9789137508221

GÖR NYTTA

Arnold Schwarzenegger GÖR NYTTA

Sju verktyg för livet

Översättning Katarina Jansson

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Arnold Schwarzenegger 2023

Originaltitel: Be useful. Seven tools for life

Omslag: Daniel Lagin

Tryckt av ScandBook UAB, EU 2023 isbn 978-91-37-50822-1

INNEHÅLL

Inledning 7

Kapitel 1 16

Ha en klar vision

Kapitel 2 42 Tänk aldrig småskaligt

Kapitel 3 66 Jobba häcken av dig

Kapitel 4 94

Sälj, sälj, sälj

Kapitel 5 122 Lägg i en ny växel

Kapitel 6 149 Håll truten och öppna dina sinnen

Kapitel 7 176 Krossa dina speglar

Ett avslutande tack 198

INLEDNING

Bara några månader efter att jag lämnade guvernörsposten 2011 störtade hela min värld samman.

Inte för att allt hade varit så perfekt åren innan heller. Visserligen vann jag en jordskredsseger med femtiosju procent av rösterna när jag ställde upp till omval 2006 och kunde sedan klubba igenom miljölagar som inspirerade resten av världen och genomföra den största satsningen på infrastruktur i Kaliforniens historia – en satsning som kommer att gagna delstatens bilister, studenter och jordbrukare långt efter att jag är borta – men mina sista två och ett halvt år som guvernör mitt under den pågående globala ekonomiska krisen kändes mest som att ha hamnat i en torktumlare tillsammans med ett gäng tegelstenar. Det var idel stryk från alla håll och kanter.

När krisen slog till 2008 var det som om folk ena dagen började få svårt att behålla sina bostäder bara för att nästa plötsligt befinna sig i den värsta lågkonjunkturen sedan den stora depressionens tid, allt på grund av att en hop giriga bankchefer hade fått världens ekonomiska system på fall. Ena dagen firade Kalifornien ett rekordstort och oväntat budgetöverskott som gjorde att jag kunde reservera pengar för sämre tider. Nästa dag gjorde det faktum att Kaliforniens budget var alltför beroende av Wall Street att vi fick ett underskott på tjugo miljarder dollar och var svindlande nära att gå i konkurs. Under försöken att rädda oss från ruinens brant tillbringade jag så många sena kvällar instängd i samma rum

som ledarna för båda partierna i den lagstiftande församlingen att det kändes som om delstaten när som helst kunde ha förklarat oss som sambor.

Men allt det där var inget väljarna brydde sig om. I deras ögon hade vi bara skurit ner på samhällsservicen samtidigt som vi höjde skatterna. Visst, man kan påpeka att guvernörer inte har någon kontroll över globala ekonomiska katastrofer – men sanningen är den att man ofta helt oförtjänt får äran när ekonomin är på väg uppåt, så det är bara rättvist att man även får skulden när den går ner. Kul är det dock inte.

Missförstå mig inte. Vi hade en del framgångar. Vi lyckades skrota systemet som hade gett politiska partier snudd på vetorätt över befolkningens bästa och gjort våra politiker till passiva nollor. Vi besegrade oljebolagen som försökte omintetgöra de framsteg vi gjort avseende miljön och fortsatte framåt ännu mer aggressivt – vi täckte hela delstaten med solcellspaneler och andra förnybara energikällor och gjorde historiskt stora investeringar för att bli världsledande inom ren teknik.

Men under de där sista åren fram till 2011 fick jag lära mig att man kan driva igenom några av de mest banbrytande, nyskapande lagar som en delstatlig regering någonsin sett och ändå känna sig totalt misslyckad när väljarna frågar varför de inte får behålla sina hem, eller när en förälder frågar varför man har skurit ner deras barns skolbudget, eller när arbetare frågar varför de har blivit uppsagda.

