Andra tryckningen
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Annie Lööf & Caroline Bankler 2023 Omslag: Per Lilja
Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 978-91-37-50764-4
Till alla er som anstrÀnger er, i stort och smÄtt, för att göra den hÀr vÀrlden snÀppet bÀttre och ljusare.
MĂ„ vi aldrig tappa kompassen.
Grattis, Annie Johansson
politiskt genomslag
Sommaren 2011 â nĂ€r allt hĂ€nder pĂ„ samma gĂ„ng
Ung kvinna i maktposition
â en oumbĂ€rlig kris
Revansch i supervalÄret 2014
Decemberöverenskommelsen â för ett stabilt styre
Att fÄ bli mamma till Ester
Det lilla livet och de stora frÄgorna
Alliansen krackelerar
StÄ upp, stÄ ut och stÄ kvar
Det Àr skymning i Sverige
VĂ€rderingarnas val 2018 â att slĂ„ nĂ€ven i bordet
vÀgar framÄt
Du mÄste dra ner pÄ tempot
i mitten
NÀr hot och hat överröstar det demokratiska samtalet
VÄr frihet avgör er frihet
Det trycker över bröstet. Andetagen blir kortare och ytligare för varje rad jag lÀser i texten. Etta i A-mappen. LandsförrÀdare. MÄltavla. Avliva.
Trots att jag sitter hemma i mitt trygga hörn, i den gamla LaminofÄtöljen som jag Àrvt efter morfar, trÀnger sig paniken pÄ. Rummet krymper. Detta Àr första gÄngen jag fÄr ta del av förundersökningen dÀr jag Àr mÄlsÀgande. Det Àr sÄ mycket som har hÄllits hemligt, sÄ mycket jag inte visste. NÀstan fyra mÄnader har gÄtt sedan SÀpo kom hem till mig i sommarstugan. De berÀttade dÄ att mannen som mördat Ing-Marie Wieselgren pÄ öppen gata i Visby hade nÀmnt mitt namn som en av de potentiella mÄltavlorna. Mer Àn sÄ visste jag inte. Tills nu.
Jag har visserligen förstÄtt pÄ SÀkerhetspolisens och Äklagarens agerande att det Àr allvar, men jag har inte vetat nÄgonting om gÀrningsmannens specifika planer, om motivet eller om alla de vapen han burit runt pÄ mitt bland folk. Nu har jag varenda fruktansvÀrd detalj i min hand.
Förundersökningen bestÄr av en hel trave med tjocka, inbundna hÀften. Material frÄn tre mÄnaders polisarbete. PÄ framsidan stÄr det SÀkerhetspolisen. Diarienummer: 0105-K75-22. Jag har bett om att fÄ ta del av det nu, sÄ att jag inte behöver lÀsa om det i medierna utan kan förbereda mig mentalt för mig sjÀlv. I dag Àr det lördag. PÄ tisdag vÀcks Ätal och dÄ blir hela den hÀr mardrömmen offentlig.
Jag anstrÀnger mig för att ta mig igenom det digra materialet sÄ effektivt jag kan. Jag vill hinna lÀsa allt. Den vÀlbekanta stressen gör sig pÄmind. NÀsta vecka ska vi pÄ höstlov med familjen och
dÀrefter startar den omfattande rÀttegÄngen i Visby, dÀr jag ska infinna mig.
Jag kĂ€nner ocksĂ„ dĂ„ligt samvete. Jag skĂ€ms över all medial uppmĂ€rksamhet kring mig i och med detta. Visst Ă€r det sant att jag Ă€r drabbad, utpekad som avsett offer. Men det kan inte jĂ€mföras med den livslĂ„nga sorg och saknad som Ing-Marie Wieselgrens familj alltid kommer att behöva bĂ€ra. Under hösten har jag bara tackat ja till ett fĂ„tal, lĂ€ngre intervjuer. PĂ„ de flesta förfrĂ„gningarna har jag i stĂ€llet hĂ€nvisat till mina skriftliga inlĂ€gg pĂ„ sociala medier och bett dem plocka dĂ€rifrĂ„n, just för att vinnlĂ€gga mig om att mitt deltagande för familjen Wieselgrens svĂ„ra situation verkligen ska komma fram. ĂndĂ„ kĂ€nns det ofta dumt nĂ€r jag sedan lĂ€ser rubrikerna och texterna i tidningarna.
