Samtliga personer med koppling till kriminalitet och fall som nÀmns i boken har getts fiktiva namn.
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Lisa dos Santos 2022 Omslag: Miroslav Ć okÄiÄ Tryckt hos Scandbook EU, 2022 isbn 978-91-37-50528-2
Bron 7
Förundersökningen 21 Dödschattarna 35 Bror 59 Vapnen 67 Inga kommentarer 77 Möjliggörarna 91 Gangsteradvokaterna 103 RÀttegÄngen 131 KrimÀlskarna 153 Politiken 163 Musiken 181 Domen 199 Flemingsberg 217
Jag lÀmnar s ödermalm i ryggen och springer över Skansbron mot à rstasidan. FotbollsÀlskande pappor har för visat barnens förÀldrar frÄn fotbollstrÀningen sÄ det Àr bara att göra vad man kan för att döda tiden. Det Àr skönt att springa istÀllet, för emellanÄt Àr det en smula svÄrpratat med fotbolls förÀldrarna. Ibland har vi stÄtt som smÄ öar en bit ifrÄn fot bollsplanen och överlÄtit socialt ansvar till högre makter. Jag blir lÀtt nervös av tystnad i grupp, kÀnner att det Àr mitt ansvar att bryta tystnaden och har fÄtt nödklappa hundar, stÀlla frÄ gor om pr-byrÄer och hemliga arkitektprojekt och slutligen hetspratat om gÀngvÄldet tills jag inte stÄr ut med mig sjÀlv. Kanske stÄr de inte ut heller, man kan ju tÀnka sig att andra hellre vilar i sin tystnad och spejar pÄ sina framtida fotbollstalanger Àn hör mig mala pÄ om samhÀllsmörker.
Varvet runt Ă rstaviken Ă€r min standardrunda. Ăr inte helt ensam om det, strĂ€ckan har till och med ett eget lopp, döpt efter Göran Greider som brukade promenera med sin hund runt viken. Jag sprang det loppet en gĂ„ng och har ett mĂ„lfoto pĂ„ mig, Göran och hunden nĂ„gonstans i mobiltelefonen frĂ„n den tiden nĂ€r jag var riktigt snabb och övervĂ€gde en sen löparkarriĂ€r. SĂ„ blev det inte men jag har fortfarande ett giftigt steg. Och nĂ€r jag Ă€r uppe i varv Ă€r löpningen ett bra sĂ€tt att fĂ„ tankarna att hamna rĂ€tt. Jag kĂ€nner hur jobbdagen sakta pumpas ut ur systemet. Eftermiddagen har jag tillbringat i ett lĂ„ngt polismöte. Ăven NackaomrĂ„det har fĂ„tt problem med skjutningar och i ett trĂ„ngt rum med extrainsatta stolar och myndighetskoppar med svart kaffe har polisen redogjort för upprepade skottlossning ar med automatvapen. Kulorna har vinit mot husfasader och
balkonger med bara nÄgon dags mellanrum, och strax efter det följde en knivjakt genom ett köpcentrum. Polisen har en god bild av vilka som skjuter pÄ varandra och nÀtverkskartor med ansikten frÄn tvÄ olika grupperingar har satts upp pÄ white boardtavlan ovanför skrivbordet. För att hÄlla isÀr de olika sidorna kallar polisen dem för Nord och Syd. Skjutningarna förklaras med konkurrens om narkotikaförsÀljningen. Ena sidan lyckades jobba sig in pÄ marknaden medan nÄgon pÄ andra sidan avtjÀnade ett fÀngelsestraff. Gnistan Àr tÀnd och konflikten brinner. Ingen vill prata om nÄgot. Allra minst kil len som i den upptrappade konflikten fick en kniv rakt genom ögat. Det enda vittnet som har gjort iakttagelser av intresse har Ängrat att hon lÀmnat uppgifter till polisen och övertalnings kampanjen gÄr sÄ dÀr.
NÀr polisen dragit klart Àrendet sitter vi tysta ett tag. Alla vet vilka medel vi kan ta till. Tömma telefonmaster, hÀmta in mobiltelefoner, lÀsa av samtalslistor och tolka telefondata, göra husrannsakningar, frihetsberöva, hÄlla förhör. Men nÀr ingen vill snacka, mobiltelefonerna Àr krypterade och gÀngens kon flikter Àr utspridda över sÄ mÄnga individer att grupperingen i sig blir en sköld mot skulden, kan en förundersökning stranda, Àven om man har som ambition att vÀnda pÄ alla stenar.
