Av Jenny Holmqvist har tidigare utgivits
Drift 2021
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Jenny Holmqvist 2024 Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook e U, 2024 isbn 978-91-37-50482-7
We didnât need dialogue. We had faces.
Andra har ofta tyckt det var mÀrkligt, men jag kallade henne bara Annie. Redan nÀr jag var tvÄ, tre Är var hon Annie för mig. Inte mamma. Inte mor eller morsan eller nÄgot sÄdant. Hon var förstÄs allt det, men nÀr jag ropade pÄ henne var det hennes namn som föll ur munnen.
Annie.
Det var hon sjÀlv som ville ha det sÄ. Hon fnös Ät vuxna som kallade varandra mamma och pappa. Hon fnös och fick mig att lova att aldrig göra sÄ inför mina egna barn om jag nu skulle fÄ nÄgra. SjÀlv hade jag heller inget emot att kalla henne Annie. SÄ hade det ju alltid varit. Det enda besvÀrliga var vÀl att behöva förklara för folk som undrade hur vi egentligen hörde ihop.
En gÄng höll Annie ett försvarstal för sitt eget namn; för att jag anvÀnde det. Det var pÄ en middagsbjudning med vÀnner i lÀgenheten pÄ PyrolavÀgen. Jag kan ha varit runt tio Är. De andra barnen var ocksÄ i min Älder, och vi satt tysta, blyga inför varandra, och gnagde pÄ vÄra köttbullar. Vid vuxenbordet var det desto stimmigare. Annie sprang mellan köket och vardagsrummet dÀr det var dukat, hÀmtade servetter och dricka och rena bestick och efterrÀtter. Jag mÄste ha ropat pÄ henne, sagt nÄgot till henne genom bruset som gjorde att den hÀr kvinnan mitt emot Annie vaknade till. Varför kallar hon dig inte för mamma?
Ylva hette hon, och hon var tvillingarna-Mortens nya flickvÀn. Jag tror inte de hade trÀffats sÄ mÄnga gÄnger, Annie och Ylva, sÄ frÄgan var kanske berÀttigad. Men nÄgot hÀnde vid den hÀr middagen. Kanske hade alla vid vuxenbordet druckit för mÄnga glas vin, kanske hade nÄgonting intrÀffat tidigare som undgÄtt oss vid barnens bord. NÄgot som sagts eller gjorts. Men flera slöt upp vid Ylvas sida, ifrÄgasatte den hÀr namngrejen. Inte tvillingarna-Morten förstÄs, han skulle aldrig gÄ emot Annie. Men han förhöll sig anmÀrkningsvÀrt passiv. Och diskussionen slutade inte förrÀn Annie stÀllde sig upp vid bordet och frÀste om varje kvinnas rÀtt till sitt eget namn. Att det var kvinnoförtryck att reduceras till rollen som mamma.
Jag hade aldrig hört henne prata pÄ det viset förut. Antagligen ingen annan heller, för det blev alldeles tyst kring bordet.
Jag och Annie. Alltid jag och Annie â i hela mitt liv, och i nĂ€stan halva hennes. Det var faktiskt som att jag inte riktigt kunde tĂ€nka pĂ„ hennes namn utan att samtidigt höra mitt. Annie & Selene. Selene & Annie.
Efter sommaren 1999 blev det Ànnu mer sÄ, Àven om det för alla andra sÄg ut att ha blivit precis tvÀrtom.
Men den sommaren var det ocksÄ jag och Sun. Och, givetvis, Juuso.
I en annan vĂ€rld, i en vĂ€rld dĂ€r jag sjĂ€lv inte kĂ€nde kval över det som hĂ€nt, kunde jag till och med ha lagt skulden pĂ„ nĂ„gon annan. Det fanns ju mĂ„nga att vĂ€lja pĂ„. Varför inte Juuso, som trots allt var den som bjudit ner oss till SĂłller â vilket i sin tur blev startpunkten för allt som hĂ€nde under de dĂ€r heta mĂ„naderna i dalgĂ„ngen.