Jag blir ocksÄ illa berörd av att Ing-Maries anhöriga, pÄ grund av en juridisk logik, ska behöva vara en del av samma rÀttegÄng som handlar om terrordÄd mot politiker och dess pÄverkan pÄ Almedalens vara eller inte vara. Att jag kan sitta i mÄlsÀgandes stol medan deras mammas stol ekar tom. Att det var tillfÀlligheter som avgjorde.
Jag fortsÀtter lÀsa. Med gul överstrykningspenna arbetar jag mig fram, forcerat och metodiskt, sida för sida. Det Àr sÄ oerhört mycket att ta in. LÄngt borta hör jag Saga och Ester brÄka om vem som ska ha hÀxhatten och vem som ska ha fladdermusdrÀkten pÄ kvÀllens halloweenmiddag. Min man stÄr i köket och förbereder en Boeuf bourguignon. Men dÀr jag sitter har tiden stannat.
I över Ă„tta Ă„r har gĂ€rningsmannen studerat mig, kartlagt var jag har varit och nĂ€r. Jag ser bilder pĂ„ mig sjĂ€lv frĂ„n flera olika Ă„r i Almedalen, foton som han tagit med mobilen nĂ€r han stĂ„tt i publiken och lyssnat pĂ„ olika framtrĂ€danden. Jag kan följa hur hans hat har frodats. Ăgonen far över sidorna och jag mĂ€rker inte pĂ„ en lĂ„ng stund vilken anstrĂ€ngd stĂ€llning jag sitter i, eller hur mycket jag svettas. Det sticker i kroppen. Trycker över bröstet. Chock efter chock.
Det finns utdrag frÄn olika chattar som han haft med likasinnade dÀr högerextremistiska och nazistiska tankegÄngar fram-
hĂ€vs. De eldar under varandra. Han beskriver hur han röstade pĂ„ Sverigedemokraterna i valet 2010 dĂ„ han âfick upp ögonen för invandringsfrĂ„ganâ men att han tyckte att de var otillrĂ€ckliga. I mars 2014 skriver han att han inte skulle ha nĂ„gra problem med att skjuta Fredrik Reinfeldt. âVi har ju en tradition att avliva landsförrĂ€dare hĂ€r i Sverige: Olof Palme, Anna Lindh, skulle kĂ€nnas fel om Reinfeldt kom undanâ.
Under utredningen har SĂ€kerhetspolisen ocksĂ„ lyckats komma in i en av hans hĂ„rddiskar som Ă€r krypterad med Truecrypt. Den ser ut att vara skapad redan 2012 och innehĂ„ller en omfattande katalogstruktur som jag nu ser skĂ€rmdumpar frĂ„n. DĂ€r finns en mapp som heter âOperationerâ. I den ligger undermappar med namn som âOperation Twitter Stormâ och âOperation Werwolfâ. Jag tror först att han har stavat fel pĂ„ den senare men förstĂ„r sedan att Werwolf Ă€r tyska och syftar pĂ„ den gerillarörelse som bildades i Nazityskland under andra vĂ€rldskrigets slutskede.
Det kÀnns overkligt och jag fÄr pÄminna mig flera gÄnger om att detta inte Àr en film utan en verklig mÀnniska mitt ibland oss. Jag vet förstÄs om att det Àr sÄ, jag har kommit i kontakt med den hÀr vÀrlden orovÀckande ofta förut, men ÀndÄ har jag svÄrt att greppa att det verkligen Àr pÄ riktigt. TÀnk att han i Äratal har suttit dÀr, helt ostört med sina planer och sin dystopiska vÀrldsbild. Och att han dessutom inte Àr ensam.
Ju lĂ€ngre jag kommer i texten desto mer kryper det in under skinnet pĂ„ mig. Jag följer förgreningarna i mappstrukturen och ser filer som han döpt till FlyktingförlĂ€ggningar, Most Wanted, Organisationer, MĂ„ltavlor, Ofullbordad. I Operation Werwolf-mappen finns en undermapp som heter âLandsförrĂ€dareâ, vilken i sin tur har tre underkategorier - #Klass A, B, C. Mitt namn Ă€r listat som nummer ett i A-mappen. Andra personer som Ă„terfinns pĂ„ listan Ă€r Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström och Antje JackelĂ©n.