Det här var förstås inte min enda erfarenhet av att misslyckas offentligt. Jag upplevde dramatiska motgångar i min kroppsbyggarkarriär, jag hade gjort filmer som totalfloppade, och detta var inte första gången jag fått se min popularitet dyka nedåt som Dow Jones-indexet.

Men jag var inte ens i närheten av att ha nått botten än.

Och det var inte lågkonjunkturen som fick min värld att störta samman.

Den saken ordnade jag alldeles själv.

Jag kraschade hela mitt familjeliv. Inget misslyckande har någonsin känts värre än det.

Den historien tänker jag inte dra en gång till här. Jag har berättat den förr på andra håll och andra håll har sedan återberättat den många gånger om. Ni känner säkert till storyn. Om inte, så har ni hört talas om Google och vet hur ni kan hitta den där. Jag har redan gjort min familj tillräckligt illa och det har tagit tid och möda att lappa ihop relationerna igen; jag tänker inte hänga ut dem i skvallerspalterna.

I slutet av det året befann jag mig på en plats som var både välbekant och främmande. Jag var på botten. Där hade jag varit förr. Men den här gången låg jag raklång med ansiktet i leran nere i ett mörkt hål och var tvungen att avgöra om det var mödan värt att snygga till mig och påbörja den långsamma klättringen uppåt igen, eller om jag bara skulle ge upp.

Filmprojekten jag hade jobbat på sedan jag lämnade guvernörsposten gick upp i rök. Den animerade tv-serien löst baserad på mitt liv som jag hoppats så mycket på? Bye-bye. Media avfärdade mig som passé – min saga var över efter tre akter: Kroppsbyggaren, Skådespelaren, Guvernören. Alla älskar en historia med tragiskt slut, särskilt när det är stora namn som faller.

Men om du någonsin har läst det minsta om mig, så vet du förmodligen redan att jag inte gav upp. Jag uppskattar i själva verket utmaningen att behöva klättra tillbaka upp igen. Det är kampen som ger segern dess sötma när framgången väl kommer.

Min fjärde akt har varit en sammanslagning av alla de tre föregående akterna, som nu kombinerats för att göra

mig så nyttig som möjligt, med ett litet extra tillägg som jag inte väntade mig. Jag fortsätter mitt kroppsbyggar- och fitnesskampanjande med dagliga mejl till hundratusentals entusiastiska människor och mina Arnold Sports Festivals runtom i hela världen. Mitt policyarbete fortsätter med After-School All-Stars, där vi jobbar med hundratusen barn och ungdomar i fyrtio storstäder över hela landet, med USC Schwarzenegger Institute for State and Global Policy, som förespråkar politiska reformer överallt i Förenta staterna, och med Schwarzenegger Climate Initiative för att sälja in våra miljömålsättningar internationellt. Och min karriär i showbusiness? Den betalar för hela kalaset. Efter att ha kämpat mig upp ur Hollywoods ingenmansland en film i taget gjorde jag den här gången comeback på allvar med en tv-serie, ett nytt kreativt uttryck för mig som har varit enormt kul att försöka bemästra.

Jag visste att jag skulle fortsätta med alla dessa olika sysslor. Som jag alltid brukar säga till er: ”I’ll be back.” Men det jag aldrig hade väntat mig var att alla mina misslyckanden och min botgöring och min nya attityd av bara farten skulle göra mig till en självhjälpsperson.

Plötsligt fick jag lika bra betalt som före detta presidenter för att dyka upp och hålla motiverande föredrag för såväl chefer som anställda. Andra personer videofilmade de där föredragen och lade ut dem på Youtube och sociala medier, där de blev virala succéer. Sedan började mina egna sociala mediekanaler att växa, för så fort jag använde dem för att dela med mig av mina visdomsord om högaktuella dagsfrågor, eller för att erbjuda en lugn röst i allt kaos, blev de videoklippen bara ännu mer virala.

