ELISABET NEMERT
I SKUGGAN AV DET FĂRFLUTNA
NÀr Miranda och Samela kÀnde att de var redo att dela med sig av sina hÀndelserika liv hade tjugo Är förrunnit sedan vi skildes Ät vid stranden av Eridanus. De Àr nu vuxna kvinnor och de har vÀrlden som sitt arbetsfÀlt.
I Skuggan av det förflutna Àr en fristÄende fortsÀttning pÄ Drömmarnas flod, och det gÄr alldeles utmÀrkt att lÀsa den utan att ha berÀttelsen om Noha och Kassandra med sig i bagaget.
Boken handlar om utsatthet och orÀttvisor, om vÄr skyldighet att vÀrna om och ta ansvar för de svaga och skyddslösa bland vÄra medmÀnniskor, men ocksÄ för alla de försvarslösa djur som tillsammans med oss befolkar vÄr vackra blÄ planet. Men mer Àn nÄgot annat handlar I Skuggan av det förflutna om hÀngivenhet, lojalitet och osjÀlvisk kÀrlek.
KÀra lÀsare, jag önskar er alla en givande resa tillsammans med Miranda och Samela.
och stannade dÀrför inte upp för att byta nÄgra ord med honom som hon annars brukade göra.
Intet ont anande sköt hon upp den bastanta porten och klev ut pÄ gatan, sedan tycktes vÀrlden explodera runt henne.
Kameror blixtrade och smattrade och en lysten armé av paparazzi och skvallerjournalister omringade henne. Deras grymma, krÀnkande frÄgor slet brutalt sönder morgonens lyckokÀnsla.
âHur var det att vĂ€xa upp pĂ„ en bordell? Hur gammal var du nĂ€r Noha OâBrian adopterade dig och tog dig med hit till USA? Din mamma var narkoman, har du samma problem? Hur har det kĂ€nts att veta att du var en övergiven gökunge i den perfekta och framgĂ„ngsrika familjen OâBrian?â
Under nÄgra mardrömslika sekunder stod Miranda som fastfrusen, oförmögen att kunna röra sig. Med en enorm viljeanstrÀngning Ätertog hon kontrollen över sina lemmar. Bakom henne hade Patrik öppnat porten och stod beredd att snabbt stÀnga den bakom henne. Likt en strykrÀdd hund slank hon in i vestibulen. HjÀrtat slog sÄ hÄrt i bröstet att det gjorde ont, Ängesten och rÀdslan tog ett strypgrepp pÄ henne, gjorde det tungt att andas.
âJag ringde dig massor av gĂ„nger, jag ville varna dig, men du svarade inte. Jag hoppades att du inte var hemma. Kan jag göra nĂ„got?â Patriks röst var fylld av medkĂ€nsla och oro.
Miranda förmÄdde bara skaka pÄ huvudet till svar innan hon flydde in i hissen, upp till tryggheten i sin egen vÄning. Hon lÄste dörren med dubbla slag, sedan sjönk hon ner i soffan, hon upptÀckte att hon skakade i hela kroppen. FrÄgorna jagade varandra likt hungriga rovdjur i hennes dunkande huvud. Hur kunde skvallerpressen ha fÄtt kÀnnedom om hennes tidiga barndom? Det var ju bara den nÀrmaste familjen som visste nÄgot om Angela Valdez tragiska livsöde. SjÀlv hade hon bara vaga minnen av sin mor, en kÀrleksfull famn, en doft, en mjuk röst som vaggade henne in i sömnen, varsamma hÀnder som smekte hennes kinder och
kammade hennes hÄr. Men dÀr fanns ocksÄ hÄgkomster av ett stÀndigt nÀrvarande hot och sin mors Àngslan och rÀdsla.
Hon hade varit arton Är gammal nÀr hennes pappa hade lÄtit henne lÀsa det brev som modern hade skrivit till henne dagarna innan hon hade valt att ta sitt liv.