Bland hans sparade information om mig kan jag bland annat se en fil som heter âLarm i Annie Lööfs villaâ och klipp frĂ„n mitt tal pĂ„ partistĂ€mman 2013 dĂ€r jag kritiserar SD:s hatfulla retorik mot invandrare. Han beskriver mig föraktfullt som âstarkt anti-vitâ,
âfolkförrĂ€dareâ, âglobalistâ och âmassinvandringsföresprĂ„kareâ.
Jag kÀnner igen orden frÄn högerextrema som velat piska upp hat mot mig genom Ären. Det nazistiska, konspiratoriskt lagda tankegodset Àr smÀrtsamt vÀlbekant. VÀrlden mÄlas i svart och vitt, delas upp mellan onda och goda, rÀtt och fel sorters mÀnniskor. I över ett decennium har jag sett den hÀr typen av retorik pÄ nÀra hÄll. Inte bara i alternativmediers trÀskmarker, utan ocksÄ i kommentarsfÀlten pÄ sociala medier, eller pÄ vykort som landat i brevlÄdan hemma.
Man kunde tro att jag har vant mig. PÄ sÀtt och vis har jag nog ocksÄ trubbats av, Àven om jag knappt vill erkÀnna det för mig sjÀlv. SÄdana hÀr ytterligheter Àr inte nÄgot man kan, eller nÄgonsin ska, vÀnja sig vid. Och det Àr inte sÄ att min vilja att kÀmpa emot har minskat.
Ju mer de har hatat och spridit frÀmlingsfientlighet och misogyni, desto viktigare har det blivit för mig att inte ge vika. Jag vill visa pÄ en motkraft, göra vad jag kan för att inte lÄta deras vÀrldsbild bli normaliserad eller stÄ oemotsagd. För det Àr trots allt nu som morgondagens historia skrivs. Det Àr nu vi kan vÀlja vilka roller vi spelar i den historien och pÄverka Ät vilket hÄll den ska utvecklas. Och jag vÀgrar vara en av dem som skrÀmdes till tystnad, som smet undan frÄn ansvaret att stÄ upp för medmÀnsklighet trots att jag hade chansen att pÄverka. Jag vill inte vara en av dem som tog den enkla vÀgen för att den var bekvÀmast för mig sjÀlv i stunden.
Det har nog sin naturliga förklaring att just jag har valts ut som en av de frĂ€msta mĂ„ltavlorna för de allt grövre formerna av hat och hot pĂ„ senare Ă„r. Jag stĂ„r för allt som de avskyr âmĂ„ngfald, feminism, en aktiv klimatpolitik, globalt samarbete, hbtqi-frĂ„gor, medmĂ€nsklighet och allas lika fri- och rĂ€ttigheter. Det krockar fullstĂ€ndigt med deras ideal. Dessutom har det varit viktigt för mig att tydligt stĂ„ i vĂ€gen för deras parlamentariska gren, SD, och mitt parti har flera gĂ„nger hindrat dem frĂ„n att fĂ„ inflytande. Att jag Ă€r kvinna Ă€r naturligtvis ocksĂ„ en viktig parameter. Kvinnor ska stĂ„ vid spisen, inte hĂ„lla pĂ„ och förhĂ€va
sig i offentligheten, enligt mÄnga av dessa extremister.
Hatarna har med all önskvÀrd tydlighet markerat sin ilska gentemot mig och det vi liberaler arbetar för. Det stÀrker mig pÄ sÀtt och vis, för det bekrÀftar att det spelar roll att stÄ emot. Jag vet att de vill stoppa den politiska kraft jag stÄr för, precis som jag vill stoppa dem i sin framfart. Fast vi vill göra det pÄ olika sÀtt. Och det jag nu lÀser i förundersökningen Àr trots allt en ny nivÄ.
En bit in i utredningen kommer jag fram till bevismaterialet för de handlingar som gÀrningsmannen kommer att bli Ätalad för. DÀr finns utförliga beskrivningar av hans förberedelser för sommaren 2022, bland annat en sparad annons med tid och plats för mitt samtal i Visby domkyrka. Jag ser hans enkelbiljett till fÀrjan mellan Oskarshamn och Visby, samt dokumentation över hur han har bestÀllt och hÀmtat ut olika vapen.
