Tyra
SAGAN OM VALHALLA
Tidigare utgivning pÄ Forum:
Blackout
Freja â Sagan om Valhalla
Idun â Sagan om Valhalla
Saga frÄn Valhalla
Fördömd
Krigare
Sigrid â Sagan om Valhalla
Estrid â Sagan om Valhalla
Kvinnan som försvann
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Johanne Hildebrandt 2024
Enligt avtal med Nordin Agency
Omslag: Niklas Lindblad
Frejasymbol (pÄ omslag och i inlaga): Anders Timrén
Runor inlaga: Shutterstock
Tryckt hos ScandBook EU, 2024 isbn 978-91-37-50784-2
Flygande spjut, fallande bölja, orm i ring.
Den viskande rösten vÀgledde Sigrid nÀr hon vandrade över den dimhöljda heden. Utan den skulle hon vara lika förlorad som de bleka gestalter hon skymtade i den böljande grÄheten.
En hopsjunken trÀl i grÄ trasor, en stolt husmor med huckle och nycklarna till visthusboden skramlande i bÀltet, de ynkansvÀrda barnen som lÀmnats i skogen för att dö. Sigrid fortsatte gÄ utan att se pÄ dem. IstÀllet följde hon den Àlskade, vÀlkÀnda rösten djupare in i eftervÀrlden.
En liten flicka med lÄngt lockigt hÄr sprang förbi i töcknet. Fötterna var bara och kroppen mager som en tiggarunges, likvÀl fanns nÄgot bekant över henne, som om hon trÀffat henne förr. Sigrid följde henne med blicken och försökte minnas var hon sett henne men hon slukades snart av dimman och var snart försvunnen i grÀnslandet mellan liv och död.
Ett brustet svÀrd,
björnens lek,
ett barn av en konung.
Orden manade pÄ hennes steg, drev henne djupare in i den ringlande, böljande dimman.
Ett dÀmpat ljud, taktfast som lÄngsamma hjÀrtslag fick henne att stanna till. Snart sÄg hon en pojke komma gÄende med en rund trumma i ena handen. Hans ansikte var stramt och sorgset nÀr han slog pÄ den med en tygklÀdd pinne. Sigrid visste alltför vÀl vad detta betydde. Ett liktÄg. Hon drog ett djupt andetag och förberedde sig pÄ vad som komma skulle.
Snart trÀdde sex allvarsamma kÀmpar fram. De bar alla sina finaste klÀder, harnesk och mantel, svÀrden var spÀnda vid höften och mellan sig bar de pÄ en bÄr med en fallen kÀmpe.
Sigrid stönade plÄgat nÀr en obÀndig sorg svepte genom kroppen. Det var Svend som var död. Med ens ville hon inte se, inte veta vad som vÀntade, men hon tvingade sig trots allt att betrakta liktÄget medan tÄrarna rann lÀngs kinderna.
Svend var tvÀttad och klÀdd i praktfulla klÀder med guldbrodyrer. HÄret var noga kammat och silvertrÄdar hade flÀtats in i hans skÀgg. SvÀrdet vilade pÄ hans kropp och hÀnderna vilade pÄ fÀstet. Men inget banesÄr syntes pÄ kroppen och ansiktet var fridfullt. Sigrid svalde. Vad som Àn skett sÄ hade hennes Àlskade fÄtt en bra död.
Knud gick rakryggad bakom sin fars döda kropp. Han var nÀstan vuxen, reslig och stark, men ansiktet var fruset i sorg. Under ett ögonblick sÄg hon förvirring och övergivenhet i hans blick, dÀrefter blev den Äter klok och beslutsam. Stoltheten svÀllde i Sigrids bröst. Hennes son var i sanning kungarnas
kung. Bevararen av den gamla tron. Av Vanadisens rikliga gÄvor var han den dyrbaraste.
I samma stund slukade dimmorna följet och hon var Äter förlorad i töcknet. Svends bane gick mot sin Ànde.
Sigrid vaknade med en skÀrande sorg virad runt hjÀrtat. Bilderna frÄn makens liktÄg dansande framför hennes ögon. Det var en dröm. Hon drog ett skÀlvande andetag. En varseldröm om Svends stundande död. Orörlig lÄg hon kvar i bÀdden medan verkligheten tog fastare form.