Jag nÀrmar mig à rstabrons fÀste och viker av frÄn stigen uppför den branta backen för att sedan fortsÀtta över tÄgbron tillbaka mot Södermalm. HÀr tar stan omedelbart över vyn. Nybyggda vita höghus reser sig vid sidan av bron, DN-skrapan hÀgrar vÀsterut, pendeltÄg rusar förbi och kolonistugorna kontrasterar pÄ andra sidan vattnet. Som ett vykort över Stockholm. PÄ gÄngbron vid sidan om tÄgen samsas löpare och blixtsnabba storstadscyklister, sÄ hÀr gÀller det att hÄlla höger och uppsikt framÄt.
Lite lÀngre fram pÄ bron skymtar ljuslyktor i mitt synfÀlt. NÀr jag kommer nÀrmare ser jag att det Àr gravljus. Jag saktar ner och ser en stor intorkad blodpöl som breder ut sig framför
mina fötter. Jag befinner mig dĂ„ mitt pĂ„ bron, som pĂ„ den exakta mittpunkten mellan stan och förorten. Jag sneglar över stĂ€ngslet och fĂ„r inte ihop blodpölen med att nĂ„gon skulle ha hoppat frĂ„n bron eller rĂ„kat ut för nĂ„gon sorts trafikolycka. StĂ€ngslet mot tĂ„grĂ€lsen Ă€r högt och ner till vattnet Ă€r det sĂ€kert trettio meter. ĂndĂ„ Ă€r det glasklart att nĂ„gon har dött hĂ€r. Jag ryser till och springer vidare medan jag gĂ„r igenom dagens tidningsrubriker i huvudet. Jag kan inte koppla det till nĂ„got jag lĂ€st. Hur minutiöst man Ă€n uppdaterar sina nyhetsappar slinker uppenbarligen vissa nyheter förbi.
Dagen dÀrpÄ Äker jag över samma bro med pendeltÄget frÄn Södermalm till Flemingsberg. Mot Äklagarkammaren, som ligger inramad av domstolen och polishuset i ett sÄ kallat rÀttscentrum. TÀtt intill ligger miljonprogram och problem omrÄden. Jag hade varken Äkt pendeltÄg eller hört talas om Flemingsberg nÀr jag fick min tjÀnst som Äklagaraspirant hös ten 2009. Nu Àr det mer eller mindre en del av min identitet. Min Äklagarkollega Jonas brukar skÀmta om att jag har gjort en omvÀnd klassresa, frÄn Falsterbo till södra Stockholm. Men jag Àlskar Flemingsberg. Flempan. Flemp. Det Àr en sÄ kon trastfylld plats. Den gör sig inte till pÄ samma sÀtt som city. Samtidigt Àr den otroligt vital, ett myller av mÀnniskor vÀller ut ur tÄget och trÀngs uppför rulltrapporna. Studenterna gÄr till höger för att skapa sin framtid och vi andra gÄr till vÀnster i hopp om att kanske kunna göra den lite bÀttre. à klagarkammaren Àr ett fyrkantigt mörkrött tegelhus med en stor och blaffig Äklagarlogga mitt pÄ husfasaden. Tings rÀtten bredvid Àr vit och sval. DitÄt vetter mitt fönster. NÀr jag sitter vid mitt skrivbord ser jag hur Äklagarkollegorna trippar förbi med akter i famnen och hur de sista rökarna unnar sig en cigg dÀr utanför. En gÄngvÀg ringlar upp genom ett skogsparti mot VisÀttra, platsen dÀr tvÄ barn skulle komma att hamna i skottlinjen sommaren 2021.
à klagarna som jobbar med grova brott har en sÀrskild kor ridorlÀnga i huset och det Àr dÀr man sitter nÀr man inte Àr i rÀtten. Leder förundersökningar. VÀcker Ätal. I mitt tjÀnsterum blomstrar myndighetsromantiken. Höj- och sÀnkbart skriv bord dÀr min kollega Jonas lÀmnar kvar alla sina kaffekoppar. Ovanför en daterad anslagstavla med post-it-lappar, telefonlis tor till polisen och bilder pÄ min första Äklagaraspirant Micke, som han sjÀlv satt upp för flera Är sedan. I fönstret stÄr lite olika stilleben som aldrig riktigt passat in att ha hemma sÄ de Àr förpassade hit, bland annat en sjÀlvgod L-bokstav och tvÄ lergökar.
