Rosie Walsh
För kÀrleks skull
ĂversĂ€ttning Ann Björkhem
Tidigare utgivning
Dagarna med dig (2019)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Rosie Walsh Ltd, 2022
Omslag Sara R. Acedo
Omslagsfoto Dilyara Ramazanova/Eyeem/Getty Images
Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 978-91-37-50561-9
Till SharonDEL I
LEO & EMMA
Prolog
Vi gick norrut, skilda frÄn den egentliga stranden av kelpvallar och klippdammar med krusiga vattenytor. Havet var fullt av vita gÀss och de fÄ molnen pÄ himlen rörde sig snabbt och kastade spiralformade skuggor pÄ sanden.
Det kÀndes bra för oss tvÄ att vara hÀr, pÄ tröskeln mellan land och hav. Det hÀr riket var inte vÄrt. Det tillhörde sjöstjÀrnorna och skÄlsnÀckorna, anemonerna och eremitkrabborna. Ingen lade mÀrke till att vi var hÀr tillsammans. Ingen brydde sig om det.
NÀr det började regna satte vi oss i en tom sjöbod inne bland dynerna och Ät smörgÄs. DÀr lÄg högar av fÄrlort i hörnen och regnet trummade som gevÀrseld mot taket. Det var en perfekt fristad. Som gjord för oss.
Vi smÄpratade med varandra medan regnet piskade över stranden under oss. I mitt hjÀrta vÀxte hoppet.
Krabbskelettet hittade vi lÀngst bort pÄ stranden, kort efter vÄr picknicklunch. Medelstor krabba, död, ensam pÄ stranden mellan högar av drivved och torkad spiraltÄng. PÄ buken satt knivvassa skalfragment, en solblekt bit fisknÀt satt fastkrokad runt en livlös antenn och pÄ kroppen och klorna hade den egendomliga, signalröda flÀckar.
Trött som jag var satte jag mig ned för att undersöka den ordentligt. Fyra tydliga taggar syntes pÄ ryggskölden. Klorna var tÀckta av borst.
Jag sĂ„g in i de oseende ögonen och försökte rĂ€kna ut varifrĂ„n den hade kommit. Jag hade lĂ€st att krabbor kunde fĂ€rdas mĂ„nga mil pĂ„ alla sorters flytetyg â plastsjok, sjögrĂ€sklumpar, till och med lĂ„nghalsarna pĂ„ skrovet pĂ„ ett lastfartyg. Vad jag visste kunde den hĂ€r krabban ha kommit hit frĂ„n Polynesien, fĂ€rdats tusentals kilometer bara för att dö pĂ„ en strand i Northumberland.
Jag mÄste ta nÄgra bilder. Mina lÀrare skulle veta vad den hette.
Men nÀr jag böjde mig ned för att ta upp kameran ur vÀskan svartnade det plötsligt för ögonen. Yrseln sÀnkte sig ned över mig som tjocka pÄ havet och jag mÄste stÄ stilla, fortfarande dubbelvikt, tills den försvann igen.
âLĂ„gt blodtryckâ, sa jag nĂ€r jag kunde rĂ€ta pĂ„ mig igen. âHaft det sedan jag var liten.â
Vi Ätergick till krabban. Jag lade mig pÄ alla fyra och fotograferade den frÄn alla hÄll.
Yrseln kom tillbaka nÀr jag stoppade ned kameran igen, men den hÀr gÄngen böljade den fram och ebbade ut igen för att Äter bölja fram, precis som vÄgorna. Det började vÀrka i ryggen och en annan, starkare smÀrta gjorde sig pÄmind under bröstkorgen. Jag sjönk ned pÄ knÀ igen och stoppade in hÀnderna mellan knÀna, och yrseln blev bara vÀrre.
Jag rÀknade till tio. Tröstande ord med en underton av rÀdsla fladdrade över mitt huvud. Vinden Àndrade riktning. NÀr jag slutligen öppnade ögonen hade jag blod pÄ handen.
Jag tittade noga. Det var inte att ta miste pÄ. FÀrskt, rött blod i en bred rand över höger handflata.