Brevet, Miranda flög upp frÄn soffan. Hade moderns brev pÄ nÄgot oförklarligt sÀtt hamnat i orÀtta hÀnder? Hon rusade fram till bokhyllan dÀr det kort som Noha tagit pÄ henne och modern den sista gÄngen hon sÄg henne i livet, var placerat i en rikt utsirad ram. De bÄda stod ute i den vackra trÀdgÄrd som omgav det behandlingshem dÀr Angela varit inlagd för att fÄ hjÀlp med sitt missbruk. Det var julafton, Miranda var fyra Är gammal och hon höll sin mamma hÄrt i handen. Det var en betagande bild, fylld av kÀrlek. Det fanns inte minsta spÄr i Angelas ansikte som avslöjade att hon redan hade bestÀmt sig för att avsluta sitt liv. Under fotot lÄg alltid Angelas brev, men inte nu. Nu lÄg det istÀllet bredvid, lite slarvigt som om nÄgon haft brÄttom med att lÀgga det ifrÄn sig. Miranda visste att det inte var hon sjÀlv, nÄgon annan hade öppnat kuvertet och tydligen ocksÄ lÀst innehÄllet.
Varligt tog hon upp det tummade brevet, tryckte det mot sitt klappande hjÀrta medan hon inom sig letade efter vem den skyldige kunde vara, vem kunde vilja henne sÄ illa?
Miranda kÀnde hur illamÄendet sakta kom krypande, telefonen vibrerade oupphörligt, den var fortfarande instÀlld pÄ ljudlöst. Vad skulle hÀnda nu? Hon var Charliestiftelsens affischnamn, ansiktet utÄt. Skulle den hÀr mediala uppstÄndelsen kunna inverka menligt pÄ det livsviktiga arbete som hennes familj bedrev runt om i vÀrlden? Skolor, sjukhus, alla projekt för att rÀdda och bevara utrotningshotade djur, stoppa skövlingen av regnskogen och nedsmutsningen av haven, listan pÄ hjÀlpinsatser var lÄng.
Inte kunde vÀl det behjÀrtansvÀrda arbetet solkas och försvÄras av att media utnyttjande ett tragiskt livsöde, eller kunde det kanske det?
Hon kröp upp i soffhörnet och trots vÀrmen i rummet svepte hon om sig den honungsgula plÀd som en kvinna i Vietnam vÀvt och sedan gett henne i gÄva. Den var ett tack för den kostnadsfria sjukhusvÄrd som hennes cancersjuke son, tack vare Charliestiftelsen, fÄtt ta del av.
Hon förde moderns brev till sina lÀppar, kysste det och genom Ärens avgrund tyckte hon sig kunna kÀnna Angelas doft. Försiktigt vecklade hon upp de tÀttskrivna arken och genast förflyttades hon i tanken till den dag dÄ hennes pappa gett henne brevet.
Tillsammans med pappa Noha, mamma Kassandra och tvillingbröderna Sean och Steve hade hon rest till Amazonas, till Tabota och kyrkogÄrden dÀr Angela var begraven. Det var inte första gÄngen de varit dÀr, men den hÀr gÄngen hade varit speciell.
Hon hade fÄtt lÀsa moderns brev omgiven av sin familj, den familj som betydde allt för henne. Hon mindes varje detalj, vÀrmen, fukten, de surrande insekterna, de glödande ringblommorna som de smyckat Angelas grav med. Den symbolladdade ringblomman, som i Sydamerika gick under namnet flor de muertos, de dödas blomma. De hade dukat upp en festmÄltid pÄ en filt bredvid Angelas grav och nÄgonstans i nÀrheten hade en kvinna sjungit en sÄng om kÀrlek, ackompanjerad av en spröd gitarr. Hon mindes sin stora smÀrta och sorg nÀr hon lÀste brevet, men ocksÄ sin uppriktiga beundran.
Hon avbröts i sina tankar av ljudet frÄn telefonens uppfordrande vibrerande dÀr den lÄg pÄ bordet framför henne, hon orkade inte svara, ville inte tala med nÄgon. IstÀllet började hon lÀsa, hon kunde visserligen brevet utantill vid det hÀr laget, men orden blev sÄ mycket starkare, innehÄllet sÄ mycket mer levande nÀr hon sÄg dem nedskrivna med moderns tydliga men lite osÀkra handstil.