PÄ golvet stÄr en stor kartong med förundersökningspÀr mar frÄn ett ogillat mÄl som fortfarande vÀntar pÄ prövning i hovrÀtten. Det gÀllde en skjutning mitt i ett förortscentrum, dÀr alla gick fria och jag har överklagat. Ett Är har gÄtt sedan tingsrÀttsdomen och jag vet fortfarande inte nÀr hovrÀttsför handlingen blir av. Jag fÄr rysningar varje gÄng jag kollar pÄ kartongen. Dels för att rÀttegÄngen var krÀvande, men ocksÄ för att jag bÀvar för att göra om alltihop. Tack och lov har kar tongen som stod bredvid den nÄgra mÄnader tidigare lyfts ut.
Nu ser den lilla besökshörnan bredvid dörren med fÄtölj lite luftigare ut. HÀr har mina Äklagarkollegor suttit frÄn och till genom Ären. Vissa Àr fortfarande kvar i huset och andra har slutat, bland annat Micke som efter nÄgra Är som stolt Äklagare gick vidare till att utbilda polisstudenter pÄ högskolan. Kvar i mitt rum lÀmnade han en Svenskt Tenn-mugg i skinn att ha pennor i och ett lÄngt pÀrlhalsband, som han tycker att jag nÄgon gÄng kunde ha pÄ mig i rÀtten. Han lovade till en början att han skulle göra entré som Äklagare igen om nÄgra Är men det Àr högst osÀkert om det blir sÄ. Han kom en gÄng och Ät lunch med mig i hovrÀttens matsal nÀr jag hade en förhandling som gÀllde ett rÄn, och dÄ var jag uppstressad över försvararens nya bevisning om en Postnordtröja, som jag inte visste hur jag skulle tackla. Hela lunchen gick Ät till att jag ringde hetsiga
samtal till lite olika kollegor, jag kunde inte bestÀmma mig hur jag skulle göra och tiden tickade. Micke Ät och sÄg pÄ och sa sedan att han sköt upp Äterkomsten till 2044. Vi ses fortfarande nÀstan varje dag eftersom han jobbar pÄ högskolan pÄ andra sidan tÄgviadukten. Flemingsbergsför enade. Vi möts mitt pÄ viadukten efter jobbet, tar sÀllskap hem och turas om att glödande hÄlla lÄda pÄ pendeltÄget under de nitton minuter som det tar innan vi skiljs Ät. Djupt inne i vÄra jobb i början av strÀckan och strax förbi à rstaberg tar vi oss an resten av livet. En gÄng avvek jag frÄn normen och pratade hela vÀgen utan att han fick en enda möjlighet att flika in, tror att jag var uppjagad över nÄgot som hade hÀnt i rÀtten. Det Àr han fortfarande förnÀrmad över. Lite senare idag ska vi Àta lunch. Varje morgon har vi niomöte dÀr alla som arbetar pÄ kammaren samlas och dagens skörd av nya brott delas ut, och min plan Àr att hinna skicka in en stÀmningsansökan till tingsrÀtten dessförinnan. Förundersökningen i ett hÀktat rÄnfall Àr klar, polisen skickade upp förundersökningsprotokollet till mig under gÄrdagen och dÄ kan Ätalet vÀckas. NÄgra unga killar har blivit hotade med ett basebolltrÀ och tvingade att lÀmna ifrÄn sig sina jackor. Polisen hade sina misstankar om vem som lÄg bakom rÄnet och hittade rÄnbytet nÀr de gjorde en husrannsakan. De unga killarna som blev rÄnade har valt att medverka i utredningen. Det har tydligen tidigare varit ett problem eftersom mÄnga i omrÄdet Àr rÀdda för den brotts aktiva rÄnaren. Nu Àr han hÀktad och Ätalet ska skickas in till tingsrÀtten före klockan elva. Jag har ett nÀstan fÀrdigt utkast pÄ en stÀmningsansökan i datorn, jag ska bara gÄ igenom gÀr ningsbeskrivningen en gÄng till och kontrollera att jag fÄtt med all bevisning.