Ett blekt gryningsljus hade smugit sig in genom fönstret av dyrbart glas. Det föll pÄ tapeten som hon sjÀlv broderat och hÀngt upp pÄ vÀggen vid eldstaden tillsammans med de andra tapeterna, och visade nÀr hon gifte sig med Svend med dottern Estrid vid sin sida. Hur hon kröntes till drottning av sin make. Deras fem söner. TvÄ hade dött vid födseln men tre av dem var kvar i livet, vilket var mer Àn nÄgon mor kunde begÀra.
Ta dig samman, kvinna. Med en kraftanstrÀngning drev hon bort smÀrtan och klamrade sig fast vid det som var.
Handen darrade nÀr hon strÀckte sig efter bÀgaren med vatten som stod vid bÀdden. Vattnet var ljummet och smakade gammalt men hon drack upp varenda droppe.
Allt var som det alltid varit. Hon var i sin kammare, inte i eftervÀrlden, och Svend sov högljutt bakom hennes rygg.
De tvÄ stolarna med snidade ryggstöd och broderade kuddar stod fortfarande framför eldstaden. DÀr var bordet med smyckeskrinet i silver, de smÄ flaskorna i fÀrgat glas, speglarna, askarna och borstarna. KlÀdkistorna lÀngs vÀggen, fÀllarna pÄ golvet. Det vÀlbekanta fick tankarna att klarna sÄ att hon till fullo kunde ta till sig vad som skett.
Vanadisen hade sÀnt henne en varseldröm. En yrvaken lÀttnad sipprade fram genom smÀrtan. à ren av tystnad var Àntligen över.
Sigrid hade förgÀves blotat och bönfallit till den ljusa, skinande gudinnan att sÀnda henne ett budskap men allt hon fÄtt tillbaka var en bedövande tomhet. TrÄden var avklippt och det var som att bli berövad all styrka och kampvilja. Nog för att hon försökt hÀrda ut och intala sig att allt var en prövning men tystnaden hade fÄtt henne att vittra sönder. à r hade lagts till Är och under denna tid hade Sigrid bleknat till en guldbehÀngd drottning som tom pÄ syfte bara hade levt ett halvt liv, avskuren frÄn den kÀlla som nÀrt hennes innersta.
Varseldrömmen visade att hon Äter var gudinnans utvalda, Vanadisen hade Àntligen talat med henne men hennes budskap var död.
Sigrid kÀnde en vÄg av beslutsamhet och styrka svepa genom kroppen. Tiden var snart inne för Knud att axla sitt storslagna öde. Han, som var hennes dyrbaraste gÄva, som valts ut av makterna för att bli danernas frÀmste hÀrskare, skulle pÄbörja sin vandring till att bli kungarnas kung. Men priset skulle bli dyrbart.
Hon drog ett djupt andetag och vÀnde sig om i sÀngen. Svend sÄg fridfull ut dÀr han lÄg och snarkade vid hennes sida. Det flÀtade skÀgget hade fÄtt grÄ strÄn och umbÀrandena var djupt inristade i ansiktet. Buken hade svÀllt av alla gillen genom Ären sÄ att den hÀngde som ett oformligt djur runt midjan. Hennes Àlskade hade Äldrats, liksom hon sjÀlv. Inget var för evigt, sÄdan var tidens gÄng; en spiral som lÄngsamt vred sig genom vÀrldsalltet. Det gamla vittrade sönder för att ge plats till ett nytt spirande liv, liksom vintern följdes av vÄr.
Men nÀr Sigrid sÄg pÄ sin sovande make tyckte hon att han
var densamma som nÀr de möttes i Lejre första gÄngen. Hon log ömsint Ät minnet.
Han hade varit kungens bastard till son, en ung kÀmpe som varit pÄ vÀg att gÄ hÀrnad mot svearna. Hon hade varit pÄ vÀg till Svealand för att giftas bort med kung Erik. NÀr de vÀl tagit sina platser i detta spel skulle de bli svurna fiender.
Men ingen dödlig kunde stÄ emot Vanadisens makt och vilja.
I samma stund som de sÄg varandra drabbades de av en kÀrlek större Àn livet sjÀlvt. De visste bÄda att det var en omöjlighet att de skulle fÄ varandra men en enda natt lyckades de stjÀla till sig. Ett skimrande minne som band dem samman för all tid och evighet.
Redan dÄ borde hon ha förstÄtt att det öde som Vanadisen skÀnkt dem kunde ingen dödlig riva upp.