Men faktum Àr att redan dÄ, i stunden, förstod jag vad jag hade gjort. Vad jag hade gjort. Jag kunde i korta ögonblicksbilder se framtiden, som en siare med fladdrande ögonlock och ansiktet vÀnt mot skyn.
Och ÀndÄ önskar jag att jag kunde skylla pÄ nÄgot annat.
PĂ„ Juuso. PĂ„ hettan. PĂ„ solen.
Jag var sexton Är, det var augusti i Sóller, och solstrÄlarna pressade sig igenom molnen och fick vÀrmen att slÄ ut över biltaken pÄ parkeringen. FrÄn loftgÄngen sÄg jag Juuso anlÀnda i sin vita bil, med ena vindrutan halvt nedvevad sÄ att radioskvalet ogenerat strömmade ut. Whitney Houstons röst ljöd över parkeringen. Hade det inte varit för allvaret i situationen skulle jag ha lett Ät att Juuso alltid lyssnade pÄ radiokanaler som bara spelade smördrypande ballader.
Men nu var mungiporna tvÀrtom strama. Jag tvingade ut luften genom nÀsan för att fÄ kontroll över andningen.
Radion tystnade. Juuso klev ur bilen och strÀckte pÄ sig, hÀmtade nÄgra mappar frÄn baksÀtet och lÄste bilen med ett blipp. Han hade inte sett mig Ànnu, utan gick obekymrat mot lobbyn. Antagligen var han pÄ vÀg till kontoret. Skulle sitta dÀr hela eftermiddagen, i dunklet, och göra vad det nu var han gjorde dÀr inne. Jag mindes inte sÄ mycket av kontorsdelen, önskade att jag hade varit lite mer observant de fÄ gÄnger jag besökt den. Bara för att ⊠ja: kunna förbereda mig.
Det dunkade i huvudet av vĂ€tskebrist och den dĂ„liga sömnen. Ryggen vĂ€rkte. Jag grep hĂ„rdare om ledstĂ„ngen, gick lĂ€ngs gĂ„ngen och ner för spiraltrappan. Det stank frĂ„n tunnorna som en stĂ€dare höll pĂ„ att rulla in i soprummet. Jag var nu bara ett par meter bakom Juuso â men framme vid entrĂ©n Ă€ndrade han plötsligt riktning och gick mot poolomrĂ„det istĂ€llet.
Jag stannade till. Medan avstÄndet mellan oss vÀxte sÄg jag nÀr han hejade pÄ nÄgon vid solstolarna, bytte ett par ord och skrattade. SÄ gick han bort till de smÄ caféborden framför poolen och stjÀlpte av sina mappar. Slog sig ner pÄ metallstolen, fortfarande bortvÀnd frÄn mig.
Jag hade helt kommit av mig. Trampade pÄ stÀllet, visste inte
hur jag skulle göra nu. Jag hade fortfarande möjligheten att gĂ„ upp till rummet och glömma allt det hĂ€r. SĂ€tta mig pĂ„ balkongen med en kall cola frĂ„n minibaren och blĂ€ddra i Annies blanka magasin, kanske sno en cigarett frĂ„n hennes förrĂ„d. Men sĂ„ kom bilderna över mig igen â och jag knep förgĂ€ves ihop ögonen för att fĂ„ bort dem. Svalde, svalde. Tyg, vitt böljande tyg. Brun hud. Smutsigt fönsterglas och den salta smaken av chips som suttit kvar i mina mungipor. Hur jag Ă€n gjorde kom de hela tiden tillbaka, bilderna.
SÄ bestÀmde jag mig och tog nÄgra snabba steg mot poolen, cafébordet, mot Juuso. Stod dÀr i solen och sade det. Rakt ut.
âJag sĂ„g dem. Tillsammans.â
Det blev tyst. Eller, det kÀndes som om det blev tyst. Som lock för öronen. Som om jag var pÄ botten av bassÀngen med kubik och Äter kubik av grönblÄtt vatten, en fördÀmning som skiljde mig frÄn vÀrlden.