UtifrÄn korridoren snappar jag upp tvÄ kollegors röster och hinner knappt slÄ pÄ datorn innan jag vÀljer att tjuvlyssna. De namedroppar och det Àr uppenbart att namnet som nÀmns Àr nÄgon som de kÀnner till. MÄnga namn kommer och gÄr pÄ en
Ă„klagarkammare, flera kommer pĂ„ Ă„terbesök och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt fĂ„r man följa mĂ€nniskors hĂ„rda liv ute i förorterna. Som ett mörkt parallellt universum. Man lĂ€r sig ganska lĂ€tt att filtrera bort bruset av kollegornas snack medan man jobbar pĂ„ med sitt, men dĂ„ och dĂ„ lĂ€ser man av pĂ„ tonen att det hĂ€nt nĂ„got sĂ€rskilt. Som en alldeles egen lokal nyhetssĂ€ndning. SĂ„ lĂ€t det idag. Johnny, Ă„klagaren som har jobbat lĂ€ngst av oss alla, och som ofta pratar högt med fridlyst söderdialekt och Ă€lskar Bajen, sĂ€ger att det Ă€r Steven Engstrand, han som brukade hĂ€nga i Farsta, som hittats mördad i Ă rsta. Johnny kan sitt Farsta, han har sjĂ€lv bott dĂ€r. Jag kĂ€nner ocksĂ„ vagt igen namnet. Stevens namn har passerat genom huset i olika brottsutredningar tidi gare. En ung man med eldigt rött hĂ„r i dryga 25-Ă„rsĂ„ldern. En sĂ„dan person som brukar beskrivas som âkĂ€nd av polisâ i media. Nu tillhörde han alltsĂ„ ocksĂ„ en av dem som strukit med i den vĂ„ldsvĂ„g som sköljer genom Stockholm. Blodpölen pĂ„ bron frĂ„n kvĂ€llen innan fĂ„r plötsligt en given kontext. Jag sticker ut huvudet och fĂ„r bekrĂ€ftat att Ă rstabron, en del av min egen vardag, var mordplatsen. Lutad mot kopiatorn berĂ€t tar jag om min löptur och fĂ„r veta att Steven hade hittats död av en förbipasserande natten till dagen dĂ„ jag sprang över bron. Han hade skjutits med flera skott, har jag inte lĂ€st Aftonbladet? Jag tĂ€nker att skjutningarna Ă€r sĂ„ mĂ„nga att man numera inte kan ta in alla.
NÀr jag började pÄ Äklagarkammaren för drygt tio Är sedan var det ingen som jobbade med nÄgon gÀngskjutning. Det var inte tal om nÄgra gÀng överhuvudtaget. Om man dÄ bortser frÄn de dinosaurielika motorcykelgÀngen Hells Angels och Bandidos, som jag minns att en Àldre polis med lÄng erfaren het höll förelÀsning om pÄ en kurs en gÄng. Hade nÄgon av Äklagarna pÄ jobbet ett mord tog det stor plats pÄ kammaren. Inte bara för att det var makabert och fruktansvÀrt utan ocksÄ för att det var ovanligt. Alla visste till exempel att Börje hade
ett mord. Jag minns fortfarande detaljerna kring det, det var ett relationsmord dÀr ett utomstÄende vittne hade sett mör daren. Börje höll föredrag om mordet för hela kammaren nÀr mÄlet var avslutat och jag kan fortfarande ta pÄ den beundran man kÀnde för att nÄgon mÀktade med att hantera ett sÄ grovt brott. Nu har brottskartan ritats om och alla vi Äklagare pÄ Grova brott sitter i princip konstant med gÀngskjutningar, inte sÀllan flera samtidigt. Det Àr mer eller mindre en helt ny typ av arbete, samtidigt som resurserna och rutinerna pÄ kam maren i princip Àr desamma. Minus att flera erfarna Äklagare har slutat. I varje skjutning Àr det flera misstÀnkta inblandade och morden sker i organiserad form.
