvinnan som blivit dödad â den iranska regimens senaste offer. Mahsa Jina Amini hette hon. Hennes kurdiska namn var Jina och det var vad hennes förĂ€ldrar kallade henne, men eftersom de var medvetna om att hon skulle kunna utsĂ€ttas för diskriminering av staten som etnisk minoritet, gav de henne Ă€ven namnet Mahsa som skulle anvĂ€ndas i officiella sammanhang. De flesta artiklar jag hittar Ă€r bara kortfattade beskrivningar, jag behöver grĂ€va djupare.
Jag tittar upp en sekund nÀr en av mina kollegor kommer in i rummet med sin tekopp. Vi hÀlsar, hon sÀtter sig vid sitt skrivbord och jag vÀnder tillbaka blicken mot skÀrmen. En minut före klockan 13 reser jag mig upp och lÀmnar redaktionen för att ta mig till ett mötesrum pÄ plan 5.
Jag hinner inte lĂ€sa nĂ„got mer om Mahsa Jina Amini den dagen, men flera dagar senare skickar en reporter pĂ„ nyhetsredaktionen över en rapport till mig. Den Ă€r skriven pĂ„ persiska och ska vara frĂ„n Ă klagarmyndigheten i Tehran. Rapporten innehĂ„ller fler detaljer om omstĂ€ndigheterna kring Jinas död Ă€n de jag lĂ€st i nyhetsartiklarna. Jag kontaktar tipsaren som skickat rapporten till TV4 , och tar ocksĂ„ kontakt med experter som vet hur den typen av rapporter brukar se ut. Ăven om kĂ€llan verkar trovĂ€rdig och allt ser Ă€kta ut, gĂ„r det inte att med sĂ€kerhet verifiera att rapporten Ă€r tillförlitlig.
Jag hör av mig till Amnesty International och ber dem skicka mig mer fakta om dödsfallet. NÀr jag lÀser om vad den unga flickan var med om kvÀllen hon blev mördad fÄr jag en skÀrande kÀnsla mitt i bröstet.
Den 13 september 2022 stoppas en grupp unga mĂ€nniskor av moralpolisen, eller Gasht-e Ershad pĂ„ persiska. Moralpolisen Ă€r ansvarig för att upprĂ€tthĂ„lla lag och ordning och se till att iranska medborgare följer landets strikta moraliska och sociala regler baserade pĂ„ islamisk lag â sharia. De har till exempel befogenhet att gripa och straffa individer som inte bĂ€r lĂ€mplig klĂ€dsel, spelar musik för högt eller konsumerar alkohol. Moralpolisen ska ocksĂ„ se till att kvinnor och mĂ€n inte interagerar i det offentliga eller pĂ„ sociala tillstĂ€llningar, om de inte Ă€r gifta eller nĂ€ra slĂ€ktingar.
HÀndelsen denna kvÀll intrÀffar vid en tunnelbanestation intill Taleghani-parken i Tehran. Klockan Àr strax efter 18. Moralpolisen
riktar in sig pÄ tre kvinnor och kontrollerar deras klÀder. Det konstateras att en av kvinnorna mÄste skiljas frÄn sin bror och de tvÄ kvinnliga slÀktingarna i sÀllskapet och följa med till hÀktet, för att hon enligt deras mening bryter mot klÀdkoden.
Det hÀr Àr en vanlig scen pÄ Irans gator, men det Àr vad som hÀnder frÄn gripandet och drygt en timme framÄt som förÀndrar allt. Den unga kvinnan kommer att misshandlas sÄ svÄrt att hon avlider av skadorna, och hennes öde kommer att fÄ bÀgaren att rinna över för mÄnga som lÀnge pendlat mellan en kÀnsla av frustration och uppgivenhet över det rÄdande lÀget i landet.
Hundratals mĂ€nniskor, dĂ€refter tusentals och sedan miljontals â barn och vuxna, fattiga och rika â kommer att bege sig ut pĂ„ gatorna för att söka upprĂ€ttelse och protestera mot den islamistiska diktatur som kontrollerat landets kvinnor i över fyra decennier.
Jag blundar och förestÀller mig den unga kvinnan vid parken. Jina Àr 22 Är och pÄ besök i huvudstaden tillsammans med sin familj. Hon har blivit antagen till mikrobiologiprogrammet pÄ Azad-universitetet i staden Orumiyeh i norra Iran, men Àr nu pÄ semester. Inom loppet av nÄgra sekunder gÄr hon frÄn att njuta av vad huvudstaden har att erbjuda, som den enkla glÀdjen att sippa pÄ en kopp kaffe pÄ ett lokalt kafé eller shoppa i de nya köpcentren, till att finna sig sjÀlv i moralpolisens vÄld.
Som kvinna i den islamiska republiken mĂ„ste hon ha vetat om att de som blir gripna riskerar att bli misshandlade, vĂ„ldtagna och till och med mördade. Hon mĂ„ste ha varit rĂ€dd. Jag förestĂ€ller mig moralpoliserna â arga och bestĂ€mda. Ăvertygade om att det de gör Ă€r riktigt, att den islamiska republiken har rĂ€tt och att de kan vara stolta över att trakassera alla som Ă€r syndiga och avviker frĂ„n klĂ€dreglerna.