Juusos ansikte, alldeles slĂ€tt. Som ett barns? NĂ€stan som ett barns. Han, som alltid annars var i rörelse, var nu sĂ„ vansinnigt stilla. Och jag med: jag rörde inte en muskel. BlĂ€ndande ljus i himlen. En sol som aldrig gav upp, som bara blev mer och mer obönhörlig för varje minut som jag stod dĂ€r. Jag vinglade till; kilklackarna lade kroppstyngden pĂ„ tĂ„rna och fötterna fick kĂ€mpa i de obekvĂ€ma skorna. Jag ville sĂ€tta mig ner, men visste inte var. Det blixtrade till i vattnet. Ăverallt ljus. En brunbrĂ€nd kropp försvann ner under ytan, jag kunde ana de neongröna badbyxorna i ögonvrĂ„n. Livet som bara fortsatte runt omkring oss. Semestrarna, solbadandet, drinkarna med tungvrickande namn. Boulevardier â Slippery Nipple â Caipirinha âŠ
Juuso harklade strupen, reste sig upp och stÀllde sig nÀra mig. Min blick flackade nerÄt, mot hans fötter. Han hade tjocksulade flipflops med militÀrmönster pÄ sig. Fotryggar sÄ bruna att de sÄg smutsiga ut.
âSelene.â
Jag sÄg lÄngsamt upp och mötte hans blick.
âJa.â
âUpprepa igen vad du just sade. Exakt vad du sade.â Han stötte ur sig de sista orden med en kraft som fick de feta lĂ€pparna att dallra till.
Och sÄ: det var för sent att göra nÄgot annat Àn att tala.
Januari 1999
Klockan Àr halv tre pÄ eftermiddagen och det luktar unket. Jag önskar att jag hade en hund sÄ att jag tvingades gÄ ut, nu vet jag redan att jag inte kommer orka lÀmna lÀgenheten idag.
Jag drar pÄ mig morgonrocken och gÄr genom rummen. Selene Àr inte hemma Ànnu. Det stinker fimp och avslagen öl i köket, trots att det inte ens var hÀr festen Àgde rum. Jag mÄste ha rökt och druckit nÀr jag kom hem.
Utanför börjar himlen bli lila.
I badrummet blaskar jag av ansiktet. Glittret runt ögonen sitter kvar, kommer kanske göra det i dagar. Jag ser inte sĂ„ hemsk ut som jag befarat â nĂ„got med glittret gör kanske att jag ger ett lite piggare intryck?
Jag tÀnker pÄ den turkosklÀdda producenten. Vet inte riktigt vad jag sade, eller vad hon sade för den delen. Kan bara hoppas att det var ett bra snack. NÄgorlunda vÀrdigt. SÄ minns jag att Emil frÄn agenturen ocksÄ var med i samtalet. Kanske att jag kan ringa honom.
Innan jag hinner Ängra mig tar jag upp telefonen och slÄr Emils nummer.
Han svarar pÄ andra signalen.
âJa, hallĂ„?â
âEmil, tack för igĂ„r. Fint det var!â Rösten Ă€r rosslig, men jag harklar mig sĂ„ diskret jag kan.
Det susar i bakgrunden, som om han Àr ute pÄ stan. SjÀlv sjunker jag ner i soffan och lÀgger upp benen pÄ soffbordet.
âTack sjĂ€lv, Annie. Kul att du kom.â Han Ă€r ovanligt formell. Emil som nĂ€stan alltid Ă€r översvallande och gullig mot mig.
Det fÄr mig att ana det vÀrsta.
âJa, alltsĂ„, det blev kanske lite mycket igĂ„r âŠâ
âĂsch. Det Ă€r ju bara nyĂ„r en gĂ„ng om Ă„ret.â
âSant.â Jag skrattar till, lĂ€ttad. Kommer samtidigt pĂ„ varför jag ringer. âJo, jag ville mest tacka för att ni anordnat det sĂ„ bra, allting. JĂ€ttegod mat och ja âŠâ
âFint att höra. Du, jag Ă€r lite pĂ„ sprĂ„ng men vi kanske kan höras igen efter ledigheterna?â
âJa. SĂ„klart.â
SÄ bortkastat av mig att ringa idag. Emil Àr förstÄs inte nÄgon som jobbar röda dagar. En privilegierad jÀvel.