Vid sidan av gĂ€ngskjutningarna har tekniken skenat och fĂ„tt utredningarna att vĂ€xa som ogrĂ€s. En knapptelefon, som enkelt kunde öppnas och som pĂ„ sin höjd innehöll en samtalslista och nĂ„gra meddelanden, har bytts ut mot antingen smartphones med tillgĂ„ng till internets universum eller krypterade tele foner. DĂ€rtill har vi tystnadskulturen, âinga kommentarerâ, gĂ€rningar som sprids ut pĂ„ ett större gĂ€ng individer och ett tillskott av försvarsadvokater som opererar i grĂ„zonen. Hur kunde allt detta gĂ„ sĂ„ jĂ€kla fort? Och sedan nĂ€r blev Ă rsta bron en plats för gĂ€ngmord? Det Ă€r onekligen en plats som sticker ut i sammanhanget. Inte direkt ett stĂ€lle för en snabb bilskjutning. Bron Ă€r över 800 meter lĂ„ng. Risken för att möta nĂ„gon och inte kunna vĂ€ja undan Ă€r oundviklig. Vem mördar nĂ„gon dĂ€r? MĂ„ste vara nĂ„gon med odödlighetssyndrom. Att det Ă€r nĂ€tverksrelaterat Ă€r underförstĂ„tt. Det var tredje gĂ„ngen Steven hade blivit skjuten pĂ„ mindre Ă€n ett Ă„r. Vi Ă„klagare har liksom resten av samhĂ€llet vant oss vid en ny brottskultur. Med den skillnaden att vi förvĂ€ntas vara en del av lösningen pĂ„ problemet. Vi ska utreda gĂ€ngbrotten, vĂ€cka Ă„talen och ge domstolen möjlighet att lagföra de gĂ€ng kriminella. Samtidigt fanns det aldrig en beredskap för dagens gĂ€ngskjutningar, utan vi har helt enkelt vĂ€xt in i arbetet med
gĂ€ngbrottsligheten, ett arbete som mĂ„nga av oss frĂ„n början inte ens kunde förestĂ€lla sig. Knappt ens valt. NĂ€r jag sökte mig till Ă„klagarjobbet sĂ„g jag framför mig att jag skulle jobba med relationsvĂ„ld, narkotikabrott, misshandel, sexualbrott. Jag förestĂ€llde mig grova brott som vĂ„ldtĂ€kt, rĂ„n och knivdĂ„d. Det var dessa brott jag sjĂ€lv sett pĂ„ hĂ„ll under den tiden jag jobbade som tingsnotarie pĂ„ tingsrĂ€tten i Ystad och bestĂ€mde mig för att jag ville bli Ă„klagare. Jag sĂ„g inte framför mig att jag pĂ„ löpande band skulle jobba med rena avrĂ€ttningar av unga mĂ€n niskor, utförda av Ă€nnu yngre mĂ€nniskor med torpeduppdrag, uppstĂ„ndna ur eviga vĂ„ldsspiraler. Men nu Ă€r det vad jag och mina kollegor gör. Ett arbete som vĂ€xt samman med ens eget jag. MĂ„nga gĂ„nger förvĂ€ntas vi ocksĂ„ komma med svar. Svar pĂ„ varför det ser ut sĂ„ hĂ€r med gĂ€ngskjutningarna och hur vi ska lösa detta. âVad Ă€r lösningen? Har du ingen lösning?!â frĂ„gar till exempel en vĂ€n till familjen med skarp förvĂ€ntan i rösten. Som om jag skulle sitta inne pĂ„ rappa och tillfredsstĂ€llande svar. Han Ă€r inte helt fel ute. Att hitta svar och att söka san ning Ă€r en stor del av en Ă„klagares jobb och ocksĂ„ det som frĂ„n början lockade mig att bli Ă„klagare. Och plötsligt sitter jag vid ett middagsbord och kĂ€nner att det Ă€r svĂ„rt att leva upp till förvĂ€ntningarna. Vid det tillfĂ€llet försökte jag förklara att vi Ă„klagare kommer in i ett sent skede i en gĂ€ngkriminells bana. Det Ă€r först nĂ€r en brottsmisstanke fastnar i vĂ„rt system som personen blir synlig, och sĂ€llan kĂ€nner vi till barndomen, upp vĂ€xten eller skolgĂ„ngen. MĂ„nga av orsakerna ligger dĂ„ redan i det förflutna. Vissa faktorer gĂ„r sĂ„ klart igen i vĂ„ra brottsutred ningar och bildar mönster. Vi ser förorter, segregation, skeva vĂ€nskapsrelationer, tystnadskultur som möter vĂ„ldskultur och unga mĂ€n med maktkomplex och skruvade machoideal. Vad Ă€r botten och vad Ă€r lösning nĂ€r allt tycks samverka i nĂ„gon sorts perfekt storm?
