Ett fall pÄ Capri
Mord under solen del 1
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Anders de la motte & Anette de la motte 2024 enligt avtal med Salomonsson Agency Omslag: Nils Olsson
SĂ€ttning: Gyllene Snittet bokformgivning AB Tryckt hos ScandBook, EU 2024
ISBN 978-91-37-50628-9
Resegruppen
Persongalleri
Lara Belmonte, 46 Ă„r
Reseledare och guide. Driver det familjeÀgda företaget
Belmonte Travels.
Hugo Lind, 50 Ă„r
HistorielÀrare.
Ghita Mikkelsen-Friis, 72 Ă„r
Tidigare vice ordförande i det kungliga danska jaktsÀllskapet.
Louie Mikkelsen-Friis, 71 Ă„r
Pensionerad kommendör.
Ă se Anderborn, 33 Ă„r
Rekryterare och hobbykonstnÀr.
Hannes Anderborn, 35 Ă„r
FörsÀljningschef och multisportare.
Katrin Wendel, 43 Ă„r
Frilansjournalist.
Ellen Wendel, 20 Ă„r
Student pÄ Konstfack.
Evert Erlander, 65 Ă„r
Entreprenör och fastighetsmagnat.
Pilar Erlander, 45 Ă„r
Inredare och designer.
Boende pÄ Villa San Michele
Rebecca Gill, 38 Ă„r
Författare och spökskrivare.
Tore Mollberg, 64 Ă„r
Intendent pÄ Villa San Michele.
Irmelin Skoglund, 61 Ă„r
Husmor pÄ Villa San Michele.
Trond Moen, 24 Ă„r
Yrkesmusiker. Stipendiat pÄ Villa San Michele.
Rafael Stjerne, 49 Ă„r
SkÄdespelare och konstnÀr.
Poliser â carabinieri
Antonio Di Mare, 23 Ă„r
Konstapel.
Baldassare Russo, 55 Ă„r
Kommissarie.
Midsommardagen
Det sÀgs att Àngeln Lucifer en gÄng stal med sig en bit av paradiset. Den frÀcke tjuven blev pÄkommen och under sin flykt tappade han den stulna biten rakt ner i Neapelbukten och paradisön Capri var född. En skimrande smaragd mitt i det azurblÄa vattnet.
Som straff kastades Lucifer och hans anhÀngare handgripligen ut ur himlen och vid de fallna Ànglarnas nedslagsplats pÄ jorden bildades vulkanen Vesuvius. En tyst, hotfull siluett inom synhÄll frÄn Capri som pÄminner om att paradis och helvete aldrig Àr sÀrskilt lÄngt borta frÄn varandra.
Carabinierikonstapel Antonio Di Mare hade hört legenden mĂ„nga gĂ„nger. Den, tillsammans med andra fantasifulla sagor om hur Capri egentligen blivit till, hade berĂ€ttats av bĂ„de hans far- och morförĂ€ldrar. Ăns historia var full av myter om sirener, antika gudar, sjömonster och helgon, kanske för att vetenskap och geologiska nycker inte rĂ€ckte för att förklara dess uppkomst, utan det krĂ€vdes nĂ„gon typ av gudomlig handling som stod i paritet med Capris skönhet.
Just denna eftermiddag, dĂ€remot, hade Di Mare annat att tĂ€nka pĂ„ Ă€n sagor och legender. Trots att hans namn bokstavligen betydde âfrĂ„n havetâ och att hans familj varit öbor i mĂ„nga generationer, hade Di Mare anlag för sjösjuka, ett pinsamt lyte han hittills lyckats dölja för sina poliskollegor.
Han visste att de Àldre kollegorna skoningslöst letade efter
tillfÀllen att retas med gröngölingarna och han ville under inga omstÀndigheter ge dem tillfÀlle att förse honom med ett idiotiskt smeknamn som riskerade att följa honom genom hela hans karriÀr. DÀrför bar Di Mare alltid med sig nÄgra Äksjuketuggummin i uniformsfickan och försökte undvika att ge sig ut i den patrullbÄt som stationen hade till sitt förfogande.
Fast idag hade han dessvÀrre inte nÄgot val. En kapten pÄ en turistbÄt hade rapporterat att en av passagerarna sett nÄgot falla utför klipporna vid öns östra sida. Troligen rörde det sig bara om ett klÀdesplagg som nÄgon besökare glömt uppe bland Villa Jovis ruiner, och som ÄskvÀdret som nyss dragit över Monte Tiberio svept utför den branta bergvÀggen.