âDet Ă€r okejâ, hörde jag mig sjĂ€lv sĂ€ga. âDet Ă€r ingen fara med mig.â
Paniken vÀllde in med tidvattnet.
Hennes ögonfransar Ă€r ofta vĂ„ta nĂ€r hon vaknar, som om hon badat i ett hav av sorgsna drömmar. âDet Ă€r bara en sömngrejâ, sĂ€ger hon alltid. âJag drömmer aldrig mardrömmar.â Efter en avgrundsdjup gĂ€spning torkar hon ögonen och kliver ur sĂ€ngen för att kolla att Ruby lever och andas. Det Ă€r en vana hon inte har förmĂ„tt bryta, fast Ruby Ă€r tre Ă„r gammal nu.
âLeo!â sĂ€ger hon nĂ€r hon kommer tillbaka. âVakna! Kyss mig!â
Det tar nĂ„gra ögonblick för mig att glida upp i dagen ur det lĂ„ngsamt böljande djupet. Gryningen nalkas frĂ„n öster i bĂ€rnstensfĂ€rgade skuggor och vi kryper in i varandras famn och Emma pratar sĂ„ gott som utan avbrott â utom ibland, dĂ„ hon hejdar sig mitt i ordflödet för att kyssa mig. 06.45 kollar vi Wikideaths för att se vilka som har dött under natten, och 07.00 fjĂ€rtar hon och skyller ljudet pĂ„ en moped ute pĂ„ gatan.
Jag minns inte hur lÀnge vi hade varit tillsammans nÀr hon började göra det hÀr: förmodligen inte lÀnge nog. Men hon visste redan dÄ att jag var ombord i bÄten och att det var lika
troligt att jag skulle simma tillbaka till stranden som att jag skulle fÄ vingar och flyga dit.
Om vÄr dotter inte har kommit och klÀttrat upp i vÄr sÀng vid det hÀr laget gÄr vi och lÀgger oss i hennes. Hennes rum doftar ljuvt och varmt och vÄra tidiga morgonsamtal om Ankan hör till de lyckligaste stunder jag upplever. Ankan, som hon hÄller hÄrt i famnen nÀr hon sover, upplever otroliga nattliga Àventyr.
Jag brukar klĂ€ pĂ„ Ruby medan Emma gĂ„r ned âför att laga frukostâ, fast för det mesta blir hon distraherad av de marina data som samlats över natten i hennes labb och det blir Ruby och jag som fĂ„r ta hand om kĂ€ket. Min fru kom fyrtio minuter för sent till vĂ„rt bröllop eftersom hon stannade pĂ„ vĂ€gen för att fotografera tidvattenmĂ€rkena i Restronguet Creek, iförd brudklĂ€nning. Ingen utom vigselförrĂ€ttaren var förvĂ„nad.
Emma sysslar med litoralzonens ekologi, vilket betyder att hon studerar de platser, djur och vÀxter som Àr översvÀmmade vid högvatten och synliga vid lÄgvatten. DÀr finns jordens mest förunderliga och spÀnnande ekosystem, sÀger hon, och hon har snokat i tidvattendammar sedan hon var liten, hon har det i blodet. Hon forskar huvudsakligen pÄ krabbor, men andra krÀftdjur Àr lika intressanta. Just nu har hon ett gÀng smÄ Hemigrapsus takanoi i speciella saltvattentankar inne pÄ jobbet. Jag vet att det Àr en invasiv art och att den har en speciell sorts morfologi som hon har försökt fÄ grepp om i Äratal, men sedan förstÄr jag inte mer. Mindre Àn en tredjedel av de ord biologerna anvÀnder kan begripas av en vanlig genomsnittsmÀnniska: att fastna i en grupp biologer pÄ en fest Àr rena mardrömmen.
I dag pÄ morgonen sjunger Emma för John Keats nÀr Ruby och jag kommer ut i köket, dÀr solen faller i strimmor över köksbÀnkarna och vÄra flingor som stelnar i tallrikarna.