Folk verkade faktiskt få ut något av att lyssna på mig, på samma sätt som jag i början av karriären hade fått ut något

av att läsa om och träffa mina idoler, varav du kommer att få höra talas om flera i den här boken. Så jag tog till mig det. Jag började sända ut mer och mer positiva tankegångar i världen.

Och ju mer jag pratade, desto fler människor kom fram till mig på gymmet och berättade att jag hade hjälpt dem att ta sig igenom svårigheter. Canceröverlevare, människor som blivit av med jobbet, folk som var inriktade på nästa steg i karriären. Det var män och kvinnor, pojkar och flickor, high school-ungdomar och pensionärer, rika och fattiga av alla de färger, trosåskådningar och läggningar som mänsklighetens regnbåge kan erbjuda.

Det var fantastiskt. Det var också förvånande. Jag förstod inte riktigt varför det hände. Så jag gjorde det jag alltid gör när jag vill begripa mig på någonting. Jag hejdade mig och analyserade situationen. Det jag noterade när jag tog ett steg åt sidan var att det fanns så mycket negativa känslor och pessimism och självömkan ute i världen. Jag såg också att många människor var väldigt olyckliga, trots att experterna jämt upplyser oss om att saker och ting aldrig har varit bättre under hela mänsklighetens historia. Det har aldrig förekommit mindre krig, mindre sjukdom, mindre fattigdom och mindre förtryck än just nu. Det är vad alla fakta och siffror visar. Objektivt sett är det sant.

Men det finns en annan uppsättning data också. En mer subjektiv uppsättning, som är svårare att mäta och räkna, men som vi allihop kan se och höra när vi tittar på nyheterna, lyssnar på radio eller skrollar runt på sociala medier. Så många människor pratar om att känna sig betydelselösa eller osynliga eller hopplösa. Kvinnor och unga tjejer pratar om att inte vara tillräckligt bra eller tillräckligt snygga. Unga män pratar om att vara värdelösa eller maktlösa. Statistiken över antalet självmord och antalet missbrukare är på väg uppåt.

Särskilt i covid-19-pandemins kölvatten upplever vi en epidemi av den sortens känslor i praktiskt taget alla delar av vårt samhälle. Depression och ångest har ökat med tjugofem procent sett över hela världen sedan 2020. I en studie från Boston University School of Public Health som publicerades i september 2020 konstaterade forskarna att förekomsten av depression bland vuxna i USA hade tredubblats mellan 2018 och våren 2020, bara några månader in i nedstängningen av samhället. Tidigare uppgav sjuttiofem procent av vuxna amerikaner att de inte kände några depressionssymtom, men i april 2020 hade den siffran sjunkit till under femtio procent. Det är en enorm förändring!

Samtidigt går problemet djupare än covid-19, för det finns grupper därute – hela institutioner och industrier, om vi ska vara ärliga – som utnyttjar folks missmod för att sälja in nonsens, göra dem ännu argare, mata dem med lögner och elda på deras missnöje. Enbart för pengar och politisk vinning. Dessa krafter drivs av ett egenintresse att låta folk förbli olyckliga och hjälplösa, att undanhålla hur enkelt det borde vara för alla att ta till sig verktygen som låter oss göra nytta och vara självständiga, vilket är de främsta vapnen i kampen mot missmod och apati.

Detta tror jag är skälet till att så många miljoner människor överallt i världen samlas runt podcasts och substacks och nyhetsbrev som mina, i jakten på svar som verkar vettiga för dem. Det har blivit så illa därute i samhället att de söker sig till någon de kan lita på, någon som vägrar spela med i all bullshit, någon som försöker vara obarmhärtigt positiv när alla andra är obevekligt negativa.

Det var de människorna jag stötte ihop med på gymmet varenda dag. Och jag kände en samhörighet med dem, eftersom de till stor del uttryckte samma känslor som jag själv

upplevde efter att jag lämnade guvernörsposten 2011 och min tillvaro rasade ihop. Jag märkte också att när jag erbjöd dem råd och uppmuntran, när jag försökte inspirera och lugna och peppa, använde jag mig av en väldigt välbekant uppsättning verktyg.