Men den hÀr gÄngen kÀndes orden obehagligt annorlunda, som om dÀr fanns ett fördolt svek, en flykt undan en förÀlders ansvar för sitt barn, att de ord hon kÀnde sÄ vÀl och som fram till denna olycksaliga dag hade strÄlat av kÀrlek hade Àndrat innebörd. Hon
svalde hÄrt, torkade bort nÄgra salta tÄrar innan hon började lÀsa om Angelas brev, men den hÀr gÄngen med ögon och sinne kÀnsliga för varje dold nyans.
Min Àlskade dotter. NÀr du lÀser detta, mitt sista brev, Àr du redan en vuxen kvinna och mÄnga Är har gÄtt sedan vi skildes Ät. Men jag har natt som dag följt din livsvÀg hÀr uppe pÄ min stjÀrna. Jag utgÄr frÄn att din adoptivfar, Noha, har berÀttat för dig om Platon, en vis gammal grek, som hÀvdade att varje mÀnniska har en alldeles egen stjÀrna dit hon ÄtervÀnder den dag dÄ hennes vandring pÄ jorden Àr avslutad.
Jag hoppas innerligt att du har kÀnt att jag under alla dessa Är har vakat över dig, kysst dig god natt och med stolthet vandrat vid din sida pÄ din vÀg mot mognad.
Jag vet inte hur mycket Noha har berÀttat för dig om mitt miserabla liv, om anledningen till mitt smÀrtsamma beslut att lÀmna dig i hans vÄrd och varför jag till sist valde att avsluta mitt eget liv. För en ytlig betraktare kan det nog te sig som det yttersta sveket, att lÀmna sitt enda barn och sedan fegt smita ut genom livets bakdörr. DÀrför vill jag nu för dig, mitt Àlskade barn, med brutal Àrlighet berÀtta om mitt liv och de mÄnga olyckliga och oövertÀnkta livsval som ledde fram till den nyÄrsnatt nÀr jag med ett leende pÄ lÀpparna och med det halsband du trÀtt tillsammans med din vÀn Samela tryckt intill mitt hjÀrta började resan upp till min stjÀrna.
Jag föddes i Brasilien i stadsdelen Complexo do AlemaÌo som bestĂ„r av flera sammanvĂ€xta kĂ„kstĂ€der, eller favelor som de ocksĂ„ kallas. Jag var yngst av fyra syskon, tvĂ„ bröder, Alejandro och Lucas, och en syster, Violetta. Vi hade alla olika pappor som alla hade det gemensamt att de hade lĂ€mnat vĂ„r mor, Elena, att ensam dra försorg om oss barn i den av vĂ„ld och kriminalitet styrda favelan.
Jag minns hennes eviga slit med att fÄ ihop pengar sÄ att
vi inte skulle behöva gÄ hungriga och kunna ha klÀder pÄ kroppen. Men det var en kamp som sakta men obönhörligt bröt ner henne och berövade henne hopp och livsglÀdje. Jag har vaga minnen av att hon försökte försörja oss genom att sÀlja varor pÄ gatan i Rios mer vÀlbÀrgade omrÄden, men det rÀckte inte lÄngt.
Till sist sÄg hon sig ingen annan rÄd Àn att sÀlja sin kropp och för att dÄ dÀmpa sin livsÄngest började hon ta droger. Jag antar att du ser likheterna med hur mitt liv kom att bli. Men min mor, Elena, slutade sitt liv i en av favelans smutsiga grÀnder, misshandlad till döds. Och dÀr tog ocksÄ min barndom slut.
Vi syskon skingrades och till min stora sorg vet jag inte vad som har hÀnt dem, lever de eller har det skoningslösa livet i favelan Àndat Àven deras liv i förtid.
Alltför mÄnga unga mÀn dras in i favelans kriminella gÀng och gÄr en vÄldsam död till mötes. Min syster, Violetta, minns jag som en stark person, nÄgon som inte hade förlorat tron pÄ en bÀttre framtid. Jag kan bara hoppas att livet har farit varsamt fram med henne. Jag har i mina böner bett Madonnan hÄlla en vakande hand över henne, precis som jag gjort för dig sedan den stund du tog ditt första skÀlvande andetag och öppnade dina sÀllsamt vackra ögon.