Hennes laptop, med skĂ€rmen full av obegripliga ord och spretiga diagram, spelar en lĂ„t som heter âKillermuffinâ. NĂ€r vi hĂ€mtade John Keats pĂ„ hundhemmet sa de att jungle pĂ„ lĂ„g volym hade en lugnande inverkan pĂ„ honom, och hans soundtrack har blivit vĂ„rt. Nu Ă€r jag van vid det, men det tog ett tag.
Jag stĂ„r i dörren med Ruby pĂ„ höften och ser pĂ„ min fru som sjunger för hunden. Hon sjunger falskt. Trots att hon har en massa musiker i slĂ€kten Ă€r Emma inte i stĂ„nd att sjunga ens âHappy Birthdayâ rent, men det har aldrig hindrat henne. Det Ă€r ett av de mĂ„nga drag hos min fru som jag Ă€lskar.
Hon fĂ„r syn pĂ„ oss och kommer dansande, fortfarande sjungande för full hals. âMina Ă€lsklingar!â sĂ€ger hon, kysser oss bĂ„da och drar Ruby ur min famn. Sedan virvlar hon ivĂ€g med vĂ„r dotter och sjunger allt högre och falskare.
Ruby vet att mamma har varit sjuk. Hon har sett henne tappa hÄret pÄ grund av den dÀr sÀrskilda medicinen hon fick pÄ sjukhuset, men hon tror att Emma Àr bÀttre nu. Sanningen att sÀga vet vi inte sÀkert Ànnu. Behandlingen Àr avslutad, igÄr gjorde man en PET-röntgen, och i nÀsta vecka har vi tid för att diskutera resultatet med doktorn. Vi Àr hoppfulla, vi Àr rÀdda. Ingen av oss sover bra.
Efter en kort dans med sin mamma, med Ankan flygande runt huvudet pÄ dem, sprattlar Ruby sig fri för att utrÀtta ett brÄdskande Àrende.
âKom tillbaka!â ropar Emma. âJag vill krama dig!â
âHinner inte just nuâ, sĂ€ger Ruby beklagande, och till den lilla plantan som hon vĂ„rdar Ă„t förskolan viskar hon: âHej!
Nu ska jag ge dig lite att dricka.â
âNĂ„got nytt?â frĂ„gar jag med en nick Ă„t laptoppen. För nĂ„gra Ă„r sedan presenterade Emma ett naturprogram pĂ„ BBC och hon fĂ„r fortfarande mejl frĂ„n en del knĂ€ppgökar fast hon inte har varit i TV sedan dess. I vanliga fall skrattar vi Ă„t det, men igĂ„r kvĂ€ll medgav hon att pĂ„ sista tiden hade hon fĂ„tt nĂ„gra mejl som berörde henne illa.
âBara ett par stycken. En tam kille och en lite vildare. Men honom har jag blockat.â
Jag iakttar henne noga medan hon hĂ€ller upp vatten i vĂ„ra glas, men hon verkar inte bekymrad. Utan tvekan tar jag mycket hĂ„rdare vid mig av de dĂ€r mejlen Ă€n hon. Jag har försökt fĂ„ henne att stĂ€nga sin officiella Facebooksida, men det vill hon inte. Tydligen skickar folk fortfarande in naturobservationer till henne, och hon vill inte stĂ€nga ned den kĂ€llan âbara pĂ„ grund av nĂ„gra ensamma mĂ€nâ.
Jag hoppas att ensamhet Àr deras enda problem.
âJag gillar din runa om Kenneth Delwychâ, sĂ€ger Emma, med ett öga pĂ„ Ruby som hĂ„ller pĂ„ att klĂ€ttra upp pĂ„ diskbĂ€nken med sin vattenkanna. Min tidning ligger pĂ„ bordet med familjesidan uppslagen.
Jag gÄr fram till John Keats och virar ett av hans flaxiga silkesmjuka öron runt fingret i vÀntan pÄ hennes men. Hunden luktar kex och svedd pÀls efter en fÀrsk kollision med strykjÀrnet.
âMen?â sĂ€ger jag uppfordrande.