För nio mÄnader senare födde Sigrid tvillingarna Olof och
Estrid och i samma stund hon sÄg dem visste hon att det var Svend som var deras far. Hon teg, sÄklart, minsta misstanke hade fÄtt Erik att drÀpa bÄde henne och barnen.
Till slut hade hon lyckats förmÄ Erik att lÄta henne och barnen Äka hem till Götland med livet i behÄll. Det krÀvdes ett giftmord pÄ Erik för att hon skulle bli fri att fÄ sin Svend, danernas mÀktiga kung.
Nu hade de fÄtt femton Är samman och det var mer Àn nÄgon av dem hade kunnat hoppas pÄ.
Liv, död, sorg och glÀdje, allt hade en början och ett slut. Sigrid kunde inte göra annat Àn att böja sig för Vanadisens vilja och följa trÄdarna i vÀven. Det var mÀnniskans vÀlsignelse, och förbannelse. Hennes Àlskade skulle dö. Men inte Àn.
Den Svend hon sett ligga död pÄ bÄren var Àldre Àn den man som lÄg bredvid henne i bÀdden. Deras son Knud hade varit
minst sjutton, ett par Ă„r Ă€ldre i drömmen Ă€n han var i dag. Ăn fanns det tid. Ăn hade hennes Ă€lskade inte gĂ„tt till eftervĂ€rlden.
Hon lutade sig fram och kysste hans kind.
Svend vaknade med ett ryck och sÄg sÄ förvirrad ut att Sigrid inte kunde lÄta bli att le.
âBesöker du mig sĂ„ sĂ€llan numera att du inte kĂ€nner igen min kammare?â
âKom hĂ€râ, sa han och drog henne till sig.
Sigrid kÀnde hans varma nÀrhet, lika vÀlbekant som hennes egen.
âJag sĂ„g dig i drömmen. Du höjde ditt svĂ€rd i seger över Englands ofĂ€rdiga kung Ethelred och Knud stod vid din sidaâ, ljög hon.
Aldrig att hon tÀnkte berÀtta att hon sett honom ligga död. Den bördan mÄste hon ensam bÀra.
âBraâ, mumlade Svend sömnigt. âDen kuklöse kommer fĂ„ gĂ€lda bittert för morden pĂ„ de oskyldiga.â
Sigrid log sorgset.
Redan första gÄngen de möttes hade Svend beslutat sig för att bli danernas kung och dÀrefter erövra det England som hans förfÀder förlorat.
Nu satt han sÀkert pÄ Jellingatronen som kung och hade tvÄ friska pojkar som arvtagare. Men England fanns kvar och han var nÀrmare att lyckas Àn han varit pÄ tjugo Är. Steg för steg hade han utarmat Ethelreds makt genom att sÀnda plundringstÄg till ön. Englands kung hade tvingats betala gÀld till danerna sÄ att de skulle sluta plundra och brÀnna byar och istÀllet segla hem. En del av denna gÀld hade Svend anvÀnt till att bygga nya skepp och samla manskap som Äterigen seglade till England för att plundra sig rika.
Strategin hade lönat sig vÀl och för varje danagÀld minskade Ethelreds makt. I England rasade alla, frÄn stormÀn till smÄbönder, mot sin svaga kung som inte förmÄdde hÄlla landet sÀkert. Ethelred fick allt svÄrare att hÄlla ihop England och Svends utsÀnda gjorde allt för att vidga sprickan och skapa split och oro. Men Ethelreds falnande makt hade gjort honom desperat.
För tvÄ Är sedan gav han order om att alla danerna skulle rensas ut frÄn England. Varje man, kvinna och barn av danablod skulle drÀpas, Àven de som levt pÄ ön i flera generationer. Till och med de daner som sökt skydd i kyrkor hade slaktats som djur. Det var ett fasansfullt illdÄd som Svend hade svurit en helig ed pÄ att hÀmnas.
Ethelreds slakt pÄ danerna hade skyndat pÄ det oundvikliga. Om bara ett par dagar skulle Svend sÀnda den största danahÀren i mannaminne mot England. Ethelred skulle störtas och Svend krönas till kung. Det var det öde makterna skÀnkt honom och nu visste hon sÀkert att det ocksÄ skulle bli hans död.
Sigrid tvingade med en kraftanstrÀngning bort den hjÀrtskÀrande sorgen.