I förhör med polisen beskriver mördaren hur han har förberett sig för att ge sig pĂ„ mig. Han hade ingen fast plan, utan skulle vara beredd att slĂ„ till nĂ€r tillfĂ€lle gavs. Hans strategi var att följa mig och se âvilka mĂ€nniskor som Ă€r runt i kring dĂ€r dĂ„ och var hennes livvakter har sin uppmĂ€rksamhet vid det ögonblicket och sedan Ă€r det ju bara att rusa fram mot henne och försöka utdela dödliga hugg mot henne. Enklast dĂ„ med nĂ„gon av dolkarnaâ.
Jag ruskar pÄ huvudet och försöker komma tillbaka till verkligheten, tittar upp och ser min familj stöka vidare med helgbestyren. Jag översköljs av en otrolig lÀttnadskÀnsla över att ha klarat mig. Tacksamhet över att vi har fÄtt vara lyckligt ovetande om hur nÀra det faktiskt var. Tacksamhet över livet sjÀlvt. Samtidigt blandas dessa kÀnslor med bÄde ilska och ren och skÀr skrÀck.
Jag gÄr och hÀmtar en kopp kaffe i hopp om att det ska göra mig lugnare, tar nÄgra djupa andetag och försöker samla mig.
NÀr jag lÀser vidare i utdragen frÄn polisförhören fÄr jag veta att i tÀltet, dÀr han sov under Almedalsveckan, fanns pilbÄge med sylvassa pilar, svÀrd och knivar. Noggrant beskrivs det hur han medvetet rört sig lÀngs Visbys gator, alltid med knivarna i ryggsÀcken om han skulle stöta pÄ nÄgon han hatade, redo att förgöra dem han sÄg som onda. Sida upp och sida ner fÄr jag ta
del av gÀrningsmannens egna ord. Pulsen stiger igen. Jag kan tydligt kÀnna mina egna hjÀrtslag.
Domkyrkan i Visby. Det var mest sannolikt dÀr jag skulle mördas. Samma kvÀll som han tog livet av Ing-Marie. I kyrkan kan allmÀnheten gÄ fram efterÄt till den som har talat. Ta i hand. Ibland till och med kramas.
SĂ„ lĂ€nge jag kan minnas har domkyrkan i Visby bjudit in partiledarna till ett Nikodemussamtal under Almedalsveckan â ett samtal om existentiella och vĂ€rderingsmĂ€ssiga frĂ„gor bortanför tjafset och de snabba rubrikskapande svaren. Jag tycker mycket om att fĂ„ landa i den tonen, och jag har dĂ€rför med glĂ€dje medverkat i flera Ă„r.
Den stora, vackra domkyrkan brukar vara fullsatt. KvÀllen inleds med en gudstjÀnst, dÀrefter följer musik och Nikodemussamtalet, varpÄ allting avrundas med nattvard och ljustÀndning. MÄnga gÄnger har jag stÄtt dÀr lÀngst fram, med en korg fylld av smÄ, vita stearinljus att dela ut till församlingen som köar fram till nattvarden. Det Àr dÄ man kommer riktigt nÀra, hÀlsar och ser varandra i ögonen. Hela kyrkan fylls av en varm kÀnsla av medmÀnsklighet och gemenskap.
Jag har alltid tyckt att det har varit ett sÄ fint sÀtt att avrunda en hektisk och minutplanerad dag pÄ. NÀr man har varit i gÄng sedan klockan ringde fem pÄ morgonen Àr det otroligt skönt att fÄ avsluta dagen i den lugna och stÀmningsfulla kyrkan vid tiotiden pÄ kvÀllen. Kanske var det just det han hade mÀrkt? Att axlarna sjunker under en sÄdan hÀr kvÀll, att vaksamheten Àr lÀgre. Att det Àr intimt.
GÄng pÄ gÄng knockas jag av insikten om hur nÀra det var, av vad som hade kunnat hÀnda om inte polisen fÄtt fast honom sÄ snabbt, eller om inte de fysiska Almedalsveckorna varit instÀllda de senaste tvÄ Ären pÄ grund av pandemin. Obehaget att ha varit kartlagd under sÄ mÄnga Är utan att ha vetat om det gör mig illamÄende. Allting rusar inombords.
Plötsligt kommer treÄriga Saga och vill ha hjÀlp att fÄ av godispappret frÄn sin klubba. I panik försöker jag dölja bilderna pÄ alla
vapen i utredningsmaterialet och lyckas vÀlta ut min kaffekopp.