Hon hajar till, avslöjad. âInga men.â
âKom igen, Emma. Försök inte.â
Efter ett ögonblick brister hon i skratt. âOkej. Jag gillar den verkligen, men den om den kvinnliga prĂ€sten tar priset. HallĂ„, Ruby, nu Ă€r det nog med vatten.â
John Keats suckar djupt nÀr jag böjer mig fram för att lÀsa mina texter. Kenneth Delwych, en pÀr som var berömd för de
legendariska orgier han arrangerade i sin vingĂ„rd i Sussex, delar sidan med en RAF-navigatör och en kvinnlig prĂ€st som fick en hjĂ€rtinfarkt mitt under en vigsel förra lördagen. âDu
Ă€r bĂ€st nĂ€r du Ă€r sĂ„ dĂ€r gravallvarligâ, sĂ€ger Emma och lĂ€gger in brödskivor i brödrosten. âDen dĂ€r skĂ„disen du skrev om i förra veckan â en skotte, vad var det han hette nu igen?
SnĂ€lla Ruby, drĂ€nk inte den stackars vĂ€xten âŠâ
âDavid Baillie?â
âDavid Baillie. Just det. Den var perfekt.â
Jag lÀser om min nekrolog över Kenneth Delwych medan Emma tar hand om den oundvikliga översvÀmningen av vatten och jord frÄn Rubys planta. Hon har förstÄs rÀtt. Den kvinnliga prÀstens betydligt kortare minnesruna Àr bÀttre Àn min.
Olyckligtvis har Emma ofta rÀtt. Min redaktör, som jag misstÀnker för att vara förÀlskad i min fru, sÀger ofta skÀmtsamt att om hon nÄgonsin slÀpper marinbiologin skulle han sparka mig och anstÀlla henne i stÀllet. Jag finner det faktiskt riktigt stötande, för om han inte i hemlighet har lÀst hennes vetenskapliga artiklar har han bara den dÀr saken hon skrev för Huffington Post att gÄ efter.
Emma forskar pÄ marinbiologiska institutet i Plymouth tvÄ dagar i veckan, och resten av tiden Àr hon hos oss i London och undervisar i bevarandet av det marina ekosystemet vid flodmynningar, pÄ UCL. Hon Àr en briljant skribent, hennes instinkt Àr ofta bÀttre Àn min, och hon gillar verkligen att kolla Wikideaths, men det beror mera pÄ att hon har nÀsa för en bra story Àn pÄ en önskan att sno mitt jobb.
Ruby och John Keats gÄr ut i trÀdgÄrden, dÀr solen silar in genom grenverket i grannens sykomor och översÄllar vÄr miniatyrgrÀsmatta med guld. Dofterna frÄn tidig sommar i storstaden vÀller in genom dörren: daggvÄtt grÀs, kaprifol, varm asfalt.
Jag försöker Ă„terfukta vĂ„ra flingor medan hunden skĂ€llande rusar runt vĂ„r damm. SĂ„ hĂ€r Ă„rs Ă€r den full av smĂ„ grodor, vilket han tydligen inte vill finna sig i. âJohn Keats, tyst med digâ, sĂ€ger Emma i dörren. Hunden ignorerar henne. âTĂ€nk pĂ„ grannarna.â
âJohn!â gastar Ruby. âTĂ€nk pĂ„ grannarna!â
âSsch, Ruby âŠâ
Jag plockar fram skedar och bÀr ut frukosten i trÀdgÄrden.
âFörlĂ„t migâ, sĂ€ger Emma medan hon hĂ„ller upp dörren för mig. âFör alla mina obedda kommentarer om ditt jobb. Det mĂ„ste vara irriterande.â
âDet Ă€r det.â Vi sĂ€tter oss vid trĂ€dgĂ„rdsbordet som fortfarande Ă€r tĂ€ckt av daggpĂ€rlor. âMen för det mesta Ă€r du ju artig. Problemet Ă€r att oftast har du rĂ€tt.â
Hon ler. âJag tycker att du skriver fantastiskt bra, Leo. Jag lĂ€ser dina runor det första jag gör pĂ„ morgonen innan jag tittar pĂ„ mina jobbmejl.â
âHm.â Jag hĂ„ller ett öga pĂ„ Ruby, som Ă€r lite för nĂ€ra dammen.