Miranda lÀt de tÀttskrivna arken sjunka ner i knÀt, blicken föll pÄ den fÀrgsprakande och livsbejakande mÄlning som Samela skÀnkt henne, hon hade fÄtt den i present nÀr hon hade tagit sin universitetsexamen.
Samela, vÀnnen och sjÀlsfrÀnden som hon mött pÄ boplatsen invid Drömmarnas flod i Amazonas nÀr Noha rÀddat henne undan Ramon, moderns hallick.
Den tre Är Àldre Samela hade genast tagit henne under sina vingars beskydd och vÀglett henne i den för henne okÀnda vÀrld
som livet pÄ boplatsen var. Det var en vÀrld utan modern, utan de andra prostituerade kvinnorna, dÀr fanns inga ansiktslösa mÀn, ingen Ramon med iskalla ögon och hÄrda hÀnder och ingen ensam bakgÄrd till lekplats. IstÀllet var Samelas vÀrld i hjÀrtat av Amazonas regnskog en vÀrld fylld av lek, av samvaro, gemenskap och trygghet. Allt hade varit nytt och mycket frÀmmande, men dÄ hade Samela funnits dÀr, och Noha förstÄs. Men hon hade saknat sin mamma.
Hon lyfte upp den luggslitna nallen som hade sin givna plats i soffan, hon hade fÄtt den av Angela, vid deras sista jul tillsammans. Den ljusbruna nallen hade följt henne genom Ären och pÄ nÄgot mÀrkligt sÀtt hade den lilla nallebjörnen förkroppsligat den kÀrlek som hon aldrig tvivlat pÄ att modern hade kÀnt för henne. Tills idag, tills journalisternas grymma frÄgor hade sÄtt ett frö av tvivel inom henne. Om Angela hade Àlskat henne mer hade hon dÄ inte valt att fortsÀtta leva och istÀllet kÀmpat för att fÄ rÀtsida pÄ sitt liv?
Miranda kramade nallen hÄrt, hon noterade att det ena örat hade lossnat och nu hÀngde pÄ trekvart. Men var hon riktigt Àrlig nu, var det inte i sjÀlva verket sÄ att hon alltid hade burit ett litet frö av tvivel inombords, men att hon hade lyckats gömma det djupt inom sig. Det försÄtliga tvivlet hade aldrig varit helt borta, det hade bara sovit i hennes inre. Tills idag.
Hennes blick sögs igen mot brevets tÀttskrivna sidor, hon ville egentligen inte fortsÀtta lÀsa, hon var rÀdd för att lÀsa Angelas brev Ànnu en gÄng, för tÀnk om hon dÄ skulle finna nÄgot som varit dolt bortom orden, nÄgot som hon tidigare inte upptÀckt, eller velat upptÀcka? Journalisternas grymma frÄgor ekade i huvudet. HjÀrtat slog dubbla slag av Àngslan nÀr hon fortsatte att lÀsa.
Jag var sju Är gammal nÀr Elena mördades och vi barn blev vrÀkta frÄn det skjul som hade varit vÄrt hem. Vi syskon fick
klara oss bÀst vi kunde, jag tiggde och stal för att inte svÀlta och jag levde mitt liv pÄ gatan tillsammans med andra övergivna barn. Jag minns att Violetta försökte hÄlla ett öga pÄ mig, hon tjatade pÄ mig, sa att jag inte fick sluta gÄ i favelans skola. Men livet pÄ gatan var i mina ögon mindre kravfyllt och dÀr och dÄ fattade jag mitt första felaktiga beslut. Och jag tappade kontakten med mina syskon.
Min grupp av gatubarn blev experter pÄ att hÄlla oss undan polisen och de fÄ socialarbetare som vÄgade sig in i favelan. à ren gick, jag vÀxte upp, det taniga barnet förvandlades till en ung kvinna. Min nyvÀckta skönhet blev till en början en vÀlsignelse. Min kropp, mitt ansikte gjorde att mÀnnen flockades runt mig, tÀvlade om min gunst och jag njöt i fulla drag av all uppmÀrksamhet. För att fÄ visa sig tillsammans med mig, för att ha mig som en slags dekoration vid sin sida, ett kvitto pÄ sin virila manlighet, betalade de mer Àn gÀrna min hyra, mitt uppehÀlle, mitt stora behov av nya, dyra klÀder. Men naturligtvis var deras vÀlvilja inte gratis. Och precis som min mor gjort, började jag ta droger för att döva den röst inom mig som sa att den vÀg jag slagit in pÄ, den ledde rakt ner i fördÀrvet.