FördÀmningarna brister. Jag kan inte hÄlla tillbaka tÄrarna lÀngre. Jag grÄter av lÀttnad, rÀdsla, frustration, press och förtvivlan. Jag grÄter av ilska över hur en enskild mÀnniskas hat kunde slÀcka en annan persons liv, brutalt ta ifrÄn Ing-Maries barn deras Àlskade mamma. Jag grÄter för att han lika gÀrna kunde tagit ifrÄn mig möjligheten att se mina barn vÀxa upp. Att hjÀlpa dem ta bort pappret frÄn en klubba.
Vi Àr fyra ungdomar som lÀmnar vÄrt enkla vandrarhem och banar oss fram mellan de morgonstressade mÀnniskorna i Midtown pÄ Manhattan sommaren 2002. Till skillnad frÄn dem som bor hÀr Àr vi ute i vÀldigt god tid, angelÀgna om att inte komma för sent till vÄr första dag. Blicken far mellan de olika byggnaderna vi passerar, sÄdana vi bara sett pÄ film innan. Kontrasten mellan New York och min smÄlÀndska hemby Maramö Àr minst sagt pÄtaglig för mig. Snart ser vi FN:s högkvarter torna upp sig, med den karaktÀristiska raden av nationsflaggor som en fÀrgglad rabatt framför. Den avskalade rektangulÀra husfasaden med sina tusentals fönster ser pÄ hÄll ut som en enorm spegel för staden. Vi stannar upp för att ta kort med vÄra digitalkameror. Trots att vi alla Àr svenskar pratar vi engelska med varandra för att komma in i sprÄket innan vi startar praktiken.
NÄgra mÄnader tidigare hade jag, som en av fyra ungdomar med sÀrskilt intresse för internationella miljö- och fredsfrÄgor, tilldelats Dag Hammarskjöldsstipendiet. Det var ett prestigefyllt stipendium som man först ansökte om genom ett personligt brev. Min lÀrare skickade dessutom ett sÀrskilt rekommendationsbrev.
Efter en första gallring fick finalisterna Ă„ka till Jönköping, dĂ€r vi intervjuades av en grupp kompetenta vuxna. Vi blev grillade med frĂ„gor om internationell politik och fick ge vĂ„ra reflektioner kring bland annat IsraelâPalestina- och Kashmirkonflikterna. Det var nĂ€stan som en ambassadörsutfrĂ„gning i juniorformat. De slutgiltiga stipendiaterna fick Ă„ka till Uppsala direkt efter studenten för en veckas utbildning i freds- och konfliktkunskap, som en förberedelse för att dĂ€refter fĂ„ Ă„ka till New York i tvĂ„
veckor och göra praktik vid svenska FN-representationen. NÀr jag fick veta att jag var en av de utvalda började jag planera direkt. Min familj gjorde sÀllan resor av den hÀr kalibern utan brukade mest Äka pÄ husvagnssemestrar i Sverige. Och aldrig hade jag rest sÄ hÀr lÄngt hemifrÄn helt ensam, eller rört mig i den typen av miljöer. Mitt politiska engagemang hittills strÀckte sig inte lÀngre Àn till att ha dragit i gÄng en ungdomsförening i VÀrnamo.
Jag lĂ€ste pĂ„ om FN och sĂ„g till att lĂ„na ihop lite âvuxnaâ klĂ€der för att bĂ€ttre passa in bland alla toppolitiker. Omsorgsfullt packade jag ner min mosters finaste drĂ€kt och ett par av mammas kjolar. Hela familjen Ă„kte med till flygplatsen för att sĂ€ga hejdĂ„ och jag kunde se att det inte var alldeles lĂ€tt för mamma och pappa att slĂ€ppa i vĂ€g sin tonĂ„ring till New York. För mindre Ă€n ett Ă„r sedan, 11 september 2001, intrĂ€ffade ett av de vĂ€rsta terrordĂ„den i modern tid just dĂ€r. Men det var tydligt att de anstrĂ€ngde sig för att visa uppmuntran snarare Ă€n oro.