â⊠sĂ„ plockar vi upp trĂ„den som den dĂ€r teve-producenten slĂ€ngde ut â det blir braâ, fortsĂ€tter Emil.
Jag mÄste resa mig upp, hjÀrtat slÄr.
âJa. Ja, det gör vi sĂ„klart.â
NÀr vi lagt pÄ stÄr jag lÀnge vid fönstret och ser ut över husen och skogen. Vet inte riktigt var jag ska fÀsta blicken, den bara flyger. Den molande baksmÀllan Àr pÄ nÄgot magiskt sÀtt borta, livet rinner in i mig igen.
Jag tÀnker pÄ jagandet, smörandet. Förr var det motigare, nu Àr det som om det har blivit jag. Ibland mÀrker jag inte ens att jag jobbar.
Jag minns hur mamma brukade sitta med kvÀllsteet i vardagsrummet efter sina pass ute pÄ Carlslund och berÀtta för nÄgon vÀninna i telefonen vad som hÀnt under dagen. Alltid med rösten sÀnkt till en viskning för att jag inte skulle höra.
En kvÀll berÀttade hon om hur de fÄtt bÀlta en kvinna som ville klösa ögonen ur en av vÄrdarna. VÄrdaren hade fÄtt röda
mĂ€rken över hela ansiktet och slutat strax efterĂ„t. En annan gĂ„ng hörde jag henne berĂ€tta om Gustav â en patient som hon pratat om mĂ„nga gĂ„nger och som hon tyckte bra om â som i ett obevakat ögonblick lyckats dra Ă„t sig brödkniven och stod och viftade med den mot henne, tills en av de andra vĂ„rdarna lyckades övermanna honom.
Jag minns nÀr jag stod dÀr bakom köksdörren och tjuvlyssnade, hur hennes röst aldrig riktigt höll nÀr hon pratade om de dÀr hÀndelserna utan hela tiden var pÄ grÀnsen till att brista. RÀdslan som sipprade fram. Ibland hade jag lust att bara trycka upp dörren och ropa Ät henne att hon skulle byta jobb.
Men det gjorde jag aldrig.
Och hon bytte heller aldrig jobb.
Jag stÄr och ser en stund pÄ skymningsljuset med mammas ord susande i bakhuvudet, tills de inte lÀngre hörs. NÄgon skjuter överblivna nyÄrsraketer över husen, de exploderar i rött och grönt. En hund ylar.
1999, det sista Äret pÄ Ärtusendet. NÀr jag tÀnker pÄ det svindlar det.
Vardag igen. VĂ„tgrĂ„ förmiddag. Jag rotar runt i garderoben efter Jimmy Choo-skorna som jag fick efter en plĂ„tning. Minns hur förnedrande det kĂ€ndes dĂ„ att fĂ„ betalt i varor â nu Ă€r jag bara tacksam. Inför alla viktiga möten sĂ€tter jag pĂ„ mig dem, de fĂ„r pĂ„ nĂ„got mĂ€rkligt vis mina trollaktiga fötter att se smalare ut, nĂ€stan nĂ€tta. Egentligen Ă€r det alldeles för slaskigt för att ha dem nu, men om jag tar en taxi gör det inget.
LĂ€ngst bak i garderoben skymtar jag det inramade omslaget av Marie Claire, det jag fick i fyrtioĂ„rspresent. En del av mig vill egentligen inte â Ă€ndĂ„ drar jag fram tavlan frĂ„n mörkret
och lutar den mot garderobsdörren. SÀtter mig pÄ sÀngkanten och ser pÄ den.
DÀr Àr hÄret. Faller ner över axlarna och fÄtöljen. DÀr Àr munnen. Smilgropen som bara anas, nÄgot slags halvleende.
Jag Àr faktiskt otroligt vacker pÄ den bilden, jag ser det nu.