Det var samma verktyg som jag hade utvecklat under sextio års tid och framgångsrikt förlitat mig på under min resa genom de föregående tre akterna av mitt liv. Det var exakt samma verktygslåda som jag tog till för mer än ett årtionde sedan, när jag slog i botten och bestämde mig för att arbeta mig upp igen. Denna uppsättning verktyg är inte revolutionerande. Snarare tidlös. Dessa verktyg har alltid fungerat. De kommer alltid att fungera. Jag ser dem som delar av en ritning eller en vägbeskrivning för ett lyckligt, framgångsrikt, nyttogörande liv – vad det än innebär för dig.

Det handlar om att veta vart du vill ta dig och hur du ska komma dit, liksom att ha viljan att göra jobbet som krävs och förmågan att övertyga de människor du bryr dig om att resan du vill ta med dem på är mödan värd. Inklusive färdigheten att lägga i en annan växel när vägen framåt är spärrad, och förmågan att fortsatt ha öppet sinne och lära sig av omgivningen för att hitta nya vägar att ta sig fram. Och viktigast av allt, när du väl har nått dina mål: att du öppet erkänner all hjälp du fick längs vägen och själv ger tillbaka på samma sätt.

Den här boken heter Gör nytta eftersom det var det bästa rådet min pappa någonsin gav mig, ett råd som fastnade i min hjärna och aldrig försvann, och min förhoppning är att de råd jag kommer att ge på följande sidor även slår rot hos dig. Att göra nytta var också den drivande kraften bakom alla mina beslut och det som styrde de verktyg jag använde för att fatta de besluten. Att bli mästare i bodybuilding, att bli

filmstjärna med miljongage, att bli offentlig ämbetsman – det var mina mål, men det var inte de sakerna som motiverade mig.

Det tog lång tid innan min pappa höll med om min version av vad det innebär att göra nytta och när det kommer till kritan kanske inte jag håller med dig, men det är inte heller syftet med goda råd. Meningen är inte att tala om för dig vad du ska bygga, utan att visa hur du ska bygga och varför det är viktigt. Min far gick bort i samma ålder som jag själv var när jag lyckades få min värld att gå i spillror. Jag fick aldrig chansen att fråga honom vad jag borde göra, men jag är hyfsat säker på vad han skulle ha svarat: ”Gör nytta, Arnold.”

Jag skrev den här boken för att hörsamma de orden och sprida hans goda råd vidare. Jag skrev den i tacksamhet över de extra år jag har fått, som jag har kunnat använda för att göra bot och bättring, klättra upp från botten och skapa den fjärde akten i mitt liv. Jag skrev den eftersom jag tror att vem som helst kan ha nytta av de verktyg jag själv har använt i varje fas av mitt liv och att vi allihop kan behöva en pålitlig vägkarta till den sorts liv vi alltid har velat leva.

Men framför allt skrev jag den eftersom alla människor behöver göra nytta.

GÖR NYTTA

Kapitel 1

Ha en klar vision

Så många av de bästa bland oss går förlorade.

Så många bra människor vet inte vad de håller på med. De lever ohälsosamt. De är olyckliga. Sjuttio procent av dem hatar sina jobb. Deras relationer är föga givande. De ler inte. De skrattar inte. De har ingen energi. De känner sig värdelösa. De känner sig hjälplösa, som om livet driver dem längs en väg till ingenstans.

Om man vet vad man ska titta efter hittar man dessa människor överallt. Kanske till och med när man ser sig i spegeln. Men ingen fara. Du är inget hopplöst fall. Inte de andra heller. Det är helt enkelt så tillvaron blir när man inte har en tydlig bild av hur man vill ha sitt liv, utan bara nöjer sig med vad man nu kunde få eller trodde sig förtjäna.