Nu stÄr vi redo att fÄ uppleva en av vÀrldspolitikens frÀmsta arenor. Solen blÀnker i East River och det Àr kvavt och varmt trots att det Ànnu Àr tidigt pÄ dagen. Vi börjar med att gÄ för att möta vÄr kontaktperson pÄ svenska FN-representationens kontor, ett stenkast frÄn högkvarteret. SÄ snart vi kommer in i entrén blir det behagligt svalt. Vi blir vÀlkomnade och fÄr en första rundtur innan vi blir visade till vÄra alldeles egna kontorsplatser. DÀrefter fÄr vi passerkort med access till sÄvÀl representationens lokaler som sjÀlvaste FN-skrapan. Jag tittar pÄ mitt flera gÄnger om dagen som för att försÀkra mig om att det Àr pÄ riktigt.
De tvÄ veckorna gÄr snabbt, men gör enormt intryck pÄ mig. Mitt redan stora intresse för politik, folkrÀtt och internationella frÄgor fÄr ytterligare vÀxtkraft. Jag njuter av varje minut under vÄrt digra program och suger i mig all kunskap jag kan frÄn nÀtverkstrÀffar och möten med olika FN-organ. Det jag lÀr mig om mÀnskliga rÀttigheter, liberalism, frihandel och internationellt samarbete rimmar vÀl med mina grundvÀrderingar hemifrÄn, Àven om frÄgorna nu hamnar pÄ en helt annan nivÄ. Det Àr otroligt inspirerande.
Som tonĂ„ring siktar jag inte pĂ„ riksdagen eller ett heltidsjobb som politiker. Ăven om jag tycker om att vara politiskt engagerad sĂ„ tackar jag faktiskt nej första gĂ„ngen jag fĂ„r frĂ„gan om jag vill stĂ„ pĂ„ en riksdagslista. Jag ska ju bli jurist. Det sĂ€tter jag upp som ett mĂ„l redan nĂ€r jag gĂ„r i Ă„ttan pĂ„ högstadiet. Med en fjortonĂ„rings starka ideal drömmer jag om att skipa rĂ€ttvisa och stĂ„ pĂ„ de utsattas sida, framför allt kvinnors och barns. Och den visionen lĂ€mnar mig inte. Under hela min ungdom följer jag inspirerat tv-serier som Advokaterna, Ally McBeal och Emma Ă„klagare. Hur cool Ă€r inte karaktĂ€ren Emma, spelad av Marika Lagercrantz med sitt röda hĂ„r, sin skinnjacka och motorcykel? En stark kvinna som aldrig viker för tuffa utmaningar. SĂ„dan vill jag bli.
Redan under grundskoletiden fÄr jag en viss inblick i verklighetens rÀttsliga vÀrld ocksÄ. à tminstone upplever jag det sÄ sjÀlv, Àven om jag senare ska inse att det Àr pÄ en vÀldigt barnvÀnlig nivÄ. Min pappa Àr polis och dÄ och dÄ fÄr jag följa med honom till jobbet. NÀr jag Àr liten handlar det oftast om att sitta i fikarummet med en chokladboll och ett glas saft och vÀnta pÄ att han ska bli klar. Men ibland fÄr jag ocksÄ gÄ med honom genom korridorerna och nyfiket se mig omkring, höra spraket frÄn polisradion och snegla pÄ de mÄlade polisbilarna nÀr vi gÄr ut genom garaget.
Framför allt gör det stort intryck pÄ mig nÀr jag fÄr betrakta pappa och hans kollegor i sina respektingivande uniformer och lyssna pÄ dem nÀr de pratar om jobbet. Det Àr nÄgot kring rÀtt och fel och att skydda dem som behöver det som verkligen fÄngar mig. De tillfÀllena Àr ett starkt brÀnsle till mitt spirande intresse för juridik och Äklagaryrket.
Alla mina praoplatser, frÄn Ättan och framÄt, följer samma linje och jag praktiserar hos advokaten Anita Wikefeldt pÄ en byrÄ i VÀrnamo, pÄ Äklagarkammaren i Jönköping och vid VÀrnamo tingsrÀtt. Jag har bestÀmt mig. Jag vill fÄ höga gymnasiebetyg sÄ att jag kan komma in pÄ juristlinjen i Lund, sitta ting och bli Äklagare.