Ingen frÄgade efter tavlan nÀr jag hade tagit ner den. Varken Selene, eller Morten och Melinda, som jag fick den av. Kanske var den aldrig ens tÀnkt att hÀngas upp pÄ en vÀgg, utan bara menad att stÄ i en garderob och vara ironisk, tÀckt av ett sorgligt dammlager?
Jag stÀller in den i garderoben igen och stÀnger dörren. Kliver i skorna och ger mig sjÀlv en intensiv blick i sovrumsspegeln.
NÀr jag nÄgon timme senare sitter öga mot öga med Emil i soffan pÄ agenturen kÀnner jag mig bÀttre till mods. SÀrskilt nÀr jag ser pÄ Emil. Han har sliten hoodie och kritstrecksrandig kavaj ovanpÄ. Och trötta sneakers.
âOkej, Annie. Bra att vi kunde ses sĂ„ snart. Jag har faktiskt snackat vidare med producenten, Angelica heter hon.â Emil tar en lĂ„ng sipp av sin kaffe innan han fortsĂ€tter: âDe har eventuellt en grej till dig. Och det Ă€r ingen sunkig lottodragning den hĂ€r gĂ„ngen.â
âHa ha. Okej.â Jag försöker le.
âDe kommer att starta upp ett nytt tĂ€vlingsprogram pĂ„ femman och de behöver nĂ„gon som Ă€r ute pĂ„ fĂ€ltet och, ja, tar pulsen pĂ„ de tĂ€vlande.â
Jag döljer min förvÄning sÄ gott jag kan. Det Àr mÄnga Är sedan jag var aktuell för den typen av jobb. Men kanske Àr det nu det hÀnder?
âVad Ă€r det för tĂ€vlingar dĂ„?â
âDet vet jag inte.â
âOch de tĂ€nkte pĂ„ mig?â
âTĂ€nkte och tĂ€nkte. Jag föreslog dig. Och du föreslog ju dig
sjĂ€lv pĂ„ nyĂ„r, dessutom. Hon kom ihĂ„g dig. Jag antar att du gjorde intryck.â Emil ler, eller snarare flinar.
âJa, femman Ă€r ju inte vilken skit som helst. Klart jag Ă€r intresserad.â Jag stramar upp mig.
Emil lutar sig tillbaka i soffan och korsar sina smala ben.
âBra. För jag har redan sagt att du Ă€r pĂ„.â
De stora vÀskorna med regnbÄgsband runt sina utspÀnda magar visade sig i mynningen. Annie vÀnde sig mot mig, viftade och pekade, som om hon inte förvÀntat sig att vi skulle fÄ se dem igen.
âKolla!â
Jag log hurtigt tillbaka, men sÄg till att hÄlla mig en bit frÄn bagagebandet. Efter att ha suttit instÀngd med sÀkert hundra andra mÀnniskor i ett flygplan under nÀstan fyra timmar ville jag ha sÄ mycket utrymme som möjligt kring mig.
En man intill Annie hjÀlpte henne att plocka av vÀskorna frÄn bandet, och Annie log sitt bÀsta leende mot honom. Jag fattade inte hur hon kunde vara sÄ kvittrande efter resan.
Jag började lÄngsamt att röra mig mot dem. AC:n i hallen gjorde mig frusen. Den, och sömnbristen. För nÀstan sju timmar sedan hade Annie dragit igen dörren till lÀgenheten pÄ PyrolavÀgen, lÄst överlÄset och föst mig mot taxin, i den öde stunden efter att festfolket slÀntrat hemÄt och innan trafiken satt igÄng. Det hade varit alldeles för tidigt pÄ morgonen för att resten av dagen nu skulle bli drÀglig.
Jag tÀnkte pÄ krukvÀxterna i mitt rum och pÄ balkongen. De spÀda tomatplantorna som vi bundit upp pÄ trÄdar. Annie hade lovat att ge nycklarna till nÄgon granne som kunde titta till blommorna medan vi var borta, men sedan hade hon ÀndÄ glömt. Och nu var det för sent. De skulle torka ihop, dö, singla
ner i bruna smÄ knyten. Jag kunde se det framför mig, processen hade sÀkert redan börjat.