âJag menar allvar. Din författarförmĂ„ga Ă€r ett av dina sexigaste drag,â
âĂh, lĂ€gg av, Emma!â
Hon tar en sked flingor. âJag skojar inte. Du Ă€r den bĂ€ste skribenten pĂ„ familjeredaktionen, punkt och slut.â
Pinsamt nog kan jag inte undgĂ„ att bli smickrad. âTackâ, sĂ€ger jag till slut, eftersom jag vet att hon menar vad hon sĂ€ger. âMen det Ă€r Ă€ndĂ„ irriterande.â
Hon suckar. âJa, jag vet.â
âAv en massa olika anledningarâ, lĂ€gger jag till och dĂ„ mĂ„ste hon skratta. âDu har alldeles för mĂ„nga Ă„sikter om alldeles för mĂ„nga saker och ting.â
Hon strÀcker fram handen över bordet och sluter den om
min tumme och sĂ€ger att jag Ă€r hennes favorit och dĂ„ skrattar jag ocksĂ„ â sĂ„dant Ă€r vĂ„rt samspel. SĂ„dana Ă€r vi. Vi har varit gifta i sju Ă„r och tillsammans i nĂ€stan tio, och jag kĂ€nner henne utan och innan.
Jag tror att det var Kennedy som sa att vi Ă€r bundna vid havet â att nĂ€r vi Ă„tervĂ€nder dit för att sporta eller vila eller vad vi nu hittar pĂ„, Ă„tervĂ€nder vi till vĂ„rt ursprung. Det Ă€r sĂ„ jag kĂ€nner det för oss. Att vara nĂ€ra min fru Emma Ă€r för mig som att Ă„tervĂ€nda till min kĂ€lla.
SĂ„ nĂ€r jag under de dagar som följer efter den hĂ€r morgonen â denna oskyldiga, vardagliga morgon med hundar och grodor och kaffe och avlidna prĂ€ster â upptĂ€cker att jag inte vet nĂ„gonting alls om den hĂ€r kvinnan, knĂ€cker det mig.
Emma
En vecka senare
âJag kommer att klara det hĂ€râ, upprepar jag ut i mörkret i vĂ„rt sovrum. Jag har tappat greppet om tiden. Timmarna har smĂ€lt samman och runnit ihop med varandra och först nĂ€r Leo inte svarar inser jag att han inte ligger i sin sĂ€ng. Jag mĂ„ste ha dĂ„sat till.
Jag ser pÄ klockan: 03.47. Dagen för mitt lÀkarbesök Àr Àntligen inne.
Jag vÀntar pÄ att fÄ höra toaletten spola och det mÄngstÀmmiga knarrandet frÄn brÀdgolvet i hallen, men det hörs ingenting. DÄ Àr Leo nÀstan sÀkert nere i köket och Àter nÄgot i det gula skenet frÄn det öppna kylskÄpet. Troligtvis lite av skinkan han har som nödproviant. Han har sagt att om min cellgiftsbehandling inte fungerar ska han bli vegan för att stötta mig. Jag blev vegan nÀr jag fick min diagnos för fyra Är sedan, fast mer Àn en gÄng har jag slukat cheddarost direkt ur
förpackningen pÄ snabbköpsparkeringen i Camden.
Jag kliver ur sÀngen. Innan jag trÀffade Leo tyckte jag inte om att kramas i sÀngen, men nÀr han inte Àr dÀr saknar min kropp honom.
Han Ă€r inte i badrummet, sĂ„ jag gĂ„r ned i köket. I trappan lĂ„ter jag handen glida över vĂ€ggen som kĂ€nns tjock och ojĂ€mn efter mĂ„nga Ă„rs lager pĂ„ lager av ny fĂ€rg. Jag sjunger âSurvivorâ tyst för mig sjĂ€lv.