Ănda sedan de unga tonĂ„ren har jag varit mĂ„lmedveten och noga med att arbeta strikt mot de mĂ„l jag har satt upp. MĂ„hĂ€nda lĂ„ter det en aning pretentiöst för en tonĂ„ring (kanske för att det var pretentiöst), men det Ă€r helt enkelt en del av min personlighet, pĂ„ gott och ont. Jag har alltid varit vĂ€ldigt flitig, effektiv och resultatinriktad. Jag kan inte minnas en enda gĂ„ng i livet dĂ€r jag suttit en hel dag och tittat pĂ„ tv, inte âfĂ„tt nĂ„got gjortâ. Man skulle kunna tĂ€nka sig psykologiska orsaker till det, att det upplevda egenvĂ€rdet Ă€r kopplat till prestation och att det dĂ€rför blir sĂ„ viktigt för mig att just prestera och Ă„stadkomma saker. Men jag har nog snarare upplevt det som en inneboende drivkraft som jag har trivts med. Jag har helt enkelt alltid skaffat mig mĂ„nga saker att göra, som jag verkligen har tyckt om. Och jag gillar att bocka av uppgifter, komma till nĂ€sta steg, se hur lĂ„ngt jag kan nĂ„. DĂ€rför skriver jag tidigt utförliga listor med mĂ„lsĂ€ttningar om allt frĂ„n vad jag vill plugga till, hur mycket jag ska jobba extra eller hur lĂ„ngt jag satsar pĂ„ att nĂ„ inom fotbollen. SĂ€rskilt mycket gillar jag femĂ„rsplaner (ironiskt nog, för en övertygad liberal som jag, eftersom de mest förknippas med socialism och planekonomi), och nĂ€r jag gĂ„r pĂ„ gymnasiet har min femĂ„rsplan en tydlig inriktning. Börja pĂ„ juristprogrammet, stĂ„r det pĂ„ listan. Under hela tonĂ„rstiden har jag ocksĂ„ ett aktivt samhĂ€llsengagemang â jag Ă€r kamratstödjare, sitter i elevrĂ„d, deltar pĂ„ ungdomsparlament och Ă€r en hĂ€ngiven agitator i vĂ„r debattglada gymnasieklass pĂ„ samhĂ€llsprogrammet. Dessutom Ă€r föreningslivet otroligt viktigt för mig. Fotboll Ă€r mitt stora intresse och jag Ă€r vĂ€ldigt aktiv i klubben, bĂ„de som spelare â mĂ„lvakt Ă€r min position â och som engagerad i föreningen. Som femtonĂ„ring vĂ„gar jag ta plats som sprĂ„krör för damlaget jag spelar i, Ă€ven om jag Ă€r en av de yngsta i truppen. Jag har ingenting emot att vara en röst för vĂ„rt lag. TvĂ€rtom trivs jag med det. Vid möten med klubbledningen ifrĂ„gasĂ€tter jag skarpt varför damerna stĂ€ndigt ska ha sĂ€mre trĂ€ningstider Ă€n herrarna, eller varför vi som damlag ska sĂ€lja bingolotter sĂ„ att herrlaget kan Ă„ka utomlands pĂ„ trĂ€ningslĂ€ger. Min pedagogiska pappa anvĂ€nder fotbollen som metafor nĂ€r
han ska pusha mig att ta steget frĂ„n gnĂ€llspik till pĂ„verkare. En dag nĂ€r jag sitter hemma i köket och beklagar mig över VĂ€rnamos dĂ„liga kulturutbud för unga sĂ€ger han: âMen gör nĂ„got för att pĂ„verka dĂ„. I fotbollen sitter du inte bara pĂ„ lĂ€ktaren och gnĂ€ller och gastar, du Ă€r ute pĂ„ planen och spelar! SĂ„ funkar det i samhĂ€llet ocksĂ„.â Det dĂ€r sĂ€tter sig verkligen hos mig. Ăven om jag muttrar nĂ„got truligt tillbaka dĂ€r och dĂ„ sĂ„ kĂ€nner jag inombords att det Ă€r sant. Han har ju rĂ€tt.
Vid den hĂ€r tiden mĂ€rker jag ocksĂ„ att det ger nĂ„got nĂ€r jag vĂ€l engagerar mig. Dels fĂ„r jag det bevisat för mig att det faktiskt gĂ„r att förĂ€ndra och pĂ„verka saker, dels kĂ€nns det mycket bĂ€ttre att stĂ„ upp och argumentera för en Ă„sikt Ă€n att bara klaga. Dessutom blir jag stĂ€rkt av att andra kompisar â Ă€ven de som var Ă€ldre â litar pĂ„ mig och uppskattar att jag vĂ„gar ta ton. Allt detta sporrar mig. AlltsĂ„ Ă€r steget till att bli politiskt aktiv hösten 2001, nĂ€r jag gĂ„r i trean pĂ„ gymnasiet, inte sĂ€rskilt stort. Men det ska ju bara vara en hobby, ett sidointresse.