NĂ€r vi kom ut genom snurrdörren slogs jag av vĂ€rmen: en kompakt hetta, torr och knastrande. Solen, ett vitt hĂ„l pĂ„ himlen. Först var vĂ€rmen skön att vara i efter den frusna vĂ€ntan i ankomsthallen, men snart började det trycka obehagligt över bröstet. Jag drog pĂ„ mig solglasögonen och kepsen. Annie hade redan sina solglasögon pĂ„. Likadana som mina, med glas som gjorde vĂ€rlden lilablĂ„ och dĂ€mpad, kall och drömsk. Ăverallt ljud frĂ„n bussar, bilar och taxis, och alla mĂ€nniskor som trĂ€ngdes och försökte hitta rĂ€tt.
Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Hettan letade sig in i nÀsan.
Vi hade lĂ€mnat asfalt och ljusnande mörker. Arlandas hĂ„rda linjer. Stelt leende flygvĂ€rdinnor framför ett blĂ„tt draperi. Planet som backade ut frĂ„n gaten â och Annies hand som slutit sig om min, dĂ€r i flygplanssĂ€tet. Se ut, nu lĂ€mnar vi detta. Det gĂ„r bra, Ă€lskling. Lugnande ord, trots att ingen av oss var flygrĂ€dd.
Och vi lyfte. Vi hade luft under metallvingarna.
âHitĂ„t, Selene!â
Kisande sÄg jag hur Annie redan höll pÄ att vinka till sig en brandgul taxi med van handrörelse. Jag följde efter och slank in i baksÀtet utan ett ord. Bilen gick pÄ tomgÄng medan chauffören försökte göra plats Ät vÀskorna i bakluckan. Annie klev in pÄ andra sidan och tog av sig solglasögonen. Hon luktade blommigt och sött av alla doftprover frÄn taxfreen, och ganska fort gick lukten frÄn behaglig till kvÀljande i det trÄnga utrymmet.
NÀr bilen Àntligen satte sig i rörelse kÀnde jag hur mattheten föll över mig. Radion gav ifrÄn sig ett ljummet brus: hitlÄtar varvade med gitarrplinkad country. Jag sÄg ut genom fönstret,
nickade ofrivilligt med i musiken. Bredvid mig trummade Annie med naglarna över lĂ€dersĂ€tet. With the birds Iâll share this lonely viewing. Utanför svepte de tjocka, grĂ„ palmstammarna förbi.
Hon var en vacker kvinna, Annie. Hela livet hade vi fĂ„tt höra det, bĂ„da tvĂ„. Kanske tĂ€nkte mĂ€nniskor frĂ€mst pĂ„ de gamla bilderna av henne â de i tidningarna frĂ„n början av Ă„ttiotalet â mer Ă€n pĂ„ hur hon sĂ„g ut nu.
Inte det att hon inte var vacker nu. För det var hon. Men hon hade trots allt fyllt fyrtio.
Annie hade tunt, ljusbrunt hĂ„r som rĂ€ckte en bit ner över axlarna. Dragen var fina och nĂ€stan lite opersonliga, förutom nĂ€san, som var liten och uppĂ„triktad och fick henne att se yngre ut Ă€n hon var. Hennes gröna ögon utmĂ€rkte sig; de var stora och mycket lĂ€tta att drunkna i â Ă„tminstone enligt beundrarposten. Hon var faktiskt rĂ€tt lik Thelma i Thelma & Louise, fast snyggare, men med precis samma smilgropar. För mig var det omöjligt att sĂ€ga om jag var lik henne. En del pĂ„stod det, men mina vĂ€nner, som Elina och Josse, sade att jag inte var det minsta lik. SjĂ€lv hade jag betraktat bĂ„de mitt eget och hennes ansikte sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger att jag inte riktigt kunde se nĂ„gon av oss lĂ€ngre. Med andra ord visste jag inte heller om jag sjĂ€lv var vacker. AlltsĂ„ inte normalsnygg, utan vacker. PĂ„ Annies nivĂ„. Antagligen inte, eftersom ingen stannade mig pĂ„ stan. Jag hade dessutom inte alls hennes fĂ€rger: jag hade ljusbruna ögon och mitt hĂ„r var mycket mörkare och tjockare, och blev smĂ„lockigt om jag inte fönade eller plattade det noggrant. PĂ„ Ă„ttiotalet hade Annie ocksĂ„ haft lockigt hĂ„r; mjuka permanentlockar och lugg fixerad med stora mĂ€ngder hĂ„rspray, men nu för tiden var frisyren mer tĂ€mjd. ĂndĂ„ blev hon igenkĂ€nd lika ofta.