I vanliga fall Äkte de inte ut för en sÄdan petitess. Men bÄtkaptenen hade lÄtit oroad och eftersom han var svÄger till deras stationschef blev Di Mare och hans sergeant tvungna att borda patrullbÄten.
Det var andra halvan av juni, turistsÀsongen pÄgick för fullt och i Marina Grande, som trots sitt storslagna namn var en ganska liten hamn, sjöd det av aktivitet. FÀrjorna frÄn
Neapel, Amalfi, Ischia och Sorrento trÀngdes med mindre turist- och fiskebÄtar och pÄ pirarna flockades horder av besökare i solhattar och med strandvÀskor.
Med undantag för det kortvariga ÄskvÀdret för en stund sedan, var dagen vacker. Seneftermiddagssolen strÄlade och gav Neapelbukten nÀstan samma djupblÄ fÀrg som den höga himlen, hÀr och dÀr brutet av vita streck frÄn bÄtarnas kölvatten. Sergeanten, en korpulent man dubbelt sÄ gammal som Di Mare och med en imponerande mustasch, hummade glatt. SÄ fort han styrt ut patrullbÄten ur marinan drog han pÄ gasen.
Di Mare idisslade sitt tuggummi och fÀste blicken pÄ fastlandet, ett knep han lÀrt sig redan som liten. Han letade upp
Punta Campanella lÀngst ut pÄ Sorrentohalvöns fastland. Bortom den, nÀrmare Neapel, syntes Vesuvius siluett med den insjunkna kratertoppen varifrÄn ett svagt rökmoln steg mot himlen.
Knepet fungerade, Ätminstone till en början. Men dÄ de vÀnde fastlandet ryggen och lÀmnade Neapelbukten för att runda Lo Capo blev det krabb sjö.
âCiao Gennarino!â hojtade sergeanten glatt och höjde handen Ă„t bronsstatyn av en vinkande pojke som satt lĂ€ngst ute pĂ„ en klippa.
Di Mare lyfte handen han ocksÄ och klÀmde ur sig ett leende. Att vinka Ät lille Gennarino var bÄde tradition och gav tur, det visste alla Capribor. Och Di Mare skulle behöva tur för att dölja hur hans balansorgan börjat protestera över bÄtens alltmer tilltagande rörelser.
Sergeanten blÀngde misstÀnksamt pÄ honom sÄ Di Mare rÀtade pÄ sig, lyfte ansiktet mot solen och vinden och försökte se ut som om han njöt av seglatsen som en sann öbo.
I sjÀlva verket hade han klistrat blicken vid Monte Tiberios allt brantare bergvÀgg bara nÄgra hundra meter till höger om dem, medan han tuggade intensivt pÄ Äksjuketuggummit och försökte övertyga sitt kÀnsliga inneröra om att det inte fanns nÄgon anledning till oro.
Di Mare pÄminde sig om att kejsar Tiberius i tio Är styrt hela romarriket frÄn Villa Jovis högt dÀruppe pÄ berget, och att hans egen sjösjuka i jÀmförelse inte var mycket till utmaning.
Till sin lÀttnad mÀrkte han hur sergeanten drog ner pÄ gasen och styrde bÄten nÀrmare land.
De hade kommit till den plats som kallades Salto di Tiberio, den högsta och brantaste bergvÀggen frÄn vilken kejsaren enligt legenden lÄtit kasta ut sina fiender mot en fasansfull död.
BergvÀggen var nÀrmare trehundra meter hög och störtade lodrÀtt ner i en vik, dÀr bara nÄgra vassa klippblock höll stÄnd mot vÄgorna. TillrÀckligt högt för att offren mÄste ha hunnit förstÄ vad som hÀnde och kÀnna dödsskrÀcken krama deras hjÀrtan innan havet slukade dem.
âDĂ€râ, grymtade sergeanten och strĂ€ckte ut ett grovt pekfinger mot en avvikande fĂ€rgklick som skymtade i brĂ€nningarna precis mellan vatten och land.