Men Ă€n finns det tid, tĂ€nkte hon och flĂ€tade samman sina fingrar med Svends medan dagen oinbjuden trĂ€ngde sig pĂ„. Galande tuppar, frustande hĂ€star, dĂ€mpade steg över gĂ„rdsplanen. Slamret frĂ„n hallen dĂ€r tjĂ€nstefolket stĂ€dade undan gĂ„rdagens gille och vĂ€ckte de som somnat pĂ„ bĂ€nkarna. Ăn var de bĂ„da kvar i livet. Kanske fanns det ocksĂ„ möjlighet att Ă€ndra trĂ„darna i vĂ€ven.
En försiktig knackning pÄ dörren fick henne att sucka.
âVad Ă€r det nu dĂ„?â Svend muttrade retligt och satte sig upp i bĂ€dden. âStig in fridstörareâ, beordrade han.
âJag ber om ursĂ€kt, högvördigaâ, sa en skĂ€lvande röst.
Det var Ylva, Sigrids husfru, som steg in i kammaren med rodnande runda kinder och blicken stint fÀst pÄ golvet. Svend lade sig Äter ned med en tung suck medan Sigrid rynkade pÄ pannan.
Det mÄste ha skett nÄgot allvarligt om husfrun vÄgade störa nÀr Svend delade hennes bÀdd.
âNĂ„?â
Ylva gav Svend ett snabbt ögonkast och sÄg sedan vÀdjande pÄ Sigrid.
âDet har kommit bud frĂ„n Estrid.â
Det kunde inte bÄda gott för hon var ofta sjuklig.
âVad sĂ€ger budet?â
Ylvas kinder blossade och hon sÄg Äter pÄ Svend som vÀnt dem ryggen.
Sigrid slog ut med hÀnderna och sÄg uppfordrande pÄ sin husfru.
âNĂ„?â
Husfrun drog ett djupt andetag.
âBudet Ă€r: Mor. Jag Ă€r svĂ„rt sjuk. Kom.â
âSjung min mor om vad som Ă€r fördolt i svunna tider.â
Tyra sjöng medan hon sprang som en vind genom skogen. Hennes bara fötter nuddade knappt markens löv och mossa och det ljuslockiga hÄret stod som en sky bakom hennes huvud. Hon hoppade över ett stormfÀllt trÀd och fortsatte sedan med snabba steg.
âSjung min mor om försakelser och segrar. Visa mig trĂ„darna i vĂ€ven. Visa mig trĂ„darna i vÀÀÀveeenâ, sjöng hon sĂ„ högt hon kunde.
Hon hoppades att det skulle driva bort odjur och oknytt. Visserligen hade hon bara sett en hare fly mellan trÀdstammarna men hur trygg hon Àn kÀnde sig i skogen kunde man aldrig vara helt sÀker. Inte pÄ nÄgonting.
Tyra saktade ned pÄ stegen medan oron högg till i magen.
MÄtte hon vara dÀr. De tvÄ senaste gÄngerna hon lyckats smita frÄn gÄrden och ta sig till mötesplatsen hade hon inte visat sig men nu mÄste hon fÄ hennes rÄd och hjÀlp.
Tyra ökade farten och löpte uppför Äsen med de gamla ekarna tills hon nÄdde krönet. DÀr stannade hon med bultande hjÀrta.
à sen sluttade mot en strid bÀck som letade sig fram mellan skogen. Det var en vacker plats, fylld av skuggor och trolldom.
Hoppas, hoppas, hoppas, tÀnkte hon och letade med blicken bland stenarna pÄ stranden.
DÀr. LÀttnaden sköljde över Tyra nÀr hon fick syn pÄ gestalten vid vattenbrynet. Hon satt i skuggan, till hÀlften vÀnd mot henne, och sÄg tankfullt pÄ den lekande bÀcken.
âJag Ă€r hĂ€râ, ropade Tyra sĂ„ högt hon kunde och rusade nedför slĂ€nten mot bĂ€cken. DĂ€r stannade hon flĂ„sande bredvid den unga kvinnan.
âJag Ă€r hĂ€râ, sa hon igen.
âJag vetâ, svarade Fylgia roat och hennes gula rovdjursögon glittrade av skratt. âHela skogen hörde dina sĂ„nger.â
Tyra sköljde leende bort svetten frÄn ansiktet och drack sig sedan otörstig. Först dÄ, nÀr hon samlat sina tankar, slog hon sig ned pÄ en sten vid kvinnans fötter.