Jag gör en omvĂ€g kring en hög boktrave. OvanpĂ„ den tronar en emaljerad skĂ„l med saker vi aldrig anvĂ€nder â nycklar till okĂ€nda lĂ„s, gem och en ekonomipack snabbfĂ„llningslappar. Leo brukar flytta ut traven mitt pĂ„ hallgolvet för att fĂ„ mig att göra nĂ„got Ă„t den, och jag brukar flytta tillbaka den. Lösningen Ă€r en bokhylla till, men jag Ă€r inte bra pĂ„ att sĂ€tta upp hyllor.
Problemet Àr att det Àr inte Leo heller, och vi har lÄst oss i vÄra respektive positioner.
âLeo?â viskar jag.
Ingenting. Bara det dramatiska knarrandet och knÀppandet i trappan, som barnvakterna tycker Àr sÄ skrÀmmande att ingen av dem nÄgonsin vill komma tillbaka.
Jag har Àrvt huset av min mormor. Hon var inte bara parlamentsledamot och amatörviolinist utan ocksÄ en medelsvÄr hoarder, och de sista tio Ären av sitt liv avlÀgsnade hon inte nÄgonting frÄn huset. Leo tycker att jag visar alla tecken pÄ att ha Àrvt hennes problem, och min psykoterapeut hÄller tyvÀrr med. NÀr man har upplevt flera förluster Àn man stÄr ut med, sÀger hon, hÄller man fast vid allt man har.
Huset ligger i en liten georgiansk husrad pÄ en smal tvÀrgata lÀngst upp pÄ Heath Street dÀr Hampstead Village ger plats Ät den fantastiska, böljande Hampstead Heath. Det Àr fallfÀrdigt och fasansfullt trÄngt, och sanningen att sÀga
skulle vi förmodligen fÄ en liten förmögenhet för det om vi sÄlde. Men dessa fyra vÀggar Àr i sÄ hög grad en del av mitt liv, en del av min överlevnad, att jag inte kan förmÄ mig att lÀmna dem.
I förra veckan visade Leo mig prospektet pĂ„ ett rymligt hus med tre sovrum i Tufnell Park. âTitta, sĂ„ stora sovrummen Ă€r!â viskade han med hoppfullt lysande ögon. âVi skulle fĂ„ ett gĂ€strum! Och en toalett pĂ„ bottenvĂ„ningen!â
Jag fick dÄligt samvete. Men vad kan jag göra? SÀlja min enda trygga tillflyktsort för en gÀsttoalett?
Leo Àr inte i köket. Och inte heller i vÄrt minimala arbetsrum, vilket Àr en lÀttnad. Ett ögonblick trodde jag att han kanske satt dÀr inne och skrev en preliminÀr nekrolog över mig, vilket jag inte skulle stÄ ut med. Alla dagstidningar pÄ hela jorden har ett förrÄd av fÀrdigskrivna runor över celebriteter: redaktörerna fasar för att bli tagna pÄ sÀngen vid ett betydelsefullt dödsfall. Visserligen Àr jag ingen kÀndis, men förmodligen skulle hans tidning ÀndÄ vilja publicera en.
Jag fortsĂ€tter att sjunga âSurvivorâ och tittar in i det lilla matrummet, fast ingen av oss nĂ„gonsin gĂ„r in dĂ€r. Det Ă€r komplett oanvĂ€ndbart, fullt av ojĂ€mna travar av mormors sparade prylar och gamla violinnoter, men jag har lovat Leo att jag ska röja upp dĂ€r inne bara jag har betygsatt Ă„rets masterstudenter.
âLeo?â Min röst lĂ„ter precis som den alltid har gjort. Den har inga spĂ„r av cancer. Min förestĂ€llning om att malignitetsrisken fortfarande cirkulerar i kroppen som billigt vin hĂ„ller inte streck och övertygar inte.
Sedan kommer en dimmig rÀdsla krypande frÄn ingenstans: tÀnk om Ruby ocksÄ Àr borta? Jag springer uppför trappan sÄ fort att jag snubblar och landar pÄ hÀnderna, men hon Àr kvar i sin sÀng.
Naturligtvis Àr hon det. Och naturligtvis, nÀr jag gÄr fram och kollar, andas hon.
Jag söker efter Leo i vÀdringsskÄpet, dÀr skjutdörren till vÄr livsfarliga takbalkong finns. Han Àr inte dÀr.