à klagare och polis Àr bara en del av lösningen. Det Àr ett sam hÀllspussel. Alla mÄste lÀgga sina bitar, hör jag mig sjÀlv sÀga ibland. Jag vet att det inte Àr ett tillfredsstÀllande svar. Folk vill ha nÄgot mer konkret. Helst serverat över ett glas vin. Ibland ÄterberÀttar jag vad en avhoppare, som ringde mig en gÄng, sa om vad han menade hade bidragit till hans kriminella bana. Han beskrev att hans förÀldrar inte kunde sprÄket, vilket bland annat gjorde att förÀldrarna inte kunde knyta nÄgra band till skolan eller skolarbetet. Det skapade ett vakuum mellan honom och förÀldrarna. Han kunde aldrig förenas med dem över en lÀxa. FörÀldrarna stod helt utanför skolan, central stationen i en ungdoms liv, och nÀr de inte kunde hÀnga med dÀr blev hans nÀrvaro och prestation i skolan lidande och till slut svÀngde maktförhÄllandena i hemmet. Skolan sket sig och tonÄrssonen tog makten. En historia bland mÄnga. Johnny skakar pÄ huvudet. Han har alltid Àlskat att vara Äklagare. Ja, han Àlskar i princip allt och alla. Advokaterna och ofta till och med de tilltalade Àr jÀvligt schyssta, enligt Johnny, och jag kan ibland inte förstÄ hur man kan ha en sÄ generös mÀnniskosyn. SÄ generös Àr inte jag. Men det mÀrks att gÀng skjutningarna har börjat nöta Àven pÄ Johnny, för nÄgot Är sedan flyttade han till och med frÄn sitt Àlskade Farsta. Nu misstÀnker vi att han kommer gÄ i pension nÄgot Är tidigare Àn berÀknat. Han har börjat prata mer om fotboll och barnbarn Àn sina mÄl. Jag kommer verkligen att sakna Johnny. Han var den som slÀppte in mig pÄ kammaren min första dag hÀr och snart Àr det jag som slÀpper ut honom. DÄ Àr det nÀstan ingen Äklagare kvar hÀr i mogen Älder. MÄnga andra seniora Äklagare har slutat före honom och vi blir fÀrre kvar pÄ kammaren att bÀra de hÀr tunga utredningarna.
Kompetensen Johnny och gÀnget kliver ut med Àr svÄr ersÀttlig. Myndigheten rekryterar nytt blod, vi blir handledare till de yngre, men det dröjer mÄnga Är innan nya Äklagare Àr mogna för gÀngskjutningar. Dessutom existerar fortfarande
andra brottstyper som mĂ„ste tas om hand. Uttryck, som under mina första Ă„r inte existerade pĂ„ kammaren, har blivit standard nĂ€r vi nu tyngs ner av de gĂ€ngrelaterade brotten. Den och den Ă„klagaren âgĂ„r tungtâ hörs allt oftare i korridorerna och dĂ„ vet man att den höga arbetsbelastningen trycker pĂ„ alldeles sĂ€rskilt. Johnny har dock aldrig klagat och det gĂ€ller att suga Ă„t sig sĂ„ mycket som möjligt av hans erfarna och ljusa Ă„klagarsjĂ€l innan man stĂ„r hĂ€r sjĂ€lv med gĂ€ngskjutningarna och inte lĂ€ngre har nĂ„gon Ă€ldre kollega att frĂ„ga.
Ăn sĂ„ lĂ€nge Ă€r ingen gripen för mordet och vi undrar pĂ„ vilken kammare mordet kommer att hamna. Brottsplatsen ligger mitt emellan tvĂ„ Ă„klagardistrikt, som en lokal variant av tv-serien âBronâ, dĂ€r en kropp hittades mitt pĂ„ Ăresundsbron mellan Sverige och Danmark. Nu Ă€r det stan eller förorten. GrĂ€nserna Ă€r oftast helt avgörande för var förundersökning en ska bedrivas nĂ„gonstans, men vi Ă€r överens om att vi som förortskammare mĂ„ste ha mĂ„nga fler gĂ€ngskjutningar Ă€n City. DĂ„ vet vi inte att Stockholms tingsrĂ€tt har mĂ€tt och rĂ€knat pĂ„ församlingsgrĂ€nserna och rĂ€knat ut att kroppen lĂ„g nĂ„gra meter bortom citygrĂ€nsen. Som en linjedomare. Oavsett var utredningen hamnar sĂ„ Ă€r vi ocksĂ„ vĂ€l medvetna om uppklar ningsstatistiken för gĂ€ngskjutningarna. BevissvĂ„righeterna. Bevisningen kan i bĂ€sta fall byggas ihop som ett komplext pussel av mĂ„nga olika omstĂ€ndigheter, men Ă€ven nĂ€r ett sĂ„dant pussel har lagts nĂ„r vi inte hela vĂ€gen fram. Vi har alla haft skjutningar som kommit sĂ„ lĂ„ngt som till domstolens ljus men som ogillats i rĂ€tten.