âJag mĂ„ste hĂ„lla bĂ„ten borta frĂ„n klipporna. GĂ„ fram i fören, du AntĂČ, och kika. Ta med en bĂ„tshake.â
Di Mare gjorde som sergeanten sagt. Han rörde sig bredbent, som han visste att vant sjöfolk gjorde, medan han höll blicken klistrad mot bergvÀggen. PÄ vÀgen fram lossade han bÄtshaken frÄn sitt fÀste och försökte stödja sig pÄ den som en krycka.
VÄgorna tilltog ju nÀrmre klipporna patrullbÄten kom och fick dÀcket att rulla allt kraftigare. De sÄg nÀstan ut som ett levande vÀsen, ett havsodjur som slingrade och vred sig och hotade att nÀr som helst dra ner oförsiktiga sjöfarare i djupet.
Di Mare svalde sÄ mycket saliv han bara kunde. Tuggummit till trots hade hans inneröra lyckats etablera direktkontakt med hans mage och han visste att han bara skulle klara nÄgon minut till av den hÀr sortens sjögÄng.
âHar du det?â hojtade sergeanten bortifrĂ„n förarbrunnen.
Di Mare tvingade sig att flytta blicken ner i vattnet. Det lÄg mycket riktigt ett föremÄl bara nÄgra meter bortom fören. Ett stort klÀdesplagg som kilats fast mellan ett par klippor nÄgon halvmeter under ytan. En skjorta kanske, eller en jacka?
Di Mare strÀckte fram bÄtshaken och försökte fÄ tag i plagget. Men just som han lyckats fÀsta haken, krÀngde bÄten till rejÀlt.
Di Mares mage slog en kraftig volt och han blev tvungen titta mot den branta vÀggen igen. MÄsarna som cirklade dÀruppe kring klippkrönet sÄg ut att stirra ner pÄ honom, som om de undrade vad han sysslade med.
Han tvingade pÄ nytt ner blicken mot bÄtshaken. Ett fÀrgglatt papper av nÄgot slag hade klistrats fast kring toppen av haken. Troligen hade det legat inlindat i plagget, eller kanske varit nedstoppad i nÄgon ficka.
Di Mare strÀckte ut armen och fiskade Ät sig det blöta pappret. Det visade sig vara en liten turistbroschyr med titeln
Belmonte Travels. Under den syntes en italiensk flagga korsad med en annan, som Di Mare faktiskt mindes frÄn skolan.
En blÄ flagga med ett gult kors.
âLa Sveziaâ, mumlade han för sig sjĂ€lv.
ResebyrÄn kÀnde han dessutom ocksÄ igen, Belmonte Travels utgick frÄn fastlandet och Àgdes av slÀktingar till hans mamma. Det mÄste ha varit nÄgon av deras resenÀrer som tappat plagget.
âDai, AntĂČ!â hojtade sergeanten bortifrĂ„n styrbrunnen.
âVi har inte hela dagen pĂ„ oss!â
Di Mare slÀngde undan den blöta broschyren och körde ner bÄtshaken i vattnet igen. SaltstÀnk piskade hans ansikte och tvingade honom att kisa.
Kroken fick nytt fÀste och klÀdesplagget steg lÄngsamt och tungt mot vattenytan. Det krÀvde betydligt mer kraft att förflytta Àn det borde, vilket fick en varningsklocka att börja ljuda i Di Mares huvud. Vad var det han fÄtt pÄ kroken?
Han drog bÄtshaken sÄ lÄngt till sig han bara orkade, och lutade sig sedan försiktigt över relingen medan han blinkade hÄrt ett par gÄnger. I samma ögonblick som hans ögon ÄterfÄtt skÀrpan insÄg Di Mare att det inte alls var nÄgon borttappad
jacka han fiskat upp, utan nÄgot helt annat. NÄgot han aldrig skulle glömma.
En ryggtavla hade brutit vattenytan. Kring den dinglade armar och ben i förvridna, onaturliga vinklar, sÄ sönderslagna att det till synes bara var klÀderna som höll dem kvar vid kroppen. Ovanför axlarna guppade huvudet med hÄret vajande som en blodröd gloria.
Di Mare stod som fastfrusen pÄ dÀcket och bara stirrade. Ett kort ögonblick kom han att tÀnka pÄ legenden om Lucifer igen.
âEn fallen Ă€ngelâ, viskade han.
Vinden stal orden ur hans mun och slungade i vÀg dem mot klippan, nÀstan som en besvÀrjelse.