âDet ser illa ut för mig, Fylgiaâ, sa Tyra och sĂ„g vĂ€djande pĂ„ sin vĂ€n. âJag vet inte vad jag ska ta mig till. SnĂ€lla, hjĂ€lp mig.â
Trots att hon hade övat pÄ orden mÄnga gÄnger snördes strupen Ät av all Àngslan.
Kvinnan vÀnde sig mot Tyra och visade den sida som var helt svartbrÀnd av eld. Halva ansiktet var dött och förvridet medan den andra halvan var vacker och full av pulserande liv. En förkolnad klo till hand stack ut frÄn den svarta klÀdnaden och Tyra tog den i sin och sÄg pÄ brÀnnmÀrket pÄ sin egen handled. Det hade blivit större och strÀckte sig nu upp mot armen som en Àrrad rödflammig Àrm. Fylgia nickade belÄtet men Tyra förstod inte varför. Hon hade frÄgat varför mÀrket blev större och om hon skulle se ut som Fylgia innan det var
klart, men hon hade inte fÄtt nÄgot svar. Det var faktiskt inte ofta som Fylgia gav nÄgra svar. Hon sa det hon ville sÀga och intet mer.
Tyra ryckte till nÀr det stack i handflatan. Hon knöt nÀven och lÀt blodet droppa genom fingrarna ned pÄ stenarna i det mönster hon lÀrt sig.
âMitt blod Ă€r nyckeln till det fördoldaâ, mumlade hon som hon alltid gjorde.
Fylgia bekrÀftade det hela med en kort nick.
âNĂ„? Varför darrar du som en ynka hare?â
Tyra svalde.
âDe tĂ€nker gifta bort migâ, sa hon och ryste till.
Hon kunde knappt begripa att det var sant. Blotta tanken att stÄ brud med gamla, fula Holme fick henne att vilja krÀkas.
âFar Brodde sĂ€ger att de inte har rĂ„d att ha mig kvar pĂ„ gĂ„rden och att jag Ă€r giftasvuxen och mĂ„ste ha en make. Men jag har ju inte fĂ„tt min första blödning Ă€n. SnĂ€lla, berĂ€tta vad jag ska ta mig tillâ, sa hon och kĂ€nde skamfullt hur tĂ„rarna rann nedför kinderna.
Fylgia betraktade henne men det fanns ingen medkÀnsla i de gula rovdjursögonen.
âDin ynkedom!â röt hon.
Tyra slungades bakÄt och slog ryggen mot stenarna med en hÄrd duns. I samma stund stod Fylgia lutad över henne som en hotfull best.
âHar du dĂ„ intet lĂ€rt?â
âJo, kloka duâ, lyckades Tyra fĂ„ fram.
âVarför stĂ€ller du dĂ„ frĂ„gor du vet svaret pĂ„?â Fylgia lade huvudet pĂ„ sned. âVet du dĂ„ inte vad som Ă€r ditt öde?â
Det var klart att hon visste men det var en sak att veta, en
annan att sÀga det högt. Tyra svalde flera gÄnger innan hon fick fram orden.
âJag ska bli den frĂ€msta bland valor och bevara seden i den nya tid som kommer.â
En vala var förbunden med de urÄldriga makterna och dÀrmed var hon fruktad och vördad av alla och envar. Till och med mor Anna, som höll den vite krist högst, hade sökt upp en vala den vinter under svÀltÄren dÄ sonen Ansgar lÄg för döden. Valan, en gammal ledbruten kvinna vid namn Otta, hade gÄtt med pÄ att följa med mor Anna tillbaka till gÄrden för att se om det fanns nÄgot att göra Ät Ansgars sot. Men nÀr de kom till gÄrden var det för sent. Ansgar var redan död, men för Tyra hade mötet med Otta förÀndrat allt. Mellan alla tÄrar, skrik och böner beslutades det att valan skulle stanna över natten eftersom det redan börjat skymma.
NÀr Tyra gick upp för att se till djuren följde Otta efter. Tyst hade hon stÄtt i snögloppen och betraktat Tyra medan hon hÀllde upp vatten till de magra kritterna.
âDu kommer följa seden och bli valaâ, sa Otta till slut.