I rapporten som ska vara frĂ„n Ă klagarmyndigheten stĂ„r det att en motorcykeluthyrare, en taxichaufför och en parkvakt stĂ„r pĂ„ hĂ„ll och bevittnar hĂ€ndelsen. De Ă€r vana vid att se den hĂ€r typen av konfrontationer mellan moralpolisen och unga kvinnor â högljudda dispyter och fysiskt motstĂ„nd nĂ€r moralpolisen stoppar kvinnor hör till vardagen. Det sker alla timmar pĂ„ dygnet. Ibland arresteras kvinnorna, ibland blir de utskĂ€llda men tillĂ„ts gĂ„.
Det Àr alltsÄ till en början ingen uppseendevÀckande scen de bevittnar. Jina gör motstÄnd. För mig Àr det alldeles uppenbart att hon Àr skrÀckslagen inför vad de ska utsÀtta henne för. Moralpoliserna blir alltmer upprörda nÀr Jina fortsÀtter att streta emot, de drar i henne och hon hamnar pÄ marken. I rapporten stÄr det att Jinas huvud slÄr i trottoarkanten. Trots hÀndelsen fortsÀtter moralpoliserna att dra i Jina för att tvinga in henne i polisbilen. I artiklar, som bygger pÄ vittnesuppgifter frÄn de kvinnor som transporterades till VozarahÀktet samtidigt som Jina, stÄr det att hon protesterar högljutt och försöker resa sig upp i skÄpbilen. En av de kvinnliga moralpoliserna tar dÄ tag i Jina medan en annan slÄr henne i huvudet. Efter hÀndelsen sitter Jina med huvudet i hÀnderna.
Ăven om alla detaljer inte gĂ„r att verifiera Ă€r det rimligt att anta att Jina blir utsatt för brutalt vĂ„ld frĂ„n det att hon grips till dess att hon faller ihop pĂ„ golvet inne i hĂ€ktet runt 19.15 pĂ„ kvĂ€llen. Enligt vittnesuppgifter dröjer det innan ambulans kallas till platsen. NĂ€r ambulanspersonalen slutligen kommer till hĂ€ktet fyrtiofem minuter senare Ă€r Jina medvetslös. Hon förs till Kasrasjukhuset och blir inskriven klockan 20.22.
Familjen har begrÀnsad möjlighet att trÀffa Jina och fÄ information om hennes tillstÄnd, men tvÄ dagar senare, den 15 september, sprids en bild pÄ sociala medier av Jina liggande pÄ en sjukhussÀng.
Polisens informationscenter i Tehran gör ett uttalande. De pÄstÄr att Jinas tillstÄnd beror pÄ att hon drabbades av en hjÀrtattack inne pÄ hÀktet. Det finns inget som styrker pÄstÄendet. Enligt Jinas familj var hon helt frisk innan hon greps och hade inga medicinska tillstÄnd som skulle förklara en plötslig hjÀrtattack. Tre dagar efter gripandet, den 16 september 2022, dödförklaras Jina.
Jinas farbror sÀger i en intervju den 18 september att lÀkarna pÄ Kasrasjukhuset berÀttat för familjen att Jinas hjÀrnvÀvnad var skadad, och att hennes njurar och hjÀrta hade sviktat. Ingen ytterligare information finns i hennes journaler.
En reporter, Niloofar Hamedi, tar sig in pÄ Kasrasjukhuset i Tehran efter att i sociala medier ha lÀst rykten om att en 22-Ärig kvinna avlidit efter att ha tagits till moralpolisens hÀkte. Hon tar en bild pÄ flickans förÀldrar som i sorg omfamnar varandra i en korridor och lÀgger upp den pÄ Twitter. Fotografiet pÄ förÀldrarna och det tidigare fotografiet pÄ Jina frÄn sjukhussÀngen fortsÀtter att delas och vÀcker upprördhet runt om i landet.
NÀr allt det hÀr uppdagas Àr missnöjet bland landets befolkning sedan lÀnge stort. Inte enbart pÄ grund av hur kvinnor diskrimineras i landet, det Àr Àven ekonomiska svÄrigheter, vattenbrist och politiska utmaningar. Iran kÀmpar med arbetslöshet, utbredd fattigdom och inflation. Utrikespolitiskt har landet bevÀpnat Ryssland med drönare för kriget i Ukraina, och samtidigt misslyckats med att Äteruppliva kÀrnavtalet med USA frÄn 2015 som skulle ge landet sanktionslÀttnader och förbÀttra landets relation till vÀrldssamfundet.
Missnöjet Àr med andra ord omfattande, men tar sig bara uttryck i det fördolda. Mahsa Jina Aminis tragiska död i september 2022 blir gnistan som fÄr elden att flamma upp.
NÀr protesterna bryter ut i landet försöker den paramilitÀra Basijmilisen att stoppa oroligheterna med vÄld. Basijmilisen Àr knuten till det Islamiska revolutionsgardet, och har i uppdrag att hjÀlpa till att upprÀtthÄlla den islamiska regimen.
Reportern Niloofar Hamedi, som fotograferade Jinas förÀldrar i sjukhuskorridoren, grips i sitt hem efter en husrannsakan den 22 september, och förs till EvinfÀngelset i Tehran. Detsamma sker med en annan reporter vid namn Elaheh Mohammadi, som tagit sig till begravningsplatsen i Saqqez, vilket Àr Aminis hemstad i Irans kurdiska vÀstliga delar. Mohammadi rapporterade om hur sörjande som spontant började utropa slagord pÄ Jinas begravning, möttes av vÄld frÄn sÀkerhetsstyrkor pÄ plats. Hon grips den 29 september, och anklagas i likhet med Hamedi för sammansvÀrjning mot nationell sÀkerhet.
Ute pÄ gatorna vÀxer protesterna.