Sedan krÀngde bÄten till pÄ nytt, vilket fick förtrollningen att slÀppa. Di Mare tappade bÄtshaken och stapplade baklÀnges. DÀrefter vek han sig dubbel över relingen och krÀktes rakt ut i det azurblÄ vattnet.
TvÄ dagar tidigare
Kapitel 1
Ett nytt Àventyr
Planet frÄn Kastrup till Neapel hade varit i luften i drygt tvÄ timmar. Hugo Lind hade hunnit blÀddra igenom dagstidningen flera gÄnger och lösa korsordet lÀngst bak, men nu började han bli otÄlig. Trots att han bara var nÄgra centimeter över svensk medellÀngd kÀndes flygstolen plötsligt trÄng och obekvÀm. Eller var det i sjÀlva verket nÄgot annat som skavde?
Tankarna han burit pÄ de senaste veckorna dök upp igen.
Borde han inte ha gett deras sommarhus Ànnu en sÀsong, i stÀllet för att ge sig i vÀg pÄ den hÀr resan? Bytt hÀngrÀnnorna, dragit om elen i gÀststugan som han planerat, passat pÄ att mÄla staketet. Var det inte alldeles för mÄnga och för svÄra projekt att överlÄta pÄ tvillingarna?
Precis som tidigare dÄ tvivlet börjat gnaga i honom tog han fram Cecilias brev och vecklade försiktigt upp det.
Ălskade Hugo, började det, och precis som alla andra gĂ„nger han lĂ€st brevet var det som om han kunde höra hennes röst inuti sitt huvud.
TvÄ Är Àr precis sÄ lÀnge som ett liv kan sÀttas pÄ paus.
En alldeles lagom tid att sörja. Men min Àlskade Hugo, din tidsfrist Àr ute nu. Livet mÄste fortsÀtta, utan mig. Jag vet
att det kĂ€nns svĂ„rt, kanske rentav oöverstigligt, men som du alltid brukar sĂ€ga nĂ€r du stĂ„r inför en ny uppgift: Ett stort problem bestĂ„r oftast av mĂ„nga smĂ„ lösningar. Det Ă€r vĂ€l dĂ€rför du tycker om att-göra-listor. SĂ„, Ă€lskade Hugo, hĂ€r kommer en ny lista Ă„t dig â din och min allra sista. Vissa av punkterna kommer att vara lĂ€ttare, andra svĂ„rare. Men jag vill att du bockar av dem, en i taget, för min skull men allra mest för din egen.
1. Boka Italienresan vi pratat om sÄ lÀnge. à k sÄ fort du kan efter skolavslutningen. Njut av maten och vinet, av kulturen och all historia. Njut av solen, av mÀnniskorna och av livet. Det har du förtjÀnat.
2. ĂverlĂ„t sommarhuset pĂ„ Maja och Elias. Tvillingarna Ă€r gamla nog att ta över och Maja Ă€r nĂ€stan lika hĂ€ndig som du. Och hon kan ju alltid ringa dig och frĂ„ga om det Ă€r nĂ„got hon inte klarar av. Du behöver din frihet. Tid för egna Ă€ventyr. Tid att göra det du alltid velat, vilket leder mig in pĂ„ nĂ€sta punkt.
3. Skriv den dĂ€r boken du samlat idĂ©er till i alla Ă„r. För att skriva böcker behöver man tid, men ocksĂ„ mod, det har jag lĂ€st nĂ„gonstans. Modet att vĂ„ga börja. Nu vill jag att du gör just det â vĂ„gar. Kasta dig ut i bĂ„de skrivandet och i nya Ă€ventyr. Och pĂ„ tal om mod har vi kommit fram till den fjĂ€rde och sista punkten. Kanske ocksĂ„ den svĂ„raste. Men det Ă€r dĂ€rför jag Ă€ndĂ„ satt upp den pĂ„ din lista âŠ
Hugo hejdade lÀsningen dÀr, precis som han brukade. En sak i taget, intalade han sig sjÀlv. Den första punkten var kanske inte alltför svÄr, men den andra och tredje
betydligt mer utmanande. Och den fjÀrde ville han inte ens nÀrma sig.