Det kan vi fixa till. För allt bra, alla stora förändringar, börjar med en klar vision.

Att ha en vision är det allra viktigaste. Att ha en vision innebär ändamål och mening. Att ha en klar vision är att ha en bild av hur du vill att ditt liv ska se ut och en plan för att uppnå det. De människor som känner sig allra mest vilsna saknar båda delarna. De har varken bild eller plan. De ser

sig i spegeln och undrar: ”Hur i helvete hamnade jag här?”

Men de vet inte själva. De har gjort så många val och tagit så många steg som har lett dem till denna plats och ändå har de ingen koll. De skulle till och med protestera mot tanken: ”Jag hatar det här, varför skulle jag ha valt det?” Trots att ingen tvingade på dem den där ringen eller stack den där andra cheeseburgaren i deras händer. Ingen tvingade dem att ta det där hopplösa jobbet. Ingen tvingade dem att skolka från skolan eller hoppa över träningen eller sluta gå i kyrkan. Ingen tvingade dem att sitta uppe sent varenda kväll och spela videospel istället för att få åtta timmars sömn. Ingen tvingade dem att dricka den där sista ölen eller sätta sprätt på sina sista dollar.

Ändå tror de fullt och fast på det de säger. Och jag tror på att de tror på det. För dem känns det som om livet liksom bara hände. De anser på allvar att de inte har haft något val ifråga om hur deras liv blev.

Och vet du en sak? Till viss del har de rätt.

Ingen av oss kan välja var vi kommer ifrån. Jag växte upp i en liten by i Österrike i början av kalla kriget. Min mamma var mycket kärleksfull. Min pappa var sträng och kunde bli fysiskt våldsam, men jag älskade honom djupt. Det var komplicerat. Jag är säker på att din bakgrund är komplicerad den också. Jag slår vad om att din uppväxt var svårare än folk i din närhet tror. Vårt förflutna kan vi aldrig förändra, men vi kan välja i vilken riktning vi går vidare.

Det finns skäl och förklaringar till alla de saker som har hänt oss fram till nu, såväl bra som dåliga, men som regel har dessa saker aldrig berott på att vi inte haft något val. Vi har alltid ett val. Det vi inte alltid har, om vi inte skapar det själva, är en måttstock för att bedöma våra val.

Det är vad en klar vision kan ge dig: ett sätt att lista ut

huruvida ett beslut är bra eller dåligt för dig, baserat på huruvida det för dig närmare eller längre bort ifrån det du har som livsmål. Blir bilden du har i huvudet av din drömframtid suddigare eller skarpare på grund av den här grejen du är på väg att göra?

De lyckligaste och mest framgångsrika människorna här i världen gör allt som står i deras makt för att undvika dåliga beslut som skapar oklarhet och för dem längre bort från deras mål. Istället fokuserar de på att fatta beslut som förtydligar deras vision för att komma närmare att förverkliga den. Det spelar ingen roll om det de överväger är en liten grej eller något enormt, beslutsprocessen är ändå alltid densamma.

Den enda skillnaden mellan dem och oss, mellan mig och dig, mellan vilka två personer som helst, är hur klar bild vi har av vår framtid, styrkan i vår plan att ta oss dit och huruvida vi har accepterat att valet att förverkliga den visionen är vårt eget och ingen annans.

Så hur lyckas man då med detta? Hur skapar vi en klar vision från scratch? Jag anser att det finns två sätt att gå tillväga. Antingen kan du börja smått och bygga vidare utåt tills en stor, tydlig bild framträder för dig. Eller så kan du börja väldigt brett och sedan zooma in som ett kameraobjektiv, tills bilden plötsligt blir klar. Det var så det var för mig.