Jag mindes en gĂ„ng dĂ„ vi skulle gĂ„ pĂ„ bio och se en ny Disneyfilm â jag hade lĂ€ngtat och tjatat i veckor â och pĂ„ vĂ€g in i salongen stannade en man Annie genom att lĂ€gga handen pĂ„ hennes arm: Visst Ă€r det du? Annie? Den Annie, menar jag? NĂ€r Annie nickade fortsatte mannen, vĂ€nde sig till de andra som ocksĂ„ var pĂ„ vĂ€g in i biosalongen, men mest till mig: Fortfarande lika vacker â eller hur? Han nickade uppfordrande mot mig och jag vĂ€ntade pĂ„ nĂ„got slags fortsĂ€ttning, eller att Annie skulle svara. Men hon skrattade bara. En fĂ„geldrill genom luften.
SĂ„ lĂ€nge jag kunde minnas hade Annie fĂ„tt liknande kommentarer nĂ€r vi var ute tillsammans. ĂndĂ„ hade jag aldrig riktigt kunnat vĂ€nja mig. Jag förstod heller inte varför folk sade sĂ„dant till mig; vad det var meningen att jag skulle göra med informationen. Men de hade ofta levererats som om det var en komplimang Ă€ven till mig. SĂ„ det var kanske bara att le.
DĂ„ jag var liten hade beundrarbreven med jĂ€mna mellanrum dunsat ner i hallen. BĂ„de snabbt hoprafsade vykortshĂ€lsningar och tjocka kuvert med nĂ„got som antagligen var kĂ€rleksbrev, eller nĂ„got Ă€nnu vĂ€rre. Vykorten hade jag ofta sneglat pĂ„ nĂ€r jag plockade upp posten frĂ„n hallmattan, sĂ„ fort jag kunde lĂ€sa dem vill sĂ€ga, och de var nĂ€stan alltid likadant utformade. Korta och berömmande, i allmĂ€nna ordalag, och ibland med hjĂ€rtan vid avsĂ€ndarens namn. Mest frĂ„n mĂ€n, men ibland ocksĂ„ kvinnor. Breven fick jag dĂ€remot inte lĂ€sa â inte efter att jag en gĂ„ng smyglĂ€st ett som visade sig innehĂ„lla bĂ„de fula ord och fotografier.
NĂ€r mailen frĂ„n Juuso kom förstod jag ganska snart att det den hĂ€r gĂ„ngen var annorlunda. Eller inte bara annorlunda â det var nĂ„got annat. Det var pĂ„ sĂ€ttet som Annie pratade om honom redan frĂ„n början, redan nĂ€r han bara var ett namn, ett foto pĂ„ en man framför en vit skylt och ett stenparti, med nĂ„gra trötta palmblad i kanten av bilden. Annie försökte inte dölja honom för mig; besparade mig inte.
Men Juuso i sig skilde sig ocksÄ frÄn de mÀn Annie trÀffat pÄ
sistone. Han var rik. Rikare Àn de brukade vara, Ätminstone.
Och framför allt: han bodde inte i Stockholm. Han bodde inte ens i Sverige.