Han hade fÄtt brevet för ett par mÄnader sedan. Tvillingarna hade gett honom det, fortfarande förseglat. Maja och Elias hÄllit pÄ det i tvÄ Är utan att sÀga ett knyst, eftersom de lovat sin mamma just detta. Han kunde sÄklart inte vara arg pÄ dem för den saken.
Och Cecilia hade rÀtt, till och med nu nÀr hon var borta behövde han hennes vÀgledning. Hugo vek försiktigt ihop brevet igen och stoppade ner det i kuvertet. Blev sedan sittande med det i hÀnderna.
Det första Äret efter Cecilias död hade han klamrat sig fast vid allt som var bekant. Undervisningen pÄ Södra Latin, lÄngpromenaderna utmed Norr MÀlarstrand, middagarna med tvillingarna.
Trots att bÄde Elias och Maja flyttat hemifrÄn ÄtervÀnde de till lÀgenheten pÄ Södermalm flera dagar i veckan. De turades om att handla och laga mat. Till en början hade det legat en tystnad över köket, som om ingen riktigt visste vad de skulle sÀga. De sörjde var och en Cecilia pÄ sitt sÀtt, men ÀndÄ tillsammans.
NÀr vÄren kom hade han för ovanlighetens skull vÀntat i det lÀngsta med att öppna sommarhuset. De hade tillbringat varenda sommar i den gamla trÀvillan sedan barnen var smÄ. Cecilia hade Àlskat huset. Och han hade Àlskat att göra det vackert Ät henne, snickra, mÄla och fixa.
Nu ville hon att han skulle slÀppa ifrÄn sig det. Ge sig ut pÄ ett eget Àventyr. Var han verkligen redo för nÄgot sÄdant?
För att inte tala om att skriva en bok. Den punkten kÀndes nÀrmast omöjlig. Cecilia hade visserligen rÀtt i att han samlat idéer, det hade han gjort Ànda sedan tjugoÄrsÄldern. Han hade utbildat sig till lÀrare och samtidigt nÀrt drömmar om
att bli författare, bara för att en dag upptÀcka att livet pÄ nÄgot sÀtt kommit emellan. Men han bar fortfarande med sig en liten vaxad anteckningsbok, stor nog att passa i skjortfickan, vart han Àn gick. Med Ären hade den förvandlats till ett extraminne som han fyllde med funderingar och smÄ blyertsskisser. Projekt han planerade, att-göra-listor, saker han lade mÀrke till eller sÄdant han bara funderade pÄ.
Tankeboken, som barnen kallat den dÄ de var smÄ, och namnet hade fastnat. Vid det hÀr laget hade han en hel byrÄlÄda full av tankeböcker som han egentligen inte visste varför han sparade, men som han samtidigt inte hade hjÀrta att kasta bort. Kanske hade Cecilia rÀtt, kanske skulle han försöka göra nÄgot av dem.
Fast just nu hade han tankarna pÄ ett helt annat hÄll.
Han stoppade försiktigt ner brevet i ytterfacket pÄ kabinvÀskan han hade framför fötterna och tog fram den fÀrgglada broschyr han fÄtt med posten dÄ han bokat resan.
PÄ framsidan, under en svensk och en italiensk flagga, fanns ett collage av vackert tecknade och fÀrgglada illustrationer. Toscanas böljande kullar, Colosseums enorma ruiner, Sfinxen pÄ Capri som blickade ut över Neapelbuktens blÄ vatten. Illustrationerna sÄg lockande ut. Vem som Àn skapat dem var betydligt bÀttre pÄ att rita Àn han sjÀlv.
âĂ h, du reser ocksĂ„ med Belmonte Travels. Men sĂ„ trevligt! DĂ„ blir vi resekamrater. Ăr det första gĂ„ngen?â
Kvinnan i mittensÀtet intill honom hade tillbringat det mesta av resan med att sova. Hugo hade lagt mÀrke till bÄde henne och hennes make redan nÀr de bordade planet. Mannen bar seglarmössa och skepparkavaj och kvinnan hade talat högt pÄ danska i telefon med nÄgon nÀstan Ànda fram till sÀkerhetsgenomgÄngen. DÀrefter hade paret blÄst upp sina nackkuddar och slumrat till.
Men nu var kvinnan, till skillnad frÄn maken som satt pÄ fönsterplatsen, tydligen bÄde vaken och pratsugen. Hugo visste varför. MÀnniskor hade alltid tyckt om att prata med honom. Det var som om han utstrÄlade nÄgot slags förtrolighet som fick folk att vilja öppna sig för honom, brukade Cecilia sÀga.