Nu börjar jag bli nervös. TÀnk om nÄgon av de dÀr knÀppskallarna pÄ internet har tröttnat pÄ att jag blockar hans meddelanden och bestÀmt sig för att straffa min man?
Det Àr ju löjligt, sÀger jag mig, men tanken har slagit rot. Leo som öppnar ytterdörren och omedelbart blir slagen medvetslös. Leo som slÀpper ut John Keats för att nattkissa och blir ihjÀlslagen med ett tillhygge av nÄgon ensam galning som tror att han Àger mig, eftersom han gillade att höra mig berÀtta om doppingar pÄ TV.
SÄ illa Àr det naturligtvis inte, men det har varit otrevligare Àn jag har velat medge. En del mÀn blir rasande nÀr jag inte svarar. Jag har blockat dem allihop, men nÄgra stycken har helt enkelt skapat nya profiler för att kunna skÀlla pÄ mig Ànnu en gÄng. Jag har lyckats slÄ ifrÄn mig det dÀr ganska lÀnge, men nu stÄr jag faktiskt inte ut lÀngre. RÀdd Àr jag inte, men fullkomligt utled.
Fast jag tror faktiskt att nÄgon stod och vÀntade pÄ mig nÀr jag lÀmnade labbet i Plymouth i förra veckan. Det satt en man uppe pÄ den grÀsbevuxna kullen bredvid infartsvÀgen och det konstiga med honom var att han vÀnde ryggen Ät havet. Vem sitter och stirrar pÄ en privat infart en solig eftermiddag nÀr han bara behöver vÀnda sig om för att se ut över det glittrande Plymouthsundet? Dessutom gillade jag inte hans sÀtt att dra ned kepsen över ögonen nÀr jag kom gÄende pÄ vÀgen och vÀnda bort huvudet nÀr jag gick förbi.
Det var förmodligen ingenting, men det störde mig.
Jag sÀtter mig pÄ min sÀng och försöker koncentrera mig. Min första prioritet just nu Àr att hitta min försvunne man.
Jag kollar mina mobilmeddelanden. NÄgon gÄng, med mycket lÄnga mellanrum, hÀnder det att Leo mÄste ha tag i sin arbetsdator mitt i natten. Kanske har det hÀnt nÄgot omvÀlvande, som att drottningen eller premiÀrministern har avlidit? Kanske har han blivit tvungen att Äka in till redaktionen?
Jag har inga meddelanden frÄn honom i mobilen. Bara min googlesökning pÄ mannen jag inte borde ha sökt efter, det sista jag gjorde innan jag somnade i gÄr kvÀll.
Minnet av morgonens telefonsamtal sipprar fram igen som vattnet under dörren till ett översvÀmmat rum. Jag vill bara prata med dig, sa han i slutet av samtalet. Vi mÄste trÀffas. PÄ tu man hand.
NÀr han sa det dÀr lade jag pÄ luren.
âLeo?â viskar jag nu. Inget svar. âLeo!â upprepar jag med högre röst. âJag kan fortfarande ha cancer! Du kan inte gĂ„ ifrĂ„n mig nu!â
Och efter en paus: âJag Ă€lskar dig. Var Ă€r du?â
Inget svar. Han Àr totalt försvunnen.
Slutligen hittar jag honom i trÀdgÄrdsskjulet. För omkring fem Är sedan blev han sÄ rasande pÄ allt skrÀp i huset att jag skaffade en man som kom och tömde skjulet. Sedan lÀt vi isolera det och ledde dit en elkabel sÄ att Leo kunde arbeta dÀr ute om han ville. Jag möblerade det med en soffa och en matta och en bokhylla och lovade att inte stÀlla in nÄgonting dÀr nÀr jag vÀl började sortera mormors grejor. Leo blev överförtjust och glömde sedan omedelbart bort dess existens.
Men nu sitter han dÀr inne och hostar ut cigarrettrök.
âLeo.â Jag stannar i dörren. âVad gör du?â
Han ser generad ut. âTar en nödcigg.â Bredvid honom ligger ett paket cigarretter, slarvigt upprivet. Bredvid ligger