Jag blev ett lÀtt byte för en man som Ramon. Jag inbillade mig att han var annorlunda, att han inte bara sÄg min kropp, mitt ansikte, utan ocksÄ min person, den jag var bakom mitt vackra yttre. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Ramon överöste mig med presenter och komplimanger, han gav sig tid till att lyssna pÄ mig, det hade ingen annan man gjort förut och i min blinda naivitet inbillade jag mig att han faktiskt Àlskade mig.
NÀr han sedan föreslog att vi skulle flytta ifrÄn favelan och skapa oss en ny tillvaro nÄgon helt annanstans, blev jag salig av lycka och började spinna drömmar om familj, om att skaffa barn.
Du vet bara alltför vÀl vad som hÀnde sedan, min enda tröst Àr att Ramon inte Àr din far, det Àr din sagolika bÀrnstensfÀrgade hy ett tydligt bevis pÄ.
Men nu till det mest smÀrtsamma, det av alla mina livsbeslut som kan vara svÄrast att förstÄ och acceptera. Varför valde jag att ta mitt liv istÀllet för att stanna kvar hos dig? Noha hade ju lovat och försÀkrat att han skulle hjÀlpa oss, stödja oss ekonomiskt och se till att vi kunde bosÀtta oss lÄngt bort frÄn Ramons hÀmnd. Jag visste att han skulle hÄlla sitt ord. Och ÀndÄ valde jag att lÀmna dig, trots att jag dÄ fÄtt veta att Ramon var död, skjuten, och att han inte lÀngre kunde skada oss. Men du förstÄr, Miranda, du Àr mer vÀrdefull för mig Àn mitt eget liv.
Jag hoppas att du aldrig ska behöva tvivla pÄ att jag Àlskar dig mer Àn allt annat pÄ denna jord. SÄ varför lÀmnade jag dig dÄ?
Anledningarna till det Àr tvÄ. Den ena Àr att jag inte litar pÄ mig sjÀlv. Jag Àr inte sÀker pÄ att jag, trots Nohas hjÀlp, kommer att kunna orka kravla mig upp ur den lergrop jag grÀvt Ät mig sjÀlv, till det Àr jag alltför trasig och vingklippt.
Men den andra anledningen vĂ€ger sĂ„ mycket tyngre. Ăven om du och jag flyttar lĂ„ngt, lĂ„ngt bort frĂ„n Altoma Ă€r risken överhĂ€ngande att vi kommer att stöta ihop med nĂ„gon av alla de mĂ€n jag sĂ„lt min kropp till och att den personen kĂ€nner igen mig, och det kommer dĂ„ ocksĂ„ att drabba dig. Du kan aldrig flytta ifrĂ„n ditt förflutna, Miranda, du bĂ€r det alltid inom dig.
Min största skrÀck Àr att du ska tvingas leva i skuggan av mig, av det förflutna och av mina val. Och det fÄr aldrig ske.
Miranda slutade att lÀsa, svepte plÀden tÀtare omkring sig. I skuggan av det förflutna.
Var det inte precis de orden som en av murvlarna som slagit
lÀger utanför huset hade yttrat? Miranda snyftade till, de fyra orden, sÄ oskyldiga ryckta ur morgonens sammanhang, gjorde ont, fick sÄret inom henne att börja blöda.
âHur var det att vĂ€xa upp pĂ„ en bordell, och sedan som en övergiven gökunge i den framgĂ„ngsrika och lyckade familjen OâBrian? SkĂ€ms de mycket över dig?â
Miranda kramade sin nalle.
Telefonen hade slutat att vibrera, den sÄg trött ut dÀr den lÄg alldeles stilla pÄ bordet. Miranda ryckte hÀftigt till nÀr hon hörde en nyckel sÀttas i ytterdörrens lÄs.