âJo, det stĂ€mmerâ, svarade han. âĂr det första resan för er ocksĂ„?â
Hans medpassagerare skakade skrattande pÄ huvudet.
âĂ nej, det hĂ€r Ă€r faktiskt tredje gĂ„ngen vi Ă„ker med Belmonte Travels.â Kvinnan pratade ett slags hybridnordiska som varken var svenska eller danska, men som fungerade utmĂ€rkt.
âFast vi har varit i Italien mĂ„nga gĂ„nger. Kommendören och jag Ă€lskar Italien.â Hon gjorde en gest mot den slumrande mannen vid fönstret.
âGhita Mikkelsen-Friisâ, sa hon och strĂ€ckte fram handen. âSömntutan dĂ€r Ă€r min make Louie.â
âHugo Lindâ, presenterade han sig.
Ghita Mikkelsen-Friis var runt sjuttio, solbrÀnd, pÄ grÀnsen till vÀderbiten och med ansiktet fullt av frÀknar. Det grÄ hÄret var fÀst i en stor knut uppe pÄ hjÀssan, vilket fick Hugo att tÀnka pÄ en lÀrare han haft pÄ lÄgstadiet. Handslaget var ovÀntat fast, hÀnderna lika stora som Hugos egna.
âTredje resanâ, sa han. âDĂ„ mĂ„ste Belmonte Travels vara nĂ„got alldeles extra.â
Kvinnans skrattade igen.
âDet kan du tro. Förstklassig service, upplevelser utöver det vanliga. Fantastisk mat. Förra sommaren Ă„kte vi med dem till Sicilien och i pĂ„skas till Florens. Nu Ă€r vi sĂ„ spĂ€nda pĂ„ Capri. Vi har faktiskt aldrig varit dĂ€r, har du?â
Hugo skakade pÄ huvudet.
âMina erfarenheter av Italien strĂ€cker sig enbart till vĂ„r
bröllopsresa till Toscana för mĂ„nga Ă„r sedan, och sĂ„ en weekend i Rom nĂ€r min fru var dĂ€r pĂ„ konferens. Men jag tyckte mycket om bĂ„da stĂ€llena.â
âĂ h, den som vĂ€ntar pĂ„ nĂ„got gott. Södra Italien Ă€r minst lika vackert som de norra delarna. Och sĂ„ maten âŠâ
Hon kysste fingertopparna i en handrörelse som troligen skulle förestÀlla italiensk.
âVar sitter din hustru förresten?â Kvinnan sĂ„g sig om, utan att verka kunna hitta nĂ„gon omedelbar kandidat att para ihop Hugo med.
âJag Ă€r Ă€nklingâ, Hugo drog lite pĂ„ fortsĂ€ttningen, âCecilia, min fru, gick bort för tvĂ„ Ă„r sedan. Det hĂ€r Ă€r första gĂ„ngen jag reser pĂ„ egen hand.â
âNej, sĂ„ trĂ„kigt.â Ghita Mikkelsen-Friis lade huvudet pĂ„ sned, pĂ„ samma sĂ€tt som de flesta andra gjorde dĂ„ de hörde Ă€-ordet.
âJag Ă€r ledsen om jag gick för rakt pĂ„â, sa hon. âTypiskt danskt.â
âIngen faraâ, svarade Hugo. âDet var faktiskt Cecilias idĂ© att jag skulle ge mig i vĂ€g pĂ„ den hĂ€r resan. Byta miljö, trĂ€ffa lite nya mĂ€nniskor.â
âSĂ„ bra! Ja, det Ă€r i alla fall ingen risk att du kommer kĂ€nna dig ensam. Vi brukar vara ett glatt gĂ€ng. Och Lara Belmonte, vĂ„r reseledare, Ă€r briljant.â
Ghita blinkade konspiratoriskt.
âOch smuk Ă€r hon ocksĂ„. Kommendören Ă€r lite betuttad i henne, men efter snart femtio Ă„rs Ă€ktenskap unnar jag honom det.â
Hon klappade sin make pÄ knÀet. Rörelsen fick mannen att slÄ upp ögonen. Ett kort ögonblick var blicken mörk och vaksam, som om mannen inte riktigt visste var han befann sig.