Det Àr heller ingen sjÀlvklarhet att det Àr Centerpartiet som ska bli min hemvist. Jag har, systematisk som jag Àr, bestÀllt hem alla riksdagspartiers partiprogram och gÄr igenom dem grundligt. NÄja, nÀstan alla i alla fall. Sverigedemokraterna sitter Ànnu inte i riksdagen, sÄ de Àr inte med och jag hade knappast bestÀllt hem deras partiprogram oavsett. Jag avstÄr Àven frÄn VÀnsterpartiets, för det kÀnner jag ligger sÄ lÄngt ifrÄn mig. Jag vet egentligen redan att jag befinner mig i mitten och drar Ät höger i svensk politik. Men jag ger ÀndÄ Socialdemokraterna och Miljöpartiet en chans och lÀser Àven deras partiprogram.
NÀr jag har gÄtt igenom alla gör jag noggranna listor med plus och minus för respektive parti. Nördig som jag Àr lÄter jag inget lÀmnas Ät slumpen.
Efter första gallringen gÄr Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna till final dÀrhemma vid köksbordet. Mina förÀldrar var bÄda engagerade i Centerpartiets ungdomsförbund nÀr de var yngre, men de vill inte styra mig Ät nÄgot visst hÄll och vi diskuterar sÀllan ren partipolitik. DÀremot pratar de gÀrna om
vÀrderingar och samhÀllsfrÄgor generellt, sÄ nog har jag fÄtt med mig vissa grundlÀggande ideal redan frÄn barnsben.
Jag stÄr och vÀger och lÀser de tre mest intressanta partiprogrammen igen, men till slut landar jag i att Centerpartiet stÄr mig nÀrmast. De Àr de enda som har kombinationen av företagande, frihet, social rÀttvisa, klimat och miljö.
MÄnga av mina kompisar blir förvÄnade över att jag vÀljer just Centerpartiet. Visserligen Àr det som sagt tydligt att jag lutar Ät höger snarare Àn vÀnster, men jag kÀnner inte att jag delar uppfattning med de mÄnga kristdemokrater som finns pÄ min skola. De Àr för konservativa för min smak.
Jag Ă€r inte heller pĂ„ riktigt samma bana som min kompis Jonas, som Ă€r med i Moderata ungdomsförbundet. Visserligen röstade jag pĂ„ Moderaterna i mitt allra första val â kyrkovalet som man fick rösta i redan som sextonĂ„ring â men det var nog mest för att jag dĂ„ kunde lĂ€gga rösten pĂ„ min kandiderande SO-lĂ€rare.
Nej, Àven om jag och Jonas har en samsyn gÀllande den ekonomiska politiken och i flera grundlÀggande vÀrderingar, sÄ tycker jag att det Àr nÄgot som fattas hos Moderaterna. Men jag har stort utbyte av de politiska diskussionerna med Jonas och vi ger ofta varandra olika ideologiska böcker som vi tycker att den andre borde lÀsa, nÄgot vi ska komma att fortsÀtta med lÄngt upp i vuxen Älder. Till exempel ger han mig pÄ gymnasiet Johan Norbergs Till vÀrldskapitalismens försvar, som jag uppskattar. Idéerna om att vÀrlden tjÀnar pÄ frihandel, att utbyte med andra lÀnder berikar och att vi ska vÀrna öppenhet och individens frihet Àr bÄde spÀnnande och tilltalande. Det tankegodset stÀmmer ocksÄ överens med var jag kommer ifrÄn och hur jag har prÀglats av min uppvÀxt.
I min hembygd Àr visserligen kyrkans nÀrvaro pÄtaglig, men ofta i kombination med ett livskraftigt nÀringsliv. De mÄnga församlingarna stÄr Ä ena sidan för omsorg om medmÀnniskorna, med öppna dörrar för till exempel flyktingar, Ä andra sidan fungerar de samtidigt som nÀtverksplats för företagare. Jag kan ocksÄ med egna ögon se hur företagen i Gnosjöregionen Àr helt