Jag tÀnker nÀrmast pÄ kartongen som stÄr i mitt rum, mÄlet dÀr tingsrÀtten inte tyckte att beviskedjan rÀckte till och de tilltalade rusade ut ur salen i segerjubel nÀr de slÀpptes ut ur hÀktet efter sista förhandlingsdagen. För nÄgra mÄnader sedan blev Àven ett Ätal i ett dubbelmord, som en kollega i vÄr korri dor hade, helt ogillat i hovrÀtten. DÀr hade offren förnedrats och klÀtts av nakna nere i en kÀllare innan de blev avrÀttade.
Det Ă€r svĂ„rt att tĂ€nka pĂ„ att gĂ€rningspersoner för ett sĂ„dant brutalt mord gĂ„r fria, men det Ă€r just de tankarna man lĂ€mnas med efter en sĂ„dan utredning. Anledningen till att man Ă€ndĂ„ slutar tĂ€nka pĂ„ det Ă€r att det kommer in nya skjutningar som mer eller mindre ofrivilligt skapar en distans till den förra. I mĂ„nga utredningar nĂ„r vi inte fram till Ă„tal, utan förundersök ningar lĂ€ggs ner i brist pĂ„ bevis samtidigt som hypoteserna om vem som ligger bakom stĂ„r hyfsat klara för polisen. Inte sĂ€llan slĂ€pps de misstĂ€nkta ut efter nĂ„gra mĂ„naders utredning och kort dĂ€refter nĂ„s vi Ă„klagare av blanketter frĂ„n Justitiekanslern dĂ€r vi fĂ„r fylla i âingen erinranâ avseende de skadestĂ„nd som ska betalas ut till de misstĂ€nkta för den tid de suttit hĂ€ktade. Hos polisen lĂ€ggs utredningar som helt saknar misstĂ€nkta pĂ„ hög, nĂ€sta brand ska hela tiden försöka slĂ€ckas. Vi stĂ„r mitt i en pĂ„gĂ„ende normalisering av att skjutningar förblir ouppklarade och mördare Ă€r pĂ„ fri fot. Jag gissar att en sĂ„dan verklighet kan bidra till att man Ă€r kylig nog att skjuta ner nĂ„gon pĂ„ Ă rsta bron. Jag gĂ„r tillbaka in till mig och scrollar lite hastigt igenom nyhetssajterna innan niomötet. Jag fĂ„r scrolla lĂ„ngt ner innan jag hittar artikeln.
Lite senare sitter jag vid mitt skrivbord och tar mig an högen med censurpost som kommit för dagen. De som Àr hÀktade med begrÀnsningar om vilka kontakter som fÄr tas med omvÀrlden har att rÀkna med att Äklagarna gÄr igenom deras brev. Jag har tvingat Jonas att ta ut sina kaffekoppar, ja Àven tvingat ut Jonas som gÀrna sitter i min fÄtölj och pratar om det senaste han har lÀst. Han har för övrigt lÀst det mesta. Amerikanska och brittiska nyhetssajter (han har dragit hela brexit utan att jag bett om det), alla svenska, andras domar, vÄrt intranÀt. Jonas gÄr sÀllan ut sjÀlvmant. Han sitter tvÄ rum bort i korridoren och jag rÀknar med att han sÀkert Àr hÀr igen lagom till kafferasten. Jag hoppas han tar med sig min mobilladdare dÄ, för den har han rÄkat fÄ med sig ut. PÄ
bordet ligger vykort och tjocka kuvert, vissa med parfymlukt, som har anlÀnt frÄn hÀktet. Det Àr mÄnga brev som gÄr mellan nÀtverkspersoner som sitter hÀktade och deras vÀnner. Eller bröder, för att lÄna deras ord. NÀr man har lÀst mÄnga brev pÄ raken kan sprÄket i dem ringa i öronen pÄ en. Min fucking bro der! Sho min fucking broder! Han Àr en jÀvla lallare, en golbög. FTP. à klagaren Àr en horunge. Ibland lÀser man brev av en helt annan karaktÀr, skrivna med vacker handstil, perfekta meningar och reflektioner kring litteratur av Dante och Dostojevskij, som de lÀser inne i hÀktet. Det fÄr en att grubbla mer Àn vanligt kring varför personen hamnade hÀr. Det Àr en otroligt speciell arbetsuppgift att lÀsa andras brev. Liv, tankar, kÀnslor, frustration, vÀrme och kyla bockas av för att se till att inga utredningar förstörs. Skriver nÄgon pÄ ett sÀtt som man misstÀnker kan pÄverka utredningen eller personer som rör den, stoppar vi breven. De flesta brevskrivare Àr vÀl