Regal Splendor Resorts â en skylt med röda och blĂ„ bokstĂ€ver bildade ett valv och utgjorde entrĂ©n till omrĂ„det. FrĂ„n bilfönstret kĂ€nde jag igen skylten frĂ„n det dĂ€r första fotot pĂ„ Juuso, det med palmbladen. Taxin bromsade in. Jag mĂ„dde illa efter den slingriga sista biten upp för berget. Vi klev ur bilen och stod framför ett par lĂ„ga stenbyggnader i vitt och grĂ„tt, moderna och ganska intetsĂ€gande. Glasbalkonger, loftgĂ„ngar och tunna vita gardiner framför stora fönster. SĂ„ olikt de gula och rosa gamla stenhusen jag sett överallt utanför bilfönstret. Bakom byggnaderna tornade bergen upp sig som mögelflĂ€ckiga sandhögar. Ă t andra hĂ„llet syntes bukten, och dĂ€r nedanför lĂ„g en stad med lĂ„ngstrĂ€ckt hamn. Och pĂ„ sluttningarna: röd jord och planteringar med olivtrĂ€d och citrusfrukter. Det luktade varmt damm. Jag drog kepsen lĂ€ngre ner i pannan, ville sjunka in bland skuggorna för att undkomma hettan.
âJaha. HĂ€r ska det vara.â Annie gav mig ett hastigt ögonkast, sĂ„g sig sedan omkring. Blusen hade redan flĂ€ckar av svett. Hon skakade tyget med fingertopparna.
Det knastrade frÄn dÀcken nÀr taxin Äkte ivÀg ned för berget.
âVar Ă€r han dĂ„?â
Vi stod sida vid sida, med ryggarna mot vÀgen. Havet bakom oss. Kullarna. Det sÄg inte riktigt ut som jag hade förvÀntat mig. Inte att det var sÀmre, men jag hade tÀnkt mig det mer som ett enda stort huskomplex. Inte denna labyrint av byggnader, till synes slumpvist utslÀngda över bergssluttningen.
âVi gĂ„r vĂ€l till receptionen dĂ„â, sade Annie och gjorde en liten knyck med nacken. âVi kanske ska lĂ€mna vĂ€skorna hĂ€r.â
Jag sÄg henne försvinna in i huvudbyggnaden. Undrade om hon egentligen ocksÄ hade förestÀllt sig nÄgot annat. Men det var omöjligt att sÀga.
Jag följde efter genom en automatisk dörr in till en lounge.
LÀngs ena vÀggen fanns en receptionsdisk och bakom den stod en medelÄlders kvinna i mörk kavaj. Hon hade hÄret uppsatt i en stram tofs som nÀstan verkade dra ansiktshuden bakÄt. Det luktade torrt och kemiskt, air condition och rengöringsspray.
âVĂ€lkomna.â Receptionistkvinnan nickade Ă„t oss och log.
âTack. Vi har reserverat ett rum.â
Först nu mĂ€rkte jag att Annie var nervös: hon trummade med naglarna pĂ„ disken, pillade lite pĂ„ sitt guldarmband. SĂ„g sig om, som om hon hela tiden vĂ€ntade sig att nĂ„gon skulle dyka upp bakom ryggen pĂ„ henne. Annie blev vanligen inte nervös för nĂ„got â och om hon blev det gjorde hon det till en charmig liten uppvisning som avvĂ€pnade alla omkring henne.
Inte sÄ hÀr, och det fick mig att undra hur det kom sig.
PÄ vÀggen bakom receptionen hÀngde t-shirts och kepsar med texten Regal Splendor Resorts tryckt i blÄglittrande bokstÀver. Det passade inte sÀrskilt vÀl in i inredningen. Jag hann fundera pÄ hur jag sjÀlv skulle se ut i en av de dÀr t-shirtarna, innan Annies röst avbröt mig:
âUrsĂ€ktaâ, hon lutade armarna mot disken, âmen vi skulle trĂ€ffa Ă€garen hĂ€r.â
Receptionisten sÄg upp. Det stod Dahlia pÄ hennes stÄlborstade namnskylt.
âĂgaren?â
âJa âŠâ Annie svĂ€vade pĂ„ orden. âJuuso.â
Receptionistens leende smetades ut. âHan Ă€r dessvĂ€rre inte hĂ€r för tillfĂ€llet. Kan jag lĂ€mna ett meddelande?â
Annie undvek min blick. Hon skakade kort pÄ huvudet.
âNej, ge oss bara vĂ„rt rum.â