Tyra, som hela tiden kÀnt valans blickar krypa som myror över kroppen, stÀllde försiktigt ned Àmbaret pÄ marken och sÄg pÄ den gamla kvinnan. Hennes klÀnning och mantel var bruna och lika slitna som alla andras, men hon hade en huva av kattskinn, ett halsband med benknotor och stenar med tecken runt halsen som inte liknade nÄgot som Tyra sett tidigare. Visserligen hade hon inte sett mycket av livet för hon var bara sex Är gammal dÄ, men pÄ nÄgot vis förstod hon att halsbandet var fyllt med kraft.
âVad Ă€r seden?â hade hon frĂ„gat.
Valan skrockade till, som om frÄgan varit lustig.
âSeden Ă€r den vĂ€g du redan följer.â
Tyra rynkade pannan för hon förstod ingenting. Innan hon hunnit frÄga höjde valan en rynkig hand för att tysta henne.
âDu visste att Ansgar skulle dö, eller hur?â
âDet kunde vem som helst seâ, muttrade Tyra.
âMen du vet mĂ„nga saker som kommer att ske, lĂ„ngt innan det hĂ€nder?â
FrÄgan gjorde Tyra olustig eftersom det var sant.
Valan nickade, som om Tyra erkÀnt allt.
âMakterna har skĂ€nkt dig gĂ„van att sia, och mer dĂ€rtill.â
Tyra hade stirrat ned i halmen för hon förstod fortfarande inte vad valan menade.
âFar Brodde sĂ€ger att gud rĂ„der över allt.â
âGör dig inte dum, tösâ, sa Otta irriterat. âDeras gud Ă€r en ung, svartsjuk vekling som du inte behöver bry dig om. Jag talar om de sanna makterna, de som funnits i vĂ€rlden och mĂ€nniskorna sedan tidens gryning. De gamla gudarna som rĂ„der över allt i denna vĂ€rld och i nĂ€sta. De Ă€r ditt öde, inte nĂ„gon vit krist.â
Hon spottade pÄ marken och sÄg Äter pÄ Tyra med hopknipna ögon.
âMen allt detta vet du, och mer dĂ€rtill. För jag ser din Fylgia vaka över dig. Jag ser den makt du Ă€r förbunden med. Om nĂ„gra Ă„r kommer du lĂ€mna den hĂ€r elĂ€ndiga gĂ„rden och bli den frĂ€msta av valor. Det Ă€r ditt öde i vĂ€ven.â
Med de orden vÀnde sig valan om och gick in i huset igen. Tyra stod kvar hos kritterna trots att det var kallt. Tankarna rusade runt i hennes huvud. Hon visste att allt som Otta sagt var sant. Mer Àn sÄ, hennes ord gjorde allt tydligt och sjÀlvklart, som om de nystat upp den hÀrva av kunskaper som hon
inte fÄtt rÀtsida pÄ. Hon hade gÄvan och skulle bli den frÀmsta av valor. Den vite krist var en gud bland mÄnga, en ung och svag sÄdan, och hon följde de gamla gudarna. Makterna hade valt henne till att följa seden. Hon gned sina stelfrusna hÀnder mot varandra och sÄg sedan upp mot mÄnen som lockade och drog i hennes sinnen och log.
Tyra tÀnkte pÄ allt som hÀnt sedan den dÀr vinterdagen för lÀnge sedan. Förr, innan Holme beslutat sig för att tvinga sig pÄ henne, hade hon inte haft ett uns av tvivel om att detta var hennes öde. Nu var hon inte lika sÀker. TvÄnget om giftermÄl var som ett stort berg som hon inte visste hur hon skulle ta sig över.
âGottâ, sa Fylgia. âDĂ„ rĂ€ddade jag inte dig ur lĂ„gorna förgĂ€ves.â
I en blinkning satt de Äter vid den brusande bÀcken. Tyra strÀckte pÄ sig och gned sin ömmande rygg.
Hon hade bara varit tre Är nÀr hon nÀstan brann inne och det enda hon mindes var hettan och skrÀcken innan hon mötte
Fylgia för första gÄngen. Hon hade dykt upp frÄn ingenstans, svept upp henne i famnen och burit henne ut ur lÄgorna.
Det var Fylgia som valan Otta sett vaka över Tyra den vinterkvĂ€llen dĂ„ Ansgar dog. Ănda sedan branden hade hon vakat över Tyra och lĂ€rt henne om vĂ€rlden, makterna och de förlevande. Hela tiden hade hon sagt att det var hennes öde att bli den frĂ€msta bland valor och Tyra ville inget hellre. Hon visste att hon hade förmĂ„gan, viljan och kraften men vad nyttade det om hon lĂ„stes in i ett giftermĂ„l med en Ă€cklig gammal gubbe?