medvetna om att man lÀser och ibland fÄr man Àven riktade meddelanden till sig. Din fucking turgrabb! Med din Äklagare behöver du inte ens en advokat! Eller lite mindre skÀmtsamt: Jag hoppas att Äklagaren fÄr corona och dör. Man fÄr hÄlla huvudet kallt. Blir tonen alltför hotfull fÄr man stoppa sÄdana brev. Jag kryssar i blanketterna och skriver under och mÀrker samtidigt att nÄgon uppehÄller sig utanför min glasvÀgg. Vice chefen har stannat till utanför mitt rum och stÄr och vÀger lite i dörröppningen. Jag lÀgger breven Ät sidan och försöker lÀsa av hennes Àrende. Jag gillar henne. Grova brotts överhuvud. Hon har alltid en munter och vÀnlig ton nÀr hon fördelar arbets uppgifter, vilket gör att det Àr sÄ mycket lÀttare att ta emot dem. Jag minns en gammal chef frÄn en annan tid som svepte igenom korridoren med falkögon och signalerade fokus pÄ nÀr varokontroll. Det Àr andra tider nu, coronan har medfört att vi anförtros att jobba hemifrÄn. FrÄn och till Àr det glest med folk pÄ kammaren. Jag, som föredrar att vara i Flemingsberg, und rar om min fysiska nÀrvaro eventuellt bidrar till chefsbesöket.
Hon fiskar lite, vill höra hur det ser ut för mig och jag förstĂ„r att jag sitter i skottlinjen. NĂ„got ska fördelas. SĂ€kert ett tufft jobb för henne nĂ€r alla redan sitter med flera hĂ€ktade Ă€renden. För egen del har jag nyss avslutat en gĂ€ngskjutning i hov rĂ€tten och anhĂ„llit ett par personer i frĂ„nvaro för skjutningen och knivdĂ„det i Nacka. NĂ€sta vecka börjar en huvudförhand ling i ett grovt narkotikabrott. Till slut frĂ„gar hon om jag har tid för âlite hemliga tvĂ„ngsmedelâ. Hemliga tvĂ„ngsmedel Ă€r precis som det lĂ„ter hemligt och nĂ„got som kan anvĂ€ndas mot misstĂ€nkta vid grövre brott. Hemlig kameraövervakning eller hemlig telefonavlyssning Ă€r nĂ„gra exempel och sĂ„dana för undersökningar behöver ledas av Ă„klagare. Vicechefen berĂ€ttar att polisen behöver en Ă„klagare sĂ„ att de kan avlyssna och sam tidigt spana pĂ„ nĂ„gra misstĂ€nkta i ett mord i Ă rsta. Blodpölen frĂ„n min löptur, mordet pĂ„ Ă rstabron, har precis hamnat pĂ„ mitt bord. Utredningen har polisen döpt till Bron. DĂ„ vet jag inte vad för typ av utredning jag har framför mig. Jag vet inte att den kommer att pĂ„gĂ„ i över ett Ă„r och att FBI har en hemlig operation pĂ„ gĂ„ng. Det jag vet Ă€r att polisen pĂ„ enheten för grova brott i Stockholm Syd Ă€r sĂ€rskilt överbelastade efter dödsskjutningen pĂ„ tolvĂ„riga Adriana och att utredningen har knuffats över till polisen i City, som inte tidigare har arbetat med de nĂ€tverkskonstellationer som man kan misstĂ€nka ligger bakom. Jag vet ocksĂ„ att vi jobbar i upp försbacke och att de telefonavlyssningar vi sĂ€tter igĂ„ng Ă€r ett lĂ„ngskott. De gĂ€ngkriminella snackar knappast brott i linorna som gĂ„r via teleoperatörerna.
Det Àr september 2020 och vid det hÀr laget har den krypte rade tjÀnsten Encrochat sprÀngts och stÀngts ner sedan nÄgra mÄnader tillbaka och hur och var man kommunicerat om mordet pÄ bron Àr för oss helt okÀnt. Det ska dröja över Ätta mÄnader innan jag under stort hemlighetsmakeri kliver in i ett rum hos polisen och fÄr den första glimten av den krypterade tjÀnsten Anom, FBI:s hemliga operation och trojanska hÀst,
som dÄ ska avslöja all rÄ kommunikation som under flera veck ors tid förts kring mordet pÄ Steven. Tusentals meddelanden frÄn amerikanska servrar rakt in i min förundersökning. NÄgot som kommer att kasta ett helt nytt ljus över utredningen. Hade jag bara vetat.