Börja brett och zooma in

Den tidigaste visionen jag hade om mitt liv var väldigt bred. Den handlade om Amerika. Inget mer specifikt än så. Jag var tio år. Jag hade precis börjat i skolan i Graz, storstaden strax öster om min hemby. Vart jag än vände mig på den tiden tycktes jag se de mest otroliga saker om Amerika. Under

lektionerna i skolan, på tidskrifternas omslag, i journalfilmerna som spelades upp före själva filmen på biografen.

Jag såg bilder av Golden Gate-bron och de där Cadillacbilarna med stora fenor baktill som körde fram längs ofantliga sexfiliga motorvägar. Jag såg filmer gjorda i Hollywood och rockstjärnor i pratshower som var inspelade i New York. Jag såg Chrysler Building och Empire State Building, som fick Österrikes högsta byggnad att mest likna ett litet trädgårdsskjul. Jag såg gator kantade av palmer och snygga tjejer på Muscle Beach.

Det var Amerika som hemmabio med surround-sound. Allt var stort och glänsande. För ett mottagligt barn som jag själv var de där bilderna som Viagra för dagdrömmar. Sedan borde de ha haft liknande varningstexter också, för visionerna av livet i Amerika som de väckte avtog inte efter fyra timmar.

Jag bara visste: det är där jag hör hemma.

Och där skulle jag göra vad då? Jag hade ingen aning. Det var som sagt en bred vision. Bilden var väldigt suddig. Jag var bara barnet. Vad visste jag om världen? Men en sak jag lärde mig är att några av de allra starkaste visionerna framträder på just det viset. De kommer ur de brinnande intressen vi har som unga, innan våra åsikter om dem har påverkats av andra människors värderingar. När den berömde storvågssurfaren

Garrett McNamara en gång pratade om vad man kan hitta på ifall man är missnöjd med sitt liv, sa han att man borde ”gå tillbaka till när man var tre år, komma på vad man älskade att göra då, tänka ut hur man kan skapa sig det livet och sedan rita upp en karta och följa den”. Han beskrev processen för att skapa sig en vision och jag tycker att han har helt rätt. Det är naturligtvis inte så lätt, men det är verkligen så enkelt. Du kan börja med att titta bakåt i tiden och tänka väldigt

brett runt de saker du brukade älska. Dina mest brinnande intressen är en ledtråd till din tidigaste vision av dig själv, om du bara hade uppmärksammat dem när det begav sig.

Se på någon som Tiger Woods som redan som tvååring visade hur duktig han var på att putta i Mike Douglas Show. Eller systrarna Williams. Det är många som inte vet det här, men deras pappa Richard lät alla sina fem barn prova på tennis när de var små, och allihop hade talang, men det var bara Venus och Serena som visade passion för sporten. Brinnande passion. Och därigenom blev tennisen den värld som formade deras uppväxt och deras sätt att se sig själva.

Det var samma sak med Steven Spielberg. Han var ingen hängiven filmälskare som liten. Det var tv han älskade. Sedan fick hans pappa en gång en liten åttamillimeters amatörkamera i farsdagspresent för att föreviga familjens bilsemestrar, som Steven började lattja runt med. I ungefär samma ålder som jag själv var när jag upptäckte Amerika upptäckte Steven filmskapandet. Han gjorde sin första film vid tolv års ålder. När han var tretton gjorde han en som förärade honom ett förtjänstmärke för fotografi i scouterna. Han tog till och med kameran med sig på scoutresorna. Steven hade precis flyttat tvärsöver hela landet med sin familj, från New Jersey till Arizona, och filmskapandet var det första som gav honom en känsla av att han fann sin väg.

Det var inte att flytta till Hollywood. Det var inte att vinna en Oscar för Bästa film eller Bästa regi. Det var inte att bli rik och berömd eller jobba med glamorösa filmstjärnor. Dessa mer specifika ambitioner infann sig senare. I början var hans vision helt enkelt att göra film. Det var en stor och bred vision, precis som fallet var för Tiger (golf), Venus och Serena (tennis) och mig (Amerika).

Detta är helt normalt. För de flesta av oss är det till och