Skamsen insÄg hon hur dum hon varit som lagt sina förhoppningar hos Fylgia. Varelsen var inte av denna vÀrld och kunde inte begripa hur maktlös hon var som ung och fattig. För Fylgia
var allt sÄ enkelt. Hon förmÄdde inte begripa att ingen varken lyssnade pÄ eller tog Tyra pÄ allvar.
Om bara mor kunde sÀnda efter henne, eller Ätminstone hÄlla sitt löfte att sÀnda silver till hennes försörjning. Men intet.
Alla förvÀntningar hon en gÄng haft pÄ att trÀffa sin blodsmor hade slocknat till aska.
Fylgia strÀckte ut sin svartbrÀnda klo till hand och smekte Tyras kind.
âTappa inte hoppet, lilla hare. Slut dina ögon och se in i vĂ€ven.â
Tyra betraktade henne tveksamt innan hon drog ett djupt andetag och lydde.
Först sÄg hon ingenting. Allt som fanns var hennes andetag, de vÄta klÀderna mot kroppen och det strömmande ljudet av bÀcken. Tyra vÄgade inte röra sig utan vÀntade trots att hon började frysa. Hon undrade om Fylgia ens var kvar och skulle precis öppna ögonen nÀr hon sÄg dem framför sig.
Fyra ryttare red in pÄ gÄrdsplanen, tre frÀmlingar och en hon kÀnde igen frÄn förr. En av dem hade ett svÀrd och en skinnpung fÀst i bÀltet. Tyras hjÀrta började hamra i bröstet nÀr hon begrep vilka de var.
Hon öppnade ögonen och log glÀdjestrÄlande mot Fylgia.
âMor kommer sĂ€nda bud efter mig. Hon kommer rĂ€dda mig!â
âMinsann. SĂ„ du sĂ„g inget giftermĂ„l?â frĂ„gade Fylgia retsamt.
Tyra slog ned blicken.
âNej, kloka du. FörlĂ„t.â
âHar du ens anvĂ€nt din gĂ„va för att sia om ditt giftermĂ„l?â
Nu rodnade Tyra och kÀnde sig plötsligt vÀldigt dum.
âNej, kloka duâ, mumlade hon.
âVarför rĂ€nner du dĂ„ till mig och tigger om hjĂ€lp nĂ€r du sjĂ€lv kan söka svaren?â
Nu brÀnde skammen i Tyra och hon förmÄdde inte ens möta
Fylgias blick. IstÀllet sÄg hon upp mot skyn dÀr en hök cirklade över trÀdtopparna.
âJag försökte inte dĂ€rför att jag fruktade vilken framtid jag skulle mötaâ, sa hon till slut.
Fylgia reste sig och tornade vördnadsbjudande upp sig över Tyra. Nu fanns det bara kyla och förakt i hennes blick.
âDen frĂ€msta bland valor fruktar intet. Hedra de gĂ„vor makterna skĂ€nkt dig, eller förlora dem.â
Orden var som ett slag i ansiktet men Fylgia hade rÀtt. Tyra kunde inte förlita sig pÄ nÄgon annan Àn sig sjÀlv och hon hade faktiskt betett sig ganska ynkligt. Hon kunde inte klamra sig fast vid Fylgia i all evighet. Hon mÄste förlita sig pÄ sina egna krafter och kÀmpa för sitt eget öde. Om det bara inte var sÄ svÄrt.
âGott sĂ„â, sa Fylgia, som om hon hört hennes tankar. âMinns att du inte Ă€r ensam. Du Ă€r aldrig ensam.â
I nĂ€sta stund var hon borta och allt som fanns var de högresta ekarna och bĂ€ckens porlande hĂ„nskratt. Tyra drog ett djupt andetag och kĂ€nde sig med ens stark och obĂ€ndig. NĂ„got giftermĂ„l skulle det inte bli av för mor skulle hĂ€mta henne. Tyra log mot den strĂ„lande solen. Ăntligen skulle hon fĂ„ möta den kvinna som fött henne.
âJag blir sĂ„ elak pĂ„ dig!â
Tyra vaknade av smÀrtan som brÀnde till pÄ kinden. Förvirrad satte hon sig upp och sÄg pÄ den rasande mor Anna. Den